Det måste sägas direkt: att gå från Moderna museets nyöppnade salonger till kulturhusets tredje våning där Marie-Louise Ekman nu ställer ut ger fördjupad kunskap om det man brukar kalla tidsandan. Moderna museet är en katastrof. Det pretentiösa blandas med en genomträngande känsla av institution. Gravallvarligt vandrar där den dumma stockholmska medelklassen omkring och beskådar levande flugor och härsket kött. Uniformerade vakter säger åt barnen att inte röra "konstverken". Till och med det bästa i de permanenta samlingarna tenderar att upplösas i detta monument över vår trista samtid. Den som en gång som barn har fått vandra in genom skötet på en väldig kvinna, eller hoppa i kuddrummet, eller avlyssna obegripliga men levande samtal i det gamla museets kafé kan inte annat än känna sorg. Vart ska man nu gå med sina barn eller sin käresta? Livsutrymmmet krymper. Nederlagen permanentas för lång tid framåt.
Jämfört med denna skitnödiga värld känns Marie-Louise Ekmans stora utställning som en glad vädergivning. Med humor och intelligens driver hon gäck med det som är satt på piedestal. I de stora konstnärernas verk infogar hon seriefigurer och erigerade kukar. Våra falska lyckobilder slår hon sönder. Särskilt familjen skärskådas genom att ytliga idealbilder drivs upp till parodi och sedan kontrasteras mot freudianskt driftsliv, omkastade könsroller och oförstående barnansikten. Till det sympatiska hör att hon hela tiden gör sig själv till en del av sitt verk. Utlämnande skulle somliga säga. Men att visa sig själv i korsett om man ser ut som en bimbo vittnar inte om mod. Däremot om ärlighet och subjektivitet, något som är tilltalande nog.
Det finns alltså en radikalitet i Marie-Louise Ekmans konst. Men det paradoxala är att den samtidigt känns extremt konventionell. Alla hennes bilder skulle kunna användas som tablettmotiv vid en middag i ett vanligt bildat borgerligt hem. Ingen som åt från en Gustavsbergstallrik prydd med hennes kära anala motiv skulle sätta maten i halsen. Anstöten saknas. Den estetik hon valt - en blandning av dekorativa inslag hämtade från Matisse, bokmärkenas och seriernas värld - försonar på ett effektivt sätt innehållet och gör det ofarligt. Men tittar man närmare på hennes bilder framträder också en annan problematik. De stora känslorna saknas helt. Hatet finns där inte, inte sorgen, inte kärleken. Framför allt saknas den politiska värld varje vuxen människa lever i. Den naivitet hon företräder tenderar därför att bli barnslig. Jämför man med andra konstnärer ur hennes tradition, Lars Hillersberg, Lena Svedberg och Ulf Rahmberg t ex, framstår detta mycket klart. Det är därför heller inte konstigt att Marie-Louise Ekman lyfts fram under kulturhuvudstadsåret. Hon är något att visa fram.
När man upplivad lämnar hennes bildvärld dröjer känslan länge kvar av att det var roligare på den tiden då borgerligheten ännu hade humorn i behåll.
