USA arbetar målmedvetet på att försvaga FN och förvandla organisa-tionen till ett politiskt alibi för militära insatser under USA:s kontroll. Samtidigt blir Natos roll som instrument för militär dominans allt mer central.
Inom Nato-strukturen har en ny form av samarbete skapats med det förskönande namnet Partnerskap för fred, PFF. Syftet sägs vara att vidareutveckla samarbetet med en bred krets av partnerländer på områden som inte rör försvaret av det egna territoriet. Detta har gjort det politisk möjligt även för det alliansfria Sverige att delta i samarbetet. Avsikten är att förbättra den svenska militärens förmåga att genomföra "fredsfrämjande insatser och krishantering tillsammans med samarbetsländerna" och "öka samarbetsytorna på det militära området mellan de europeiska länderna". Sverige ställer sig bakom att PFF:s övningsprogram utvidgas till alla typer av krishanteringsoperationer. Vid en stor militärövning på svenska västkusten i våras övades insatser i samband med interna motsättningar i Norge.
Nato förbereder sig nu på att ta in tre nya medlemsländer: Polen, Tjeckien och Ungern, länder som enligt USA:s utrikesminister Madeleine Albright "redan agerar som lojala allierade". I maj förra året undertecknades även ett omfattande samarbetsavtal med Ryssland. Den svenska inordningen under Nato är en av de största politiska kursändringarna under de senaste femtio åren. Men den lär knappast bli valfråga. Borgerligheten påstår att en utvidgning av Nato skulle vara "ett viktigt bidrag till ökad säkerhet och stabili-tet i det nya Europa". Socialdemokratin välkomnar Natos förändring "från en snäv inriktning på försvar av demokratier i väst mot det tidigare sovjetiska hotet, till en strävan att bidra till hela Europas säkerhet" för att "i samverkan bättre möta nya hot mot säkerheten".
I själva verket har Nato samma syfte som tidigare: att under USA:s ledning sam-ordna de imperialistiska staternas krigsmakter mot socialistiska strävanden och mot alla försök att upprätta självständiga regimer. De militära insatserna i Irak och Bosnien är förövningar inför större uppgifter. Albright talade klarspråk i februari: "En växande fara utgör rödaktiga stater med farliga vapen. Det finns fortfarande frågor om Rysslands framtid."
Oroväckande är att Nato 1996 åter-igen bekräftade sin kärnvapenstrate-gi och förbehåller sig rätten att vara först att använda kärnvapen. Det av Nato inringade Ryssland förlitar sig i allt högre grad på kärnvapen som första försvarslinje när landets kollapsande ekonomi och den moraliska upplösningen gjort de konventionella styrkorna allt mer opålitliga. Natoutvidgningen är ett steg mot kärnvapenspridning till fler länder i vårt närområde. Genom Partnerskap för fred och EU-medlemskapet ökar risken för att Sverige på sikt dras in i kärnvapenkrig.
