Långt framme i motståndet mot USA står Kuba. Av ideologiska och politiska skäl måste USA räkna Kuba till "rövarstaterna" - ett litet land med annan samhällsordning och annan utrikespolitik alldeles i närheten. Efter Sovjets sammanbrott har Kuba fått en ny roll i internationell politik och också genomfört viktiga reformer på hemmaplan.
Efter Sovjetblockets sammanbrott 1991 hade Kuba förlorat 70 procent av sina utländska marknader. Washingtons totala handelsblockad, som tvingade den karibiska östaten att söka nya handelspartners på 60-talet, blev mer betungande än någonsin tidigare. Att landet inte mötte samma öde som den "reellt existerande socialismen" i Östeuropa vid samma tid visade att det inte hade varit någon sputnik. 1972 hade Kuba blivit medlem i Comecon och börjat kopiera det ekonomiska styrsystemet i öststaterna. Utvecklingen, eller snarare bristen på utveckling, vändes 1986 när regeringen tog initiativ till en omställning av det kubanska samhället. Syftet med "korrigeringsprocessen" var att rätta till en kontraproduktiv centralisering som underminerade arbetarklassens politiska inflytande i landet. President Fidel Castro kallade den 1987 för "en revolution inom revolutionen".
Genom händelserna efter 1989 överskuggades den socialistiska samhällsutvecklingen av en akut finanskris, "den speciella perioden i fredstid". En krigsekonomi upprättades för att rädda den rasande produktionen samt göra landet självförsörjande med livsmedel. Lokala arbetarförsamlingar inrättades för att organisera industriarbetet. Storjordbruken delades in i kooperativ, fortfarande statligt ägda men med andel i vinsten för medlemmarna. Studenter och akademiker värvades till hjälpbrigader för odling och skörd. Begränsade marknadsreformer genomfördes också för att lindra den ekonomiska chocken. Dollarn legaliserades som betalningsmedel som ersättning för den värdelösa rubeln, landet öppnades för utländska investeringar i samägda riskbolag (joint ventures), enmansföretag blev tillåtna och en satsning på turismen påbörjades. 1994 nåddes ett ekonomiskt bottenläge, och därmed en höjdpunkt för radiopropaganda från Miami. Mer än 30 000 desperata kubaner lämnade landet under sommaren på flottar tvärs över Floridasundet. Washington ändrade genast sina bestämmelser om positiv särbehandling av exilkubaner. Allteftersom kustbevakningen samlade upp dem fördes de tillbaka till Kuba och den amerikanska flottbasen i Guantnamo. I väntan på asyl hölls de i förvar i ett interneringsläger, i vanliga fall avsett för haitiska båtflyktingar.
Åren 1996-97 skedde en långsam återhämtning i ekonomin. Trots den fullständiga avsaknaden av bidrag utifrån stod det kubanska samhällsskicket pall för den ekonomiska världskrisen. I Work and Democracy in Socialist Cuba (Temple University Press, Philadelphia 1992) visar sociologen Linda Fuller att landets utveckling har helt andra orsaker än Sovjetunionens eventuella existens, eller för den delen Fidel Castros personlighet. Utvecklingen fr.o.m. revolutionen beror på den breda uppslutningen bakom regeringens politik. Fuller spårar det dynamiska förhållandet mellan kubanerna och deras ledare till rebellarméns breda befolkningsstöd i den väpnade kampen mot militärdiktaturen 1956-59.
Kuba har idag ett snarast växande internationellt stöd. USA:s ekonomiska krigföring fördömdes för sjätte året i rad i FN:s generalförsamling 1997. 143 nationer antog en kubansk resolution som uppmanar USA att häva blockaden. Med USA röstade Israel samt ett hjälpsökande Uzbekistan. OAS, de amerikanska staternas organisation, som tvingades utesluta Kuba 1962 när Kennedyadministrationen tillkännagav den totala blockaden, har gjort uttalanden mot Washingtons antikubanska politik vid sina toppmöten de senaste åren. Vid FN:s världskonferens om social utveckling i Köpenhamn 1995 kunde Fidel Castro inta en central roll och med full rätt framträda som talesman för mänsklighetens överväldigande flertal. De iberoamerikanska statschefernas toppmöte kommer 1999 att äga rum på Kuba, något som Clintonadministrationen har bedrivit en misslyckad diplomati för att förhindra.
