Kerala - ett alternativ

Staden Kannur är ett traditionellt fäste för delstatens arbetarrörelse. Det kommunistiska partiet Communist Party of India-Marxist (CPI-M) och den närstående fackföreningsrörelsen Central India Trade Union (CITU) markerar sin närvaro med vajande röda fanor i de centrala gatukorsningarna.

Kommunisternas retorik och symboler förefaller opåverkade av Sovjetunionens upplösning och öststatskommunismens sammanbrott. Kanske är förklaringen det geografiska avståndet, kanske att västvärldens kritik av Sovjetstaten inte gärna skulle kunna omfatta politiken i Kerala. Kommunisterna i Kerala har hitintills följt de demokratiska spelreglerna och alltid accepterat valförluster. Den som studerar Keralas historia efter självständigheten kommer att finna att det är kongresspartiet och inte kommunisterna som periodvis satt demokratin på undantag.

Kerala blev en indisk delstat 1956 då landet fick en ny delstatsstruktur. Året efter hölls det första fria valet i delstaten. Det vanns av en allians ledd av dåtidens stora kommunistparti, CPI. Vänsteralliansen segrade, trots att den egentligen inte fick en majoritet av rösterna. I Indien används systemet med majoritetsvalkretsar precis som i Storbritannien avgörande är att vinna i flest kretsar, inte att få störst antal röster. För kongresspartiet, som hade makten i New Delhi, blev resultatet hårdsmält. När de politiska motsättningarna i Kerala tilltog, främst kring förslaget om en jordreform men även om skolpolitiken, fick regeringen i New Delhi en förevändning att genom ett statligt dekret upplösa delstatsregeringen och införa presidentstyre. Samma diktatoriska agerande upprepades två decennier senare när Indira Gandhi införde undantagslagar för att kunna behålla makten efter anklagelser om korruption.

Politiken i Kerala har varit förhållandevis fri från utländsk inblandning. USA har avhållit sig från att ingripa i en delstat inom Indien, men inte helt kunnat hålla fingrarna i styr. 1960 vann en allians ledd av kongresspartiet valet i Kerala. Historikern Thomas Nossiter har i efterhand kritiserat kongresspartiet för att inför detta val ha tagit emot pengar av CIA för att svärta ned den radikala oppositionen. Ur amerikansk synvinkel gällde det att till varje pris förhindra att ett vänsterblock dominerat av kommunister vann ett fritt val. Det skulle undergräva budskapet att kommunister bara kunde ta makten genom våld. Men den amerikanska infiltrationen nådde endast en tillfällig framgång. Vid valet i mars 1967 vann åter vänsterblocket. Denna gång bytte amerikanerna taktik. Både ledande politiker och massmedia höll tyst om den kommunistiska valframgången i Kerala.

Även Sovjetunionen drev en medveten politik gentemot Kerala. Genom politiskt styrd handel skulle den starka kommunistiska rörelsen i Kerala gynnas. Efter vänsterns valseger 1957 började Sovjetunionen att importera te och cashewnötter från den indiska delstaten och när det indonesiska kommunistpartiet blev utraderat genom massakern 1965-66 lade Sovjetunionen om sina inköp av svartpeppar. Istället för Indonesien blev Kerala den viktigaste handelspartnern. Samtidigt förblev kommunistpartiet i Kerala självständigt i långt högre grad än andra kommunistpartier i omvärlden. Ledande kommunistiska kadrer i Kerala skickades inte ens på partiskola i Moskva, de fick utbilda sig bäst de förmådde på hemmaplan.

Att Kerala för närvarande styrs av en kommunistledd allians betyder dock inte att Kerala är kommunistiskt eller ens socialistiskt. Det finns ingen likhet med den allomfattande planekonomin i det forna Sovjetunionen eller i Maos Kina. Vid sidan av den offentliga sektorn upprätthålls den fria marknaden. Även utländska företag är välkomna att etablera sig. Den politik som CPI(M) faktiskt för, tillsammans med sina allierade, skulle kanske bäst kunna karakteriseras som socialdemokratisk, en parlamentarisk rörelse med målet att bygga upp en generell välfärd.

Den västerländska arbetarrörelsen har uppvisat ett häpnadsväckande ointresse för vänstern i Kerala. Förklaringen är förmodligen CPI(M):s karaktär, den säregna blandningen av pragmatisk välfärdspolitik och gammalkommunistiskt symbolspråk. Även i de mest avlägsna byar har partimedlemmar spikat upp bilder på Stalin. Retoriken går definitivt inte hem hos västerländska socialdemokrater. Samtidigt ogillas politiken också av mer revolutionära samhällsomdanare som tror på ett folkligt övertagande av produktionsmedlen och därför avfärdar CPI(M):s inomkapitalistiska reformism.

Jag diskuterar CPI(M):s internationella isolering med en av partiets ledande företrädare, Kodiyeri Balakrishnan. Han har en yvig mustasch som inte så lite påminner om Stalins. När jag hävdar att det är anstötligt att CPI(M) inte tagit avstånd från den sovjetiske diktatorn, som var ansvarig för massmord på både oliktänkande och liktänkande, slår han ifrån sig. Enligt Kodiyeri Balakrishnan var det Stalin som krossade det nazistiska monstret och räddade Europa från nazismen. Det borde särskilt jag, som medborgare i ett europeiskt land, vara tacksam för.

