En stor imperialistmakt slår ut en mindre. Hur bär sig USA åt för att manövrera ut Frankrike i Södra Afrika? Här analyseras de senaste årens folkmord och inbördeskrig i Rwanda och Kongo.
I december förra året gjorde USA:s utrikesminister Madelaine Albright en rundresa i Afrika. I mars besökte Bill Clinton sex afrikanska stater. USA har åter börjat intressera sig för Afrika, och Afrika för USA.
Att Förenta staterna, som till bara för ett par år sedan stödde både Unita och Mobutu, nu ses som en räddande kraft kan tyckas ironiskt. Förklaringen till denna omsvängning i attityden ligger i Frankrikes misslyckade Afrikapolitik. Det franska nederlaget gjorde det möjligt för att USA ta över en del av de tidigare frankofona områdena. Ytterst rör konflikten mellan de båda stormakterna oljan i Sudan och naturresurserna i Zaire.
Men berättelsen om hur makten försköts från Frankrike till USA måste börja i Rwanda, de tusen kullarnas land. Där hade den dominerande etniska gruppen i landet, hutuerna, härskat över minoriteten, tutsierna, sedan självständigheten 1962. Vid flera tillfällen utsattes tutsierna för förföljelser och många av dem flydde, bland annat till Uganda. De stödde sedan Ugandas nuvarande president Museveni när han tog makten 1986 och fick som tack möjlighet att bygga upp en gerillarörelse. Denna rebellgrupp tog namnet Rwandas patriotiska front (RPF).
I Rwanda hade vid den här tiden president Habyarimana makten. Landet befann sig sedan några år tillbaka i en svår ekonomisk situation - till följd av sjukande kaffepriser hade intäkterna minskat kraftigt. Problemen förvärrades ytterligare när IMF och Världsbanken tvingade fram ett stukturrationaliseringsprogram.
1990 gick RPF över gränsen från Uganda till Rwanda. De styrande i Rwanda utnyttjade tillfället till sin fördel, ännu en antitutsikampanj inleddes; redan samma år utfördes de första massakrerna. Med fattigdomen, arbetslösheten och analfabetismen var terrängen väl förberedd för folkmordspropaganda.
1993 slöts ett fredsavtal i Arusha mellan de båda parterna. En samlingsregering skulle tillsättas, men maktdelningen drog ut på tiden. När så Habyarimana slutligen 1994 beslutat sig för att låta RPF delta fullt ut i regeringsarbetet, sköts hans flygplan ned och han omkom. I stället tog hans hustru och släktingar över. Denna regim skulle sedan leda Rwanda in i folkmordet.
Allt var planerat: krediten från Världsbanken hade använts till att köpa in vapen, listor hade upprättats över vilka som skulle avrättas, nya machetas hade delats ut bland befolkningen. Inom loppet av två månader mördades mellan åttahundratusen och en miljon tutsier och moderata hutuer.
Trots att det var uppenbart vad som skedde i Rwanda, reagerade inte FN. De diskussioner som fördes i säkerhetsrådet handlade enbart om hur man skulle definiera begreppet "folkmord". Ingen av rådets medlemmar hade lust att befatta sig med frågan. I boken Casques bleus, sang noir (EPO 1997) skriver Pierre-Olivier Richard om hur Clinton vägrade att ta ordet "genocid" i sin mun, i stället talade han om "inbördeskrig". Till de stater som hårdast motsatte sig ett ingripande hörde Frankrike. Samtidigt finns uppgifter om att landet hade militär personal på plats i Rwanda. Colette Braekmann hävdar i Rwanda. Histoire dun génocide (Fayard 1994) till och med att franska soldater utförde attentatet mot Habyarimanas flygplan. Det var också franska pengar som bekostat inköpen av vapen - detta stöd fortsatte även sedan Frankrike i FN varit med och beslutat om ett vapenembargo mot Rwanda!
