Dags för utopier

Marxismen har kanske inte på hundra år varit så tillbakapressad. Just därför behöver vi skissera utopier med kvalitativt nya mål. Här följer ett första försök. Ulf Karlström är limnolog, verksam inom miljö- och naturvården, och har i snart trettio år deltagit i antiimperialistiskt arbete och kommunistiska diskussioner.

Historien har frambragt samhällen i den industrialiserade kapitalistiska världen med mycket goda materiella förutsättningar. Det har inte varit en obruten utveckling, utan tvärtom har förödande krig med jämna mellanrum pressat tillbaka folkmajoritetens materiella villkor. Emellertid har västkapitalismen varit dynamisk, förmått återhämta sig och expandera. Den har också varit produktiv genom att hela tiden skapa arbeten. Därtill har socialdemokratiska eller liberal-konservativa regeringar använt skatter för att bygga upp en stor offentlig sektor, och därvid skapat ytterligare arbeten.

Emellertid tycks 1900-talskapitalismens guldålder i Europa och USA vara till ända; den är inte längre produktiv. Efter 1970 har tillväxttakten sjunkit, spekulation fått företräde framför produktion, och en makalös överlikviditet hos stora företag driver valutor och börsaffärer i en dygnet-runt-karusell. Högern har tagit över den politiska dagordningen och den offentliga sektorn skärs nu ned. En lång lågkonjunktur i kombination med att offentliga arbeten minskar och storföretagen avskedar folk, har lett till en hög arbetslöshet. Tekniskt avancerade och vinstrika stora företag som Ericssons väljer att rationalisera bort egen produktion och i stället lägga ut den på underleverantörer, ofta utanför Europa. Har den Nordatlantiska kapitalismen, som Giovanni Arrighi hävdar i boken Det långa 1900-talet, nått vägs ände?

Marxismens eller, i vidare mening, vänsterns läge har aldrig varit så svagt som idag. Det är frestande att gå tillbaka 100 år för att hitta en lika utsatt position. Idag råder förvirring, nedstämdhet, resignation, ja, t.o.m. undfallenhet inför de härskande eliternas krav på att själva få skriva dagordningen. Faktiskt kan vi säga att spännvidden mellan det möjliga och det faktiska aldrig någonsin varit så stor i världshistorien! En extrem form av ekonomism, som bygger på en förkrympt och destruktiv världsbild, har brett ut sig. Det påverkar naturligtvis arbetarskikten, vilka bär en dubbel roll i det kapitalistiska samhället.

Å ena sidan är deras arbete, i form av mervärdesskapande lönearbete, grundvalen för hela samhället. Å andra sidan är de maktlösa inom sin egen produktionssfär. I tider när högern skriver dagordningen är kapitalets socialiserande krafter starka. Behovet av en resocialisering framstår därför som särskilt viktigt idag:

"Our political history has shown clearly enough that as long as capitalism can meet their minimum material needs and amuse and divert them, most people, inspired by no better alternative, will tolerate it and let it limp on in history." (Zeitlin 1996)

Därför är det hög tid för visioner om ett annat samhälle. Det är dags för marxistiska utopier!

Det finns en förhärskande föreställning om utopier. Den säger i korthet att organisationers eller partiers program eller visioner behövs, men är mindre väsentliga. Kompromisser tvingar fram nya situationer: man siktar mot stjärnorna, men når bara till trädtopparna. Föreställningen är förledande, men icke desto mindre felaktig. Den representerar vad vi marxister brukar kalla reformism eller inkrementalism, dvs. summan av de små stegens politik. Pragmatismen som politisk ideologi blir självuppfyllande. Det som fungerar är bra, och bra är allt som fungerar. Utifrån medvetna, pragmatiska överväganden överges kvalitativa mål till förmån för kvantitativa mål. De senare är inte fundamentala utan alltid delbara; "vi nådde inte ända fram", som man säger. Visst finns det kvantitativa, delbara mål, kring vilka jag kan kompromissa. Jag begär 25 kr mer i timmen av chefen, men får bara 12 kr. Det kan vara acceptabelt. Men häri ligger inte problemet. Det består i sammanblandningen av de två typerna av mål i kombination med pragmatismen som vägledande princip. Det leder till uttunning och efterhand utplåning av det långsiktiga målet. Ernst Bloch (1965/1983) skriver:

