Den borgerlige Adolf Hitler

Nazism och kommunism bygger i grunden på samma idéer. Det är en kärnpunkt i den stora ideologiska kampanjen mot socialismen som för närvarande iscensätts i hela västvärlden. Hur är det med likheterna? Hans Isaksson har läst en bok som är förbjuden i Sverige och jämfört med klassisk marxism.

Det tillhör åter standardgreppen i den borgerliga retoriken att tala om kommunismen och de proletära diktaturerna under 1900-talet ("Folkets århundrade") som tillhörde de samma fientliga familj som nazismen mot demokrati och humanitet. De mest energiska debattörerna går numera ett steg längre: man söker leda i bevis att varje arbetarrörelse som låtit sig inspireras av klasskampstänkande i grunden gör sig skyldig till hets mot folkgrupp, dvs. överklassen, och på denna grund måste brännmärkas som antidemokratisk. Vad ska man säga om detta?

Det räcker inte att påpeka det historiska faktum att nazismen och den marxistiska arbetarrörelsen var varandras strategiska dödsfiender, och att Hitler i Tyskland och annorstädes faktiskt hämtade sitt stöd huvudsakligen ur samma sociala skikt som idag begärligt slukar den borgerliga retoriken. För man kan aldrig hindra folk från att se likheter mellan saker och ting; det är väl bekant, för alla som läst Anti-Dhring, att igelkotten och skurborsten liksom elektronen och solsystemet åtminstone i något avseende är varandra lika. Om dessa likheter sedan bedöms som väsentliga och får genomslag i opinionens värdering av en historisk epok - det är en fråga om makt och resurser. En läsning av Mein Kampf (första delen) har den förtjänsten att den klarlägger en del av drivkrafter och motiv bakom den tidiga nazismens program. Därmed kan den vara till hjälp för dem som har problem med att skilja på nazism och kommunism:

Ett par veckor efter det att Bayerska rådsrepubliken våren 1919 krossats av militären, kallades korpral Hitler av militärledningen till den kommission som tillsatts för att undersöka revolutionens förlopp vid hans regemente. Han anmodades delta i en "kurs" i medborgerligt tänkande. Den skulle ingjuta ideologiskt motgift mot de revolutionära idéer som uppenbarligen grasserade bland manskapet.

Bland föreläsarna fanns civilingenjören Gottfried Feder, vars Manifest zur Brechung der Zinsknechtschaft (Manifest för brytande av ränteslaveriet) skulle bli en viktig inspirationskälla för Hitlers ekonomiska och sociala tänkande de närmaste decennierna.

I första delen av Min kamp, tillkommen under fängelsevistelsen efter den misslyckade kuppen fyra år senare, berättar Adolf Hitler om det intryck Feder gjort på honom:

"När jag hörde Gottfried Feders första föredrag över ämnet Bort med ränteslaveriet! förstod jag genast, att det här var frågan om en teoretisk sanning, som måste bli av ofantlig betydelse för det tyska folkets framtid."

Vad var det då i Feders tankar som så attraherat den unge Hitler? Jo, dittills hade han betraktat statens förhållande till kapitalet som tämligen oproblematiskt, och kapitalets betydelse för nationen som enbart positiv:

"Den nationella betydelsen av kapitalet låg /.../ i att det själv så fullständigt berodde av statens, alltså nationens, frihet och makt att redan detta beroende måste leda till att kapitalet av ren

självbevarelsedrift, respektive expansionslust, främjade staten och nationen. Den omständigheten att kapitalet var hänvisat till den oavhängiga fria staten tvingade också denna att å sin sida verka för nationens frihet, makt, styrka etc

Skillnaden mellan detta rena kapital som slutresultat av det produktiva arbetet och ett kapital vars existens och väsen berodde på ren spekulation hade jag dessförinnan inte kunnat se med önskvärd klarhet /.../ När jag hört Feders föredrag slog mig den tanken att jag nu funnit vägen till en av de mest väsentliga förutsättningarna för grundandet av ett nytt parti."

Feder var en tänkare med mycket vagt 1800-talssocialistiska idéer. Han förenade tysknationalism med ett slags populistisk avsmak för vissa drag hos kapitalismen, enkannerligen räntan, som han såg som upphovet till allt ont. Pengahandeln betraktade Feder inte, till skillnad från Marx, som en naturlig konsekvens av kapitalförhållandet utan som en parasitär utväxt. Han såg på sin framtida utopiska socialism, liksom en gång t.ex. Proudhon eller Weitling - och för den delen generationer av socialdemokrater - med hantverkarens eller småföretagarens ögon, som en kapitalism renad från stötande drag.