När det blev uppenbart att rebellerna skulle vinna kriget beslutade sig Frankrike hastigt för att ingripa. Officiellt var skälet humanitärt, man skulle stoppa dödandet. Men i själva verket var målet med operationen att rädda de ansvariga för folkmordet, samt att hämta hem de franska soldater som befann sig i den rwandiska arméns led. Under de franska truppernas beskydd kunde hutumilisen fortsätta massakrerna, för att sedan, tillsammans med ett stort antal flyktingar, ta sig in i Zaire där de välkomnades av Mobutu.
Det är alltså tydligt att Frankrikes stöd var avgörande för folkmordets genomförande; dels genom att landet motsatte sig en intervention, dels genom att man hjälpte den rwandiska armén med både pengar och soldater. Vad drev då den franska regeringen att satsa så mycket prestige och resurser på ett litet okänt land mitt i Afrika?
En vanlig förklaring är att man var ute efter att, som det heter i SvD 1/3 1997, "värna det franska språkets ställning och franska intressen". Men detta är att låta sig luras av det officiella franska försvaret för politiken i Rwanda. I själva verket är Rwanda inte särskilt frankofont, åtminstone inte i språklig bemärkelse; endast tio procent av befolkningen talar franska, och under sin tid som president beslutade Habayrimana dessutom om nedskärningar i franskundervisningen.
Nej, det var strategiska överväganden som styrde Mitterrands och andra franska politikers ställningstaganden.
Trots sin lilla yta har landet militär betydelse - därifrån är det lätt att nå hela kontinenten, i synnerhet det mineralrika Zaire. Redan på sextiotalet försökte USA förgäves få tillstånd av den dåvarande rwandiska presidenten Kayibanda att bygga en militärbas. Rwanda hade innan 1994 dessutom fördelen av en väl utvecklad infrastruktur, till skillnad från till exempel Zaire.
Frankrikes inblanding i Rwanda rör även Sudanfrågan, det egentliga ursprunget till konflikten med USA i Afrika. Frankrike har i Sudan tagit parti för den islamistiska regeringen i Karthoum. Denna bekämpas av den kristna SPLA-guerillan, i sin tur understödd av USA. Förenta staterna menar att den sudanska typen av islamism är särskilt farlig, då den har kopplingar till Iran. Uganda, vars president Museveni är stark motståndare till Karthoum-regeringen, får därför militärt och ekonomiskt stöd av USA, liksom Etiopien och Eritrea.
Fast islamism och frankofoni är sidoproblem när det gäller Sudan - huvudfrågan är vem som ska få ta upp oljan.
Sommaren 1994 signerade regeringarna i Karthoum och Paris ett kontrakt som gav Frankrike rätt att utvinna olja. I gengäld lovade Frankrike att med hjälp av Centralafrikanska republiken och Zaire förse Sudan med vapen. För detta ändamål tänkte man använda Rwanda som buffertzon. USA:s intressen i Sudan är, på samma sätt som Frankrikes, knutna till oljan. Om rebellerna vann var det troligt att amerikanska oljebolag skulle få börja borra. Eftersom USA:s oljeindustri är behöver nya koncessioner sedan man stängts ute från Mellanöstern vore detta ett välkommet tillskott.
Segern för RPF i Rwanda innebar alltså också en seger för amerikanskt inflytande. Om de före detta rebellerna, numera minstrarna, var vänligt inställda till USA redan innan konflikten, stärktes de ytterligare i sin uppfattning efter Frankrikes agerande. Och även om USA motsatte sig en intervention, bidrog landet åtminstone inte direkt till mördandet. Då hutumilisen och de franska trupperna tillämpat den brända jordens taktik, var Rwanda totalt ödelagt. USA visade sig mycket villigt att hjälpa till med återuppbyggnaden av infrastrukturen, kanske med de gamla planerna på en militärbas i åtanke. Dessutom installerade den amerikanska armén träningsläger för RPF:s soldater.
Efter USA:s seger över Frankrike i Rwanda följde nästa etapp: Mobutus fall.
