Vad är den socialistiska visionen för 2000-talet? I Clarté nr 4/97 formulerade Ulf Karlstöm åtta punkter. Som kommentar har Tron Ögrim skickat oss sista kapitlet i sin bok Hilsen til en generasjon av kvikksölv (1997), som här återges något förkortat. Tron Ögrim har ända sedan 60-talet varit en ledande debattör i kretsarna kring det norska kommunistpartiet AKP(m-l). Han är också ett framträdande namn i norsk IT-debatt. Här är 13 punkter om informationssamhällets socialism.
När jag åker runt och håller inledningar nu för tiden (på alltifrån interna möten i storföretag till sommarläger för radikal ungdom) upplever jag allt oftare att folk frågar mig om politik Vad med politisk handling? Vad med politiskt ansvar?
Och det är ju en kinkig fråga för en gammal marxist. Delvis därför att jag ju själv blev intresserad av dessa frågor därför att jag är ett politiskt djur och upptagen med vad de teknologiska förändringarna leder till i samhället. Så när folk alltså kommer och ställer frågor om politik är det ju en bra recension. Borde jag tycka.
1. Nödvändigheten av att sticka ut hakan. Det besvärliga är när folk säger att jag inte är nog politisk. Kanske det? Kanske jag i alltför hög grad bara försöker beskriva och förstå, och dela med mig till andra av det jag (tror att jag) förstår, och säger för lite om vad (jag tror att) folk kan/bör göra? Ett politiskt djur som inte handlar, håller inte det på att förvandla sig till en politisk växt?
OK. Det är ju farligt att sticka ut hakan. Metodologiskt bör inte minst en marxist vara klar över detta
(Marx själv reviderade hela sin syn på vad han menade socialismen var efter Pariskommunen 1871, som han betraktade som historiens första försök till socialism. Framtida sociala lösningar kan inte uppfinnas av klipskt folk vid skrivbordet i förväg, sa Marx (ungefär). De måste uppfinnas av tusentals och miljontals människor som provar dem ute i det verkliga samhället. Senare har mängder av större och mindre marxister(?) demonstrerat sanningshalten i detta i praktiken, genom att uppfinna fina skrivbordslösningar som inte fungerat i verkligheten.)
Men kanske är det min tur, den här gången.
2. Ny teknologi, ny politik En intressant sida av de teknologiska revolutionerna kring år 1800 och 1900 är att de också medförde stora och mycket snabba språng i det politiska tänkandet. Den amerikanska och än mer den franska revolutionen, vilka följdes av ångkraftsrevolutionen, gjorde upplysningstidens icke-religiösa, icke-feodala, nationella och republikanska (dvs. demokratiska, antimonarkistiska) tankar till politik i alla västländer.
Plötsligt kom parollen om rösträtt och nationalförsamling upp på dagordningen. Nationalstat! Folksuveränitet! Sådana tankar var till synes av liten betydelse kring 1770, men efter 1790 och fram till denna dag har de aldrig försvunnit från den politiska dagordningen. Överallt dök det upp demokratiska partier, nationella partier, antimonarkistiska partier, och sammanslutningar av dåtidens mest extrema och fruktade radikaler: jakobinerna! Efter hand kristalliserade de "klassiska" konservativa (ofta kristliga, monarkistiska) och liberala (ofta antikyrkliga, radikala) partierna ut sig.