Men Kubas självständighet är lika outhärdlig för de amerikanska företagsledarna och deras regering idag som den var för snart fyrtio år sedan. Befolkningen utsätts för fortsatta angrepp från den största ekonomiska, militära och politiska makten under 1900-talet. Cuban Democracy Act, som undertecknades av George Bush 1992, förbjöd handel med USA-patenterade läkemedel till Kuba. Demokratilagen stängde en stor del av världsmarknaden, vilket resulterade i en betydande medicinbrist för landets ryktbara sjukvård. Det amerikanska finansdepartementet kan i undantagsfall ge licens för handel "av humanitära skäl", med andra ord när hälsovården försämrats tillräckligt. 1995 lade republikanerna Jesse Helms och Daniel Burton fram Cuban Liberty and Democratic Solidarity Act i senaten. Enligt förslaget skulle utländska företag, som investerade på Kuba i förstatligad egendom, kunna ställas inför rätta och dömas till skadestånd i USA.
Den diplomatiska ursäkten för undertecknandet kom då den kubanska kustbevakningen sköt ner två USA-registrerade privatplan i februari 1996. Planen var, liksom sina piloter, välanvända verktyg i amerikansk utrikespolitik. Piloterna var veteraner från det CIA-ledda invasionsförsöket vid Grisbukten 1961 medan planen använts i Vietnam för uppdrag i samma anda. Året dessförinnan, 1995, inkräktade de vid flera tillfällen på Kubas luftrum, trots upprepade kubanska varningar till amerikanska myndigheter. Några gånger släppte piloterna även ut regeringsfientliga flygblad. I USA bolmade tidningsdrakarna ut nyheten: fyra humanitära förkämpar, på spaning efter båtflyktingar från Fidel Castros fängelseö, hade lidit martyrdöden. För att straffa Kubas omänsklige president undertecknade president Clinton några dagar senare lagen om frihet och demokratisk solidaritet - USA:s direkta svar på den kubanska regeringens strategiska öppning mot oamerikanskt kapital.
Helms-Burtonlagen inkräktade öppet på de enskilda ländernas handelspolitik, och stred mot samtliga internationella fördrag på området. "Extraterritoriell lagstiftning" enligt den amerikanska regeringen; "fullständigt grotesk" enligt en representant för svenska Näringslivets internationella råd. Samma dag som lagen trädde i kraft utropade Newton Gingrich, talmannen i representanthuset: "Ingen på Kuba och i resten av världen ska räkna med att sanktionerna lyfts förrän Kuba blir en demokrati!" Den demokratiska regeringen i Washington har dock undantagit sina allierade konkurrenter i Europeiska Unionen från hotet om stämning av företag.
Den uttalade avsikten med Helms-Burtonlagen var att den skulle lova både "käppen och moroten", det vill säga förena utsvältning med utpressning. I januari 1997 publicerade det amerikanska utrikesdepartementet en rapport, signerad William Clinton. Den utlovade 4-8 miljarder dollar i bistånd till Kuba i samverkan med Världsbanken och IMF, på villkor att en provisorisk regering utan bröderna Castro påbörjar övergången till en pluralistiskt, demokratiskt samhälle. Att skapa en tillfällig regering på kubanskt territorium, som skulle kunna begära in militär hjälp från Uncle Sam, var syftet även med anfallet vid Grisbukten.
Men folket på Kuba har hittills inte tackat ja till den gode grannens inbjudan att underkasta sig samma skuldbörda som håller nere närapå hälften av invånarna i Central- och Sydamerika i djup fattigdom. I likhet med andra, långt mer utsvultna folk välkomnar inte kubanerna de amerikanska kapitalägarnas solidaritet frivilligt. I stället samlas de i stöddemonstrationer för samma regering som miljonärerna i den amerikanska kongressen utan framgång försöker uppmuntra dem att göra sig av med.