Sedan hutumilisen samt ett stort antal civila hutuflyktingar tagit sig över gränsen till Zaire upprättades där flyktingläger. Hjälporganisationer engagerade sig för flyktingarna. Pengar samlades in världen över. De ansvariga för folkmordet, tidigare högt uppsatta politiker och tjänstemän, blev talesmän för flyktingarna. På plats fanns också franska soldater som tog emot vapenleveranser till den forna hutumilisen. Uppgifter - exempelvis i Bernard Lugans Histoire du Rwanda (Bartillat, 1997, recenserad i Clarté 4/97) - pekar till och med på att de ansvariga fuskade rejält med flyktingstatistiken för att få ett överskott i matransonerna, vilket sedan kunde avyttras till förmån för vapenköp.
I södra Kivu, nära flyktinglägret i Goma, bor sedan 1800-talet en grupp tutsier, banyamulenge. De angreps i november 1996 av hutumilisen och militärer ur den zairiska armén. Med stöd av rwandiska och ugandiska styrkor lyckades banyamulenge slå tillbaka anfallet. Men de nöjde sig inte med det utan beslutade att göra gränsen mot Rwanda säker en gång för alla, det vill säga elimimera milisen samt de sudanska grupper som attackerade Uganda från Zaire. Även Angola gick in med trupper i avsikt att bli av med Mobutu som alltid stött Unita. För att ge upproret en inhemsk förankring kallades den gamle rebelledaren Laurent Désiré Kabila in. Allt sedan 60-talet hade han lett en liten motståndsgrupp som under de senast årtiondena hade hållit till i en enklav på Tanganyikasjöns östra strand, där de försörjt sig på handel med guld och elfenben. Nu såg Kabila sin chans att komma tillbaka och ställde sig därför i spetsen för banyamulenge samt ett par andra mindre rörelser. De tog namnet De demokratiska styrkornas allians för befrielse av Kongo, Alliance des forces démocratiques de libération du Congo (AFDL).
I början ledde rwandiska och ugandiska befäl rebellerna. Men ju större framgångar de fick, desto mer självständig blev Kabila. Det som först var avsett som en smärre rensingsoperation utvecklades till ett befrielsekrig. De zairiska styrkorna gav sig lätt, de var underbetalda och deras stridsmoral låg. Dessutom stöddes Kabilas rörelse av befolkningsmajoriteten, alla utom det gynnade toppskiktet var trötta på åren av diktatur och utsugning.
Mobutu såg från sin sjukbädd på franska rivieran hur hans välde gled honom ur händerna. 1965 hade han tagit makten genom en statskupp med stöd av USA. Sedan dess hade han vid olika tillfällen fungerat som USA:s och Frankrikes handgångne man i Afrika, bland annat i Angola. Under början av 90-talet bestämde sig dock USA, Belgien och Frankrike för att bryta kontakterna med Zaire ända till dess att Mobutu infört demokrati. Men för Frankrikes del blev denna beslutsamhet kortvarig. När Mobutu ställde upp för hutumilisen och tog Frankrikes parti i Sudankonflikten återupptogs förbindelserna.
Detta innebar att USA blev än mer fientligt inställt till Mobutu. När franska politiker talade sig varma för en intervention på Mobutus sida (det var inte för inte som han hade givit ekonomiskt stöd till Jacques Chiracs valkampanj) sade USA nej. Indirekt bidrog USA dessutom till Mobutus fall genom att ha tränat de rwandiska och ugandiska soldater som stred med AFDL.
Det blev aldrig något ingripande från västmakternas sida; Kabila och hans rebellarmé kunde inta Kinshasa efter sju månaders strider. AFDL har senare anklagats för att ha utfört massakrer på hutuflyktingar. Faktum är dock att nästan alla hutuer självmant återvände till Rwanda när AFDL angrep milisen. Detta ger inte särskilt mycket utrymme för mördande, även om det naturligtvis kan ha förekommit enstaka övergrepp. Mycket pekar dessutom på att uppgifterna om förföljelsen av hutuer var fabricerade. Bakom stod Frankrike, som till varje pris ville misstänkliggöra Kabila. (Se till exempel Solidaire 12/10 97.)
