Brecht vägrade att uppträda som martyr. Han undvek den patetiska gesten. Den som lever i en smutsig och blodig tid får också smuts och blod på sina egna händer. Med tvetydigheten som vapen kunde Brecht ändå göra motstånd.
Förutom de stora dramerna är det mesta av Brechts litterära kvarlåtenskap oöversatt. Inte för att det skulle vara dåligt eller ointressant Den politiska aspekten är väl numer en av orsakerna. Borgerligheten föredrar en ikon framför ett argumenterande subjekt. En idolbild är ofarligare än en text.
Däremot är det lite märkligare att inte mer översattes på 60- och 70-talen när allmänvänstern var talrikare och de gängse intellektuella socialister till konfessionen. Genrestämpeln dramatiker och poet kan ha legat honom i fatet eftersom mycket av vad han skrev trotsar de flesta genrebestämningar, och de teoretiska texterna - förutom att de på det mest skamlösa sätt blottar sin kommunism - varken utgör poesi eller dramatik (även om de sannerligen inte saknar inslag av någondera). Av dikterna finns numera två fylliga urval: årets utgåva, Jag behöver ingen gravsten. Dikter 1917-1956, som 1965 föregicks av Etthundra dikter. Av prosan finns Flyktingsamtal (1974) och Erwin Leisers lilla antologi Caesar och hans legionär (1956). Den som är intresserad av Brechts estetiska filosofi får nöja sig med Liten hjälpreda för teatern från 1966 - som dessutom innehåller flera andra högintressanta texter som t.ex. Mässingsköpet och Om det teatraliska hos fascismen - samt Lars Bjurmans utmärkta urval i Det gäller realismen (1975).
Ett nyckelbegrepp i synen på Brecht är dialektiken. Inte som hos Lukacs: en trosdogm och ett credo - marxismens Dialektiska Materialism - som ömsom utläggs i långa tirader, ömsom får spela rollen av objektivt korrelat, men som knappast lämnar några synliga spår i själva textens utformning och struktur. Hos Brecht är dialektiken både ett analytiskt redskap och formgivande princip - tanke, struktur och estetik.
Förutsatt alltså att ni sagt det bra
och inte bara förlitat er på sanningen i det ni sagt.
Det kan ändå vara tvetydigt, var möjlig vantolkning
är då ert fel. Det kan också vara så entydigt
att ingen motsägelse får rum; är det så entydigt?
I så fall är vad ni säger oanvändbart, verket dött.
Ur Tvivlaren i översättning av Lars Bjurman.
Konsten och livet gestaltas här som en balansgång och inte som en järnvägsräls. Konsten bör vara sann men kan inte förlita sig på sanningen; verket måste vara tvetydigt för att leva men konstnären är samtidigt ytterst ansvarig för varje möjlig vantolkning. Detta är en formulering av de konstens villkor som konstnären måste leva med vare sig hon är medveten om det eller ej; det är inte ett dilemma som man kan lösa eller dra sig ur. Det är som livet självt; kompromissen är inget ideal utan en nödvändig avvägning som man måste lära sig behärska för att nå bästa möjliga resultat.
Brecht var som intellektuell kommunist givetvis bevandrad i den marxska och hegelska dialektiken, men det är inte den systematiserade fackfilosofins eller -ideologins dogmatiska dialektik som man möter i en dikt som ovan. Det är spelet mellan en underförstådd och övergripande etisk grundhållning i kombination med en illusionslös pragmatik inför livets enskildheter i såväl smått som stort. Det spänningsfältet omfattar både liv och dikt hos Brecht. Kluvenheten hos en Azdak, Shen Te eller Galilei är ett uttryck för denna sisyfos-problematik, där det inte finns någon vacker slutgiltig syntes. I sitt liv har han å ena sidan sin ideologiska övertygelse som en slags kompass i stort, men samtidigt är han ju tvungen att manövrera mellan blindskären som hela tiden dyker upp framför stäven. Där tillämpar han lika konsekvent den krassa maximen att man självklart väljer det minst onda när man tvingas välja mellan det som ont är. Således flyttade han efter kriget till DDR, av ideologisk övertygelse, men utan någon naiv trosvisshet vilket bl.a. visade sig i att han samtidigt skaffade sig österri*)kiskt medborgarskap. Det var en bakdörr och en alternativ publiceringskanal som gav ett visst mått av potentiellt oberoende, det ökade hans möjligheter att leva och verka i enlighet med sin egen övertygelse. Den kommunistiske
dissidentförfattaren Stefan Heym gjorde ju också på samma sätt. Och varför inte; varför skulle kommunistiska intellektuella lämna kritiken av realsocialismens brister på entreprenad till de skenheliga liberalerna.