"Faran här består i att utopin blir krypande-evolutionistisk och slapp, att den med Walter Benjamins ord bara inriktar sig på en successiv förbättring av fängelsesängarna (och ej brottslighetens orsaker, UK). Det är inte lika med någon äkta framtid."

Mot detta står den marxistiska utopin, som försöker fånga in en kvalitativ egenskap, ett språng i samhällsvecklingen. Vill jag avskaffa nuvarande system för fördelning av arbetets frukter, når jag inte detta genom en delreform. Här utgörs nämligen visionen primärt av en kvalitet och inte en kvantitet.

Ordet utopi är härlett från grekiskan och består av en negation "ou" och "topi", som betyder plats eller ställe. Utopi är alltså platsen som inte finns, dvs. drömmen om en sådan plats där goda samhällsideal finns. I alla tider har förtryckta grupper drömt och fantiserat om ett kommande lyckorike. I historisk tid hade dessa drömmar eller utopier nästan alltid en religiös dräkt; många av 1300- och 1400-talets bondeuppror vägleddes av drömmar om tusenårsriket. Det finns en lång tradition av skrifter, t.ex. Thomas Mores Utopia (1516), Tommaso Campanellas Solstaten (1623) eller Francis Bacons Det nya Atlantis (1627). I början av 1800-talet framträdde flera samhällsreformatörer - Saint-Simon, Fourier eller Owen - med broschyrer och böcker som predikade i en slags religiös anda om ett kommande klasslöst lyckorike. Dessa har ofta kallats utopiska socialister - begreppet användes första gången i Kommunistiska Manifestet (1848) - för att markera det drömmande och orealistiska.

Inom marxistisk tradition har därför ofta diskussioner om utopier uppfattats som idealism. Marxismen har sedan dess framträdande med Marx och Engels betonat materialistisk förankring, kunskapsrealism och "vetenskap". Inom en sådan tradition har predikande idealism och drömmerier upplevts som felaktigt eller t.o.m. frånstötande. Emellertid har Engels (1880) också betonat beroendet och kontinuiteten från dessa utopister till marxismen; marxismen sades stå på dessa utopisters axlar.

Den tyske marxisten Ernst Bloch (1885-1977) har skrivit flera verk om utopins funktion. Hans stora arbete är Hoppets princip (tre band), påbörjat 1938 i USA och avslutat 1947, men publicerat först 1954-55 i gamla Östtyskland (1959 i Västtyskland).

I Hoppets princip analyserar Bloch både de historiska formerna för och orsakerna till det utopiska tänkandet. Han ser den marxistiska socialismen som den form av utopiskt tänkande som övervunnit det utopiska och blivit "vetenskapligt" utan att därmed förlora den utopiska impulsen. Den klassiska marxismen betonade starkt sin vetenskapliga karaktär, vilket speglade tidens ogrumlat positiva inställning till vetenskap och teknik. För 1990-talets marxister uppfattas det anslaget som alltför pretentiöst och tidsbundet.

Emellertid måste en marxistisk diskussion om utopismen grundas på "materiella föreställningar" och inte på enskildas, disparata önskedrömmar; det är ju fritt fram för var och en att önska sig saker, men det förändrar inte världen. Här ger Ernst Bloch viss vägledning.

Marxismen ger möjligheter att förklara det historiska skeendet. Det beror på att marxismen erbjuder ett antal teorier eller modeller för att förstå verkligheten. En sådan teoribyggnad är den dialektiska materialismen. Den mekaniska materialismen under 1700-talet, med föreställningen om Maskinen Människan, var visserligen ett framsteg i förhållande till idealistiska synsätt, t.ex. att förklara världen med hänvisning till en gud.