Än skarpare är språnget kring år 1900. Ibsen, som 1885 (i ett tal till en arbetarmarsch i Trondheim) förutspådde att de kommande årtiondena skulle bli kvinnornas och arbetarnas tidsålder, fick rätt: Nu kom rösträtten för alla män i de flesta västländer, dessutom fackföreningar och stora arbetarpartier. Och från 1914 och de följande tio åren splittrades dessa partier i socialdemokrater och kommunister. Under samma period var det en våldsam rörelse för kvinnlig rösträtt, vilken då vann sin angörande historiska seger. Fascismen, den nya stora politiska riktningen på högerkanten i vårt århundrade, kom till under just samma tid. 3. Kommer historien att upprepa sig? Ny teknologi skapar alltså nya klasser och skikt i samhället, det ställer nya frågor, det utvecklar nya förutsättningar för den politiska kampen (rotationspressen som lade grunden till dagstidningen, järnvägen som lade grunden till den landsomfattande fackföreningskongressen, televisionen som var viktig för de världsomspännande demonstrationerna mot Vietnamkriget osv.) Utifrån ren historisk erfarenhet bör vi alltså förvänta oss, att de kommande 20 åren kan medföra språng också i människans tänkande om allt från litteratur och mode och sexualmoral och konst, till filosofi och politik. Skapas också nya sätt att organisera sig och arbeta politiskt? Säkert. Helt nya politiska rörelser? Inte orimligt. Att de gröna rörelserna uppstår i slutet av 1900-talet kan vara en historisk förvarning om detta. Att gamla, djupt rotade och välorganiserade politiska partier på motsatta flyglar (som det gamla katolska och det gamla kommunistiska partiet i Italien) plötsligt faller sönder, medan "svamp-efter-regn-partier" kan uppstå kring en tv-kändis (som Berlusconi eller Perot) och faktiskt skapa en vågrörelse som sköljer ända upp till regeringsmakten, uttrycker detsamma, tror jag. Och jag gissar att vi kommer att få uppleva mycket större och mera grundläggande förändringar av hela det politiska landskapet.
4. Demokratin och Internet. Om vi nu börjar dryfta de "obehagliga, svåra" frågorna om vad folk gör i sådana Turbulenta Tider, så är de enklaste sakerna (synes det mig) sådana som har att göra med försvar av folkflertalets intressen på kort sikt. Låt oss ta några exempel som handlar om teknologi och demokrati:
- Kampen för demokratisk yttrandefrihet på Internet. Detta är en politisk kamp som pågår, särskilt i USA (från den folkliga och demokratiska sidan), medan reaktionen är på offensiven t.ex. i Singapore (och, fruktar jag, Norge ).
Från regeringarna och den antidemokratiska kristna högern i USA pågår en offensiv för att få folk att se Internet som ett hot, där den viktigaste politiska uppgiften är att slåss för censur. De motiverar detta med t.ex. barnpornografin på nätet. Jag har alltid varit för förbud mot såväl barnpornografi som nazistpropaganda, jag har aldrig på grund av detta låtit mig förvirras till att anse att det är riktigt att förbjuda tryckpressar och videokameror! För demokrater måste huvuduppgiften nu vara att försvara folkflertalets möjligheter att yttra sig på Internet, utan de våldsamma kontrollapparater som auktoritära politiker drömmer om att snärja dem i. Detta är grundläggande försvar för gamla demokratiska fri- och rättigheter på ett nytt område. Lätt att förstå, lätt att samla brett stöd för bland hederligt folk.
Information blir det viktigaste politiska och ekonomiskt-sociala vapnet. Investeringarna i styrning av information växer över alla gränser, jämfört med tidigare historiska perioder, och "informationens herrar blir Herrarna." Alltså måste det ställas krav på offentlig informationspolitik, möjlighet till insyn osv. Men därtill krävs en politisk, demokratisk kulturkamp för tillgång till information på folks premisser, vid sidan av den informationsflod "Informationens Herrar" söker dränka oss i.
Dessutom ökar den ekonomiska nyttan av detaljinformation om den enskilde. Det finns exempelvis stora läkemedelsföretag som drömmer om att veta allt om dina sjukdomar - hela vägen ner till hur många piller du äter varje dag. All information om vad hela den norska befolkningen äter av sådant! Sådana arkiv, som alltså nu blir möjliga och lönsamma, betyder både mäktiga verktyg för de som vill sälja dig saker, och möjliga vapen mot dig för allt från utpressare till politiker som har en diktator i hjärtat. Skydd för informationen om dig blir alltså ett nytt område för politisk, demokratisk kamp.
En viktig förutsättning för ett demokratiskt nät är självfallet också billig (i princip gratis!) tillgång för flest möjliga - de fattigaste, de äldsta osv i den rika världen, och så snart som möjligt i den fattiga världen. (Och här talar vi, realistiskt sett, om under ett årtionde för alla i den rika världen, och två till tre årtionden för alla på jorden, menar jag.)