I Cuba and the United States - A Chronological History (Ocean Press, Melbourne 1997) går historikern Jane Franklin igenom grannländernas relationer åren 1959-95. Hennes översikt visar, ibland vecka för vecka, att republikanerna och demokraterna i Washington aldrig har slutat försöka rädda kubanerna från sig själva. Från och med början av 60-talet har CIA haft sin största operationsbas i Miami och organiserat hämndlystna exilkubaner i kontrarevolutionära grupper - inte minst ur maffian som hade Havanna som sin operationsbas före revolutionen.
Anmärkningsvärt till och med för CIA är utnyttjandet av kemiska och biologiska vapen mot den kubanska befolkningen. 1971 infördes afrikansk svinpest från militärbasen Fort Gulick i Panamakanalzonen och 1981 smugglades insekter som spred blödande denguefeber in i landet av ledaren för den exilkubanska terroristgruppen Omega 7 i New Jersey. Det senaste dokumenterade fallet är den asiatiska skadeinsekt (Thrips Palmi) som introducerades på Kuba med ett besprutningsplan den 21 oktober 1996, som sedan dess har angripit bland annat potatisskördarna på västra delen av ön.
Övervakningen av subversiva på Kuba har, liksom landets ekonomiska svårigheter, ett ofrånkomligt samband med den store grannen. Det är obestridligt att politiska dissidenter övervakas och döms till fängelse om de organiserar möten eller sällskap. Att det är orealistiskt att inte vara konspiratorisk när fienden är USA:s militära underrättelsetjänst är något som CIA-experten William Blum ger bevis på i CIA & USA:s verkliga utrikespolitik (Epsilon Press 1998). Den kubanska säkerhetstjänsten har avvärjt ett oräkneligt antal terroraktioner genom åren, inklusive tiotals mordförsök på Fidel Castro (en av få statschefer som har överlevt att stå med på CIA:s dödslista). Så sent som i november 1997 dömdes en medlem i den USA-baserade exilgruppen Commandos L till femton års fängelse för förberedelse av terrorism på Kuba.
Att regering och allmänhet inte visar full förståelse för det interna motståndet har sin förklaring i den nolltolerans som USA alltid har visat underutvecklade länder vars folk har ställt egna krav på utveckling. Kuba befinner sig inte endast mitt i ett amerikanskt medelhav, utan även under oavbruten ekonomisk belägring och ett överhängande hot om invasion sedan över trettio år tillbaka. Den statliga pressen är inte överdrivet regeringsfientlig, vilket lugnt kan sägas om dussinet radiostationer som sänder tjugofyra timmar om dygnet från Miami. Fidel Castro har flera gånger framhållit att den politiska friheten utvidgas samma dag på Kuba som USA deklarerar att det inte längre har för avsikt att förinta den kubanska revolutionen. Olikt de stridbara exilkubanerna i Miami förespråkar dissidenterna på Kuba "fredlig övergång till demokrati". Det är också det som är syftet från USA:s sida med den drakoniska blockaden. En invasion av ett land som - för ovanlighetens skull - kan försvara sig mot ett angrepp skulle medföra för stora förluster för att vara försvarbart inrikespolitiskt.
Ytterligare en direkt följd av Kubas upprivna förhållande till USA från 1959, efter sextio års amerikansk dominans, är att det sedan det året inte har förekommit några fall av tortyr, försvinnanden eller politiska mord i landet. För att visa detta bjöd regeringen in Internationella Röda Korset för att intervjua alla politiska fångar 1988. Liksom idag uppgick de till ungefär femhundra personer; regeringen lämnar regelbundet ut politiska fångar till USA. Under samma tid hävdade Reaganadministrationen att Kuba hade tiotusentals politiska fångar - ett påstående som kunde ha varit sant i El Salvador om de blivit fängslade och inte mördade av dödsskvadronerna.
