I Dagens Nyheter den 15 januari gick finansmiljardären och filantropen George Soros till angrepp mot den otyglade kapitalismen. Han hänvisade till sin gamle lärare Karl Popper och manade till förnyad kamp för "det öppna samhället". På sina håll tolkades artikeln som en renässans för tidigare socialdemokratiska och socialliberala ideer. Långtifrån, anser Mikael Nyberg.
En eftertankens kranka blekhet har börjat utbreda sig i bourgeoisien. Jag märkte det redan på Timbrodagen två dagar efter folkomröstningen om EU. Det var muntert bland deltagarna, men Arbetsgivareföreningens store strateg, Sture Eskilsson, varnade för övermod. Trots flera hundra miljoner kronor investerade i ja-kampanjen röstade så många som 47 procent nej. Det fanns skäl att begrunda det.
Professor John Gray från Oxford förklarade att nyliberalismen visserligen för gott utsläckt välfärdsstaten, men "frågan om nyliberalismens politiska legitimitet under demokratiska förhållanden är inte löst". Hur gör man med det folkliga motstånd som systemskiftet framkallar? För den nya borgerligheten i Östeuropa förordar professor Gray ett auktoritärt styre av Pinochets och Deng Xiaopings typ.
Nu återuppväcks i Dagens Nyheter den 15 januari filosofen Karl Popper. Det är en på många sätt intressant operation, särskilt om man betänker vem som utför den. George Soros är den globala finanssvindelns mest berömde aktör. Med andakt berättas hur han tjänade över en miljard dollar på att sänka pundet 1992, och hur han delat med sig av sina rikedomar till välgörande ändamål över hela det liberaliserade Östeuropa. Mindre omtalat är de 600 miljoner han brände på spekulationer i yen 1994 och hans intressen i lobbygrupper för legalisering av narkotika.
Individualismen har gått för långt, varnar Soros. Laissez-faire-kapitalismen för till instabilitet och i värsta fall sammanbrott. Hela den doktrin som förutsäger att fria marknader leder till jämvikt mellan utbud och efterfrågan och en optimal fördelning av samhällets tillgångar är falsk.
Soros kallar det hela en utvidgning av sin gamle lärare Karl Poppers argument. Det är att säga både för mycket och för lite. I sina politiska förslag når Soros inte fyrtiotalets socialreformism, och i ideologin återupplivar han Popper bara för att i nästa stund söka sig ner i en främmande tanketradition.
Den axiomatiska nationalekonomi som Soros med viss framgång angriper var det bästa Popper hade att komma med som alternativ till marxismens analysinstrument. Samhällsvetenskapen skulle byggas runt modeller för fullkomligt rationellt handlande hos individerna - med verkliga beteenden som avvikelser från en nollkoordinat. Kapitalismen och dess säregenheter förvandlades till en samling ekvationer i en idealvärld av cost-benefit och marginalnyttor.
Den utsugning som Marx skildrat var således en övergående imperfektion framkallad av ett alltför stort utbud av arbetskraft. Med en eftertänksam social ingenjörskonst kunde sådana olägenheter undanröjas, kriser avvärjas och allmänt välstånd säkras. Det traditionella, slutna samhällets organiska sammanhang av släkter, skrån och stamgemenskaper skulle slutgiltigt ge vika för det öppna samhällets individualism och abstrakta, formella relationer mellan människorna:
"Vi kan tänka oss ett samhälle där människorna så gott som aldrig möts ansikte mot ansikte - i vilket alla affärer sköts av isolerade individer som kommunicerar med maskinskrivna brev eller telegram, och som förflyttar sig instängda i bilar. (Artificiell insemination skulle möjliggöra också fortplantning utan ett personligt element.) Ett sådant fiktivt samhälle kan kallas ett 'fullkomligt abstrakt eller avpersonifierat samhälle'."
Det moderna samhället påminde i viktiga avseenden om denna tänkta ordning, förklarade Popper. Han bejakade detta rike. Han såg nya individuella kontakter utvecklas i friare mönster och han avskydde dem som sökte sig tillbaka till det slutna samhällets irrationella, holistiska tankescheman.
Denna radikala liberalism fanns innesluten i det program för den social ingenjörskonsten som Popper lanserade på fyrtiotalet. Fyra årtionden senare var det sociala i socialliberalismen förtärt inifrån. Popper dog lycklig i det nyliberala ruset, medan andra borgerliga ideologer från konservativt håll kastade sig över den sociala ingenjören.
Under välfärdskapitalismen skulle tilltro till förnuft och vetenskap frälsa samhället från klasskriget. Det var Poppers tanke. Men idag vänder sig bourgeoisin ifrån sin gamla överideologi. Den håller förnuftet och den sociala ingenjörs-konsten ansvariga för allt ont i världen och söker sig in i New Age-tänkande, nyandlighet och naturmystik. Daniel Bell, som på femtiotalet reste runt på CIA-finansierade tillställningar och propa-gerade Poppers politiska filosofi, ropar idag efter religionen som räddning ur kapitalismens inre slitningar - inte någon frikyrklig uppenbarelse, inte någon tro som växt ur vardagliga erfarenheter, utan "ett bejakande i förväg av auktoriteten som omdanar dessa erfarenheter", alltså kapitalmakten förklädd till gud.
