Under de senaste tio åren har en ny gymnasiereform, ett nytt betygssystem och ett nytt läraravtal genomförts. Med de nya intagningsreglerna, skolpengens införande och de ekonomiska nedskärningarna har en helt ny skola växt fram. Skapelsen är redan i djup kris.
Kritiker har ofta sagt att skolpolitikerna inte brustit i sin goda vilja utan att problemet är deras dåliga verklighetsförankring. Detta kan vid en flyktig betraktelse verka riktigt, särskilt om man lyssnar till någon av de pedagoger som för tillfället råkar vara på modet i ämbetsmannakretsar. Men ser man efter lite närmare är det inte svårt att finna ett genomgående mönster bakom de förändringar som genomförts. Bakom reformernas olika delar kan man urskilja två övergripande mål: För det första måste skolan göras mer flexibel för att underlätta de stora nedskärningarna. Och för det andra måste en klassmässig segregering underlättas, eftersom målet om en god och likvärdig skola uppgivits. För att dessa övergripande mål ska bli tydliga och fogas in i ett sammanhang är det nödvändigt med en kort historisk tillbakablick.
Den svenska välfärdsstaten växte fram som en rationell lösning på de klassmotsättningar som verkade under en viss historisk period. Kapitalets behov av frisk och duglig arbetskraft sammanföll då med arbetarnas allmänna strävan efter ett gott liv. Utifrån ett borgerligt perspektiv var de sociala reformerna en verksam metod att neutralisera den revolutionära vänsterns inflytande. Arbetarrörelsen å sin sida visste att det bara fanns ett sätt att på längre sikt säkra en grundläggande välfärd för folket - det var genom att göra välfärdsinrättningarna allmänna och lika för alla. Endast om det inte fanns privata alternativ skulle borgerligheten släppa till de pengar som krävdes för att skapa en god skola och sjukvård.
I stort sett var denna strategi framgångsrik fram till slutet på 1970- talet, då borgerligheten sade upp folkhemskontraktet och gick till offensiv mot arbetarklassen. När Berlinmuren föll 1989 ansåg sig många stå inför ett nytt liberalt tusenårsrike, jublande över att någon opposition mot den förhärskande ordningen nu inte fanns vare sig inom eller utanför den Europeiska enklaven.
I Sverige var skattereformen en viktig milstolpe i denna allmänna utveckling. När samtidigt valutahandeln släpptes fri och spekulationssvindeln kördes igång var krisen ett faktum. Att statsskulden skulle betalas av någon annan än folket kom aldrig på fråga, och en permanent arbetslöshet på 10-15 procent började anses som oundviklig.
Det är mot bakgrund av denna allmänna utveckling som förändringarna i skolan måste ses. Den nya gymnasieskolan framstår då inte som något idealistiskt hugskott utan snarare som resultatet av en politik som svarar mot de förändrade styrkeförhållandena i samhället. Utifrån ett kortsiktigt borgerligt perspektiv handlar det alltså om en rationell lösning på den nya tidens problem.
I ett första steg har man genom nedskärningarna skapat en djup kris i skolan. De yttre tecknen på denna kris är väl kända: Klasserna är överfulla, läroböckerna utslitna och stödundervisningen indragen. Lärarna är utbrända och underbetalda - många bedömare menar t o m att det nu är befogat att tala om proletarisering av en hel yrkesgrupp. Men politikerna har genom de ekonomiska styrmedlen även skapat en inre och inte lika välkänd kris.
Orsaken finns att söka i de ständiga nedskärningarna i kombination med ett decentraliserat budgetansvar. Detta skapar dels en permanent stress i samband med ovissheten inför eskandeförfarandena; något som i sin tur omöjliggör ett långsiktigt budgetarbete. Dels, och detta är viktigare, har man tagit bort den tidigare öronmärkningen av vissa poster i budgeten. I stället för att rikta kraven mot politikerna slåss nu skolornas personal med varandra om de krympande medlen: läroböcker ställs mot skolmat; labbtimmar i kemi ställs mot läromedel i historia; syokonsulenter ställs mot städpersonalen.
