Är vi på väg mot en ny form av totalitärt styre? Nicholas Busch, schweizisk journalist och samhällsdebattör, har läst den tyskamerikanska filosofen Hanna Arendts analys av totalitarismens uppkomst. Den lades fram på 50-talet. Nicholas Busch tillämpar Arendts analys på 90-talets samhällsutveckling och drar oroande slutsatser.
Hanna Arendts idéer är nästan skrämmande aktuella. Det gäller särskilt hennes analys av totalitarismen och dess ursprung, hennes tankar om de statslösa som det tydligaste exemplet på "överflödiga" människor, hennes försök att definiera vad hon kallar "ondskans banalitet" genom en analys av den anonyma byråkratin såsom den personifieras av nazibödeln Adolf Eichmann. Alla hennes arbeten förser oss med förklaringar av elakartade samhällsfenomen som man skulle tro hade försvunnit i efterkrigstidens europeiska demokratier men vilkas återkomst vi idag bevittnar.
Samförståndsstyret som grundade sig på en fördelande välfärdsstat håller på att ersättas av konfliktstyren som grundas på en ransonerande, strikt nyliberal stat. Staten strävar efter att också rent formellt utestänga hela befolkningsgrupper utifrån (föregivet) utilitaristiska kriterier som produktivitet, lönsamhet och effektivitet. Idag kan detta utestängande administreras mycket effektivare tack vare informationstekniken. Med de nya automatiserade kontrollsystemen blir det på ett avgörande sätt mycket enklare att systematiskt spåra upp och registrera "kriminella element" och andra slags människor som anses utgöra en "börda" för samhället.
Tendenserna har först blivit synliga i asylpolitiken. Man kan t.o.m. hävda att de asylsökande tjänat som försökskaniner när man prövat utestängningsmekanismer som sedan steg för steg utsträckts till andra grupper, a priori och kollektivt misstänkta för att vara "kriminella" eller på annat sätt "bördor", dvs. "överflödiga" människor: narkomaner, arbetslösa, socialbidragstagare, åldringar, handikappade, sjuka etc.
Särskilt avslöjande är att undersöka hur nya begrepp införs inom flykting- och asylpolitiken: fram till slutet av 70-talet hade termen "asylsökande" aldrig använts i Europa. Tills motsatsen kunde bevisas betraktades varje asylsökande som "flykting" av de myndigheter i mottagarlandet som skulle behandla ansökan. Termen Asylbewerber (asylsökande) infördes i Tyskland i början av 80-talet med det uttalade målet att skilja mellan "genuina flyktingar" som hade fått flyktingstatus och "asylsökande" som misstänktes för bedrägeri, eftersom flertalet av dem enligt de tyska myndigheterna inte uppfyllde villkoren för flyktingstatus. Det nya begreppet "asylsökande" kom att kollektivt misstänkliggöra alla flyktingar som sökte asyl i Tyskland. Det ledde snabbt till att politiker och massmedier införde nya diskriminerande begrepp: "falska flyktingar" och "asylbedragare" (Asylbetrger). Enligt officiellt språkbruk handlade det om att i de "riktiga" flyktingarnas och framför allt skattebetalarnas intresse införa ett kontroll- och registreringssystem för alla asylsökande för att undvika "missbruk". Efter hand har detta diskriminerande språkbruk brett ut sig till hela Europa, och det utvecklas för var dag. Så har t.ex. de senaste åren politiker och tjänstemän som är ansvariga för flyktingfrågor inom EU börjat tala om burden sharing (delade bördor) när de diskuterar den svåra frågan om en "rättvis" fördelning av flyktingar mellan de olika medlemsstaterna.
När man börjar beskriva människor som inte begått det minsta brott som "bördor" är faran omedelbar. Steget tas snabbt från burden sharing till burden elimination. Det handlar inte nödvändigtvis om aktiv fysisk eliminering. För närvarande är det mer en fråga om att bli av med flyktingarna - och de världsomspännande problem på vilka flyktingarna är ett levande och för alla synligt bevis - genom att osynliggöra dem. De europeiska regeringarna brukar i stor enighet vidta åtgärder för att bli av med "bördan": de gör det omöjligt inte bara för "icke önskvärda" invandrare utan just för dem som "misstänks" vara genuina flyktingar att resa in i Europa.
