Tretton punkter om informationsamhällets socialism formulerade Tron Ögrim i Clarté 2/98. Måttlös överskattning av informationsteknikens betydelse, lika måttlös underskattning av klasskampen och allmän medelklassidealism, är Henrik Skraks dom. En socialism inför 2000-talet måste ha andra utgångspunkter.
"Over one million hits per day" skryter hemsidan Adult Buffet. Adult Buffet är en porrsida på internet, och precis som namnet anger fungerar den som en buffé. Här finns inte en perversion som inte kan tillfredsställas, från "older women" till "barely legal" (dvs. snudd på för unga flickor), och från "plain sex" till "torture". Och sidan har alltså över en million träffar om dagen. Betänk detta faktum. Det betyder alltså att över en million medelålders män ur den globala medelklassen sitter varje dag framför datorn och runkar. Vilken patetisk syn! Snacka om IT-revolution. Jag tror att detta 90-tal kommer att gå till historien som det årtionde då den digitala porrtidningen uppfanns. Det bokstavliga runket är dock inte så farligt. Värre är det bildliga runket över datorerna som nu till och med letat sig in i Clarté genom Tron Ögrims artikel i nr 2-98. Han har där sprutat över inte mindre än tio sidor. Visst är det äckligt att torka upp efter honom. Men nödvändigt. Jag kommer i det följande att diskutera några av hans i artikeln numrerade teser:
1. Ögrim idkar här självkritik, men det är en förljugen och hycklande självkritik: Han försöker moraliskt försvara sitt politiska ickehandlande genom att hänvisa till Marx: "Marx själv reviderade hela sin syn på vad han menade socialismen var efter Pariskommunen 1871 /.../. Framtida sociala lösningar kan inte uppfinnas av klipskt folk vid skrivbordet i förväg, sa Marx /.../". Ögrim låter här påskina att Marx före 1871 ägnade huvuddelen av sin intellektuella gärning åt att beskriva den framtida socialismen. Marx i första hand som utopist, Marx som metafysiker. Ögrim låter också påskina att Marx före 1871 trodde att sociala lösningar kunde uppfinnas vid skrivbordet. Man får nästan gå tillbaka till Karl Poppers The Open Society and Its Enemies (1945) för att finna motsvarigheten till förljugen bild av Marx liv och gärningar. Ögrim är dock på sätt och vis värre än Popper eftersom Ögrim framställs som vän. Han är ju som det står i presentationen "sedan 60-talet /.../en ledande debattör i kretsarna kring /.../ AKP(m-l)" och "ett framträdande namn".
2 och 3. Här kommer Ögrim fram till att "ny teknologi skapar alltså nya klasser". Jag måste därför tänka mig tillbaka till min mellanstadietid för att finna maken till platt historiesyn. Min fröken berättade då hjältesagor om de stora svenska männen bakom AGA-fyren, separatorn och dynamiten. Uppfinningarna drev historien framåt. Men inte ens min gamla (och helt omarxistiska) lärare i historia i sjuan lyckades med konststycket att vara så helt utan dialektik i sitt tänkande som Ögrim. Att Ögrim har fel kan ganska enkelt beläggas: Omkring år 0 i Palestina uppfanns vattenkvarnen och något senare uppfanns slåttermaskinen i Gallien. Varken vattenkvarnen eller slåttermaskinen fick dock någon större geografisk spridning, detta eftersom tekniken i sig själv aldrig har utgjort en primär kraft för ekonomisk eller social eller politisk förändring. Först över tusen år senare, under feodalismen, kom dessa uppfinningar i allmänt bruk. Leonardo da Vincis alla uppfinningar utgör ytterligare bevis för orimligheten i Ögrims tes.