5. Gamla sociala nät kan brista när datanätet växer. De demokratiska och kulturella frågorna är det enklast att få brett stöd för i en första omgång. Svårare - men mer avgörande för folks dagliga möjligheter att klara sig - är att utveckla en politik för socialt försvar av folkets intressen under helt nya förhållanden.
Till exempel när det gäller socialpolitik. Låt oss säga att pensionärer och fattiga inte längre har post- och bankkontor, och att motsvarande tjänster via nätet först utvecklas och säljs till folk som har pengar - då kan de plötsligt få det mycket sämre. En traditionell norsk socialpolitik hade varit att samhället skaffar dem sådana tjänster gratis eller billigt. Men det är ingen politisk självklarhet nu Till exempel när det gäller stad och landsbygd. Låt oss anta att den teknologiska revolutionen leder till en snabb och okontrollerad nedläggning av posten, lokal handel osv, vilket medför svår avfolkning. Medan det (förhållandevis) kort tid därefter blir lönsamt att driva många ting decentraliserat, jobba långt från centralorten osv. Jag menar att en förnuftig politik då är att hålla det gamla bosättningsmönstret uppe, i stället för att låta utvecklingen slänga folk fram och tillbaka, från småorter till storstäder och tillbaka igen. Men det kräver investeringar och regleringar och framför allt lokal kamp. Och en rätt så god, teoretiskt förståelse för att det är möjligt och förnuftigt att handla så "i strid med den fria marknadsutvecklingen".
Till exempel när det gäller jobben. Den teknologiska utvecklingen skapar inte spontant fler jobb än den avskaffar. Antingen måste alltså samhället skapa jobb, eller blir folk utan jobb. Jag gitter inte ta i den dumma diskussionen om huruvida det är "rätt" att "vänja sig vid att inte jobba". Däremot är det intressant att diskutera vem "samhället" är. Tre möjliga (icke motsägande) definitioner är: staten, kommunerna, folk själva. Ja, jag menar att det är riktigt att ha en politik för att kräva att staten skapar jobb i framtiden. Ja, jag menar att kommuner - inte minst små kommuner ute på landet - kan och bör bli grunden för lokal organisering av jobb, eftersom det inte längre är nödvändigt eller speciellt fördelaktigt att jobben ligger i centralorterna. Men jag är också övertygad om att folk snart själva - i mindre eller större grad - kan sluta sig samman och producera ting för eget bruk, vilka nu säljs på marknaden. En ny helhetspolitik för jobb - hur ska vi skaffa nog jobb till folk? - blir en grundläggande politisk fråga för nästa generation. Jag uppfattar skolpolitik och bibliotekspolitik som grundläggande områden att börja på. Det är sektorer som omfattar hela samhället och de fattigaste i samhället, som är decentraliserade och lokala, som är demokratiska och som arbetar med kultur och information.
6. Alternativa synsätt på samhällsutvecklingen. Min avsikt är inte att ge en fullständig katalog eller genomarbetade svar på hur politik kan (bör, måste) utvecklas på alla dessa områden. Poängen är att ge exempel för att visa att det behövs konkret politik på dessa områden. Den stora idén från det stendumma 80-talet var att "marknadsekonomin löser alla problem". Men det är enkelt att visa att det inte är inte så. Likväl finns det, särskilt när folk diskuterar konkret, en våldsamt stark ideologisk uppfattning om att allt (varje arbete, varje projekt) måste "löna sig". Att snacka allmänt om att det är nödvändigt med alternativt tänkande är lätt. Att få det till en konkret lokal kamp om bostäder och jobb är mycket svårare. Då kommer en rad experter snart att dyka upp med siffror och övertygande argument (och inte minst exempel) som visar att alla invändningar strider mot "allt sunt (marknadsliberalt!) förnuft"
Därför måste diskussionen om arbetsplatser lokalt vara både principiell/ideologisk och praktisk/konkret. Det måste först och främst ta upp den ideologiska kampen om vad som "lönar sig"! Och den måste vara i stånd till att komma fram till vilka slags jobb som kan skapas här och nu.