Hur framtiden kommer att te sig är osäkert. Problemen i RDC är enorma, större delen av de 45 miljoner kongoleserna lever i djup fattigdom (Mobutus familj har dock fortfarande fem miljarder dollar innestående på olika konton världen över). Och om Kabila en gång var revolutionär, föredrar han idag att kalla sig enbart nationalist. Fast detta kan vara ett sätt att hålla utländska investerare lugna, och därför är det svårt att veta var Kabila egentligen står politiskt. Ändå är det tydligt att han inte helt övergett sina gamla ideal; i hans regering sitter till exempel flera som tidigare varit politiskt aktiva inom vänstern, både i Afrika och Frankrike.
Nästa år ska allmänna val hållas. Först måste landet komma på fötter, inte förrän befolkningens materiella behov är tillgodosedda kan demokrati införas, menar AFDL. Fram till dess är oppositionen förbjuden, vilket har utlöst stora protester i huvudstaden. Dessa demonstrationer har vid ett par tillfällen blivit brutalt nedslagna. Och även om Kabila nyligen har släppt in representanter för det största oppositionspartiet, UDPS, i regeringen, är partiets ordförande Etienne Tshisekedi ännu förbjuden att framträda offentligt. Han samarbetade vid ett flertal tillfällen med Mobutu, dessutom kritiserar han AFDL i termer av nationalitet och ras; både Tshisekedi och hans sympatisörer angriper, enligt marsnumret av Le nouvel Afrique Asie, ofta regeringen för att vara "tutsi-dominerad" och styrd av "utländska krafter". Kabila anser att Tshisekedi därmed uppmuntrar till raskravaller - i Kinshasa har demonstrationer mot tutsier tidigare förekommit.
Under hösten har man på lokal nivå i hela DRC diskuterat framtiden. I slutet av januari anordnades en så kallad nationell konferens i Kinshasa för att sammanfatta resultaten av dessa diskussioner. Målet var att lägga upp ett tioårsprogram för återuppbyggandet av landet. I sitt avslutningstal kritiserade Kabila kraftigt västvärlden "som har lovat hjälp till återuppbyggandet men som nöjer sig med att läxa upp oss". Bakgrunden är att inget av G7-länderna hittills har gett något ekonomiskt bistånd till DRC. Dessutom har relationerna med USA försämrats avsevärt; när Jesse Jackson besökte DRC valde han att träffa Tshisekedi före presidenten. Kabila vägrade sedan att ta emot Jackson med hänvisning till att denne brutit mot den diplomatiska etiketten.
I USA förklarar man kursändringen med att Kabila inte respekterar de mänskliga rättigheterna. Till saken hör dock att man till alldeles nyligen översåg med detta - omsvängningen beror i själva verket på en dispyt om vem som har rätt till mineralerna. Redan innan maktövertagandet diskuterade Kabila med ett amerikanskt gruvbolag om fördelning av koncessioner i det nya Kongo. Men nu säger sig regeringen i Kinshasa vara missnöjd med hur detta företag hanterat gruvdriften, och därför har man i stället gett ett konsortium, bestående av sydafrikanska, belgiska och kanadensiska företag, tillstånd att börja bryta.
Samarbete har också inletts med Kina. När Kabila besökte landet i februari förklarade han att han ser det som en modell för DRC:s utveckling. Även Kina har nu fått möjlighet att delta i gruvdriften.
DRC håller alltså på att fjärma sig från USA. Men det är för tidigt att svara på frågan om landet kommer att kunna fungera som en motkraft till amerikanskt inflytande. Det är uppenbart att USA fortfarande har starka intressen i DRC; vid sidan av naturresurserna kan ett stabilt DRC på lång sikt innebära att ett nytt låglöneområde öppnas, vilket med tanke på utvecklingen i Sydostasien antagligen kommer att behövas. Både Madeleine Albrights och Bill Clintons besök visar att USA inte tänker ge sig i första taget.
