De la prehstoire nos jours
Bernard Lugan
Bartillat 1997
Läget i Rwanda har varit förhållandevis lugnt sedan folkmordet 1994. Men nu rapporteras åter massakrer utförda av hutumilis, dokument visar dessutom att en ny etnisk rensning är planlagd.
I Histoire du Rwanda. De la Préhistoire nos jours pekar den franske afrikaspecialisten Bernard Lugan på att konflikten bygger på den klassiska motsättningen mellan jordbrukare, hutuer, och boskapsskötare, tutsier. Från början levde de två grupperna var för sig i olika delar av Rwanda, men på 1300-talet enade tutsierna landet och placerade sig själva i samhällstoppen. Detta trots att de endast utgjorde tjugo procent av befolkningen.
Enligt Lugan genomsyrades Rwanda redan vid den här tiden av ett tydligt rastänkande. Tutsierna framhävde sig själva som både mentalt och fysiskt överlägsna hutuerna. Detta synsätt anammades under 1800-talets slut av den tyska kolonialmakten och den katolska kyrkan.
Belgien tog över Rwanda efter första världskriget, men politiken förblev densamma - tutsierna fick till och med ytterligare makt, vilket gjorde att spänningen mellan de båda grupperna växte. Men i början av 50-talet vände sig tutsierna mot kolonialismen. De var oroliga att Belgiens demokratisträvanden skulle leda till att hutuerna fick för mycket inflytande. Detta ledde till att belgarna - rädda att hamna i en situation liknande den i Kongo - i stället ökade sitt stöd till hutuerna. Senare hjälpte den belgiska regeringen till att bereda vägen för hutuernas maktövertagande vid självständigheten 1962.
Sedan dess har tutsierna, och även delar av hutuerna varit förtryckta; ett flertal gånger har utrensningar skett.
Orsakerna till folkmordet 1994 står delvis att finna i en explosionsartad befolkningstillväxt, men framför allt i att huturegimen kände sig hotad av guerillarörelsen FPR:s framryckning på gränsen mot Uganda. Majoriteten i FPR utgjordes av tutsier, men även en del hutuer hade slutit sig till den.
För att behålla makten inledde en grupp runt Rwandas president Habyarimana en veritabel folkmordspropaganda, vilket ledde till att mellan en halv och en miljon tutsier och moderata hutuer mördades innan FPR satte stopp för massakrerna. De ansvariga kunde dock, under beskydd av franska trupper, fly in i dåvarande Zare, där de välkomnades av Mobutu.
Lugans bok är informativ och viktig för att förstå bakgrunden till folkmorden i Rwanda. Obehagligt blir det däremot när han använder ett slags rasteori som förklaringsmodell. Enligt Lugan innebär rasolikheten att hutuerna och tutsierna aldrig kommer att kunna leva tillsammans. Han förespråkar därför en federation där varje grupp tilldelas ett visst område. Dock undviker han den avgörande diskussionen om rastanken som symptom på, snarare än orsak till, samhälleliga missförhållanden.
Recensent: Peter Myrdal
Svart Athena
DEN KLASSISKA CIVILISATIONENS AFROASIATISKA RÖTTER
Martin Bernal
Symposion 1997
Varför döljer vi den grekiska kulturens rötter? Det är frågan den amerikanske lingvisten och statsvetaren Marin Bernal ställer i Svart Athena, som nu kommit på svenska. Boken, som är den första i en serie på tre, är en av 90-talets mest omdebatterade skrifter. Anledningen är enkel: Bernal ifrågasätter vår världsbild.
Han menar - tvärtemot vad som sagts under det senaste århundradet - att den grekiska kulturen var ett resultat av egyptisk-semtisk påverkan. Ett faktum som även de grekiska historikerna under antiken erkände, och som ända fram till 1800-talet var en accepterad sanning. Med imperialismen följde dock rastänkandet; det svarta och det judiska inflytandet framstod plötligt som hot mot tanken på Grekland som den ariska kulturens vagga.
Ett nytt paradigm växte fram: Den ariska modellen, som Bernal kallar den. Enligt dess uttolkare var Grekland isolerat från sina grannar, kulturella utbyten existerade inte. Martin Bernal visar däremot att en betydande del av grekiskan kom från Egypten och de semitiska områdena. Även Greklands mytologi, statsskick och filosofi var till stora delar importerade.
I Svart Athena hävdar han att det nu är dags för ett paradigmskifte, anomalierna i den ariska modellen har med tiden blivit alltför många. Men slaget är inte vunnet - frågan om Afrikas inflytande på Europa är fortfarande en känslig punkt för många av västvärldens antikforskare.