Som kontrast till de allmänna nedskärningarna har dock skolledarresursen hela tiden ökat. Detta gäller särskilt de skolor som haft en gentemot myndigheterna extra följsam skolledning. Det utvecklade systemet med valbara kurser som man från centralt håll påstår ska öka elevens studiemotivation kräver nämligen enorma resurser att administrera. Bara schemaläggningen på en normalstor gymnasieskola tar idag ofta en hel biträdande rektorstjänst i anspråk. Att den svällande byråkratin är en bidragande orsak till den inre krisen torde vara överflödigt att påpeka särskilt som varje lärare vet att de arbetar ihop de ökade administrationskostnaderna genom att undervisa i de valbara kurserna - dessa grupper är nämligen lätta att överfylla jämfört med de vanliga klasserna där ett visst elevfrånfall alltid sker i årskurs två och tre.
Situationen ute på skolorna är alltså mycket dålig. Visserligen varierar graden av kris från skola till skola och från kommun till kommun. Men det står helt klart att en definitiv smärtpunkt nu är nådd på många håll runt om i landet. Det som är nytt i denna kris är att stora grupper av medelklassbarn nu också har börjat fara verkligt illa. Detta har drivit in borgerligheten i en situation där bara en väg ut tycks vara möjlig. Eftersom de inte längre vill betala vad en god och likvärdig skola för alla skulle kosta återstår bara olika former av segregation.
I storstadsregionerna åstadkoms detta framför allt genom den stadsplanerade bostadssegregationen. Genom kommunaliseringen av skolan och den individuella lönesättningen av lärarna förbättras nu möjligheterna att inom vissa kommuner skapa mycket bra skolor. Extra pengar kan skjutas till, duktiga lärare köpas över, och homogena, studiemotiverade klasser skapas. Kostnaderna för invandrarundervisning och stödtimmar blir av naturliga skäl små i dessa skolor vilket bidrar till att frigöra resurser till den ordinarie undervisningen.
Bostadssegregationen är i nuvarande situation ett nödvändigt men dock inte tillräckligt instrument för att åstadkomma önskad skiktning. Det principiellt viktigaste dagskravet är därför - och det räcker med att kasta en flyktig blick på DN:s ledarsida - kravet på friskolor. Friskolorna kan i väntan på de rent privata alternativen utgöra en viktig uppsamlingsplats för me-delklassbarnen. Lösningen med separata skolor för olika sociala klassers barn har sedan länge tillämpats framgångsrikt i andra jämförbara länder och är givetvis den historiskt sett vanligaste lösningen på problemet. Man köper helt enkelt sina barn den utbildning man har råd till. I väntan på att denna utveckling ska slå igenom på bred front har man förändrat intagningssystemet till gymnasieskolan. Detta möjliggör nu för barn med goda betyg (medelklassbarn) att sö-ka sig bort från problemskolor. Det har redan dränerat vissa skolor på studiemotiverade ele-ver samtidigt som dessa skolors budget skurits i kanten eftersom de elever som byter skola tar skolpengen med sig. Ett särfall av de klassmässigt rena skolorna som nu skapas på detta vis är de etniskt rena skolorna (invandrarna är en ras, svenskarna en) - i storstäderna utgörs arbetarklassens unders- ta skikt med få undantag av invandrare.