"Det skarpa frånskiljandet av börskapitalet från den nationella ekonomin erbjöd en möjlighet att motsätta sig det tyska näringslivets internationalisering utan att samtidigt med kampen mot kapitalet hota grundvalarna för en oavhängig nationell självhävdelse. Jag förstod redan alltför klart Tysklands utveckling för att inte veta, att den svåraste striden ej måste utkämpas mot de fientliga folken utan mot det internationella kapitalet. I Feders föredrag spårade jag en väldig paroll för denna kommande strid."

Nutida EU-lobbyister måste av naturliga skäl ta varje tillfälle i akt att framställa sig som mera progressiva än EU-motståndarna, och försummar därför aldrig en chans att bunta ihop dem och karakterisera dem som exponenter för nattstånden nationalism. Vänsterpopulismens ytterst halvgångna kritik mot kapitalismen är dessvärre en alltför viktig ingrediens i dagens antikapitalistiska strömningar för att detta skall kunna betecknas som helt oberättigat. Man kritiserar kapitalismen för att sakna fosterländska känslor och för att ägna sig åt spekulation i stället för produktion, men man accepterar dess förutsättningar: kapitalförhållandet och varuproduktionen.

Med det "internationella kapitalet" avser Hitler här inte, som sina samtida marxistiska teoretiker, ett ekonomiskt system och/eller ett samhälleligt förhållande. Hos honom har begreppet "internationell" snarast innebörden av "fientlig mot den tyska nationens enhet" - en ställning som en anhängare eller motståndare till kapitalet kan välja eller inte välja att inta. Därför kan han ställa som sin uppgift : "Inordnandet av vårt folks breda lager, som för närvarande tillhör det internationella lägret, i en nationell folkgemenskap Jag började studera på nytt och förstod först nu innehållet i och avsikten med juden Karl Marx livsverk. Hans Kapitalet begrep jag rätt först nu, ävensom socialdemokraternas strid mot den nationella hushållningen, vilken strid endast har till ändamål att jämna vägen för det verkligt internationella finans- och börskapitalets herravälde."

"Det internationella lägret" är hos Hitler en av många omskrivningar för Djävulen, dvs. den marxistiskt influerade arbetarrörelsen och judendomen (judarna var vid denna tid mindre än 1 procent av befolkningen i Tyskland). Bara mot denna bakgrund man kan förstå 30-talsnazismens i dagens öron1 något bisarra propaganda mot "världsbolsjevismen, ledd av judebankirerna på Wall Street". Hitler uppfattar inte kapitalets inneboende logik där värnandet av nationen endast är ett nödvändigt utvecklingssteg. Han löser sitt teodicéproblem - om nu kapitalismen är god, varifrån kommer då det onda? - genom att förklara såväl det marxistiska som det imperialistiska angreppet på nationen i ett enda slag: judendomen och dess främsta arvsynd, pengahandeln.

"Alla tidens stora frågor är ögonblickets frågor och utgör endast följderna av bestämda orsaker. Bland dem alla har endast en orsaksbetydelse, nämligen frågan om bevarandet av nationens ras /.../ Utan ingående kännedom om rasproblemet, och därmed även om judefrågan, skall den tyska nationen aldrig kunna återuppstå. Rasfrågan ger inte bara nyckeln till världshistorien utan till den mänskliga kulturen över huvud."

I den marxistiska historieuppfattningen har rasbegreppet överhuvudtaget ingen plats. För Hitler är det till synes grundläggande, både ideologiskt, teoretiskt och politiskt.

"Vad vi har att kämpa for, är tryggandet av vår ras och vårt folks bestånd och förökning, våra barns försörjning och blodets renhet, fosterlandets frihet och oberoende, på det att vårt folk må kunna utveckla sig så, att det kan uppfylla den mission, det tilldelats av världens skapare varje tanke och varje ide, varje lära och allt vetande måste tjäna detta ändamål. Allt skall prövas ur denna synpunkt och användas eller avfärdas alltefter sin ändamålsenlighet."

