Intellektuellt bedrägeri Benny Andersson
Kuvöshistorier igen? Hans Isaksson
Regeringen uppvaktad Tom Carlson
Segregationsrapport Olle Josephson
USA:s spel i Kongo Peter Myrdal
Intellektuellt bedrägeri
Allting går att sälja med mördande reklam. I en helsidesannons i DN för Kommunismens Svarta Bok kan vi läsa följande: "Ingen har i Frankrike bestritt uppgifterna om att uppemot hundra miljoner människor dött i förtid som en följd av 1900-talets kommunistregimer." En (av många) som har kritiserat denna uppskattning är Nicolas Werth, författare till bokens tyngsta bidrag (se Stefan Lindgrens anmälan i Clarte 2/98!).
Stephan Courtois som gjort uppskattningen i sitt förord till den nämnda boken är heller inte lika säker numer. Jagad av medierna förklarade han att det bara rörde sig om en öpersonlig uppskattningö som syftar till att öinte åsidosätta offren: de verkliga siffrorna kommer fram så småningomö (Le Monde diplomatique dec. 97). Courtois förord har annars blivit mest känt för tesen att kommunism och nazism båda syftade till folkmord. Klasskampen syfte sägs vara att utrota borgarklassen fysiskt. "Det intellektuella bedrägeriet slår en med sin fräckhet", kommenterar Gilles Perrault i Le Monde diplomatique (dec. 97). Hans Mommsen, som är en av Tysklands ledande historiker och bl.a. expert på nazismen, finner för sin del Kommunismens Svarta Bok bygga mer på kompilat och andrahandskällor än på egen forskning och kunskap om nyare källor. Boken sägs vara tendensiös och ersätta förklaring med fördömanden. Den sägs stå "flera steg" under den vetenskapliga nivån i Francois Furets kritik av kommunismen. Courtois m.fl bortser, enligt Mommsen, både från de strukturella skillnaderna mellan det kommunistiska och det nazistiska systemet och att det nationalsocialistiska folkmordet på judarna var något helt annat än den terror som kommunistiska och andra totalitära regimer har använt sig av för att genomdriva sin politik. (Zetschrift fr Sozialistische Politik und Wirtschaft nr 102/1998).
Bäst kanske att tillägga att Hans Mommsen också är socialdemokrat. För de svenska beundrarna av Kommunismens Svarta Bok är jag rädd att varken denna upplysning eller den vetenskapliga kritiken mot boken räcker. Ty i deras fall handlar det om önsketänkande och politisk smutskastning, där målet inte är en tynande kommunism utan den socialdemokrati som fortfarande förhåller sig kritisk till att lägga vår framtid i den otyglade marknadsekonomins och i NATOs händer.
Benny Andersson
Kuvöshistorier igen?
Senaste numret av Counterpunch rapporterar: Då NATO trappade upp sina bombningar av Jugoslavien sammankallade Harold Koh, biträdande minister i frågor om demokrati, mänskliga rättigheter och arbete ledarna för ett antal grupper till försvar för mänskliga rättigheter i USA till sitt kontor. Koh meddelade ledarna, varibland fanns ordföranden för Amnestys USA-avdelning Dr William Shultz, att han beklagade att regeringen inte kunde stöda kraven på utlämning av Augusto Pinochet. Madeleine Albright skulle varmt ha förordat detta, men försvarsdepartementet hade satt sig på tvären. Men, sade Koh, han hade också goda nyheter. Albright hade övertygat försvarsdepartementet och Clinton om att mänskliga rättigheter borde vara den drivande kraften bakom bombningarna av serberna. Koh sade att han hoppades att grupperna till stöd för mänskliga rättigheter med entusiasm skulle stöda det aktuella uppdraget och lovade att om så blev fallet skulle Albright personligen ta emot dem i en nära framtid. Amnesty International har uppenbarligen hörsammat propån och i ett pressmeddelande nyligen tillkännagett att ökränkningar av de mänskliga rättigheterna ligger till grund för den aktuella konflikten i Kosovo och har så gjort sedan den utvecklades under 80-talet.ö Den 29 mars krävde man en ökning av den militära underrättelseverksamheten i Kosovo. Human Rights Watch har också drivit frågan om militär intervention. Ännu efter en vecka av intensiva missilattacker mot Jugoslavien hade Human Right Watch inte lyckats upptäcka några civila dödsoffer av NATOs attack. Counterpunch erinrar om att Amnesty International lät sig utnyttjas av Washington för att sprida den fabricerade nyheten om att irakier kastade kuvösbarn på soptippen vid invasionen av Kuwait och ställer frågan om inte vissa av dessa "opolitiska" grupper alltför lätt blir ett instrument för USA:s interventionsvilja.
