Hur argumenterar den postmodernistiska litteraturvetenskapen? Henrik Skrak gör en närläsning av en Stagneliusanalys av Horace Engdahl. Det blir ett veck i tiden och en desillusion som får det att mörkna på toaletten.
I essän "Intighetens skalpell" sammanfattar Horace Engdahl inledningen i Stagnelius dikt Wladimir den store:
"Öppningsversernas beskrivning har den prunkande stil och antikiserande rekvisita, som i Stagnelius texter förknippas med den paradisiska zonen och som arkitektoniskt hör samman med kungssalen eller templet. Men detta är inte vad Wladimir ser. Furstens själ är besatt av ångest. Han befinner sig på samma plats som den berättaren registrerar, men i en annan verklighet, som träder fram i hans monolog om orons demon."
Engdahl exemplifierar detta:
"O! när det inträdt har, det rysliga spöket, då brinna
Lamporna svafvelblå i den skimrande borgen, då sitta
Gästerne bleke som lik, då strömma från harporna dödsljud,
Och i ett grafhvalf byts den höga festliga salen."
Engdahl kommenterar:
"De två versionerna av interiören är oförenliga. Beroende på vilket seende som behärskar diktjaget befinner man sig antingen i den ena eller den andra. Tingens laddning kastas om från en pol till den motsatta."
Ett antal rader längre ned skriver Engdahl: "/.../ omkastningen är ett ögonblick av desillusion eller förtrollningens brytande: ett snitt som avskiljer jaget från en ursprunglig glansvärld. Om arten av denna gräns i tiden, där paradiset plötsligt visar sig som en kuliss i öknen, ger texterna inget klart begrepp. Den bildar en klar skiljelinje för jagets verklighet, men är som sådan en ickeplats, ett tomrum, i vilket de skimrande synerna drunknar och utsläcks. Skriften är alltid efter detta ögonblick, som inte ingår i textens berättande tid, utan är ett veck, där en existens försvinner för att efter vecket vara en annan. Det är en tidpunkt vi aldrig kan bevittna, eftersom textens Före bara kan ta form som en föreställning alstrad i dess Efter. Brottet har alltid redan skett."
Detta är litteraturvetenskap. Horace Engdahls text om Stagnelius ingår i boken Den romantiska texten, upphöjd till doktorsavhandling i efterhand. I förordet till boken skriver Engdahl:
"Min framställning är en fragmentarisk berättelse om texttyper och retoriska figurer. I detta ligger inget polemiskt. En litteratur sådan som den romantiska kan bara fattas med en ironisk historieskrivning, alltså via ett flertal perspektiv som inte underordnas varandra. Detta är ett sådant."
Låt oss tills vidare tro Horace Engdahl när han skriver att han inte polemiserar och inte överordnar. Dock finns det en grupp som utför detta jobb åt Horace Engdahl, nämligen kritikerna. Alla höjer Den romantiska texten till skyarna. Dansken Poul Borum går så långt att han skriver:
"Den romantiska texten är en bok som kommer att vara riktningsgivande för svensk kritik de närmaste trettio åren, som på sin tid Martin Lamms verk om Upplysningstidens romantik."
Med detta vill jag visa att postmodernismen inte i första hand är en samling texter. Den är en samling människor. Den är en social rörelse vars mål är akademien, antingen den lilla vid landsortshögskolan, eller den lite större vid universitetet, eller den största av dem alla, den på vars sjuttonde stol Horace Engdahl nu parkerat.
Låt oss återgå till ett av Engdahls ovan återgivna textavsnitt för närmare granskning. Engdahl påstod ju i sitt förord att hans framställning rymmer ett godtycke; man kan skriva andra texter om samma ämne som är lika sanna. Men hur fungerar Engdahsl text begreppslogiskt? Engdahl skriver om en art av gräns i tiden. Sedan får vi veta att denna art bildar en skiljelinje. Men denna skiljelinje är en ickeplats, ett tomrum.
Genom att använda konjunktionen men i stället för och förutsätter Engdahl att en gräns, en skiljelinje, borde kunna fattas som en plats, ett rum. En linje är dock en geometrisk figur som har längd men som saknar utsträckning. En linje är per definition en ickeplats. Vad Engdahl åstadkommit är en tautologi (inom parentes erinrar vi oss Kierkegaard som menade att denna stilfigur är "särskilt lämplig i katedrar och predikstolar, där man ska säga mycket"). Engdahls tautologi är dock inte av den vanliga typen "nomader brukar flytta" utan i stället av den mer ovanliga typen "nomader brukar förvånansvärt nog flytta".
