Multi-kulti heter en liten skivaffär på St Paulsgatan på Söder i Stockholm. Den är landets mest välsorterade och initierade i folkmusik från hela världen. Clarte träffade Magnus Sjögren för ett samtal om villkoren för den globala musikkulturen och det nygamla intresset för etniska traditioner.
Multikulti har bara existerat sedan 1986 och då hade vänstervågen ebbat ut för länge sedan. Tillkomsten var delvis en slump. Magnus Sjögren berättar:
- Det var engelsmannen Steve Rooney som bl a hade ett förflutet på Moderna museet, lite tillfälliga pengar och lite vaga ideer om någon allmänkulturell verksamhet med böcker-musik-konst som köpte lokalen. Själv hade jag ett förflutet på skivbutiken Lester Records på sjuttiotalet och så småningom blev vi vänner och sedermera kompanjoner. Några uttalade politiska förtecken har vi aldrig haft, det är ett brinnande intresse för musik det handlar om. Vår gemensamma ide gick ut på att spegla den icke anglosaxiska världen musikaliskt och det skulle baseras på folkmusik; vi hade ambitionen att täcka hela världen men också gå in på ickevästerländsk populärmusik som afrikansk pop, latinamerikansk tango, salsa eller t ex indisk filmmusik. Min egen ingång till den här sortens musik gick via jazzen - jag hade en jazzgalen farsa - men under årens lopp har vi ju trängt ner djupare och djupare och etiketterna är givetvis underordnade.
Om vi börjar i den praktiska/ekonomiska änden - vilka är villkoren för att driva en sån här verksamhet?
- Det är en märklig bransch med mycket höga inköpspriser och hård konkurrens. Det som skiljer oss från t ex vår främste konkurrent, Skivakademin Mega, är att vi spelar med fria händer och är relativt oberoende av mellanhänder. Mer jobb men oändligt mycket mer givande. Annars är just distributionsbiten ganska sjuk. Fem bolag dominerar hela världsmarknaden: Sony Music, Warner, EMI, Polygram och BLG - dom behärskar ca 80 procent av världsmarknaden (förutom piratkopieringen i Sydostasien och Afrika) och satsar konsekvent en masse, kvantitet före kvalitet och det mesta är skit - musik som säljs under en mycket kort tid för att sedan dö. De har under många års tid köpt upp alla småbolag och låser marknaden med sitt monopol och bestämmer naturligtvis vad som ska spridas vart. Vi undersöker smitvägarna vid sidan om så gott det går.
Hur ser de vägarna ut?
- Underdistributörerna i USA blir bannlysta om de exporterar på egen hand men här i Europa kan man än så länge via en lokal distributör köpa vid sidan om med lite krångel. EUreglerna kommer att innebära att den europeiska marknaden blir lika omgärdad som den amerikanska - allt tenderar att tvingas gå genom jättebolagen. Idag kan vi t ex inte köpa direkt från det amerikanska folkmusikbolaget Rounder som gör massor med bra blues och intressanta fältinspelningar från olika delar av världen. Dom har nu upprättat en kanal med en schweizisk skivtillverkare för att befinna sig i Europa. Men den schweiziske tillverkaren tar inte hela katalogen utan utesluter åtskilligt som inte bedöms som säljande. En farlig utveckling. Överhuvudtaget är det nu omöjligt att alls ta något direkt från USA, bokförlag som vi haft kontakt med har börjat hänvisa till branches i England.
- Den enda marknad som är någorlunda fri är den latinamerikanska, dom har en ganska omfattande egen CD-tillverkning, men eftersom vi inte är så bra på spanska går vi via en utmärkt bulvan i England.
- Sedan gör jättebolagen naturligtvis lokala produktioner - Polygram spelar t ex in Monica Zetterlund eller ta den fantastiska grekiska sångerskan Aris Alexiou som görs av samma bolag på plats. Vi har inte en chans att ta hit henne eftersom Polygram har bestämt att hon bara ska spridas i Grekland och inte passar på den svenska marknaden. I Spanien görs det enormt bra inspelningar med flamencomusik men här i Skandinavien är vi hänvisade till Polygrams tyska kontor som sköter det spanska. Och eftersom tyskarna bara är intresserade av Paco de Lucia (som i och för sig är mycket bra) får vi inte ta del av andra intressanta artister.
Samtidigt som de här handelspolitiska distributionsproblemen finns florerar ju begrepp som världsmusik och globalisering...