Denna politik har dubbel verkan: å ena sidan hindras effektivt en del av de flyktingar som vill komma till Europa. De stoppas halvvägs i ett "tredje land" utanför EU. Å andra sidan fortsätter ett stort antal flyktingar att ta sig till Europa trots att EU:s yttre gränser bommas igen. Men eftersom deras möjligheter att få uppehållstillstånd är minimala, föredrar de allt oftare att gå under jorden. På byråkratisk och juridisk nivå har alltså dessa invandrare eliminerats. De har blivit osynliga, uteslutna ur samhället, bokstavligen "laglösa". Deras situation är alltså fullständigt jämförbar med de statslösa under 30- och 40-talet som Hanna Arendt beskrev som "levande lik".
Ju mer restriktiv asylpolitiken blir, desto mer ökar antalet underjordiska invandrare. För att överleva måste de organisera sig i ett slags parallellt underjordiskt samhälle som tenderar att undfly varje myndighetskontroll, eftersom det, enligt statsmakterna, inte existerar. Det är uppenbart att sådana parallellsamhällen som skapas av "laglösa mot sin vilja" ofta kan bli härdar för kriminalitet. Och staterna brukar svara på det med att stifta lagar mot "den ökade brottsligheten", införa allmänna övervakningsmetoder i preventivt syfte och stärka polismakten. Uppbygget av Europol och genomförandet av Schengenavtalet är en tydlig illustration till denna reaktion bland EU-länderna. Åtgärderna sägas vara nödvändiga för att bekämpa det som politikerna tagit för vana att något diffust kalla "den organiserade internationella brottsligheten" och för att upprätthålla "den inre säkerheten". Trots att ingenting tyder på att dessa åtgärder möjliggör en effektiv kamp mot en brottslighet som direkt beror på utestängningspolitiken, så hotar den alla medborgares fri- och rättigheter och följaktligen också den demokratiska rättsstaten.
Principen att varje medborgare är oskyldig tills något annat bevisats har ersatts av statens allmänna misstanke mot varje medborgare. På grund av informationsteknikens snabba utveckling finns inte längre några hinder för systematiska massregistreringar i preventivt syfte. Varje gång en individ gör anspråk på sina rättigheter eller en prestation från statens sida (t.ex. asylrätt, sociala förmåner eller sjukvård), kan man genom samkörning av dataregister kontrollera alla personliga uppgifter och om den sökande är "godtagen". Om det inte är fallet kommer den sökande att stämplas som "icke godtagen". Det är med de elektroniska dataregistren som staten har fått ett redskap som tillåter denna kontroll, dvs. jakten på de "icke godtagna", eller med andra ord "onödiga". Vi ser här en ny företeelse som kan bidra till den totalitära utvecklingen.
Som exempel kan man anföra EURODAC-registret, för närvarande under uppbyggnad, som gör det möjligt att elektroniskt meddela fingeravtryck från en flykting som sökt asyl i någon av de femton EU-staterna. Varje asylsökandes fingeravtryck kan sedan automatiskt jämföras med alla fingeravtryck som redan finns lagrade i systemen så att "asylbedragarna" kan upptäckas (t.ex. flyktingar som begärt asyl i två medlemsstater samtidigt, fått sin begäran avvisad eller uppgivit falsk identitet). Sådana kontroller kommer att kunna utföras var som helst inom EU av varje myndighet som har tillgång till systemet. På så sätt kan statusen som "utestängd" formellt etableras utifrån individuella fysiska kännetecken (fingeravtrycken), lika oskiljaktiga från kroppen som de siffror som tatuerades på fångarnas armar i de tyska koncentrationslägren.
Informationstekniken gör det möjligt att i förebyggande syfte kontrollera hela befolkningen för att systematiskt spåra upp och registrera de "onödiga". Man påminner sig Hanna Arendts definition av det "radikalt onda" som ett system där alla människor är överflödiga, en maktapparat som tagit sig rätten att bestämma vilka som får finnas och inte finnas i världen.
Hanna Arendt betonar också sambandet mellan nationellt oberoende och mänskliga rättigheter. I det ögonblick en människa inte längre åtnjuter en oberoende nationalstats beskydd, finns inget som kan garantera hennes mänskliga rättigheter. Följaktligen är statslösa flyktingar dömda till rättslöshet. Detta samband mellan nationalstat och mänskliga rättigheter bekräftas idag av de så kallade "exterritoriala" transitzoner som olika regeringar har infört de senaste åren på internationella flygplatser. Personer som hålls kvar i sådana zoner anses befinna sig utanför nationellt territorium, och följaktligen tillämpas inte nationella konstitutionella rättigheter på dem. De står bokstavligen "utanför lagen".
