Den moderna kapitalismen behöver en religion för den framgångsrike individen. Vad sägs om Jung? Daniel Ahl har läst Richard Nolls bok om Jung och hans rörelse.
CARL GUSTAV JUNG (1875-1961) samarbetade i början av sin karriär med Sigmund Freud. Den schweiziske psykiatern såg ut att bli Freuds arvtagare. Men 1913 gick de skilda vägar, och för Jungs del ledde vägen långt från vetenskapen. Så långt att han idag står som den enade gestalten för vad som med en anglicism kallas New age.
Den amerikanske psykologen och vetenskapshistorikern Richard Noll anser att forskningen övervärderat betydelsen av Jungs relation till Freud och bortsett från hans viktigare influenser. I sin bok The Jung Cult - Origins of a Charismatic Movement, som nu kommit ut på svenska, dyker Noll tillbaka i artonhundratalets tankeströmningar som genomsyrar jungianismen. Den neutrale schweizarens teorier visar sig för det mesta bottna i samma grumliga vatten som nazismen. Den tysktalande borgerligheten var kring sekelslutet genomdränkt av nationalromantik. Och som Richard Noll uttryckte saken när han i april besökte ABF i Stockholm: "Jung was very bourgeoisie." Inspirerad av tidsandan omsatte Jung dess föreställningar om folksjälen och den ariska rasen i medicinska termer. Det som bokstavligt talat skilde Jung från Freud var idn om det kollektivt omedvetna. Med detta avsåg Jung ett nedärvt psykiskt skikt, som innehöll förfädernas minnen i koncentrerad mytisk form. Resonemanget innebar en klar åtskillnad mellan germansk och semitisk mentalitet, som svarade väl mot samtida krav på en motvikt till den"judiska psykologin" som företräddes av freudianerna. Jung såg den judisk-kristna traditionen som artificiell, en "främmande utväxt" på den germanska naturen. Mot den apollinska kristendomen ställde Jung en dionysisk intuition, som skulle stämma bättre överens med germanernas hedniska urtillstånd. Han letade bevis på det kollektivt omedvetna i folksagorna, som bröderna Grimm utforskat för att finna spår efter en arisk urreligion. Att Jungs antiintellektualism hade antisemitiska motiv antyds av hans tidstypiska aversion mot det judisk- kristna kulturarvet och fascinationen inför indoeuropeisk mytologi (som ledde till att korset i nazisymboliken var utbytt mot hakkorset). Jung fascinerades av hitlerismen och såg i Hitler folksjälens redskap, liksom Hegel hade sett Napoleon som historiens. I essän Wotan (1936) påpekar Jung faran i att släppa folksjälen lös, men framhåller även att det gäller germanens sanna väsen.
Samtidigt som han avskydde kristendomen underströk Jung ständigt människans behov av religiositet. Han menade att en religion var livsnödvändig och bara kunde ersättas av en annan. Inspirerad av Nietzsche och Schopenhauer drömde han om en ny adel av individuerade människor, frigjorda från flocken. Noll drar slutsatsen att Jung ville skapa en "nietzscheansk religion", med sig själv som karismatisk ledargestalt, för att ersätta kristendomen. 1912 lade han grunden till jungkulten, Sällskapet för psykoanalytiska strävanden i Zrich. Som förebild för den slutna klubben stod antikens mysteriereligioner. Analysen fungerade som initiation till mysteriet, analysmetoder såsom automatisk skrift och "aktiv imagination" hämtades ur ockulta källor. Att Sällskapets analytiker och patienter bildade en inre cirkel kring Jungs person hindrade honom inte från att beteckna dess "strävanden" som vetenskapliga rön. Att försökspersonernas drömmar var fulla av motiv från myter och sagor vittnade om deras långvariga samvaro med Jung snarare än om det kollektivt omedvetnas existens. Jung själv var medveten om sin roll som religionsstiftare. Den idealisering av sig själv som han påbörjade har fullbordats av hans lärjungar. I jungiansk litteratur framstår han som en andlig lärofader, en utanför historien stående profet med evigt sanna ider. Han påstår sig ha genomgått en religiös upplevelse där han blev ett med en inre gud, identisk med solguden Mithras. Valet av gudomlighet var gott: en antik mysteriekult kretsade kring denna gudom, som dessutom antogs vara av iranskt (ariskt) ursprung. Nolls kommande bok, The Aryan Christ, behandlar detta tema utförligare.
Med sitt idhistoriska hopkok inkarnerar Jung inte bara det sena nittonhundratalets New age utan även det sena artonhundratalets nyreligiösa rörelser. Under fin de sicle frodades ockultismen inom den bildade västerländska borgerligheten. Spiritism och teosofi hörde till de motreligioner Jung lanserade som modern vetenskap. Jungianismens arketyper har exempelvis en föregångare i spiritismens andeväsen, med vilka medierna samtalade. I slutet av sin karriär nedtonade Jung det biologiska i sin lära och beskrev i stället det kollektivt omedvetna som ett slags osynligt kraftfält.
Fernissan av vetenskaplighet kring jungkulten genomskådas inte bara av kritiker som Noll, utan även av jungianerna själva. Själva dragningskraften ligger just i jungianismens andliga innehåll. Den jungianska psykoanalysen fungerar som livsfilosofi, kännetecknad av en religiös tro på det kollektivt omedvetna. Analytikerns roll är snarare guruns än läkarens. Själv hoppades Jung att dessa invigda skulle leda massan in i ett utopiskt "analytiskt kollektiv" (en svensk företrädare för denna andliga elitism är för övrigt Lorentz Lyttkens, som i någon av sina sociobiologiska utopier fantiserar om en ledande klass av högkompetenta "symbolanalytiker").
USA är det land där jungianismen har vuxit sig starkast. Detta förklarar också rörelsens utveckling. I likhet med den amerikanska scientologin bygger den på ekonomiskt deltagande. Prägeln av marknadsgyckel förenar jungianism med andra kommersiella New age-yttringar och fastställer dess funktion som förströelse för burgna västerlänningar. Analysen är dyrköpt, kostnaderna för att bli analytiker generöst tilltagna (för utbildningsinstituten). Jungkulten verkar som andlig rörelse och affärsrörelse i ett. I avslutningen till Jungkulten frågar sig Richard Noll om jungianismen i framtiden kan ta kristendomens plats som västerlandets ledande religon.
Protestantismen har visserligen varit en för kapitalismen lämplig troslära, med sitt betonande av individens gudsupplevlelse och synen på framgång som gudomlig välvilja. Men den romantiska tron på den från varje sammanhang upphöjda individen måste nödtvunget stärkas i takt med kapitalismen. Därmed får den individuella frigörelsen också en allt andligare karaktär. Jungianismen erbjuder framgångsteologi och självförgudning som ligger helt rätt i den "nya tiden". Kanske blir den kristna kyrkan utkonkurrerad av varumärket Jung såsom opium blivit avlöst av modernare preparat. Det vore i så fall en sannskyldig flykt ifrån friheten.
JUNGKULTEN, EN MODERN MYSTERIERELIGIONS FÖDELSE, Richard Noll,Ordfront 1997