Ja gör hon upp en plan
och tror, att allt hon vet,
och att hon är ett rent geni,
så hjälper inte det.
För utan falska ränker
blir hon ändå allt för svag.
Men hennes högre strävan
är ett vackert drag.
Ur Tolvskillingsoperan i övers. av Curt Berg
Och märk väl att den sista ironiska satsen inte bara är ironisk. Brecht menar givetvis att denna strävan är vacker, men att den blir ironisk när man, i en blodig och krass tid, naivt låter sig förblindas i tron på att den skall lösa våra problem. Det är troligtvis denna sida av Brecht som väcker den allra största motviljan hos borgerligheten.
Vi lever i en tid då ahlmarkare och macarthy-papegojor försöker inbilla oss (och kanske sig själva) att de kan upphäva sin egen skuld och sitt eget medlöperi genom att trolla med truten. Om svenska maoister är medskyldiga till kinesiska svältoffer och avrättningar, så följer givetvis därav att papegojorna är lika mycket medskyldiga till USAs verksamheter i t.ex. Latinamerika och Vietnam. Att i rummelsk anda tiga eller bagatellisera den egna sidans ogärningar samtidigt som man blåser upp och granskar motståndaren med lupp blir på sin höjd en intressant uppvisning i vad retoriken kan åstadkomma.
Brecht, som också levde i en grym och komplicerad epok, var uppenbarligen inte omedveten om sin egen medlöparproblematik. Han kände åtskilliga kollegor i Sovjetunionen, och landsflyktiga tyska intellektuella, som avrättades eller hamnade i fångläger. Själv insåg han, efter 30-talets debatt, att han som kättersk "modernist" och "formalist" befann sig i riskzonen och undvek därför att bosätta sig i Sovjetunionen. För honom var den avgörande striden emellertid kampen mot hitlerfascismen, där Sovjet trots allt, bar huvudbördan.
Hur han hade ställt sig i en fredlig värld, utan fascism eller kallt krig, kan man bara spekulera om, men vi vet att han inte aborterade problematiken ur sin litterära kvarlåtenskap. Den ljusskyggt aktiva glömskan låg lika lite för honom som den storvulna patetiska gesten och därför avgjorde taktik och självbevarelsedrift hur saken skulle attackeras. Strindberg sade någonstans att en martyr är lika osympatisk som bödeln och Brecht skulle säkert instämma (givetvis med förbehåll för alla dem som blev martyrer mot sin vilja) ty han ansåg sig, oheroiskt nog, göra bäst nytta som levande. Och Alf Sjöberg sade en gång apropå Svejk och Galilei, att dessa gestalter var mycket betecknande för Brechts sätt att gestalta det etiska dilemmat. "Där vet man ju inte riktigt var man är hemma i medlöperi och genombrytande protest." (Ord & Bild nr 1, 1964). Svejk saboterar genom att lyda order så bokstavligt att det blir absurt, medan Galilei officiellt byter sida samtidigt som han i hemlighet smugglar ut den förbjudna kunskapen till små exklusiva vetenskapliga kotterier.
"Det är ju en protest mot tystnaden och medlöperiet, samtidigt som han ger uttryck för att det kanske inte finns någon annan form att klara sig, att det är viktigare att leva, att bära budskapet vidare. Det är en dualism där hos Brecht som man känner ger uttryck för hans svårighet att finna en formel för motståndsrörelsen. Hans egen ställning är såpass komplex och svårartad så att han inte har funnit ett övertygande, entydigt uttryck för det."
Jag tror inte att Brecht sökte något entydigt uttryck, utan tvärt om ville visa att den som inte väljer skenhelgonens pilatusmoral får både smuts och blod på sina händer om han lever i en smutsig och blodig tid. Den etiska frågan är, på det personliga planet, mycket sällan rätlinjig och enkel när man befinner sig mitt i en världsomfattande strid på liv och död. Tagna för sig var de allierades terrorbombningar av tyska civila mål inte mer försvarbara än nazisternas bombningar av London. Denna komplexa dubbeltydighet i Brechts (anti-)moralism, som varken utesluter den indirekta skulden eller indirekt bekräftar den med en skammens talande tystnad, kommer till tydligt uttryck i dikten om det sovjetiska justitiemordet på vännen Sergej Tretjakov: Är folket ofelbart?
1
Min lärare [Tretjakov - överstruket i manus]
den långe, vänlige
har blivit skjuten, dömd av en folkdomstol.
Som spion. Hans namn är bannlyst.
Hans böcker har förstörts. Allt tal om honom
är farligt och har tystnat.
Säg att han är oskyldig?
2
Folkets söner har funnit honom skyldig.
Arbetarnas kolchoser och fabriker
världens mest heroiska företag
har i honom sett en fiende.