Feders analys hjälpte Hitler att förena sitt ekonomiska tänkande med denna övergripande fråga, bevarandet av den rena rasen. Bitarna föll nu på plats. Att Karl Marx var jude underlättade uppklarningsprocessen och agitationen.

Hitlers nationella folkgemenskap vilar således inte på gemensamma ekonomiska intressen. Den är inte, som nationen hos Marx och Lenin, en historisk kategori, förknippad med bestämda utvecklingsstadier av samhället. Den vilar inte ens på något reellt existerande kulturarv eller på språkgemenskap, utan är en immateriell överhistorisk storhet. I den mån den har ett materiellt substrat finns detta i rasen, blodet och jorden - tankegångar som var spridda långt utanför de framtida nazisternas led när Hitler skrev sin bok (jfr t.ex. hans samtida Gustaf Jung). Hos Hitler är individen snarare en utsöndringsprodukt av nationen än tvärtom.

Marxisterna grundande däremot nu och framgent revolutionens nödvändighet utifrån själva det kapitalistiska produktionssättet, i de ekonomiska och sociala motsättningarna:

"Den främsta motsättningen är den mellan arbete och kapital. Imperialismen innebär allsmäktigheten hos de monopolistiska trusterna och syndikaten, bankerna och finansoligarkin i industriländerna /.../ Imperialismen driver arbetarklassen till revolution" (Stalin: Leninismens grunder)

Enligt denna marxistiska definition kan intressena hos folkets "breda lager" således aldrig stå i motsättning till revolutionen. Marxismen ställer sig på dessa "breda lagers" ståndpunkt och tar som sin uppgift att klarlägga deras intressen och förutsättningarna för att de skall kunna realiseras.

Få politiska tänkare kunde ännu vid denna tid begära att bli tagna på allvar om de i sin analys bortsåge från förekomsten av klasser och klassintressen. För marxismen är analysen av klasserna grundläggande. Eftersom klasser skapas på ett visst stadium av den samhälleliga produktionens utveckling, som ett direkt resultat av produktionsförhållandena, kan de inte tänkas eller reformeras bort. Klassmotsättningar är i denna mening "oförsonliga" - men följaktligen inte heller resultatet av yttre inflytelser eller konspirationer. Även Hitler noterar samhällets skiktning som en viktig förutsättning för det politiska arbetet.

Men som en självklar konsekvens av den roll han tillmäter rasen och nationen ser han klassmotsättningarna som underordnade. Inte helt olikt moderna liberala tänkare gör han en distinktion som skiljer mellan "berättigade" ståndsintressen (som kan finnas hos kapitalägare såväl som hos deras anställda) och "gruppegoistiska" särintressen, vilka är skadliga och splittrande. Endast de sistnämnda kallar han

klassintressen, och begreppet "klassmässig" har på det inre planet nästan samma nedsättande betydelse som "internationell" har på det yttre: "Skiljaktiga stånds- och yrkesintressen är inte liktydiga med klasskillnad utan är naturliga följdföreteelser av vårt ekonomiska liv. Yrkesgrupperingen står på intet sätt i vägen för en verklig folkgemenskap, ty denna består i nationens enhet i alla de frågor, som röra nationen som sådan."

Den statsteori som följer ur en sådan syn på folket, nationen och historien är diametralt motsatt den marxistiska. För marxismen är staten väsentligen den härskande klassens eller klassalliansens exekutiva maktorgan gentemot de undertryckta klasserna. Statens själva existens ses som ett bevis för klassmotsättningarnas oförsonlighet. Hitler ser å enda sidan staten som ett fritt svävande organ för förverkligandet av nationens historiska mission. Samtidigt är den en medlare mellan de olika legitima ståndsintressen som nationen rymmer.

I båda fallen tillmäts staten en självständighet som den saknar hos marxismen. Hos Hitler återfinner vi alltså de gamla slagorden från de tyska socialdemokraternas Gothaprogram om "den fria folksstaten" etc, som på sin tid höll på att ge Karl Marx blodstörtning.