- Det har ju blivit en boom de senaste fem åren, under 60- och 70-talen fanns det gott om folkmusik på engelska, franska och amerikanska bolag men det var mera av etnologi än populärmusik. Under 80-talet började det uppstå en rad nya små skivbolag i England som drevs av eldsjälar. Dom började åka ut själva och köpte upp mastertapes med framförallt populärmusik från tredje världen. De upptäckte att det fanns en klar efterfrågan men att det saknades sorteringsrutiner för den här sortens musik - vart hör en Vajanataplatta från Colombia? Som en nödvändighet för att kunna sprida plattorna hittade några av de här småbolagen tillsammans på begreppet worldmusic - de hade en brainstorm och en massa öl när iden kläcktes. De ångrade sig visserligen genast men det var för sent... Dom stora bolagen nappade direkt och när jag får en ny afrikansk popplatta eller en klassisk indisk inspelning heter det likt förbannat att här kommer en ny worldmusicplatta. Vi har ett litet fack med den beteckningen här på Multi-kulti, men då betyder ordet enligt vår definition en sammansmältning av olika musikkulturer. Sånt har funnits åtminstone sedan 50-talet när jazzmusiker t ex tog in arabiska lutor.
- Men iallafall lyckades de små bolagen på det här sättet få loss den här musiken som de därmed gjorde en enorm tjänst. En strävan som innehöll åtskillig idealism när man t ex släpade ut inspelningsutrustning till Madagaskar. Den sortens projekt lönade sig givetvis inte men ett och annat av det som slog köptes upp av de stora bolagen. Vilket ju innebär att de enorma marknadsföringskostnaderna lades på och kostnaderna ökade dramatiskt. När de stora bolagen lanserar en ny platta satsas allt - sångerskan Maria Carey var tapetserad över hela tunnelbaneuppgången när jag åkte hit i morse - en sådan lansering måste gå på astronomiska belopp...
Vad innehåller egentligen det höga CD-priset, som uppenbarligen har varit en missbedömning av folks spenderlusta?
- En CD med bok och allt kostar ungefär 7-8 kronor att producera. Distributionspriset ligger på 95 kronor och man räknar med att 40 procent ligger på marknadsföring. Independentbolagen ligger lite lägre i pris men de säljer ju så oändligt mycket mindre kvantiteter. Folk- och världsmusik säljer ungefär 1,5 procent, rock, pop och schlager 80 procent och klassisk musik 6-7 procent. Det räcker ju med att slå på radion så märker man vilken musik som det satsas på.
- Så fort nån musik av den sort vi har här spelas på radio så märker vi ett jättelyft. Vi får genast en feedback. Programmen Klingan och Delta är avgörande för vår del men det är på P2 - och hur många lyssnar på P2? P3 sänder radio Europa dit man kan ringa som lyssnare och få uppgifter om spelade plattor - där sitter Hasse Alatalo och hänvisar då och då till oss. Vår omsättning har ökat märkbart sen han började med den servicen...
Vi kan väl därmed övergå till själva musiken. Det finns ju uppenbarligen ett stort intresse från yngre människor att lära känna andra rytmer än skvalet på de oräkneliga musikradiokanalerna.
- Det är svåra tider och folk söker väldigt mycket alternativ till konsumtionssamhällets själlöshet. Folk upplever verkligen att det finns enormt mycket skit och köper böcker om buddism eller sufism, magi eller keltisk mytologi, man lyssnar på aboriginer och urbefolkningar... samisk kultur. Mycket av det här intresset började ju dock redan på 70-talet.
Så det handlar mer om själssökeri än intresse för andra kulturer och folk?
- Många ungdomar söker en frigörelse - mental och fysisk. Urinvånarna har ju använt samma tekniker hur länge som helst - det eviga med att gå i trance till ett stadigt beat. Men när det gäller musikernas väg till de olika uttrycken är det olika ambitioner. Lyssna på Groupa eller Enteli med Bengt Berger och Lena Willemark - där dom knådar in indiska tablas - kan man klart märka att de verkligen lyssnat och rest till platsen för att förstå och införliva/vidareutveckla medan t ex ravemusiken bara lånar in lite etnofragment i sina rytmer som en ofta påklistrad effekt - t ex goa och "dewt. Där utvecklas det till trender och stilar som kommer mycket långt bort från intresset för andra kulturers uttryck.
- Det lurar alltid en massa folk som vill sno åt sig en hacka på nån våg - om en marknadsförare vet att det går hem med Greenpeace visar han sig naturligtvis ihop med det begreppet - och det är knappast för att han delar deras ideologi. Det här fenomenet finns i allra högsta grad inom musikbranschen.
Det finns ju en diskussion som handlar om att det är stöld att använda andras inspelade material på nytt med en ny musikalisk kontext - s k sampling - rent av profitering på kulturer med sämre ekonomiska resurser och att det också finns stor risk för utslätning. Jag tänker t ex på Deep Forest som samplar pygmemusik eller zigenarröster med egna syntrytmer.