Hans Isaksson
Regeringen uppvaktad
Vem ska mäkla fred nu? var en av de frågor som ställdes när Peter Curman, Stefan Lindgren och Tom Carlson den 9 april överlämnade namnen på de över 800 som hittills undertecknat uppropet om att stoppa NATO:s bombningar till den svenska regeringen. Situationen på Balkan diskuterades med kanslirådet Åke Pettersson på UD. Vi kunde inte utan sorg konstatera att den svenska regeringen helt saknar en egen politik i frågan. FN är ställt åt sidan och ingen kraft som den svenska regeringen längre räknar med. Några svenska fredsinitiativ planeras inte heller, vare sig i FN eller någon annanstans. Den svenska regeringen har inte ens fått, än mindre studerat de olika ryska fredsinitiativ som tagits. Sverige, Finland, Italien och Grekland lyckades gemensamt få utrikesministermötet i Bryssel nyligen att avvisa ett uttalat aktivistiskt förslag till stöd för bombningarna, som rests av Tyskland. I stället nöjde man sig med att förklara, att NATO tagit till de militära aktionerna öför att mildra den mänskliga katastrofenö och att ansvaret för konflikten uteslutande ligger hos president Milosevic och hans regim. En hårfin skillnad kan tyckas.
På fråga om vilka oberoende rapporter som funnits om antalet offer i Kosovo året innan bombningarna har den svenska regeringen inga andra uppgifter än de ca 200 döda som nämnts i olika sammanhang. Det inkluderar både dödade av serber och UCK-gerillans offer, med en viss övervikt för offren för serbsidans attacker. Den svenska regeringen har därför aldrig tagit ordet folkmord i sin mun när man tidigare beskrivit situtationen i Kosovo. Regeringen vill i alla fall vända sig mot ödemoniseringenö av serberna bl.a. i medierna. Utrikesminister Anna Lindh tog bl.a. därför emot en delegation från de serbiska föreningarna i landet. Men när Utrikesnämnden sammanträdde för att diskutera krisen kunde man inte senarelägga mötet tre timmar för att Carl Bildt, den ende politiker i nämnden med personlig kännedom om frågan, skulle kunna medverka. Sverige har satt sig på åskådarplats.
Tom Carlson
Politiska kurser
Under hösten leder Clarte i Stockholms tre kurser:
Att skriva i en radikal tradition - skrivövningar, praktiska råd och och studier av svensk och internationell tradition;
Radikalismens idehistoria med tonvikt på socialismens framväxt;
Det radikala tänkandet och kvinnofrågan - kurs i politisk feminism.
Kurserna arrangeras i samarbete med Ordfront, Skeppsholmens folkhögskola och Teater tribunalen. Den som vill anmäla sig eller önskar närmare information kan antingen skriva till Clarte, Bondegatan 69, 113, 116 34 Stockholm, höra av sig till clartes e-postadress, hiisakalogonet.se, eller ringa till Olle Josephson 08-163895. I Norrköping har en Clartesektion nyligen bildats. Intresserade kan kontakta Mikael Pettersson, Husebygatan 10B, Norrköping (e-post: mikaelpalgonet.se).
Clarte
Segregationsrapport
Segregationsutredningens storstadskommitte vill i all korthet rapportera att arbetet den senaste tiden framskridit avsevärt. Hela nittiotalet har präglats av stora framsteg; vi vill här särskilt framhålla de gynsamma effekterna av det kommunala skattestoppet och s.k. friskolor. Emellertid har en stad som Stockholm belastats med kvardröjande problem. I åtskilliga delar av staden, också i dess inre, förekommer ännu besvärande klassblandning. Till och med i samma fastighet inträffar att informationsamhällets kreativa och innovativa aktörer med goda kapitalplaceringsmöjligheter bokstavligen bor vägg i vägg med exempelvis äldre par utan högre utbildning och självständigt fondsparande. Dessa senare har ofta för åtskilliga år sedan erhållit hyreskontrakt utan att de tagit initiativ, givit prov på entreprenörskap eller byggt sociala nätverk. Som kollin har de endast förblivit viljelöst stående i bostadsförmedlingens raka kö. (Kommitten kan i sammanhanget inte underlåta påpeka att kommunal bostadsförmedling infördes i Stockholm efter andra världskriget av dåvarande borgarrådet Set Persson, vilken sedermera uteslöts ur Sveriges Kommunistiska Parti pga vänsteravvikelse. Det torde alltså stå klart att vi här har att göra med ett Stalininspirerat svenskt Gulag, vilken inom det s.k. välfärdssamhällets ramar länge dröjt sig kvar i svenskt samhällsliv.)
