Ett urval av dikter:
Det vita ljuset rör sig i sin tillväxt Varje
ögonblick ett litet tillskott Som driver
varelsernas förändrings liv I mörkret ser oss
fattigdomens ansikten, ber om pengar till
natthärbärge Men det finns inget härbärge
undan ljuset Alla skuggorna är fulla av ljus
Alla pengarna är fulla av smärta De bränner i
händerna, också hos dem som tar emot Vi
drivs in i förnedringen Samhället i nedgång
har inga skyddsmekanismer Motståndet saknar
organisation Och det som kommer i spontanitet
räcker inte Frihetens organisation är
omöjlig; det vet också frihetens fiender Hur
tar vi emot ljusskuggorna, i våra utsträckta händer
(Göran Sonnevi)
JAG
Egentligen var ju detta högmod ömkligt
Den tid då jag inför mig själv
föreställde en nästan unik varelse
Till minst nittio procent oavhängig,
till högst tio procent avhängig av någonting:
?världen?, ?de andra?
Generationerna som tågar in i mig,
det trånga passet där de sammanfattas
Svindeln i språnget
då en partikel lösgör sig ur strömmen
och uppfångar ljusstrålen
som sökt sig ned genom årbiljoner
Jag uppfattade mig som en engångsföreteelse,
en droppe som tiden svettats ut efter all dessa år
*
Jag har gjort mig löjlig, jag vet
Ändå, hur ljuvt att läppja dig första gången,
Oavhängighet,
som läkedom och gift!
Att släppa cykelstyret i utförsbacken
Att viska dessa ord av trots
och vända på blixtnedslaget
Befriande högmod!
Ljuset som utgick från denna erfarenhet
Att se sitt eget ansikte i spegeln, äntligen:
hur det dyker upp, hur det kommer ur djupet
Det dagas emot mig, det förklarar sig,
och försiktigt passar jag in i dess form
*
Jag såg bort från världen
Dolde mig i ängslans övermod
Insåg omsider att jag inte var Det stora undantaget,
att jag var dödlig som de andra
och ibland de andra
Bakgrunden flagnar,
guldgrunden
mot vilken ansiktet tycktes oförgängligt
Som sol och yrsnö när den sönderdelas
Kände hur någon tog mig under armarna
Det var inte förnedrande, det värmde
Känner hur jag varligt flyttas in bland de andra
Som när någon tålmodigt lär ett barn
att gå trygg över isen på en svekfull skena
*
Jag vet, trängseln är stor
Att vi snart trampar ner varandra
i ett ständigt växande Mexico City eller Calcutta
Ändå är en människa alla människor
Samtidigt är alla en enda, obytbar
Du lever i de andra, liksom de lever i dig,
antingen du vill det eller inte,
antingen du vill dem eller inte
Erkänn dem!
Så länge du inte igenkänner deras ansikten,
är du en främling i dig själv
(Bengt Berg)