7. "Gammelsocialismens" död. Men utmanar man marknadsliberalismen, reser man samtidigt frågan om alternativ till hela det kapitalistiska ekonomiska systemet. Detta låter som traditionell socialism eller kommunism Men: Å ena sidan behöver man inte vara traditionell socialist för att mena att detta system inte funkar idag. Många naturskyddsmänniskor har hävdat det i flera årtionden. Många som sysslar med solidaritetsarbete med tredje världen menar det. I Norge finns folk som kanske traditionellt lutar åt centerpartiet, därför att de ser att liberalismen leder till avfolkning. Många kvinnor är mer radikala än män, bl.a. därför att de är mera oroliga över att det sociala skyddsnätet brister. Till och med en del datafolk ser de våldsamma sociala konsekvenserna av den kommande datarevolutionen. Och ingen av dem behöver ha läst ett ord Marx eller ha räknat sig som socialist eller kommunist i en sekund av sitt liv.
Å andra sidan kan en traditionell socialism av 1800- och 1900-talsmodell inte ge svar på de frågor dessa människor ställer sig om alternativ. Ta till exempel det tjugonde århundradets stora revolutioner, och de program och visioner som de klart socialistiska (kommunistiska och radikalt socialdemokratiska) partier fick uppslutning kring på sin tid. Vad ser vi?
I "Den stora socialistiska Oktoberrevolutionen" 1917 var parollerna först bröd, jord, fred. (Inte direkt ett brännande aktuellt program i Norge idag ). Senare hade arbetarrörelsen (både kommunister och socialdemokrater, oavsett bråken dem emellan om "fredlig väg" eller "revolution") i Europa på 20-30-40-talen ett gemensam uppfattning av vad socialismen var, vilken skulle avlösa kapitalismen: Arbetarna i stora fabriker skulle ta makten och skapa arbetarråd, bonderåden skulle skapa kooperativ på landsbygden, staten skulle äga "den viktigaste samhälleliga produktionsmedlen" och hela fördelningen skulle göras av staten. Och det finns alltjämt romantiska grupper, som t ex i Norge de folkloristiska Trotsky-anhängarna i "Internasjonale Socialister" som säger: "All makt till arbetarråden!" Detta blir väl bara lite knepigt, i en framtid där det inte längre finns stora fabriker? (Det kommer självfallet att finnas stora arbetsplatser om 10-20-30 år, men färre och färre kommer jobba på dem, och redan idag jobbar ett stor flertal utanför dem.) Och jordbruket i Norge är i praktiken
genomkooperativiserat av bönderna själva
Problemet för traditionella socialister/kommunister är alltså, att samtidigt som kritiken mot det nuvarande sociala och ekonomiska systemet växer, har den konkreta samhällsmodell de har ställt upp som lösning, upphört att vara meningsfull.
8. Nytt namn på ett annat samhälle? Kan vi tänka oss ett alternativ till liberalismen som kommer att fungera under de nya (teknologiska och sociala) villkoren? Ja, anser jag. Här är en antydan till en sådan modell. Är det vi då talar om en ny form för "socialism"? Eller närmare det Marx på 1840-talet kallade "kommunism" (som var mycket annorlunda från t.ex. det verkliga ryska samhället på 1930-talet )? Kalla det vad du vill. Huvudsaken är om samhällsmodellen är möjlig och nyttig.
9. Egendom och distribution. a) Mänsklighetens information är alla människors gemensamma egendom, som är ("gratis") tillgänglig för alla. "Socialister" kan då säga, om de så vill, att "Gemensamt ägande av produktionsmedel betyder alla människors gemensamma ägande av information, dvs programvara och kunskap". Huvudsaken är att i framtiden blir det viktigaste inte vem som äger Volvofabriken, (som heller inte kommer förbli en jättestor, centraliserad enhet) men vem som äger datafilerna som gör det möjligt att producera en Volvo. (Och, som Thomas Jefferson sa, är kunskap något du alltid kan ge till andra utan att få mindre av det själv.)