Kommitten anser sig nu ha funnit lösningen. Genom lagstiftning kan de mer kapitalstarka boendekategorierna ges tillfälle att för underpris inköpa en del av den fastighet de bebor. De ekonomiskt svaga aktörerna kan för samma underpris sälja sin del och sedan avflytta till en förort mer lämpad för deras krav på enkelt och avsides boende. Höärigenom kommer många äldre ges möjlighet att utveckla sig i ny miljö, fjärran från stadsdelar som kan vara belastade med svåra ungdomsminnen. I lyckliga fall medför de utflyttande också ett litet kapital från sin försäljning och behöver ej belasta det allmänna. Kommitten ser alltså flera vinster med ovannämnda förslag. Skilda delar av staden får en homogenare prägel.
De rika blir rikare och de fattiga fattigare. Kommittens medlemmar vill också som en personlig reflektion framföra att det ska bli djävligt skönt att kunna handla på Fridhemsplan eller Folkungagatan utan att behöva trängas med gamla arbetarkäringar.
Olle Josephson
Klartänkt
Den svenska akademiska vänstern går från ena oklarheten till andra. När den s.k. reala socialismen rasade samman, kollapsade även denna vänsters världsbild. Nu skall den byggas upp igen från grunden. Och detta ordentligt. En del av detta nödvändiga teoretiska arbete utförs i tidskriften Häften för kritiska studier. I nr 2/97 har Erik Furumark skrivit en essä med den anspråkslösa titeln Betingelser för en ny övänsterö, med undertiteln Politisk-filosofisk essä om negativismens metamorfoser. På ett mycket ödmjukt, men ändå på geniets omisskännliga och klargörande sätt, visar han att han inte väjer för det svåra och väljer några enkla vägar. Några små smakprov ur artikeln:
"Negativiteten förbinder via en indirekt förmedlande intrarelation ( i stället för interrelation ) fenomen som varit tänkta som subjekt respektive objekt. Inom denna konstellation, som konstituerar dem som sociala, är fenomen - det må gälla begrepp, individer eller institutioner - kontingenta och i sin tillfällighet då alltid, om man tar fasta på negativitetens realitet, något mer, något icke-identiskt, än vad som är begreppsligt åtkomligt inom vetenskapliga och politiska praktiker."
Och en av de andra klargörande slutsatserna:
"Den mognad i ontologisk och epistemologiskt avseende som negativitetens inträde inneburit eller möjliggör för moderniteten som postmodern modernitet reducerar utrymmet för ideologiska konstruktioner av det berörda slaget... - det slutna rummet öppnas - så att både den referentiella möjligheten hos postpositivistisk vetenskap och föränderlighetens speciella konstruktivistiska egenart hos postmarxistisk radikaldemokratisk politik vinner teoretiskt tillträde och blir möjliga att diskutera i termer av vänster."
Hela artikeln håller samma höga intellektuella standard. Så varför envisas med att hålla fast vid en teori som bygger på något så banalt som en "konkret analys av konkreta förhållanden"? Då är det bättre att slänga sig i den rena tankens sköna lianer.
Kenneth Lundgren
USA:s spel i Kongo
I upproret mot Mobutu 1997 fick Demokratiska republiken Kongos (DRK) nuvarande president Laurent Desire Kabila stöd av USA. Men när Mobutu störtats vägrade Kabila att anpassa sig till de amerikanska kraven. USA bytte därför sida och började motarbeta Kabila genom att bidra till att bygga upp en gerilla i DRK. Bland annat har USA hjälpt gerillan med militär träning. Rörelsen stöds dessutom av Uganda och Rwanda, som i sin tur står under USA:s beskydd. Båda dessa länder är mycket fattiga och skulle knappast ha råd att förse gerillan med de moderna vapen som den förfogar över. Därför håller marsnumret av det franska nyhetsbrevet Billets dAfrique et dailleurs det för troligt att USA bekostar den militära utrustning som flygs från Kigali till gerillans baser. Konflikten i DRK har blivit en del i kraftmätningen mellan USA och Frankrike i Afrika. Mycket tyder på att Kabila, som tidigare var stark motståndare till den franska neokolonialismen, nu har blivit tvungen att ta hjälp av Frankrike. Tchad, Sudan och Angola, som alla står Frankrike nära, stöder Kabila militärt i Tchads arme finns till och med fransk personal på plats. Dessutom har Zimbabwes regering förklarat att dess insats i DRK finansieras av Frankrike, Angola och Libyen.
Peter Myrdal