7 och 8. Man behöver väl inte vara socialist för att vara mot det kapitalistiska systemets verkningar, påstår Ögrim. Det är ju i och för sig sant. Men personligen tycker jag att det underlättar. Vad vi har upplevt de senaste årtiondena är ju en enorm koncentration av kapital samt en oerhörd klassdifferentiering, både inom länderna, och mellan nord och syd. Aldrig har så få ägt så stor del av de samlade tillgångarna. Aldrig har så få haft så stor makt över så många. Parollerna "bröd, jord, fred" gäller ju inte i Norge idag, skriver Ögrim. Men han frågar sig inte varför de inte gäller. De gäller inte därför att Norge levt under det krigskeynesianistiska USAs vinge. De gäller inte därför att Norge under en relativt lång period under efterkrigstiden tillsammans med övriga rika västländer haft en produktivitetstillväxt som åstadkommit både växande profit samt ökade löner och transfereringar. De gäller inte därför att strömmen av kapital har gått från syd till nord. Och de gäller inte på grund av att norska arbetare lyckats hävda sitt klassintresse. Ska parollerna fortsätta att vara irrelevanta under rådande ekonomiska förhållanden måste antingen det ena eller det andra av följande vara för handen, helst båda: 1. en ökad produktivitetstillväxt, 2. fortsatt och accelererande differentiering mellan syd och nord. Och det är klart: det går ju så länge det går. Sedan går det inte längre. Ögrim verkar tro att kapitalismen är statisk. Jag å min sida tror att denna Ögrims blindhet beror på att han formade sitt politiska tänkande under en tid då marknaderna vidgades och tillväxttakten var hög.
9. och 10. Ögrim skriver bland annat: "Huvudsaken är att i framtiden blir det viktigaste inte vem som äger Volvofabriken /.../ men vem som äger datafilerna som gör det möjligt att producera en Volvo. (Och som Thomas Jefferson sa, är kunskap något du alltid kan ge till andra utan att få mindre själv.)" Men att äga fabrik eller äga datafiler är ju precis samma sak! Ägande som ägande. Juridiskt sett är det ingen större skillnad på att äga fast egendom eller äga know-how. Eller vad inbillar sig Ögrim? Att någon slags cyber-Robin Hood kan hacka sig till företagshemligheter och sedan fritt skänka dem till de mindre bemedlade? I så fall har ju Ögrim inte ens en ytlig förståelse av de senaste årtiondenas internationella handelsavtal. I så fall förstår ju Ögrim inte alls innebörden i begreppet intellektuell äganderätt. Idag finns nästan all den kunskap, som genom juridiskt bindande avtal skyddas av den intellektuella äganderätten, i väst. Och det är inte alls så att detta intellektuella ägande tenderar att decentraliseras. Tvärtom tenderar det intellektuella ägandet att koncentreras i än högre grad än annat ägande. Ty eftersom ägande av kunskap är något som är abstraktare än ägande av fast egendom uppstår oftare rättstvister, rättstvister som kräver kapital av den som vill skydda sin egendom. Detta missgynnar mindre företag. Detta missgynnar tredje världen. Thomas Jefferson hade fel.