Detta tankens mondäna oförnuft förenar sig i praktiken med den krassaste nyliberalism. Moderatideologen Hans Zetterberg skrev 1987: "...ett element av konservatism kommer att behövas i den stökiga period vi nu befinner oss i när socialdemokratins institutioner och lösningar ersätts av andra, som bättre motsvarar tidens och omvärldens krav". Samma tanke sammanfattas av den nyliberale kampanjmakaren Patrik Engellau i boken Molnstoden: "Vi behöver ingen ny Keynes, vi behöver en ny Moses."
George Soros är halvvägs nere i denna strömning. Hans våndor över marknadens hot mot grundläggande värden är långt från Poppers bejakande av varuutbytets abstrakta samhälle, och i förnuftet, där den gamle filosofen såg räddningen ur klasskampen, ser hans elev ett misslyckande.
De förenas i avståndstagandet från laissez-faire-kapitalismen, men utgångspunkterna är skilda. Soros fjärmande har mer gemensamt med förkrigstidens konservativa kritik av vinningslystnaden än med efterkrigsårens socialliberalism.
De som ur Soros artikel utläser en svängning inom bourgeoisin tillbaka till välfärdskapitalismen kommer att få vänta länge. Popper var försiktigare än Soros i kritiken av den oreglerade kapitalismen men i sina praktiska förslag gick han betydligt längre. Det Soros har att komma med (Foreign Affairs sept/okt 1996) skiljer sig inte från allmängodset. Stimulans av den samlade efterfrågan enligt Keynes recept? Nej, det går inte. I stället: sänkta offentliga utgifter, avreglering av arbetsmarknaderna, billigare socialförsäkringar, höjd pensionsålder och sänkta skatter på arbetskraften. Det är inte underligt att Soros får hedersbetygelser på Dagens Nyheters ledarsida. På en punkt, noga förtigen av ledarredaktörerna, avviker han från konsensus: han tror inte att programmet går att genomföra inom ramen för det nuvarande EMU-projektet. Konvergenskraven är för hårda och stela. De står i vägen för de önskade skattesänkningarna. De hotar att framkalla en politisk revolt mot unionen.
George Soros har genom sina stiftelser och sin kontakter världen över kun-
skaper om de folkliga reaktioner som det liberala segertåget framkallar. Han känner vreden ackumuleras i Ukraina, Ungern, Mexiko och den Europeiska unionen, och han vet hur det slutade förra gången, när kapitalismen i slutet 1800-talet och början av 1900-talet löpte amok. På den tiden fanns ändå en imperialistisk stat, England, som i eget intresse "var fullkomligt beredd att skicka en kanonbåt eller två till främmande platser" för att upprätthålla stabilitet och frihandel. USA är därvidlag alltför nyckfullt.
George Soros och andra insiktsfulla kapitalister ser katastrofen komma men de förmår inte lyfta sig själva och sin klass i håret. Han skriver om fördelning av inkomster och välstånd men placerar sin egen stiftelse med flera miljarder dollar i tillgångar i Curacao på Nederländska Antillerna. Skatten är omkring 10.000 dollar året. När Mexikos svindelkonjunktur kraschade för två år sedan hamnade Soros och hans affärsvänner i svårigheter. De hade just investerat stort i mark och fastigheter i landet och kapitalen hotade att gå förlorade. Soros talade allvarligt om världens ansvar (Financial Times 31 januari 1995):
- Det mexikanska sammanbrottet kan få ytterst svåra verkningar. Det har mycket mycket allvarliga följder för världsekonomin.
Regeringen i Washington pressade 40 miljarder dollar ur internationella institutioner och sin egen och sina allierades statskassor för att lösa sina entreprenörer ur krisen. På något sätt måste sådana omkostnader bäras. Således fordrar George Soros som de andra nya besparingar på de sociala kontona.
Karl Popper linjerade sin sociala ingenjörskonst i en tid då fientliga krafter skakade det borgerliga samhället. Sovjetarmen nådde Berlin, kolonierna var i uppror och arbetarklassen gick stärkt ur kampen mot fascismen. I sin politiska svaghet kunde bourgeoisien samla sig till sociala eftergifter. Popper, Keynes och andra gjorde dygd av nödvändigheten.
Idag är bourgeoisien politiskt stark och därför oförmögen att avvärja det sociala och ekonomiska sönderfallet. Med öppna ögon skruvar den sig djupare ner i krisen - för var dag något blekare i väntan på den motriktade folkliga rörelsen.