Då påven bevistade Kuba i januari 1998 var den privatägda pressen tvungen att tillfälligt bryta sin blockad av landet. När Johannes Paulus II yrkade på att kvinnor bör fråntas rätten till abort, och att katolska kyrkan bör återfå rätten att driva privatskolor, var det en apostel för frihet och mänskliga rättigheter som hade talat. Kubas president beskrevs samtidigt som en fanatiker med föråldrade idéer som vigt sitt liv åt folkförtryck och religiös intolerans. Att religionsförtryckets land hyser 5 000 afrokubanska santerapräster, jämfört med 500 katolska präster och nunnor, fördes inte på tal. Inte heller att de företeelser påven gick till hårdast angrepp mot är unika för de fattiga länder som påven hemsöker med medlidande. Kuba har ingen andel i Latinamerikas och Karibiens 42 miljoner vuxna analfabeter (UNDP Human Development Report 1997) eller 6.000 kvinnor som dör varje år i samband med illegala aborter (WHO, The State of World Population, 1997).
Efter nyhetsbyråernas filtrering hade påvens slutmässa på Revolutionstorget i Havanna förvandlats till en enorm manifestation för friheten - förkroppsligad av överhuvudet för den mest hierarkiska institutionen i världen, vars föregångare smorde Papa Doc och Baby Doc Duvalier på Haiti till diktatorer. 250 000 människor var närvarande vid mässan. CNN:s direktsända intervjuer efter mässan visade att en majoritet var tveksamma till den helige mannens påbud.
Tyvärr fanns inga CNN-kameror på plats den första maj 1997, när 1,3 miljoner människor samlades på Revolutionstorget. 1997 var det första år under 90-talet som produktionen vände märkbart. Hade några kubaner som firade framgången blivit intervjuade, hade det varit en stor risk för att en majoritet hade uttalat sig positivt om regeringen - en regering som inte fördjupade den ekonomiska krisen genom att bedriva arbetarfientlig politik. Ingenstans i presstäckningen av påvebesöket framkom att det egentligen var frågan om ett möte mellan en oberoende nation, där människorna skapat sin egen framtid, och en talesman för ett bigott, kolonialt, kvinnofientligt och rasistiskt förflutet. I och med att Kuba kunde ge påven ett värdigt mottagande har de kubanska ledarna både demonstrerat sitt folkliga stöd för omvärlden och stärkt sin internationella position.
Thomas Gustafssons reportagesamling Kuba - Konflikt och salsa i Karibien (Carlssons 1997) är inte någon debattbok, men sammanfattar många av de schablonbilder av landet som återkommer i västerländsk journalistik. Den vanligaste är att Fidel Castro borde ha blivit "mannen som skulle leda en demokratisering av Kuba", på samma sätt som de före detta kommunisterna i Östeuropa. Economist 17-23/1 1998 delar Gustafssons besvikelse och ställer frågan: "Kommer den förslagne Mr. Castro att förändras med tiden? Han tycks vara oförmögen till det - oförmögen att överge sin ideologi, till och med när det skulle öka hans chanser att behålla makten."
I Dagens Nyheter den 22 januari 1998 sätter Anna Husarska sin lit till att Kuba ska förändras efter påvebesöket eftersom detta hände i Polen. Husarska medger att det skett en "genuin revolution" på Kuba, till skillnad från Polen där socialismen rullade in med tanks. Att det efter hand växte fram en stark folklig opposition mot byråkratstyret i Polen var oundvikligt, men på Kuba finns inte någon opposition som liknar Solidaritet. Gustafsson visar det när han omtalar "pöbelhopar" som med jämna mellanrum genomför våldsamma protester utanför huset där Kubas mest kände dissidentledare tar emot utländska journalister och håller kontakten med västeuropeiska regeringschefer. På Kuba är den folkliga oppositionen riktad mot hotet från imperialismen och därför mot det fåtal som eftersträvar "nationell försoning" med ett oförsonligt USA.
Enligt Economist beror Kubas nuvarande svårigheter på att landets ekonomiska system är misslyckat. Helms-Burtonlagen har inget med saken att göra: "utan den skulle Fidel Castro inte kunna skylla ifrån sig". Av ideologiska skäl missförstår Economist, vilken inverkan USA:s ekonomiska krigföring har för Kubas del. Men det hindrar dem inte från att förstå avsikten. Blockaden bör tas bort. Det vore "det bästa sättet för Mr. Clinton att besegra Fidel Castro." Om någon amerikansk regering i framtiden skulle göra de här argumenten till sina vore det en välkommen lättnad för folket på Kuba. Dessutom skulle det än en gång gäcka imperiets förhoppningar om kubanernas vilja till underkastelse.