Sedan gammalt sorterades de olika klassernas barn in i sina fållor genom de olika linjerna eller programmen som det numera heter. Arbetarbarnen gick på de tvååriga yrkesförberedande linjerna om de inte fick arbete direkt efter nian. Medelklassbarnen gick på de treåriga teoretiska linjerna. Detta var en rationell lösning under det gamla kontraktets tid. Men nu är situationen annorlunda. 18-åringarna efterfrågas inte längre på arbetsmarknaden. Eftersom näringslivet förståeligt nog inte tar något ansvar blir det billigare och socialt mindre komplicerat för staten att låta skolan vara huvudman för ungdomarna. Genom att på detta sätt förlänga barndomen övertar föräldrarna de kostnader samhället annars skulle haft för bostad, bostadsbidrag, socialbidrag, arbetslöshetsunderstöd osv.
Problemet är att utbildnigsplatserna är betydligt dyrare på de yrkesförberedande programmen. Därför har man ändrat intagningspoängen. Nu kommer alla som vill in på de rent teoretiska utbildningarna, även de rena analfabeterna. För att ändå rädda någon del av gymnasieskolan åt kvalificerad teoretisk utbildning avråds de svaga eleverna från att söka till den naturvetenskapliga utbildningen. N-programmet har därför inte drabbats av utvecklingen utan är en i stort sett homogen miljö, dit de medelklassbarn som av olika anledningar inte sökt sig från de klassblandade skolorna kan finna en fristad.
De stora problemen finns i stället på S-programmet. Tilldelningen per elev är där så låg att det inte finns resurser till delningstimmar i karaktärsämnena. Resultatet har blivit att lärarna tvingas välja mellan att antingen underkänna 30-40 procent av eleverna eller att drastiskt sänka nivån på utbildningen.
Det första alternativet är i längden ohållbart. Dels skapar det en press på lärarna som få orkar med. Dessutom finns det ingen skolledning som i längden kan hålla sig med ett kollegium som underkänner så många elever som vore befogat. De ekonomiska konsekvenserna skulle bli alltför stora. Dels är skolan skyldig att ordna med omtentamina, dels tenderar underkända elever att vilja sluta skolan, vilket innebär att skolpengen går förlorad.
Rapporter visar också tydligt att de lärare som försöker upprätthålla den tidigare nivån utsätts för press av rektorerna att sänka kraven. Detta ligger för övrigt helt i linje med myndigheternas allmänna inställning. I de direktiv som gått ut till skolorna står t.ex. att i matte, svenska och engelska krävs fullgjord A-kurs för att få påbörja B-kursen. Detta tolkas inte som att A-kursen ska vara godkänd utan bara avsutten.
Trenden blir att den allmänna nivån på undervisningen sänks och kravet för godkänt sätts så lågt att betyget i realiteten förlorar sin mening. På det sättet blir lärarna mindre stressade men mer cyniska, eleverna nöjdare men dummare, statistiken snyggare och de enskilda skolornas ekonomi bättre.
Det är ingen tillfällighet att just S-programmet offras. Industrin behöver fortfarande kvalificerade tekniker och naturvetare, men behovet av skickliga samhällsanalytiker, jurister, ekonomer etc - är begränsat. Det kan tillgodoses av det fåtal övre medelklasselever som tar sig igenom utmärkta S-program i innerstadsgymnasier och rikemanskommuner. I stor skala efterfrågas inte duktiga S-elever. Det samhället behöver är i stället följsamma och flexibla människor med en allmän socialt kompetens som gör dem lämpliga för serviceyrken och enklare yrken inom vård och handel.
Under andra förutsättningar skulle man kunna tänka sig ett gymnasium som skolade kunniga och reflekterande samhällsmedborgare. Men folkbildningstanken är döende, i gymnasiet som annorstädes. I ett större perspektiv är det givetvis av yttersta vikt för borgerligheten att de breda folklagren inte ges tillgång till de verktyg som en ordentlig skolning i samhällslära, ekonomi, historia och filosofi skulle kunna ge. Men som situationen nu ser ut är det bara att konstatera hur väl utvecklingen inom gymnasiet följt i spåren på det stora kulturella skovet under 90-talet. Kabel-TV, dussinvideo och kvällstidningar för underklassen, Dagens Nyheter, P1 och företagsfinansierade elitseminarier för överklassen. N (och vissa yrkesprogram) för en tredjedel, S (och andra yrkesprogram) för två tredjedelar på gymnasiet. Gemensam bildningsgrund för ingen.