b) Naturen är människans gemensamma egendom. Mänskligheten måste i gemenskap disponera/bestämma över bruket av naturen. Naturen är livsgrundvalen, som nu är hotad av den spontana utvecklingen. Det betyder att ingen ska ha rätt att bruka naturen på ett sätt som ödelägger det mänskliga samhällets gemensamma intressen. Detta handlar om luft, vatten, jord, växter och djur, utsläpp, förgiftningar osv, som det måste budgeteras med ("världens luftbudget") innan det budgeteras med "överskott/underskott" i pengar Betyder detta t.ex. att ta jorden från en bonde "därför att naturen är människans gemensamhetsegendom"? Nej, men att heller ingen bonde har rätt till att bruka naturen i strid med sådana gemensamma regler och budgetar.
c) Distribution: samhället garanterar en fysisk och kulturell levnadsgrundval, omsorg och säkerhet för alla sina medlemmar. Poängen är inte att skapa en stor stark stat som samlar in allt och distribuerar allt. Det motsvarar på inget sätt den tekniska utvecklingen. Poängen är att samhället har överblick över om någon är sjuk, gammal, ensam, och inte själv kan göra något åt sitt läge, och solidariskt organiserar att de får hjälp. Att t.ex. alla barn upp till en viss ålder och alla samhällsmedlemmar inom vissa gränser får tillgång till kulturen. Osv. Vi kan nu föreställa oss att det görs väldigt decentraliserat, lokalt styrt, utifrån de verkliga behoven på varje enskilt plats, i motsats till nu. Och att centrala instanser är något som bara sätts in när sådana decentraliserade, lokala lösningar inte fungerar.
10. Stat, demokrati, frihet. Samhällets uppgift är att administrera människor och ting bara i den utsträckning folk inte klarar att lösa sådana uppgifter själva. Besluten fattas demokratiskt: grundat på omröstningar och folkvalda församlingar och förtroendevalda. Administrationen bygger på att ingen får särskilda privilegier för att administrera människor eller ting. Och utifrån att ett flertal - helst hela samhället - skall delta i administrationen av samhället, genom ett slags "värnplikt" eller dagsverken.
I ett samhälle som bygger på en mycket omfattande arbetsdelning, där stora delar av befolkningen utför rutinarbeten de själva mest tycker är slitsamma och tråkiga (stå vid löpande band, sitta i kassa) och på omfattande distribution av varor som det är knapphet på, så krävs en speciell form av social disciplin: allt från stämpelur till politisk mobilisering av folk som i grupp och med röda fanor bygger järnväg Men i den nya fasen blir det inte sådant arbete som kommer göra samhället rikare. Utan skapande intellektuellt arbete som ökar kunskapen om naturen, produktionen, det mänskliga arbetet och konsten. Arbete med information.
Sådant skapande intellektuellt arbete är omöjligt utan stor intellektuell frihet, frihet till att skaffa sig kunskap, ifrågasätta gamla uppfattningar, undersöka vad du vill. Detta är den ekonomiska sidan av saken. Socialt kräver nyorganisering av samhället under nya villkor att folk själva kan delta, bestämma, handla. Det är omöjligt utan stor personlig och intellektuell frihet.
När mycket folk måste lyfta manuellt i grupp, har kulturell homogenitet betydelse. Men detta blir inte viktigt i framtiden. En idé om att ett samhälle där folk skall styra sig själva skulle kunna utgå ifrån Sovjet på 30-talet, Kina på 60-talet, Nord-Korea och Kuba idag är inte bara helt felaktig. Den blir reaktionär därför att den inte motsvarar utvecklingen av produktivkrafterna. En informationsekonomi kan inte utveckla sig om radioapparaten bara har en inställning, nämligen en station som talar om statschefens genialitet. Den har ingenting att göra med de förhållanden som de rika länderna står inför i reorganiseringen av samhället i nästa århundrade, efter nästa teknologiska revolution - och de fattiga länderna några tiotal år efter
Det är därför också möjligt att det är riktigt att tala om en tredje "gemensam egendom" i tillägg till kunskapen och naturen: allas (alltså ingens!) egendomsrätt till andras arbetskraft. Ingen har rätt till att äga eller befalla över arbetskraft. Undantaget är den demokratiskt beslutade användning som sker, innanför den individuella rättssäkerhetens ramar, i samhällets nödvändiga organisering av människor och ting.