Svagheten bestod i att den aktiva och skapande människan inte hade någon plats; när maskinen eller urverket var uppdraget skötte det sig själv, i en förutbestämd bana.

Den dialektiska materialismen var ett sätt att undkomma detta dilemma. Här förenades det hegelska rörelseschemat med en materialistisk tolkning. På så sätt förtydligas den växelverkan som sker mellan samhällets ekonomiska bas och dess överbyggnad (föreställningar, ideologier o.d.). Vi kan därmed tolka skeenden som rymmer, vad som kan tyckas vara, absoluta motsatser.

Emellertid är varken marxismen eller andra samhällsteorier någon naturlag, utan kan liknas vid ett fisknät som vi kastar ut för att försöka fånga, eller förstå, historien. Inom en sådan tradition av tolkningar verkade Ernst Bloch, och han försökte ge lösningar till den klassiska marxistiska frågan om "materialismproblemet". Om det råder ett förhållande mellan vårt samhälleliga vara och vårt tänkande, hur ska vi då kunna överskrida (transcendera) detta vara, för att kunna komma vidare? Att kritisera den kapitalistiska utsugningen är en sak, men att föreslå något bättre är en annan sak. Och hur ska vi förbinda våra önskningar med ett bättre, framtida samhälle? Ernst Bloch kom i sina skrifter ständigt tillbaka till utopins "materialismproblem": Hur kan jag som materialist hävda nödvändigheten att spänna en båge mellan "materia och utopi", mellan det jag kritiserar kapitalismen för, och det jag tror är möjligt att realisera inom det vi kallar socialism? Det låter sig sägas att ägarens utsugning av mänskligt merarbete ska upphöra, men vad innebär det mer konkret?

Bloch utvecklade en ny ontologi, eller enklare uttryckt, en ny filosofi, för att kunna hantera frågan om utopin. Det handlar om förbindelsen mellan det framåtblickande, föregripande medvetandet och den aktuella historia tendensen. Bloch ville försöka besvara frågorna: Varifrån kommer det nya? När är det möjligt (att förverkliga)? Han kompletterar därför den marxistiska dialektiken med ytterligare en bestämning, nämligen tendens-latens. I revolutionära (politiska) processer kan tenderade och intenderade mål urskiljas, men i förstone endast latent. Bloch menar att det inte finns något givet resultat (inget "lagbundet" utfall). Ett skeende blir fullt ut bestämt först när ett subjekt (en klass, en massrörelse) ingriper, och det sker i samklang med den objektiva tendensen.

Således finns det i varje historiskt skeende ett möjligt mål för en framåtriktad rörelse i form av ett subjektivt, intenderande och ett objektivt, tenderande. Bloch ger inga referenser till fenomenologin och dess hantering av begreppet inneboende avsikt, intentionalitet. Idag ser vi ju klara paralleller till Husserl, och senare filosofer som Merleau-Ponty och Ricouer.

För Bloch blev dagdrömmar en första utgångspunkt för diskussionen om det utopiska tänkandet. Bloch ger en omfattande genomgång av "enkla dagdrömmar", alltifrån barnet/ungdomens till den vuxnes drömmar. Det kan tyckas naivt att ta sin utgångspunkt i dagdrömmar. Har de verkligen någon betydelse? För det första kan vi konstatera att dagdrömmar till skillnad från nattdrömmar är självvalda. För det andra menar Bloch att dagdrömmar har karaktären av världsförbättring, genom att de projicerar sina bilder i något framtida. Dagdrömmarna är sällan godtyckliga. De tar sin utgångspunkt i vår materiella vardag.

