Politiken är i kris, sägs det. Vår tid kräver långsiktiga, men ändå snabba och smidiga beslut. Vi behöver fast regelverk, framhåller man. Dessa fasta regler måste därtill snabbt kunna anpassas till den globala marknadens krav, säger man. Regelverkan måste alltså ha en mjuk sida - mot kapitalet, och en fast - mot folkopinionen.
Genom de korta mandatperioderna måste ännu demokratin vart fjärde år exponeras för folkligt inflytande. De eftergifter som då måste göras mot "okvalificerade opinioner" behandlas av våra ansvariga media som ett problem: förödande för landet och innebärande onödig tidspillan. Den politiker som inte visar fasthet mot väljarna och mjukhet mot marknaden ställs vid skampålen.
Ty, framhåller man, en politik som styrs av tvära opinionskast skadar ekonomin. Snabba förändringar orsakade av spekulerande kapitalister anses däremot inte ha denna verkan. Därtill misskrediterar en sådan politik demokratin, säger man bekymrat.
Välfärdsstatens bevarande (obs nyspråket!) i Europas demokratier krävde slakt av mången "helig ko". De heliga korna visade sig vara levnadsstandard, sysselsättning, jämlikhet och trygghet för barn och gamla. Upphäva för att bevara skulle Hegel ha sagt. Demokratin kanske också måste upphävas för att bevaras?
En ny tid kräver en ny politik. Eller ännu bättre: ingen politik alls? Vissa framtidsanalytiker, som t ex våra svenska Södersten och Åberg, har på sistone öppet förkunnat vad USA-professorn Samuel Huntington för länge sedan postulerade: de vitala delarna av samhällets beslutsprocess måste skyddas för alltför påträngande folkligt inflytande. Detta sker redan genom att man - som nu vad gäller den Europeiska Monetära Unionen - överför makt till oavsättliga experter och sedan successivt ökar denna makt. I kombination med detta kommer vi att få se ett inslag av indirekta val till beslutande församlingar, varpå valen till de församlingar som väljer i sin tur successivt görs alltmer indirekta.
Vi hade länge i vårt land en s k konsti-tutionell monarki. Av sociala och his-toriska skäl, en starkt ställning för folkrörelserna och därav följande hög politisk aktivitet har vi stundtals i Sverige haft ett visst folkligt inflytande på politiken. Målet för dem som idag bedriver politik är att vi skall få en mera konstitutionell demokrati. Dvs ett samhälle där de representativa organen tillåtits kvarstå, men i möjligaste mån undanhålls reella möjligheter att inverka på beslutsprocessen. Det pågående konstitutionella nytänkandet syftar till att gå vidare i denna riktning. Effekten på väljarentusiasmen kan förväntas bli densamma på det nationella planet som vi redan iakttagit i valen till EU-parlamentet häromåret - eller i USA sedan decennier.
Parlamentarismen har gjort borgarklassen stora tjänster. Numera är den mest till besvär.