Myndigheter och politiker har tvingats erkänna problemen i skolan. Men man har också snabbt funnit sig till rätta. Det är fel på pedagogiken, säger man, och efterlyser ett nytt sätt att undervisa. Läraren ska nu bli en handledare som i rousseauansk anda visar eleverna fram till kunskapens källor. Undervisningen ska individualiseras. Det anses viktigare att lära sig uppsöka kunskap än att kunna någonting utantill, och det för tillfället allra bästa är den problemorienterade undervisningen.
Att allt detta lämpar sig för studiemotiverade barn i små elevgrupper är närmast en truism. Men hur det går i en S-etta med 33 elever varav ett tiotal knappt förstår lärobokstexten är en helt annan sak. Att i en sådan miljö släppa katederundervisningen och läxgenomgångarna är liktydigt med att strunta i de svagaste eleverna. Liksom inom psykiatrin råder här en ohelig allians mellan pedagogiska radikaler och nyliberala ekonomer.
Om lärarna p.g.a. disciplinproblem och oöverstigliga skillnader i förkunskaperna hos eleverna inte längre kan helklassundervisa, så vore det naturliga att minska elevantalet i klasserna och satsa på ordentliga läromedel och stödundervisning - men det är billigare med grupparbeten. Disciplinproblemen blir då heller inte lika märkbara. Cynismen i hela detta system fullbordas när myndigheterna vitt och brett talar om att vi håller på att skapa Europas bästa gymnasieskola.
Att gymnasiekrisen är en del av en större politisk kris står alltså helt klart. Men huruvida denna kris är ofrånkomlig eller ej torde vara en öppen fråga. De folkliga krafterna är starkt tillbakapressade i Sverige likväl som i Europa. Det finns få tecken som tyder på att en human politik skulle kunna vinna framgång inom en nära framtid. Dock är det inte svårt att formulera ett antal skolpolitiska krav som om klasskrafterna förskjuts och folket flyttar fram sina positioner skulle vara relativt enkla att genomföra.
För det första måste vi få en likvärdig skola över hela landet. Kunskapskraven ska vara desamma på Södra Latin och i Tensta. Det fordrar ett starkt och handlingskraftigt skolverk.
Nationella prov förekommer idag i matematik, svenska och engelska. De bör införas i betydligt fler ämnen: B-språk, historia, samhällskunskap, fysik, kemi, biologi. En konsekvens av detta är betydligt mer preciserade läroplaner och kanske också statlig kontroll av läromedlen.
Det innebär också att skolan bör förstatligas igen. Kommunaliseringen medför inte bara sämre anställningsförhållanden för lärare utan framför allt att differentieringen mellan olika kommuner ökar vilket i sig är ett slag mot det demokratiska kravet på en likvärdig skola.
För det andra måste skolan ta ansvar för de elever som inte klarar godkändbetyget i en kurs. Det kostar oundvikligen pengar att inrätta ordentlig stödundervisning, sommarundervisning, särskilda läxläsningsgrupper, mindre klasser, men det är utgifter som måste tas.
För det tredje bör friskolor förbjudas och skolpengen avskaffas. Gymnasieelever bör i princip anvisas en skola nära sin bostad. För det fjärde förutsätter en god gymnasieskola en god grundskola. De ovanstående kraven gäller alltså också grundskolan: likvärdig skola, förstatligande, nationella prov, rejäla stödresurser till svagare elever, förbud mot friskolor och skolpeng.
Detta är inte några särskilt revolutionära krav. I stort sett är det den skolpolitik som omfattades av de flesta svenska riksdagspartier på 50-talet, från folkpartiets bättre hälft till kommunisterna.