- Det beror på hur det görs och jag tror att Deep Forest gör det för att de högaktar pygmeer och verkligen gillar det dom gör. I andra sammanhang har det gått mode i t ex bulgariska damkörer eller didjeridoo från Australien - där handlar det möjligen mera om stöld och brist på äkta respekt och lyhördhet... men visst är gränserna mycket svåra att dra.
Hur ser då musikmarknaden i stort ut utanför västerlandet?
- Om vi gör en historisk återblick så insåg skivbolagen väldigt tidigt att det fanns en marknad i t ex Egypten, Sydafrika, Kenya och i Sydamerika. Redan på 1910-talet - 1907! - så åkte EMI, Odeon och andra tunga tillverkare ut och satte upp egna försäljningsställen. Dom spelade in, pressade plattorna i Europa, skickade tillbaka och sålde givetvis massor. På 20- och 30-talen sålde en artist som Om Kalsoum mer plattor i arabvärlden än vad Karuso sålde i hela världen. Och EMI tjänade grova pengar på den turkisk/grekiska rebetikamusiken. Idag görs det på liknande sätt; ett bolag åker ner och gör en session med några lokala artister som får en liten slant. Sedan spelar det ingen roll hur mycket skivan säljer - dom får inget mer. I stort kan man nog påstå att artiste rna mycket sällan får något för vad de gör. Eller jämför med amerikanska jazzbolaget Prestige som släppte fantastisk jazzmusik på 20-30-talet. Deras artister fick i princip en slant att köpa knark för som ersättning. Men de lärde sig att se sitt värde under medborgarrättsrörelsen på 60-talet.
När det gäller den faktiska situationen för de lokala musiktraditionerna runtom i världen är villkoren mycket skiftande. I Afrika finns ju alltjämt ett användande av musik i olika verksamheter - ett närmast genetiskt förhållande till rytmoch sång - och en mycket levande tvåvägskommunikation mellan bytradition och urbantradition som i sin tur kopplas till västerlandet. Det kan röra sig om instrumentsättningen eller stil och det är förstås i staden som sammansmältningen sker. Ta den kubanska rumbans spridning i Afrika; på 30-talet kom deras musikindustri igång och nådde Västafrikas städer med sjömän och handelsflotta - afrikanerna tyckte naturligtvis att det var deras musik och gjorde den till sin trots det hispanokulturella inslaget. Rumba-Kongolese!
Dom sjunger ju till och med om afrikanska gudar som Ogun!
- Javisst, och man skapade en syntes, "high-lifen", som uppstod som en variant på calypson som smälte ihop med lokala traditioner. High-lifen var sedan den första afrikanska musik som spreds till oss i väst. Än idag har det latinamerikanska stark ställning i Väst- och Centralafrika. Och utan bluesen troligen ingen rock eller jazz. Utan Chuck Berry inga Stones. Man kan höra musik från Mali i John Lee Hooker...
Men vad händer när grioterna (västafrikanska trubadurklaner) blir popsångare?
- Den orala traditionen har fortfarande en stark ställning, grioterna är både lågaktade och högaktade - jag tror att det kommer dröja mycket länge innan de försvinner, men idag kan man iaktta hur de blandar koranen med elbas eller synt. Överhuvudtaget utgör de här länderna väldigt intressanta exempel eftersom deras statliga myndigheter direkt efter frigörelsen på 60-talet uppmuntrade den lokala traditionen och samtidigt höll dörren öppen för Kuba som det stora politiska såväl som kulturella föredömet.
De här länderna har ju som sagt också starka islamiska traditioner - det kan kanske också spela en roll för identitetsstyrkan. Hur ser spridningsbilden ut för den arabiska musiken? Här i Stockholm har vi ju haft tre mycket välbesökta orientfestivaler de senaste åren.
- Många har en ideologisk blockering inför allt arabiskt och lyssnar snett när de hör arabisk musik och tänker böneutropare och fundamentalist. I somras när jag tog bussen ut till Djurgården till Orientfestivalen hördes en rai-sångare som just gjorde ett soundcheck. Någon kommenterade snabbt om nån jävla arabgala och alla i bussen började skratta. Och trots festivalens relativa framgångar så stöter arrangörerna på patrull högt upp bland bidragsmyndigheterna för att det handlar om arabisk kultur. Sedan är det ju en helt annan sak att fundamentalismen i grunden är högst musikfientlig. Att öppna sig för den arabiska musikkulturen kan ju snarast innebära att man utgör ett indirekt stöd för en ickefundamentalistisk hållning.