För barnet kan det handla om gömstället i trädet, längtan efter äventyr, för vuxna flyktdrömmar, erotiska och sexuella önskningar, yrkesönskningar, längtan till fjärran länder eller en triumfatorisk återkomst som revansch för en dålig livsstart. Bloch låter olika klassrepresentanter, småborgarna, den övre medelklassen, arbetarna, uttrycka sina dagdrömmar. Dessa exempel på dagdrömmar utgör analysmaterial för det Bloch kommer fram till, nämligen det "anteciperande medvetandet", dvs. det förutseende (=veta i förväg) medvetandet.

Utifrån en analys av människans begär och behov pekar Bloch på att våra önskningar är riktade mot det vi begär. Återigen understryks att dagdrömmarnas önskningar inte framstår som något overkligt eller totalt konstruerat, utan har en s.k. materiell begärsbas.

Dagdrömmar kan representera verklighetsflykt. En enstaka människas dagdrömmar kan vara mycket partikulär och disparat. Bloch (1965/83) pekar själv på att det finns dagdrömmar som har karaktär av önskedrömmar, och dessa "förblir privata". Bortom det privata ser han även problem i form av "abstrakta utopier":

Här har den subjektivt-utopiska intentionen just ingen anknytning till tidtabellen, betingelsernas mognad och den objektivt-utopiska tendens-latensen, dvs. till någon reell möjlighet hos själv verkligheten.

Bloch skriver om marxismens köld- och värmeström. Med mindre utsmyckat bildspråk kan vi tala om marxismens kritik (riv ned det dåliga) respektive konstruktiva ansats (bygg upp ett nytt samhälle).

Köldströmmen representeras av "den kalla sakliga blicken på världen". Den blicken, eller låt oss kalla det förhållningssättet, avslöjar "förskönande uppblåsthet", ideologiska bedrägerier och ställer sig på de utnyttjades sida mot det lilla härskarskiktets intressen. Värmeströmmen inom marxismen å andra sidan, vilken Bloch menar har försummats i allt för hög grad, "riktar sig mot det ljus som skall gå upp när bedrägeriet undanskaffats". På sitt bildrika språk formulerar Bloch ett mål (knappast heltäckande) för Varat som utopi till "solidaritet och möjlighet till upprätt gång".

För att närma sig det utopiska och det hopp vi kan hysa utvecklar Bloch något han kallar en affektlära. Med affekt menas sinnesrörelse, som man blir medveten om. Det kan handla om innehållsaffekter (avund, vinningslystnad, tillbedjan) eller förväntansaffekter. Positiva förväntansaffekter är hopp och tillförsikt. Hoppet står också i motsats till negativa förväntansaffekter som ångest och fruktan, vilka nästan alltid förlamar människor, och aldrig kan utgöra en grund för förändringar. Bloch (1959:83) skriver:

"Hoppet... den mest mänskliga av alla sinnesrörelser, tillgängliga bara för män-niskor och det inriktar sig samtidigt på både den ljusaste och mest vidsträckta horisonter"

Det finns en konsekvens hos Bloch som imponerar. Han återkommer gång på gång till förbindelsen mellan materia och utopi, och pekar på rågången mellan hans tänkande och det idealistiska tänkandet. En av Blochs introduktörer på svenska, Retzlaff, (1980) skriver:

"Denna tankefigur - uppbrott ur det som är här och nu, sökande efter och försök med något nytt som ännu inte har blivit till, men som ändå har en (latent) förbindelser med början - är, som nämnts, karaktäristiskt för Bloch och förekommer i ett otal tonarter och varianter: som hunger, som strävan, som kunskapssökande, som uppror mot herrarna osv."