Den 18 januari, strax före påvens ankomst, citerade Miami Herald ett tal i kubansk TV av Fidel Castro: "Om herr Clinton skulle ha velat komma till Kuba för att berätta om kapitalism, om nyliberalism eller om demokratins globalisering för oss, skulle vi inte ha kommit med minsta invändning." Men på Kuba lär den fria världens ledare knappast framföra de slagord han annars erbjuder världens fattiga, kuvade massor. Ingen amerikansk president har besökt Kuba sedan Batista flydde landet. I stället upprätthåller Clintonadministrationen, med hänvisning till Trading with the Enemy Act, ett generellt förbud för alla amerikanska medborgare utom journalister att resa till Kuba. William Blum ger huvudorsaken till den amerikanska propagandaoffensiven: "Kuba hade blivit något som Washington alltid hade fruktat från Tredje världen - ett bra exempel."
Medan den härskande klassen inte kan tillgodose de grundläggande mänskliga behoven ens i världens rikaste land har folket på Kuba efter 1959 skapat levnadsförhållanden som är unika i den fattiga världen. En följd av alliansen mellan arbetare och bönder har varit att sprida sjukvård, skolor och byggprojekt till byar och mindre tätorter, vilket hindrat inflyttningen till städerna. Till skillnad från övriga latinamerikanska huvudstäder omges Havanna inte av slum.
Fidel Castro är den ende statschef som har mottagit utmärkelsen "Hälsa för alla år 2000" från WHO. Sedan dess, 1988, har flera defensiva åtgärder vidtagits. Under 90-talets svåra år har den kubanska staten ingått i 300 joint ventures med utländska företag. Inga sjukhus eller skolor har avvecklats under samma tid. Kuba har fortfarande flest läkare och lärare per invånare i världen, därtill avancerad kirurgi och bioteknisk industri.
De kubanska födelsetalen är fullt jämförbara med Sveriges; en utveckling av kvinnors rättigheter som påven beklagade. Enligt Unicef är Kuba det enda underutvecklade land som kan jämföras med utvecklade länder i fråga om barnadödlighet (som sjönk under tio promille 1994). Medellivslängden är över 75 år, vilket kan jämföras med 54 år 1959. Hiroshi Nakajima, WHO:s generaldirektör, framhöll vid ett besök i november 1997 Kubas radikala välfärdspolitik som föredömlig i en värld där privatisering av hälsovården är den förhärskande trenden.
När 26-julirörelsen segrade i revolutionskriget skedde det utan stöd från det dåvarande kommunistpartiet, som passivt stödde Batistadiktaturen. Efter 1959 intog Kuba snabbt en ledande roll i den alliansfria rörelsen. Av USA och dess allierade kom det internationella kubanska engagemanget att ses som kontrollerat av Moskva. Men den kubanska regeringen agerade, trots sin ekonomiska bundenhet, politiskt oberoende av och därmed ytterst i motsättning till Sovjetunionen. Redan 1984 visade Anders Hallengren det i Kuba i Afrika - En stormaktspolitisk vändpunkt (Almqvist & Wiksell International). Detta har varit känsliga diplomatiska frågor på Kuba, som debatterats mer och mer på senare år. 1996 utkom t.ex. Secretos de Generales (Si-Mar Publishing, Havanna), en intervjubok där 41 kubanska toppmilitärer berättar åtskilligt nytt om sina uppdrag med de Revolutionära Väpnade Styrkorna utomlands.
I Le Monde diplomatique, oktober 1997, tackade Ahmed Ben Bella kubanerna för deras stöd då den algeriska revolutionen hotades 1963 av en USA-stödd invasion från Marocko. Då regeringen, som leddes av Ben Bella, slutligen avsattes i en militärkupp 1965 hade Algeriet varit en stödpunkt för afrikanska revolutionärer. Året därefter lämnade en grupp under Ernesto "Che" Guevaras ledning Kuba för att upprätta en bas för kaderskolning i Bolivia; en tillämpning i praktiken av uppmaningen i brevet till Tricontinentalkonferensen 1967 att skapa "två, tre... många Vietnam". Men försöket saknade uppbackning av det bolivianska kommunistpartiet och avbröts när CIA-tränade specialtrupper spårade upp och mördade Guevara 1967.