Flexibilitet och rörlighet är de nya egenskaper som efterfrågas hos medborgarna. Ständigt påminns vi om att bara de individer har en framtid som är beredda att på egen hand anpassa sig till marknadsekonomins senaste krav. Fasta anställningar ersätts mer och mer av tidsbegränsade kontrakt som löper ut när ett projekt är avslutat. Då ankommer det på var och en att finna en ny sysselsättning, ofta inom ett annat område och kanske i ett annat land. För att behålla vår plats i samhället och inte bli "överflödiga" måste vi alltså tillfredsställa kravet på rörlighet i alla dimensioner: yrke, utbildning, tid och plats.
Man kan säga att välfärdsstaten uppmuntrade medborgarna att göra sig rotfasta i sin omgivning, med vissa garantier om förutsägbarhet och stabilitet i livet. Flexibilitet innebär motsatsen: man ska inte längre rota sig och känna sig trygg. Vi ska visa oss flexibla i ett samhälle vars spelregler blivit oförutsägbara.
Kravet på rörlighet går hand i hand med de nyliberala regeringarnas avreglering av ekonomin. I detta skede förlorar nationalstaten efter hand sin förmåga att inskrida till medborgarnas bästa. Beslutandemakten glider över till tjänstemän i överstatliga institutioner som inte arbetar enligt de regler som konstituerar den demokratiska nationalstaten. EU:s utveckling illustrerar förloppet: skapandet av unionen medför en kontinuerlig överflyttning av nationalstatens befogenheter till en övernationell struktur. Och inom EU är man inte längre garanterad den maktdelning som redan Montesquieu betecknade som ett nödvändigt villkor för en fungerande demokrati.
Det finns nämligen mycket starka tendenser att flytta över makten till de verkställande organen på bekostnad av lagstiftande och dömande instanser. De stärks av den allt vanligare förekomsten av lösligt formulerade och "flexibla" bestämmelser inom den gemensamma lagstiftningen. Ju diffusare lagstiftning, desto större rörelsefrihet för den verkställande makten i tolkningen och tillämpningen av lagen, utom parlamentarisk kontroll och effektiv rättsskipning. Det tycks alltså som om maktförskjutningen från nationalstater till övernationella strukturer (t.ex. EU eller Schengen) skyndar på maktförskjutningen till de verkställande organen.
Hanna Arendt har vidare beskrivit några kännetecken för den totalitära mentaliteten: en osedvanlig anpassningsförmåga och brist på kontinuitet, en självuppoffring som inte är godhet men bottnar i känslan av egen betydelselöshet och bristande kontakt med vardagen.
Och dit leder just den flexibilitet som förespråkas idag. Den gör det svårt att skapa band av solidaritet i samhället (ansvar för grannar och arbetskamrater, medborgaransvar för lokalsamhället). Flexibiliteten håller människorna i ett permanent stadium av rotlöshet och gynnar en mentalitet som kännetecknar "kälkborgarförbrytarna" som Hanna Arendt beskriver i Eichmann i Jerusalem. Dessa kälkborgare är "varken perversa eller sadistiska men fasansfullt och skrämmande normala". Deras brott består i att de är "inget annat än familjefäder" som visar "en ovanlig förmåga att göra allt som kan gynna deras karriär".
Känslan av att vara utbytbar, den ständiga skräcken för att bli överflödig och betraktad som en "börda" bestämmer alltmer den bildade medelklassens attityder. Kravet på flexibilitet förstärker tendenserna att dra sig undan politiken.
När massamhället växer fram idag spelar den nya informationstekniken en roll för tänkesätten som man knappast kunde förutse på Hanna Arendts tid. Foucault har beskrivit våra samhällen som "panoptiska" system där ett litet antal personer överblickar och övervakar "de många". Den norske rättssociologen Thomas Mathiesen frilägger i sin artikel The viewer society - Michel Foucaults Panopticon revisited (i tidskriften Theoretical criminology, London 1997) parallella tendenser till den panoptiska utvecklingen som han kallar synoptiska. Mathiesen understryker att i moderna samhällen är det inte bara ett fåtal som överblickar och övervakar "de många", men tack vare moderna massmedier, särskilt televisionen, är "de många" ständigt hänvisade till att se och beundra de få. På detta sätt är vi fångna i ett samtidigt panoptiskt och synoptiskt system som Thomas Mathiesen jämför med ett fängelsekapell där prästen ser och övervakar alla fångar från sin predikstol, medan fångarna bara ser prästen och är förhindrade att se medfångarna eftersom alla sitter i avskärmade bänkar varifrån man bara kan se predikstolen.