Blochs filosofi har kritiserats för idealistiska inslag. I tidiga verk, som Geist der Utopie från 1918, är detta uppenbart. Det var först med arbetet om Thomas Mnzer (1921) som Bloch börjar tillämpa en marxistisk arbetsmetodik. Zudeick (1992:95ff) menar att Bloch aldrig överger "den subjektiva faktorn i historien". Det går inte helt att befria sig från att kritiken delvis är befogad. Hur kan något som ännu inte är (det är enbart latent) påverka det som är? Bloch kallar det Ännu-icke-varat. Det intenderades, dvs. det avsedda eller önskade, mål får något av Hegels världsande över sig. Emellertid kan det intenderade förankras i den mycket omfattande diskussionen om dagdrömmars potentialitet som Bloch genomför i "Prinzip Hoffnung". På ett psykologiskt plan kan vi konstatera att vi ibland är blinda för den rörelse vi står i; vi ser inte skogen för alla träden. Historisk forskning har ju också demonstrerat att först sedan periodens händelser sjunkit undan börjar vi kunna få ett perspektiv på dem.

Blochs utgångspunkt i dagdrömmar är i sig inte problematisk. Däremot verkar det oklart vilka dagdrömmar som är användbara för att beskriva brukbara, eller konkreta utopier, som Bloch säger. Privata dagdrömmar och sådana som vetter mot abstrakta utopier är uppenbarligen uteslutna. Frågan är hur urvalet ska ske. Vilka kriterier ska vi använda vid urvalet? Här ger inte Bloch något tydligt svar, och frågan är om det kan hota hela projektet genom måttet av godtycklighet.

Harry Magdoff ställer i en artikel i Monthly Review i maj 95, översatt i Clarté 3/95, ett antal retoriska frågor. Emellertid är frågorna så enkla och grundläggande att vi i förstone inte uppfattar dem som retoriska. Frågorna är helt enkelt inbäddade i en borgerlig tankevärld, och genom sin enkelhet blir de revolutionära och utopiska.

Varför behövs snabbare tillväxt?

Behövs fler vinstdrivande företag?

I så fall, för vilken produktion? Metall, papper, plast eller bilar?

Behövs högre efffektivitet i produktionen?

Effektivitet för vad? Och med vilka mått?

Varför inte i stället:

Lägre effektivitet?

Kortare arbetsdag?

Längre semester?

Fler raster under starkt rutinartade arbetsmoment?

Varför-inte-frågorna handlar inte om mål, utan om medel. Det förändrar dock inget i huvudfrågan, nämligen betydelsen av utopin. De vänsterprojekt vi skall driva behöver inte svara på frågan om de är möjliga eller inte att inkorporera i kapitalismen. Det viktiga med projekten är att de verkar konstruktivt, mobiliserande, och har en "utopisk spets".

Utopier om socialismen kan pratas fram, men en socialistisk samhällsomvälvning kan inte pratas fram. Problemet med stora begrepp, t.ex. socialism, består i att de är så abstrakta, de blir lätt besvärjelser. Utopierna för - i och för sig - inte ned de stora orden på jorden, men de avgränsar orden genom att de ingår i ett sammanhang.

Historien är historien om de hittillsvarande samhällenas klasskamp. I sitt samhälleliga vara "träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende produktionsförhållanden", och kommer genom sin beroende resp. dominerande ställning att tillhöra olika klasser, eller skikt av klasser. Dessa klasser är "dömda" till olika former av kamp om mervärdet. En marxistisk utopi måste därför ta sin utgångspunkt i den materiella produktionen.

De avancerade tekniska samhällena besitter idag sådana resurser att det nödvändiga, tvingande arbetet skulle kunna minskas högst väsentligt, för att ge plats åt fri, skapande tid. I stället för att konsumera miljö- och resursbelastande varor kan en ökad andel av konsumtionen vara av icke-materiell karaktär. För att nå ett sådant tillstånd krävs ett tydliggörande av en vision eller utopi om människans frigörelse, från bl.a. varu-fetischimen och förtingligandet av mänskliga behov.

Utopin om "det goda samhället" innehåller många olika element, fler än vad som skissartat angivits ovan. Vägen dit är lång, men vi måste alltid - någon gång - ta det första steget på en lång resa.