Fattas det något här? Ja, förvisso. Hur ska samhället organisera sig på lokalplanet? Vad är detta samhälles sociala fundament? Hur organiserar sig folk för att leva och arbeta? Jag vet inte. Jag tror att det är svårt, kanske omöjligt, att förutse sådant innan det finns praktiska erfarenheter. Uppgifter som denna kan inte lösas av några få gurus eller genier. Ett nytt samhälle kan inte skapas på skrivbordet eller med kommandon.
Poängen är att det finns massor av folk, många grupper, som grubblar på sådana frågor. De ser nödvändigheten att ändra samhället utifrån egna erfarenheter av allt från informationsteknologi till naturskydd, kultur år folkflertalet till sociala lösningar för arbetslös ungdom, kvinnofrågor till rasism, avfolkning av landsbygden till storstadsvåld och kriminalitet.
Och när det stundar stora samhälleliga förändringar som våldsamt förändrar folks liv, kommer folk att kräva starka svar. Om svaren inte bygger på förnuft och demokrati, så finns det rörelser som har starka svar utan bådadera. Kommer inte radikalerna med alternativ, så gör fascisterna det. Rasism och chauvinism är inte förnuftiga, men det är kända, utbredda och lättfattliga idéer, som förtvivlat folk lätt kan ta till om de inte blir erbjudna något bättre.
12. Vad med arbetarna? Har den traditionell arbetarklassen och arbetarrörelsen någon roll i en sådan situation? En del menar att eftersom den teknologiska utvecklingen avskaffar de traditionella stora fabrikerna, så är "arbetarklassen inte viktig, den kan bara gå och hänga sig".
Jag tror att den traditionella arbetarklassen i den rika delen av världen fortsatt är väldigt viktig. Den är dödsdömd i sin nuvarande form, men inte inom den närmaste tiden, den kommer att finnas kvar i flera årtionden framöver. Den kommer att vara viktig i stora, centrala produktionssystem som transport, energiförsörjning, maskinproduktion, byggnadsindustri, och de arbetare som alltjämt har jobb kommer att vara allt högre utbildade
Samtidigt kommer arbetarna som är kvar att se att det går mot slutet. Detta möjliggör att just de kan inse att det är nödvändigt att nyordna samhället från topp till botten. De har inte samma perspektiv som farfar på 50- och 60-talen, då framtiden var flera årtionden med tryggt jobb och stadigt större välstånd. Därför kan denna sista generation av arbetare bli en mäktig kraft för historisk förändring.
Att diskutera med dem som förändringarna drabbar hårdast - antingen det är industriarbetare som försvinner, eller folk i småorterna, bönder, fiskare - alla som liberalerna säger är onyttiga, "olönsamma" människor som samhället bara bör bli kvitt, alla som inte är inbjudna till festen - är fortsatt en utmärkt idé för radikaler som önskar förändring inom de närmaste årtiondena.
13. Inga "rent norska" lösningar! En sista poäng om politisk handling i en ny historisk situation: Mer än någonsin blir det omöjligt att se norsk politik som bara norsk. Ur demokratisk synpunkt är det t.ex. väldigt mycket som är tillåtet i Norge, men inte på annat håll. Exempelvis kan en människa här sitta och samla upplysningar om diktaturen i Burma och sända ut dem i världen på nätet. I en del land är sådant inte tillåtet, i andra är det inte ekonomiskt möjligt. Internationell solidaritet innebär att hjälpa folk till att få en plattform för demokratiskt yttrandefrihet i Norge, när de inte får den i sitt eget land. Sett i ett bredare perspektiv innebär det att utnyttja hela den väldiga rikedom av information som vi har, men många fattiga länder saknar. Vi kan hjälpa befrielserörelser, folkrörelser, demokratiska upprorsrörelser, kritiska intellektuella osv med allt från programvara och teknisk kunskap, till specialiserad information som vi lätt hittar men som de saknar, goda parallella exempel från länder som liknar deras eget, tvärgående kontakter i tredje världen via Norge osv. Informationssolidaritet! Vi, informationsrika, har en internationalistisk plikt att göra info och teknologi tillgänglig för rörelser i tredje världen!