Klasstriderna i Bolivia 1970-71 var incitament till den revolution som Guevara hade förutsett i landet. Även om den kubanska närvaron i Bolivia inte ledde till några omvälvningar, så var den ett förebud om den internationalism som blev mer påtaglig under 70- och 80-talet.
Angola var Kubas största internationella insats. Strax innan Kuba gav sig in i kriget 1976 hade Nixon gästat Mao och Brezjnev besökt Camp David. Insatsen rubbade den jämvikt som Kreml eftersträvade i förhållandet till Washington. Anders Hallengren skriver att händelserna i Afrika åren därefter inte bara hade "gjort Kuba till den största främmande krigsmakten i denna världsdel och dess mest omvälvande politiska kraft, utan även förändrat hela världsläget." John Stockwell, ansvarig för CIA:s operationer i Angola, fick snart också reda på att de kubanska ledarna valde att intervenera av "egna ideologiska skäl". En divisionsgeneral med nio års erfarenhet från kriget, Leopoldo Cintra Frias, säger i Secretos de Generales: "Sovjeterna kunde aldrig kontrollera oss, även om de försökte vid mer än ett tillfälle."
Allt som allt deltog mer än 300 000 färgade, vita och svarta kubaner i kampen mot den sydafrikanska invasionsarmén och UNITA, som förde ett terrorkrig mot civilbefolkningen med amerikanska och kinesiska vapen. Den kubanska närvaron i södra Angola var oumbärlig för MPLA, den angolanska armén, och ledde fram till de avgörande striderna vid Cuito Cuanavale i mars 1988. Den sydafrikanska ockupationsarméns tillbakadragande föranledde Namibias självständighet 1990, och kom att bidra till apartheidregimens fall. Strax efter sin frigivning kallade Nelson Mandela den kubanska revolutionen "en inspirationskälla för alla frihetsälskande människor". (How Far We Slaves Have Come!, Pathfinder Press, New York 1991.) I samma tal hävdade han att kubanernas "strävan att systematiskt utplåna rasism är oöverträffad".
Sedan 1990 avslutar Fidel Castro alla sina tal med orden "Socialismo o muerte!" Revolutionsromantik, menar Gustafsson och andra. Men det är svårt att finna en mer objektiv formulering av valmöjligheterna för de förrevolutionära centralamerikanska republikerna. Något tredje val mellan socialism eller döden, fredlig samexistens, är inte aktuellt på Washingtons bakgård, där den fria företagsamheten alltid har tagit skoningslös hämnd på sociala reformer.
Genom revolutionerna på Grenada och i Nicaragua 1979 kom New Jewelrörelsen och sandinisterna till makten. Snart fanns också frivilliga lärare, läkare och byggnadsarbetare från Kuba på plats. Grenadas nye ledare, Maurice Bishop, stöddes av den kubanska regeringen för sina reformer för gräsrotsdemokrati. I oktober 1983 mördades Bishop och de andra folkliga ledarna i en intern partikupp. Kuppen stöddes av Sovjetunionen, som inte protesterade nämnvärt när USA invaderade det lamslagna Grenada sex dagar senare. Fidel Castro fördömde kuppmakarna, som inte hade något folkligt stöd, och kallade dem "Pol Pot-gruppen". Kreml var, skriver Blum, överens med Vita huset om att det inte skulle bli "några fler Kuba".
SSSR förhöll sig passivt även i Nicaragua. Samtidigt sålde både Polen och Kina vapen till contras, som efter CIA:s föreskrifter förde krig mot "de ryska imperialisterna". 1987 besegrade sandinisterna kontrarevolutionen militärt. Men när de försökte legitimera sitt maktinnehav genom den representativa demokratin 1990 förlorade de regeringsmakten till kommunistpartiet och den småborgerliga högern.