Mathiesen talar om ett "åskådarsamhälle" i dubbel bemärkelse. De få ser de många och de många ser de få, eller snarare den bild av de få som dessa vill släppa fram. Men televisionen förhindrar den horisontala kommunikationen mellan de många. Den ger inte plats för mötet mellan de många, en nödvändig förutsättning för solidariteten. Det blir allt mindre utrymme för de offentliga arenor som tillåter de många att bryta sin isolering och handla. Mathiesen är skeptisk inför utvecklingen av Internet som åtskilliga alltför snabbt sett som ett redskap för att demokratisera information och kommunikation, eftersom en överväldigande del av världens befolkning saknar tillgång till systemet vilket gör det till en informationskanal mellan de få.
Man kan fråga sig om vi idag ser framväxten av en ny sorts totalitarism som når sitt mål att dominera totalt utan att nödvändigtvis tillgripa öppen terror för att fysiskt eliminera "överflödiga" personer. Det skulle röra sig om en totalitarism som man kan kalla postindustriell, eftersom den handlar mycket mer om "makten över själarna" än om fysisk terror och likproduktion i industriell skala.
Jag har redan nämnt den symboliska elimineringen, dvs. att existensen av flyktingar förnekas i det allmänna medvetandet. Det innebär inte att en fysisk eliminering av "överflödiga" massor inte skulle kunna äga rum i ett postindustriellt totalitärt system, men den skulle ske på ett mindre iögonfallande sätt. Den medvetna icke-interventionen som blivit möjlig p.g.a. den allmänna likgiltigheten kan döda lika många som aktiv handling. Som folkmordet i Ruanda: man låter de "överflödiga" själva stå för besväret att göra slut på sig.
Aktiv fysisk eliminering förekommer också, men den uppfattas inte längre som en påtaglig och blodig realitet av de "utvalda" folk i vilkas namn den genomförs och lämnar dem följaktligen likgiltiga. Så kom kriget i Persiska viken 1991, i motsats till Vietnamkriget, att av den allmänna opinionen i det stora hela uppfattas som ett "rent" krig, fört vid datorernas tangentbord och med "intelligenta" vapen som kunde neutralisera fienden utan blodspillan, utan lidande. Denna "virtuella verklighet", spridd av synoptiska massmedier med global räckvidd och fullständigt kontrollerade av en av de krigförande parterna, dolde krigets "verkliga verklighet": trots att det var kort bragte det direkt eller indirekt mer än 100.000 irakier om livet, och segrarnas teknologiska och militära överlägsenhet har kanske aldrig varit större än i detta krig; på en död soldat i styrkorna under amerikanskt kommando gick det tusen döda irakiska soldater.
För att sammanfatta den nya totalitarismen så kan elimineringen av de överflödiga ta sig tre former: symbolisk eliminering, fysisk eliminering genom passivitet och aktiv materiell eliminering. Det som skiljer de moderna elimineringsmetoderna från dem som tillämpades av totalitära regimer under seklets första hälft är att de är mindre synliga och mycket svårare att urskilja som våldshandlingar i de samhällen i vilkas namn de genomförs.
Frånvaron av opposition eller, med andra ord, människornas oförmåga att säga ifrån, är enligt Arendt ett ytterligare kännetecken på totalitära samhällen. Mot denna bakgrund borde den allmänna frånvaron av ett organiserat politiskt motstånd i Västeuropa - trots att levnadsvillkoren försämras allt snabbare för en stor del av befolkningen - oroa. Varför detta förlamningstillstånd? Hur övervinna det? Hur skapa en offentlighet där vi kan övergå från att vara isolerade åskådare till att bli agerande medborgare?
Det är synnerligen angeläget att hitta svar på dessa frågor. För genom att begränsa sig till att enbart beklaga en hotfull samhällsutveckling fastnar man lätt i en uppgivenhet som förlamar förmågan att tänka och handla. Det vore en kapitulation för den "makt över själarna" som den postindustriella totalitarismen bygger på. -
Artikeln publicerades ursprungligen 1998 som ett kapitel i volymen Hanna Arendt, les sans-tat et le "droit davoir des droits", utgiven av M.C. Caloz-Tschopp (LHarmattan). Den återges här något förkortad.