Ingen röst har höjts till hans försvar.
Säg att han är oskyldig?
3
Folket har många fiender.
På de högsta posterna
sitter fiender. I de viktigaste laboratorierna
sitter fiender. De bygger
kanaler och dammar till gagn för hela kontinenter och kanalerna slammar igen och dammarna
störtar in. Den ansvarige måste skjutas.
Säg att han är oskyldig?
4
Fienden går förklädd
Han har keps nerdragen i pannan. Hans vänner
känner honom som en flitig arbetare. Hans hustru
visar de trasiga skosulorna
som han nött ut i folkets tjänst.
Ändå är han en fiende. Var min lärare en sådan?
Säg att han är oskyldig?
5
Att tala om de fiender som kan finnas i folkets domstolar
är farligt, ty domstolarna behöver sitt anseende.
Att begära papper där beviset på skuld står i svart på vitt är vansinnigt, för inga sådana papper behöver finnas.
Själva har brottslingarna bevis på sin oskuld
De oskyldiga har ofta inga bevis.
Är det alltså bäst att tiga?
Säg att han är oskyldig?
6
Vad 5 000 har byggt kan en förstöra.
Bland 50 som döms
kan en vara oskyldig.
Säg att han är oskyldig?
7
Säg att han är oskyldig
hur går han mot sin död?
I en tysk TV-film om Brecht som nyligen visades så ondgjorde man sig över denna dikt. Den var ett fegt förräderi mot vännen Tretjakov; omkvädet "Säg att han är oskyldig" sågs som ett misstänkliggörande, ett uppgivet accepterande av Tretjakovs skuld.
Kritikern glömmer dock två saker: För det första var det inte Brecht utan åklagarna och domarna som ifrågasatte Tretjakovs oskuld. När Brecht skrev var domen och avrättningen ett faktum! På sin höjd kommer ord att stå mot ord. För det andra har kritikern tappat bort ett, mycket envist återkommande, litet frågetecken som gör att omkvädet i själva verket skall läsas som "Antag att han är oskyldig ( vad ska vi då dra för slutsats?)".
Denna läsart bekräftas sedan till fullo i den sjunde och sista strofen. I stroferna 3-5 gestaltar han den misstänkliggörandets konspirativa logik som ligger till grund för anklagelsen: fienden finns mitt ibland oss, skickligt maskerad som vän. Den allra bäste av oss kan visa sig vara en förrädare.
Sedan - i strof 5 - vrider han detta dödliga vapen mot dess egen ägare. På ett dubbeltydigt, skenbart dementerande, sätt visar han att man med detta synsätt lika gärna kan se domarna som folkfiender och domen (mot Tretjakov) som ett sabotage. Resonemanget avslutas följdriktigt med det lika slående som insinuanta konstaterandet att de skickligaste skurkarna alltid ser till att skaffa sig ett alibi, medan den oskyldige, som ju inte på förhand kan veta att han kommer att bli misstänkt, mycket lätt kan bli utan: "Själva har brottslingarna bevis på sin oskuld/De oskyldiga har ofta inga bevis." Domarnas redlighet och goda anseende kan med andra ord vara ett tecken på den djupaste brottslighet. Med tvetydigheten som vapen ifrågasätter Brecht mycket effektivt domen mot Tretjakov och avstår med rätta från den rättfärdiga vredens uppblåsta, men tomma, retorik. Som dikten nu är utformad skulle den nästan kunna betraktas som en utspekulerad hämndeakt med tanke på det konspirativa klimat som rådde under stalinepokens utrensningar. Kritikern reagerade således, med sin borgerliga anständighet, instinktivt mot den oförskämda tonen, utan att göra klart för sig mot vem den tonen var riktad.
Det är Brechts oförskämda förslagenhet - inte främst hans kommunism - som irriterar borgerligheten. Hade han bara uppfört sig som en borgerlig intellektuell ska - gjort sin drängtjänst i ideologiproduktionen på någon etablerad institution och burit sin kommunism som en vacker trosbekännelse - så hade han säkert fått en erkännsam nick i "humanismens" namn. Men han höll sig inte inom den utstakade fållan och det allra värsta är att han inte kan avfärdas med något beskäftigt tal om idealism och realpolitik. Brecht visade sig i sitt eget liv vara en mycket förslagen realpolitiker. Han hade mer av Machiavelli än kristen martyr i sig och gjorde inget för att dölja det. Detta får borgerligheten att tala om moraliskt förfall ty de moraliserar över Machiavelli och tillämpar honom i smyg; de förkastar förslagenheten hos sina motståndare, medan det borgerligt demokratiska klassherraväldet är det mest sofistikerat förslagna klassherravälde historien hittills sett.