12. och 13. Tron Ögrim identifierar dem "som förändringarna drabbar hårdast" som industriarbetare, bönder och fiskare. Tron Ögrim själv tycks däremot inte ha blivit drabbad. Vad jag förstår lever han på de feta konsultarvorden som han erhåller när han "åker runt och håller inledningar /.../ på interna möten i storföretag". Hans artikel är här äckligt nedlåtande. Han talar över huvudet på dessa grupper till en tänkt läsare som han antar har samma sociala position som han själv. Var det på detta sätt som "kretsarna kring det norska kommunistpartiet AKP(m-l)" gick ut på 60- och 70-talet är ju deras relativa framgångar högst märkliga. Jag är förvisso varken industriarbetare, bonde eller fiskare. Jag är lärare. Min yrkesgrupp har under de senaste 30 åren förlorat en halv reallön, och proletariseringen fortsätter. Att vara med i Clarté, FNEU, Hyresgästföreningen, Enhetsinitiativet, Afghanistankommitén och facket är för mig ingen vandring till Damaskus. Jag har själv ett objektivt intresse i en annan samhällsordning. Jag är en fullständig egoist. Som intellektuell vill jag verka för att alla ur arbetarklassen och den lägre medelklassen ska bli lika egoistiska som jag själv. Jag vill verka för detta eftersom "Arbetsgivare äro alltid och allestädes genom ett slags tyst, men obruten och oföränderlig överenskommelse i samförstånd om att icke höja arbetslönen högre än den för ögonblicket står. /.../ Sällan hör man, det är sant, något om detta samförstånd, emedan det utgör det brukliga och på sätt och vis naturliga förhållandet, som man aldrig någonsin talar om. Men dessutom ingå arbetsgivarna ibland särskilda förbindelser i syfte att sänka arbetslönerna till och med under nyssnämnda nivå. Dessa försiggå alltid ytterligt tyst och hemlighetsfullt intill ögonblicket för verkställandet, och när arbetarna ge efter, som de ibland göra, utan motstånd, få de visserligen bittert nog erfara det, men andra människor få sällan höra talas därom". Och det vet vi ju nu att just detta som författaren i citatet beskriver har lönearbetarna (arbetarklass som medelklass) bittert fått erfara de senaste decennierna. I den rika delen av världen uppvisar Nya Zeeland, USA och Storbritannien de värsta exemplen. Därför är huvuduppgiften idag, i Sverige som i Norge, att försvara arbetsrätten. Vem författaren är? Ja, eftersom jag polemiserar mot en före detta marxist (som inte läst Marx) och som numera är liberal (utan att ha läst Adam Smith) tyckte jag att detta citat av just Adam Smith vore passande (En undersökning av folkens välstånd, dess natur och orsaker, i översättning av Emil Sommarin, Lund 1909, s. 48f).
Av konsulter med ideologisk uppgift finns det två huvudtyper, dels clownkonsulten och dels underbefälskonsulten. Clownkonsulten har för det mesta företagsledningen som målgrupp. Det förväntas att han/(hon) ska vara rolig. Clownkonsulten är relativt harmlös. Men så har vi då underbefälskonsulten, och det är en elak fan. Han/(hon) har samma funktion som underbefälen hade när jag gjorde lumpen. När det var som mest jävligt kom de med glada tillrop som "gilla läget" eller "se det positivt - nu blir det inte värre". Underbefälskonsultens funktion är att ge det man inom psykologin kallar primärvinst. Det behövs vid nedskärningar och ökad arbetsbelastning. Då kan det vara fint att locka med det kommande lyckoriket Informationssamhället, där IT är Gud och konsulten (i detta fall Tron Ögrim) är hans profet. Men det primära är ju inte informationens tillgänglighet utan informationens tillägnande. Tron Ögrims artikel är ett glasklart bevis på detta. Trots att han säger sig ha tillgång till så mycket information har han ju inte ens lyckats tillägna sig de mest basala fakta vad gäller ekonomin.
Ögrims andra kardinalfel är hans oförmåga till dialektiskt tänkande. Det går långt tillbaka. Nästa år är det 20 år sedan hans bok Marxismen - vitenskap eller åpenbaringsreligion? kom ut på Oktoberförlaget i Norge. Boken fick stort erkännande och att den fick det säger något om det intellektuella eländet i "kretsarna kring AKP(m-l)" vid denna tid. Ögrim upprepar där på över 300 tröttsamma sidor att marxismen minsann inte är en religion utan en vetenskap, dvs. han besvarar sin boktitels fråga om och om igen fast med olika formuleringar. Av detta kan man dra slutsatsen att det fanns en massa kommunister i Norge vid denna tid som såg marxismen som en uppenbarelsereligion. Ögrim vänder sig alltså mot dogmatikerna men han gör det på ett dogmatiskt och ytligt sätt. I sin kritik av dogmatismen slår Tron Ögrim över i naiv induktivism. I stället för att enbart raljera över trotskisterna i KUL "som behandler Lenins samla som det gamle og det nye testamentet, og prinsippielt avviser det som empirisme å undersøke f. eks. norsk statistisk materiale" borde Ögrim tagit diskussionen om de två ytterligheterna på allvar. Så som Mao tar upp diskussionen i "Om praktiken", denne Mao vilken Ögrim för övrigt ägnar en devot hyllning på över två sidor: "Mao er en av de störste teoretikerne" /.../ "Ei bok som denne ville vaert umulig uten Mao. Mao stakk høl på mange av vrangforestillingene og stilte mange av spørsmåla. Mao slakta de fleste av de hellige kuene som jeg prøver å partere. /.../ Jeg rekner denne boka som lite original og ser på den som et elevarbeid innonfor skolen till Mao".