Recensent: Peter Myrdal
Svarta Havet
Neal Ascherson
Ordfront 1997
Med Claudio Magris Donau fick kulturgeografiska expeditioner längs med stora vattendrag ett uppsving. Observers korrespondent Neal Ascherson har genomfört en uppsjö med reportageresor runt Svarta havet, och i sin bok med samma namn blandar han journalistik med historia. Upplägget har sina nackdelar. 1900-talet återges inte sällan genom egna upplevelser av det desillusionerade slaget eller direkta saxningar ur familjealbumet (i form av anekdoter om faderns deltagande på den kontrarevolutionära sidan i ryska inbördeskriget). Den gamla tiden har fått en bismak av arkeologi och analyseras med en opartiskhet som närmar sig skönmåleri. Inkonsekvensen i bruket av synsätt resulterar i att Gyllene Hordens överhet under medeltiden skildras som ett stort kliv framåt i Rysslands historia (vi får veta att dess första palats byggdes i en dal "där porlande vatten och näktergalars sång kunde höras"), men att revolutionen 1917 skildras som ett allvarligt fall av förargelseväckande beteende.
Kulturskeendet kring svartahavskusten beskriver Asch-erson med imponerande räckvidd och klarhet. Med hänvisning till Hobsbawm framhåller han vikten av att demaskera mytologin bakom nationell identitet och kritiserar kategoriserandet av enhetliga kulturformer - inte minst Stalintidens deporteringar av hela folkgrupper - och den akademiska föreställningen om kulturella centrum och periferier. Svarta havet karaktäriserar kulturlivet runt havet som "ett mönster av relationer".
Bokens enda fadäs kan inte tillskrivas författaren utan Sture Linnér, som i sitt förord lyckas åstadkomma en grekromersk sörja som antyder att Svarta havet är världens ände trots allt, både geografiskt och kulturellt. Helt i samklang med Ovidius medelhavsnostalgi. I skärande motsats till Aschersons bok.
Recensent: Daniel Ahl
Dom Där Uppe, Dom Där Nere
OM DEMOKRATIN I SVERIGE
Björn Elmbrant
Atlas 1997
Elmbrant tar upp minst sagt angelägna ämnen. Han vill stärka den reella demokratin genom att bygga vidare på folkrörelsetraditionen, så som det nu låter sig göras i ett internationaliserat och medialiserat Sverige. Mycket av vad han har att säga är tänkvärt.
Men det journalistiska skrivsättet blir ett problem. Argumentationen drivs aldrig i botten, utan boken ser ut som en samling krönikor: snitsiga formuleringar och stora och små faktauppgifter avlöser varandra. Det blir lättläst, men när man flutit fram till avslutningskapitlet, "Ett program för demokratiskt motstånd", undrar man ändå hur det hela hänger ihop.
Recensent: Olle Josephson
Den Offentliga Lögnen
Bengt Nerman
Atlas 1997
I den västliga demokratin, menar Erich Fromm i The Sane Society, är flykten från friheten inte avskaffad men mer sofistikerad än i en oförtäckt förtryckarstat. Där Orwells 1984 beskrev Sovjetunionen är Huxleys Brave New World en avbild av västerlandet, där människornas önskningar tycks ha gått i uppfyllelse. I distinktionen mellan diktaturens yttre våld och den kapitalistiska demokratins inre tar Bengt Nerman sitt avstamp. Inriktad på svenskt 90-tal skalar han sig ner mot de faktiska mänskliga relationerna, som är kärnan i varje samhälle. Kärnan i Nermans resonemang är den sociala och existentiella alienationen, men huvudmålet är det konstgjorda samtycke som krävs för att den formella demokratin ska kunna överleva.
Av de kommersiella blad som kallar sig maktgranskande har Den offentliga lögnen tigits ihjäl med mördande diskretion. Boken ställer de enkla men pockande frågorna om "det offentliga ljugandet" eller massmediernas gammelliberala mytbildning, enligt vilken roten till samhällets onda står att finna i individens bristande anpassningsförmåga. Mattan av information som gömmer klassklyftan för att ge makten fotfäste rycks undan. Därmed kan vi vända upp och ner på frågan om vilken sorts människor samhället behöver: vilken sorts samhälle behöver vi människor? I viss mån ger Bengt Nermans nya bok ett barnsligt intryck, för den lägger i dagen att kejsaren verkligen är naken.
Recensent: Daniel Ahl
Rudolf Meidner
SKÄRVOR UR ETT NITTONHUNDRATALSLIV
Göran Greider
Atlas 1997
Den stora behållningen med Greiders välskrivna bok är de två tredjedelarna om Meidners barndom och ungdom i Breslau (nuvarande Wroclaw). Här får man en konkret och levande närbild av hur tjugotalets tyska medelklass - i Meidners fall med judisk bakgrund - hamnar i skruvstäd mellan de politiska grupperingarna: kraftlös liberalism, till det yttre väldisciplinerad men i grunden villrådig kommunism, skrupelfri nazism. Det är lärorikt - särskilt sedan man lärt sig ta lätt på Greiders onödiga psykologiserande (Meidner hade svårt med flickor eftersom han var faderlös etc.).
När man sedan förflyttar sig till 1970-talets löntagarfondsdebatt blir Greider alltför okritisk. Han prövar aldrig - eller låter den intervjuade Meidner pröva - vänsterargumenten mot löntagarfonder: vad händer när fackföreningar får arbetsgivarposition i en kapitalistisk ekonomi? Det blir en hjältesaga om den snillrike Meidner mot kapitalister och tröga socialdemokrater, för all del också lärorikt men endimensionellt.
Recensent: Olle Josephson