Den avgörande skiljelinjen mellan Hitlernazismen och gängse liberal och socialdemokratisk statssyn låg inte i dessa stycken, utan snarare i Hitlers syn på Ledarens förhållande till blod, nation och stat. När Hitler nu ändå grundande ett parti för återupprättandet av den tyska nationen, valde han att kalla det inte bara tyskt och nationalsocialistiskt utan därtill arbetareparti, trots att klasstänkande var honom avskyvärt. Det tillhör hans (få) förtjänster att han i sin bok ganska klart förklarar syftet med detta paradoxala grepp. Det var ståndets intressen partiet skulle göra anspråk på att företräda, inte klassens (se ovan), dvs. en nazistisk omvälvning skulle inte syfta till att upphäva den kapitalistiska samhällsordningen. Tvärtom, Hitler framhåller i förebrående ton att partiet egentligen arbetar för kapitalismens bästa och låter här närmast som en god socialdemokrat: "Endast kortsynt inskränkthet, som man tyvärr alltför ofta påträffar i våra företagarkretsar, kan betvivla, att det i längden inte kan ges något ekonomiskt uppsving för dem och därmed ej heller någon ekonomisk vinst, om den inre nationella solidariteten hos vårt folk inte blir återställd."

Hur skall då denna inre solidaritet återställas? Hitler visar här att även han läst det Kommunistiska Manifestet, om än som fan läser bibeln: "Inordnandet av ett stånd, som blivit klass, i folkgemenskapen, i staten, försiggår inte genom att högre klasser stiger nedåt, utan genom att de undre höjs. Denna procedur kan aldrig genomföras av en högre klass utan av den undre, som kämpar för likaberättigande. Det nuvarande borgarståndet blev inte införlivat med staten till följd av åtgärder från adelns sida utan genom sin egen handlingskraft under egen ledning. Den tyske arbetaren kommer inte att upptas i den tyska folkgemenskapen med hjälp av ynkliga förbrödringsscener utan genom medveten höjning av sin sociala och kulturella nivå, intill dess en bro blivit slagen över de största klyftorna. En rörelse, som sätter denna utveckling som sitt mål, måste i första hand hämta sina anhängare ur arbetarlägret.." Till skillnad från socialdemokrater och kommunister var alltså Hitlers inriktning på arbetarklassen en uttalat taktisk fråga. Målet för arbetarnas kamp var att de som stånd skulle vinna likaberättigande (en term som låter sig tillämpas även på händernas förhållande till huvudet), inte ta makten.

I texter som dessa, och - kan man förmoda - i enskilda förtroliga samtal med sina kapitalistiska sponsorer, klargjorde han detta, lugnade borgarklassen och tydliggjorde, utan att behöva ljuga, att NSDAP var en kontrarevolutionär kraft att räkna med. Mot bakgrunden av den senare utvecklingen i Tredje riket förvånar detta inte. Men det är en uppriktighet som sällan skådas i socialdemokratiska programskrifter från efterkrigstiden, trots att den reformistiska arbetarrörelsen under några decennier skulle tillämpa samma s.k taktik och avtvinga kapitalet reformer som ersättning för vakthållning gentemot den revolutionära arbetarrörelsen. Denna öppenhet i Min Kamp vittnar dels om Hitlers naivitet (många exempel på det finns i skriften), dels om vilken läsekrets han vände sig till - mellan raderna.

Samtidigt kunde NSDAP, utan att behöva beslås med tvetalan, inför de tyska arbetarna framträda som varma förespråkare för arbetarens rätt: "En rörelse, som på ärligt sätt vill återföra den tyske arbetaren till hans folk och rycka honom ur den internationella villfarelsen, måste på det kraftigaste protestera mot en framför allt i företagarkretsar rådande uppfattning, som med folkgemenskap förstår arbetstagarens motståndslösa ekonomiska utlämnande åt arbetsgivaren, och som i varje försök att tillvarata arbetstagarens även berättigade ekonomiska existensintressen vill se ett angrepp på folkgemenskapen." Erfarenheten (t.ex. från första världskriget) visade att "samma fackföreningar skulle under en fanatiskt nationell ledning kunna göra miljoner arbetare till högeligen värdefulla medlemmar av nationen utan hänsyn till de enstaka striderna i rent ekonomiska angelägenheter". 1934 var det dags för Hitlers parti att göra upp med de element inom rörelsen som i någon utsträckning tagit partiets arbetarvänliga program på allvar. Terrorn blev det dominerande vapnet mot arbetarrörelsen. Och hur gick det för Hitlers store inspirator, Gottfried Feder? Upp - och ned. Mellan 1924 och 1936 satt han för nazisterna i den tyska riksdagen och var ordförande i partiets ekonomiska råd. Han blev statssekreterare i tyska ekonomiministeriet vid maktövertagandet 1933. Feder försvann sedan ut i dimman för att aldrig mera återvända till det politiska livet. Hans idéer hade, liksom Nasreddin Hodjas fisknät, fyllt sitt syfte.

