LO lovar regeringen löneåterhållsamhet genom LISA-projektet. Så ska arbetslösheten minska. Men vinsterna är redan rekordhöga utan att fler får jobb. För medlemmarna är det obegripligt vad LO-ledningen sysslar med, skriver Sture Ring, ordförande för grafikerna i Stockholm.
Arbetslösheten är vårt helt överskuggande samhällsproblem. Den ska bekämpas, halveras och avskaffas, utlovar politikerna. I EU-länderna har de arbetslösa fått sådana löften i drygt två decennier. Det enda som hänt är att arbetslösheten har fortsatt att öka, liksom i vårt land. Visst orsakar strukturella omställningar problem. Men arbetslösheten är främst ett samhällsekonomiskt problem. Inte ett företagsekonomiskt. De fria marknadskrafterna behöver arbetslösheten. Skulle arbetslinjen genomföras krisar börsen.
Arbetslöshetsstatistiken är obegriplig för vanligt folk. Har vi en arbetslöshet på 300.000 eller på 500.000 eller på 700.000? Officiellt har Stockholmsgrafikerna en arbetslöshet på cirka 700. Men när vi gick igenom medlemsregistret visade det sig att drygt 1.300 inte har några fasta arbetsplatser. Möjligheterna att mörka i statistiken är stora. De mest trovärdiga aktuella siffrorna fann jag i en notis i DN den 25 mars. Notisen hade rubriken 707.737 utan riktigt jobb och bygger på Ams siffror. Öppet arbetslösa 341.606. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder 213.210. Därutöver finns det ytterligare 152.921 personer som är anmälda som arbetslösa på förmedlingarna, men som enligt Ams bedömning inte kan ta arbete direkt.
De fria marknadskrafterna framställs som naturkrafter. På den fria oreglerade marknaden ställer öden osynliga handen allt till rätta. Visserligen med mänskliga offer, men lönesänkningarna ska så småningom ge efterfrågan och arbete. Arbetsköparen intar traditionellt en liberal låt-gå-politik. Med den synen är facket egentligen ett ingrepp mot naturens ordning. Frågan är om inte kollektivavtal bör betraktas som miljöbrott.
Efter den socialdemokratiska valsegern 1932 krävde facket att arbetslösheten skulle bekämpas. Finansminister Wigforss drev en aktiv konjunkturpolitik under inflytande av den så kallade Stockholmsskolans ekonomer och Keynes. Politiken gick ut på att staten skulle motverka arbetslösheten genom en expansiv finanspolitik och genom en aktiv arbetsmarknadspolitik med bland annat beredskapsarbeten. Arbetslinjen vidareutvecklades till att omfatta arbetsmarknadsutbildning och arbetsförmedling. Arbetslinjen, den fulla sysselsättningen, blev förstahandsfrågan, en hävstång för alla andra frågors lösning.
Arbetslinjen var framgångsrik i flera decennier, men nu är vi tillbaka i massarbetslöshet. Vilken är då skillnaden jämfört med massarbetslösheten på 20-talet? För det första har vi idag ett samhälle som är mycket rikare, med en produktivitet som gått svindlande framåt. För det andra förhåller sig de fria marknadskrafterna inte passiva till arbetsmarknaden. Kapitalet verkar för permanent massarbetslöshet. För att marginalisera politiken. För att urholka samhällsekonomin och den generella välfärden. För att upprätthålla prisstabilitet, arbetsdisciplin och krismedvetande. För att återställa det gamla klassamhället. Idag är massarbetslösheten kapitalets hävstång för att exploatera löntagarna, dumpa lönerna, öka konkurrenskraften och viktigast av allt - öka vinsterna.
Arbetskraftsköparna ger inte de anställda del av rationaliseringsvinsterna genom arbetstidsförkortning. Tidigare fick varje ny generation bättre än tidigare. Det var en utvecklingsspiral uppåt. Nu går det neråt - utom för de priviligerade och redan rika.
Det som också har hänt är att fördelningsinstrument som skatt och transfereringar blivit alltmer värdelösa. Med den stora skattereformen riktades ett grundskott mot den progressiva beskattningen. Och med skattereformen och massarbetslösheten har skatteunderlaget blivit tunt. Det finns inte pengar för transfereringar som tidigare, dvs inkomstfördelning över barnbidrag, bostadsbidrag, pensioner, arbetslöshetsunderstöd m m. Vad som återstår är inkomstfördelning genom fackliga förhandlingar. Nu ska även det fördelningsinstrumentet trubbas av genom lönedämpande statlig inkomstpolitik. Regleringar som ställer facket offside och som ger högre vinster har de fria marknadskrafterna ingenting emot. Den socialdemokratiska regeringen fungerar som ett verktyg för dessa krafter och SAP har inga alternativ att komma med.
De arbetslösa har blivit slagträn för att genomföra försämringar för folk och fack. SAP-regeringen försämrade arbetsrätten för att hjälpa de arbetslösa. LO levererar stabilitet (statlig inkomstpolitik) till partiet i form av ett LISA-paket. Det heter att jobb ska skapas genom att hålla lönerna nere, genom att urholka konflikträtten t ex med hjälp av tvångsmedling.
Lönedämpningen medför naturligtvis att rekordvinsterna, som hittills inte har dämpat massarbetslösheten, plussas på med ännu större övervinster. LOs LISA fick nobben av TCO och SACO. I LO ställde inte Transport upp på projektet och och det finns missnöje även i toppen över angreppen på konflikträtten.
För medlemmarna är det obegripligt vad LO sysslar med. Allt tyder på att LO resonerar som så att fackföreningsrörelsen måste "leverera stabilitet" till regeringen och gå SAF tillmötes om urholkning av konflikträtten för att vinna erkännande, legitimitet. Det betyder tydligen mindre att LO tappar legitimiteten hos medlemmarna, som ställer sig frågan: Vad ska vi egentligen ha LO till när facket håller på att bli sin egen motpart?