Den nicaraguanska revolutionens uppgång och fall har, på ett bedrövligt och meningslöst sätt, visat att Kuba är det enda land i Latinamerika där en revolution genomförts som har haft en regering som svarat mot det demokratiska kravet på fortsatta förändringar. I sig är Kuba inget militärt hot mot det amerikanska världsimperiet. Men landets "gammelkommunistiska" regering stakar ut en motsatt internationell kurs än den som slutar med det imperialistiska kriget om marknader. När Kuba satt med i FN:s säkerhetsråd 1990-91 var det ensamt om att protestera mot anfallet på Irak. Ingen regering i Washington har kunnat sluta några pakter med Kuba. Därför är Kuba, som Svenska Dagbladet också beskriver dagsläget den 27 januari 1998, "den antiimperialistiska kampens hemland".
På Kuba äger alla medborgare ett gevär, en landmina och en granat för att kunna försvara sig mot en invasion. På mindre än ett dygn kan landet mobilisera en armé som består av halva befolkningen. Och en massarmé i ständig beredskap är - mer än något formellt val - elddopet för varje regering. Den kubanska regeringens stöd är långt mer omfattande än vad som är möjligt inom de sociala ramarna för den liberala demokratin. Ett beväpnat folk är otänkbart för de sittande regeringarna i övriga Latinamerika. Bara vid School of the Americas i Fort Benning, Georgia, tränas varje år uppemot 2 000 soldater från olika latinamerika länder i upprorbekämpning.
Direktvalen till nationalförsamlingen har visat samma sak. Valen är hemliga, men inte mer än drygt sju procent proteströstade genom att skriva slagord eller ingenting alls på röstsedeln i februari 1993; januari 1998 var motsvarande siffra sex procent. Som ett mått på folkligt missnöje kan det jämföras med valskolket i USA. Folkrörelserna som tar fram kandidater inför valen har en partiliknande roll. Men de kubanska valen är först och främst folkomröstningar, något som få av omvärldens regeringar förlitar sig på, särskilt i en ekonomisk kris
En reporter från Economist som var på Kuba skriver om valen 98 och Fidel Castro: "Hans säkerhetsapparat är så effektiv att nästan alla gick ut förra helgen och röstade på hans kumpaner, utan ett enda fall av öppet tvång, utan en soldat eller maskingevär inom synhåll." Valet beskrivs helt och hållet med negationer. En detalj som föll bort från valbevakningen var därför att skolbarn vaktade valurnorna som ersättare för de osynliga soldaterna och deras osynliga maskingevär.
Visserligen har Fidel Castro har visserligen haft en nyckelroll som den centrale ledaren för 26-julirörelsen (som utgjorde kärnan i det nya kommunistpartiet) och för den revolutionära regering som bildades när Batista - tyrannen som en gång blivit personligen utvald av Franklin D. Roosevelt - jagades ut ur landet. Men när den kommersiella pressen försöker få revolutionen till statskupp säger det inte mycket om Castros historiska roll. Däremot säger det något om hur inpiskat några hoppas att den kubanska revolutionen ska dö så fort han gör det.
Idag är Kubas framtidsutsikter inte undergångshotande som under 1993-94. Som en motkraft till den nya ekonomiska politikens sociala biverkningar har decentraliseringen och arbetardemokratin blivit utvidgad. Det resulterar i högre lönsamhet, men främst av allt fördjupar det själva revolutionen. Trots den svårhanterliga dollarekonomin under 90-talet håller den kubanska arbetarklassens regering kvar vid samma politiska kontinuitet som den gjorde under 70-talet, när delar av den ekonomiska politiken i Sovjetunionen anammades för att säkra landets överlevnad. Inga utrensningar i regeringen och övergrepp på den egna befolkningen har förvänt omvälvningen i statssocialism. Om något sådant någonsin sker på Kuba vore försvaret av nationen inte längre möjligt, vilket den kortlivade revolutionen på Grenada redan har visat. Den femton år långa insatsen i Angola äventyrade revolutionens överlevnad, men blev också en bekräftelse på det demokratiska djupet i den. Ingenting liknande hade kunnat presteras utan samstämmighet i regeringens beslut och de enskilda medborgarnas självvalda medverkan. Detsamma har kommit att gälla 90-talets första sju svåra år.