För att sammanfatta: Nazismens sociala och ekonomiska program var inte avsett att omstörta klassamhället, utan att rädda det ur en historisk återvändsgränd. Det fick sin genomslagskraft genom att tillfälligt anamma en rad skenbart folkliga, antikapitalistiska men vetenskapligt ogrundande populistiska slagord, vilka till skillnad från den marxistiska arbetarrörelsens var helt förenliga med irrationalistiska - men i dag i nya former fashionabla - läror om blod och jord. Väl vid makten fick Hitler snabbt mäktigare bundsförvanter än vad den fackföreningsrörelse hade kunnat erbjuda, som visat sig så förunderligt resistent mot de nationalsocialistiska locktonerna.

Här har vi direkt från hästens mun tagit del av hur nationalsocialismen på sin tid presenterade sin samhällssyn, hur man analyserade samhället och vilka mål och medel man förespråkade för att förändra det. En jämförelse med den samtida marxistiska rörelsen ter sig då naturlig. Vad gäller Hitlers sociala program fanns, som vi sett, snarast större likheter med socialdemokrati och socialliberalism. Hans ekonomiska analys har, om man bortser från rasläran, omisskännliga drag av vänsterpopulism - däremot inga av marxism. I kulturfrågor var han uttalat småborgerlig. Lika litet som man kan lasta dessa strömningar för vad Hitler gjort, lika litet skärps analysen genom att man sammanför nazism och kommunism i något slags föregivet släktskapsförhållande. Varje idé, varje rörelse bör själv svara för sina gärningar. I avgörande frågor och framför allt i sin syn på Tysklands internationella roll var nazismen ett lydigt redskap och en megafon för samma storkapital som man i den tidiga agitationen gisslade. I det avgörande stycket dolde nazismen sina avsikter för massorna - den hade kommit för att bevara, inte för att upphäva borgarklassens makt. Nazisterna bekämpade inte det storkapital man så vältaligt brännmärkt på gator och torg - man tog dess sponsorpengar och man misshandlade och avrättade dess fiender.

Förhållandet mellan två rörelser är, betraktat utifrån, först och främst en fråga om perspektiv. Beroende på var betraktaren själv befinner sig kan han med samma anspråk på sanning påstå att Hitler befann sig till höger, till vänster, framför eller bakom eller på linje med Lenin och Stalin.

Det är också en fråga om vilka abstraktioner och tankeoperationer betraktaren är beredd att tillåta sig för att påvisa likheten. Om man är beredd att (då det passar)

a) likställa förtryckta klassers revolutionära våld med förtryckarens reaktionära, våldtäktsoffrets motstånd med våldtäktsmannens övervåld b) likställa underklassens kamp mot överklassen med herrefolkets utrotande av föregivet underlägsna raser

c) likställa en vänsterkritik av parlamentarismen som en fasad för de besuttnas välde med en högerkritik mot densamma för pöbelvälde - då är det sedan ingen större konst att se likheterna mellan vänster- och högerradikalism under vårt århundrades förra hälft.

Om man därtill, som t.ex. Conquest, Rummel och Ahlmark, multiplicerar offren för "röd terror" med en faktor på 20-30 - då ter sig rentav likheterna mellan Hitlers och Stalins regimer slående, och en liberalt, parlamentarisk borgerligt humanistisk hållning som den uppenbart rimliga. Men då är man också, sett ur vårt perspektiv, redan i full färd med att teoretiskt försvara reaktion mot revolution, överklass mot underklass, våldtäktsman mot våldtäktsoffer, herrefolket mot påstått mindrevärdiga raser. Vid behov kan enligt all erfarenhet detta teoretiska stöd förenas med handgripligt dito till högermilitärdiktaturer, gasattacker, atomkrig, svältbojkotter och utrotande av hela folk.

Sådana människor ändrar vi inte lätt på.

Alla citat är, om inget annat anges, hämtade ur den sedermera på myndigheternas tillskyndan förbjudna upplaga av Min kamp (del 1) som kom ut på Hägglunds förlag 1992.