Samtidigt behöver vi hjälp! Kunskap om samhällsutvecklingen som vi behöver i Norge - ett land med under 0,07 procent av världens befolkning - är kunskap om hela världen. De socialistiska modellerna (som norska radikaler fick från utlandet) är (i bästa fall) föråldrade. Utvecklingen av nya modeller kräver hårt intellektuellt arbete. Men föreställningar om att vi kan utveckla idéer om det nya samhället bara inom Norges ramar är felaktiga. För det vi behöver är att förstå väldiga samhälleliga förändringar där vi i Norge bara är ett pyttelitet hjul i en enorm maskin. 13. Revolutionär internationalism i cyberrymden!
Historien lär oss att alla stora revolutioner - från den nederländska, engelska, amerikanska och franska till oktoberrevolutionen, den kinesiska revolutionen, segern över USA i Vietnamkrigen och över Sovjet i Afghanistan, nederlaget för Apartheid i Sydafrika och till Mubutus fall i Kongo-Kinshasa - i all huvudsak har segrat på grund av det upproriska folkets egna krafter. (Och historien visar att militär export av revolution alltid har vänts till reaktion, från Napoleons fälttåg i Spanien till Sovjet i Östeuropa och Kina i Tibet.)
Men samtidigt var det avgörande att revolutionen hade internationellt stöd: Den amerikanska revolutionen hade vänner i Frankrike och England. Befrielsekampen i Vietnam och Sydafrika hade stöd över hela världen. Och i Kongo-"Zaire" 1996-97 ville Frankrike och andra stormakter rädda Mubutu och betalade bl.a. legosoldater från Serbien för att slåss för honom. Men de vågade inte sända in egen trupp, därför att de internationella protesterna blev för starka.
Utvecklingen av kommunikationsteknologin från pamfletter, tidningar och telegrafer och fram till etermedia har alltid underlättat för upproriska, demokrater och anti-imperialister att organisera sig och stötta varandra. Solidaritetsaktionerna för Palestina på samma dag över hela världen när Israel invaderade Syd-Libanon i början av 80-talet, var självfallet otänkbara utan radio/TV.
Nätet skapar ännu större möjligheter både för solidaritet och internationella massaktioner. Den första stora politiska aktionen som blev organiserad över nätet var aktionerna mot Frankrikes
atomprovsprängningar i kolonin Tahiti. Snart följde solidaritetsaktioner för radiostationer som hotades av censur i Serbien och Kroatien, och internationella massprotester mot antidemokratisk censur av nätet från högern i USA.
Hur blir det om tio år? Låt oss tänka oss att en arrogant statschef i Nord på nytt atombombar ett koloniland i Stilla havet. Tusentals i kolonin stormar guvenörspalatset och flygplatsen. Bilder av folk som blir nedslagna och skjutna sänds från digitala videokameror över mobiltelefon till hela världen. Massmöten i kolonin ber om Stöd! Protest! Vad sker samma natt? Ungdomar stormar kontoren hos den arroganta statens företag i 100 städer över vela världen? Vad ske dagen efter? 10 miljoner marscherar i 100 länder?
Vad sker om tjugo år? När flertalet på jorden, inklusive de fattigaste av de fattiga, avgrundens folk i superslummen och på sophögarna i Syd, har direkt tillgång till nyheter i varje ögonblick - och kan kommunicera direkt tillbaka? Vad sker då, när folket i de inre distrikten i Shaansi och i förstäderna till Lagos och Sao Paolo och (det halvvägs översvämmade?) Dacca börjar röra på dig? Sprider gnistorna sig? Följer de varandra? Börjar de brinna tillsammans? Och vad gör vi, i det (mestadels) vita och (sannolikt fortsatt) rika Nord då?
Detta, tror jag, är en huvudfråga för 2000-talets radikaler, anti-imperialister och revolutionärer. Om de vill baka kakan. Nej, det var allt för svagt sagt. Detta är en huvudfråga för all politik i Nord, i det första århundradet av det tredje årtusendet.
Nå, vad säger ni, kritiker: var detta politiskt nog, eller?
(September 1996 - juli 1997)