Postmodernism är inte något nytt. Den går att belägga så tidigt som 400 år före vår tideräkning. Då kallades den sofism och var precis som nu i första hand ett socialt fenomen: karriärmedvetna ynglingar som i den unga attiska demokratin övade sig i övertalningsförmåga. Med ett logiskt resonemang kunde vad som helst bevisas eller motbevisas, till och med själva logiken. Eubulides från Merga sa "jag ljuger" och frågade sina kompisar om hans påstående var att betrakta som sant eller falskt. Poängen är att påståendet "jag ljuger" är sant om det är falskt och falskt om det är sant. Detta var att slå hål på logiken, ett hål som filosofer fortfarande är sysselsatta med att laga, eller åtminstone närmare förklara. Kärnan i postmodernismen som lära är en misstro mot sanningsbegreppet. Denna misstro uttrycker Horace Engdahl i sitt förord. Vi läser det förut citerade avsnittet en gång till:
"Min framställning är en fragmentarisk berättelse om texttyper och retoriska figurer. I detta ligger inget polemiskt. En litteratur sådan som den romantiska kan bara fattas med en ironisk historieskrivning, alltså via ett flertal perspektiv som inte underordnas varandra. Detta är ett sådant."
Denna typ av resonemang har haft en oerhörd genomslagskraft de senaste tio åren. Varför? Jag tror det beror på det illusoriska budskapet om frihet som ligger i dessa rader: ingen överordning, ingen dominans. Det verkar demokratiskt. Alla perspektiv är lika bra. Dock har pudeln en kärna. Ty det överordnade perspektivet i Engdahls text är ju att perspektiv inte kan överordnas. Själv anser jag att Stagnelius diktning i allmänhet och Wladimir den store i synnerhet blir obegriplig utan ett överordnande samhälleligt perspektiv. I polemik mot detta synsätt slår Engdahl fast: "En litteratur /.../ kan bara fattas /.../ via ett flertal perspektiv som inte underordnas varandra." Alltså: Horace Engdahl påstår att han inte polemiserar. Men det gör han. Horace Eng-dahl påstår att han inte överordnar. Men han gör det också.
Den romantiska texten är sanktionerad vetenskap, närmare bestämt litteraturvetenskap. Men om det inte spelar någon roll från sanningssynpunkt hur man beskriver ett föremål (i detta fall en text) så borde en och samma beskrivning kunna passa in på flera olika föremål. Och i så fall finns det ju inte någon precision i Engdahls text som gör att den förtjänar att kallas vetenskaplig. Låt oss belysa detta med ett historiskt exempel.
Ungefär ett halvsekel efter sofismens höjdpunkt bytte denna, den ursprungliga postmodernismen, namn till skepticism. Skepticismens upphovsman anses vara Pyrrhon från Elis. Hans tre teser löd:
"-Hur är tingen beskaffade? Svar: det kan vi inte veta.
- Hur ska vi förhålla oss till dem? Svar: inte yttra oss om dem.
- Vad vinner vi, om vi förhåller oss riktigt till dem? - Svar: ostörd sinnesfrid."
Dock var Pyrrhon någorlunda konsekvent eftersom han, i enlighet med sina tesers andemening, inte nedtecknade dem. Det gjorde dock hans lärjunge, Timon från Filus, vilket bara bevisar vilken usel student han var. Horace Engdahl är en modern Timon, lika full av självmotsägelser. Ty vad är det egentligen i Stagnelius dikt som Engdahl så mångordigt beskriver? Jo, det är ju antitesen, kontrasten, peripetin, kanske det vanligaste stilmedlet inom litteraturen. Han hade lika gärna kunnat beskriva en tevesåpa. Så vad handlar då Engdahls text om? Den handlar om sig själv.
Låt oss, för att pröva detta, tillämpa det engdahlska skrivsättet på något trivialt, t.ex. att släcka lampan på toaletten: Att släcka lampan på toaletten är ett ögonblick av desillusion eller förtrollningens brytande: ett snitt som avskiljer oss från en ursprunglig glansvärld. Om arten av denna gräns i tiden, där ljuset plötsligt visar sig som ett sken från dörrspringan, har vi inget klart begrepp. Den bildar en klar skiljelinje för vår verklighet, men är som sådan en ickeplats, ett tomrum, i vilket de skimrande synerna drunknar och utsläcks. Vårt medvetande är alltid efter detta ögonblick, som inte ingår i vår tidsuppfattning, utan är ett veck, där en existens försvinner för att efter vecket vara en annan. Det är en tidpunkt vi aldrig kan bevittna, eftersom medvetandets Före bara kan ta form som en föreställning alstrad i dess Efter. Brottet har alltid redan skett.