Det är en grundläggande kunskapsteoretisk diskussion som Mao ansluter till när han i "Om praktiken" tar upp de två ytterlighetshållningarna inom KKP i början på 30-talet: "Det fanns tidigare i vårt parti ett antal kamrater, som var dogmatiker och som under en lång period förkastade den kinesiska revolutionens erfarenheter. De förnekade sanningen att marxismen är ingen dogm utan en vägledning till handling och försökte överväldiga folk med ur sitt sammanhang lösryckta ord och fraser ur marxistiska verk. Det fanns också ett antal andra kamrater, som var empirister och som länge begränsade sig till sin egen fragmentariska erfarenhet, inte insåg teorins betydelse för den revolutionära praktiken". Det är ju just denna senare hållning Ögrim gör sig skyldig till. Han begränsar sig till sin egen fragmentariska erfarenhet och, för att ta ytterligare ett exempel, drar utifrån vissa protestaktioner på nätet den alldeles galna slutsatsen att IT i sig leder till radikalisering. Och vilka protestaktioner sedan! Motstånd mot Frankrikes kärnvapenprov, motstånd mot inskränkningar i yttrandefriheten i Kroatien och Serbien, motstånd mot den kristna högern i USA. Alltså: totalt okontroversiella och politiskt korrekta ståndpunkter, ståndpunkter som Bill Clinton delar. Det finns ingenting, ingenting, som idag pekar på att IT i sig själv ökar möjligheten för politiskt progressiva handlingar. När det gäller protester mot den enda kvarvarande supermakten USA bör man dra historiska lärdomar: Under Vietnamkriget var det ju inte så (Ögrim påstår det inte heller men han är luddig) att först kom hemska tevebilder och sedan kom de stora folkliga protesterna. Framställt på detta sätt blir motståndet mot Vietnamkriget hjältesaga fokuserad på enskilda journalister. Men det var de folkliga protesterna som tvingade fram en annan journalistik (sedan bidrog naturligtvis denna förändrade journalistik till ökade protester, och så vidare i en kumulativ process). Skeendet kan också gå i motsatt riktning, det visar oss erfarenheterna när det gäller USAs krig mot Grenada (83), Panama (89) och Irak (91).
På våren 1996 skulle Kvarnby folkhögskola som jag då jobbade på skära ner (dvs. jag och några till skulle få sparken). Man anställde då en konsult som gav oss följande historielektion: Först hade vi feodalism och då gav innehav av jord makt, sedan fick vi industrialism och då gav innehav av kapital makt, nu håller vi på att få ett informationssamhälle där innehav av kunskap ger makt, det som gäller idag är inte att ha jord eller kapital utan att ha hjärna. Så ser överhetens ideologi ut, en ideologi som bland annat Tron Ögrim mot betalning är med om att sprida. Konsulten som min skola anlitade tjänar lika mycket på en dag som jag tjänar på en månad. Detta upplever jag som djupt kränkande: små bluffgubbar av Tron Ögrims typ värderas i detta tjyvsamhälle tjugo gånger högre än en seriös lärare som jag. Därför är jag socialist!