Varför lyckades den kommunistiska rörelsen växa sig stark i just Kerala? Den mest uppmärksammade förklaringen har formulerats av den indiska författaren Arundhati Roy i den magiska romanen De små tingens Gud (1998):

"Hemligheten var att kommunismen tog sig in i Kerala smygvägen. Som en reformistisk rörelse som aldrig öppet ifrågasatte det extremt traditionsbundna kastsamhällets traditionella värden. Marxisterna verkade inom ramen för detta samhälle utan att någonsin utmana klassklyftorna annat än skenbart. De erbjöd en cocktailrevolution. En berusande blandning av österländsk marxism och ortodox hinduism, spetsad med en skvätt demokrati."

Det finns emellertid en lucka i Arundhati Roys resonemang. Reformistisk kommunism skapar inte med automatik ett folklig stöd, inte ens med en elegant och berusande förpackning. CPI(M):s ideologiska cocktail ser ungefär likadan ut i alla Indiens delstater. Men det är bara i Kerala, Bengalen och Tripura som den lett till framgång.

Problemet är att andra vanliga förklaringar till kommunisternas framgångar i Kerala är lika tvivelaktiga. Teorin om att den utbredda läs- och skrivkunnigheten skulle ha gynnat den kommunistiska rörelsen avfärdas exempelvis av Arundhati Roy. Hon hävdar att läs- och skrivkunnandet snarare är en följd av den starka kommunistiska rörelsen än en orsak till densamma.

Arundhati Roy är missnöjd med att kommunisterna inte bekämpat klassklyftorna. Samtidigt anser hon att denna underlåtenhet bidragit till den opinionsmässiga framgången. Det är svårt att helt skriva under på den beskrivningen. I en bemärkelse har nämligen klassklyftorna i Kerala angripits: reformpolitiken har dramatiskt förbättrat villkoren för den fattiga befolkningen, även om klyftorna finns kvar. Den privata äganderätten av fabriker och storgods har i stort sett aldrig hotats, trots en relativt radikal jordreform.

För den som skrapar på ytan blir Arundhati Roys analys pessimistisk. I önskan om en mer genomgripande förändring negligerar hon vad som uppnåtts. Hennes roman underkänner också vänstern som den rörelse som skulle kunna driva igenom den förändring som hon vill se förverkligad. Därmed blir vägen till det mest önskvärda stängd. Den kvarvarande möjligheten blir den individuella revolten, ett alternativ som hennes eget liv representerar.

Varje vecka kommer lastbilar till Kerala från andra indiska delstater med ris, vete, kyckling och ägg. Kerala är ett bördigt jordbruksland, men trots detta har beroendet av livsmedel utifrån ökat. Orsakerna är två; dels att mycket av åkermarken används för exportinriktat jordbruk, dels att ekonomin stagnerat.

Kongresspartiets företrädare i Kerala anser att det är nödvändigt att privatisera, inskränka den fackliga förhandlingsrätten och spara inom välfärdssystemet för att öka tillväxten. Vänstern har utarbetat en alternativ strategi för att lyfta ekonomin.

Den radikala reformen för att öka produktiviteten i Kerala går under benämningen "planering underifrån". Reformen har möjliggjorts genom beslut av centralregeringen i New Delhi. Syftet var att lagändringen skulle gynna liberaliseringen av Indiens ekonomi. Den nya lagen gav emellertid vänstern i Kerala möjligheten att gå flera steg längre och genomföra en reform med helt andra syften, att försöka vitalisera politiken på lokal nivå.

Spänningen mellan vänstern i Kerala och makten i New Delhi är av gammalt datum. Centralregeringen har inte bara intervenerat i Keralas politik, flera intellektuella i Kerala anklagar också centralregeringen för utsugning. Under flera decennier har Kerala svarat för en betydande del av Indiens export, men bara fått småsmulor av de offentliga anslagen för investeringar i industri och infrastruktur. De perioder som kongresspartiet styrt i Kerala har relationen till centralregeringen varit något bättre.

Kongresspartisterna i Kerala försökte dock länge stoppa decentraliseringen i delstaten trots att deras egna partibröder i New Delhi beslutat om lagändringen. Det var först när vänstern återtog makten i Kerala 1996 som det blev fart på reformen.

Kärnan i decentraliseringsreformen i Kerala är att de medel som tidigare kontrollerades på delstatsnivå delvis förts ut till lokal nivå och att varje lokal panchayat upprättat en plan för hur pengarna ska användas. Sammantaget har 40 procent av delstatens investeringsbudget förts över till lokala panchayats.

Decentraliseringsreformen i Kerala har drivits fram av en grupp aktivister och intellektuella inom CPI(M), andra fraktioner inom partiet är tveksamma. Mest motsträvig är den kommunistiska fackföreningsrörelsen CITU. CITU:s ledare vill att delstatsregering1en, efter överläggningar med fackföreningsrörelsen, ska ta initiativ till nya investeringar i industrier, plantager, bostäder, vägar och vattenkraft. Däremot vill de inte att det politiska initiativet ska föras ned till lokal nivå, det skulle undergräva de centrala fackliga företrädarnas makt.

Även inom CPI(M) finns personer som varit tveksamma till decentraliseringen. Hit hör marxistiska centralister som ängsligt påpekat att 40 procent av lokala panchayats styrs av den politiska oppositionen. De inom vänstern som försvarar reformen hävdar att det är en fördel att oppositionens lokala företrädare ges makt genom decentraliseringen. Det skapar större utsikter för att reformen ska överleva även om det skulle bli ett maktskifte i Kerala.

Keralas planering underifrån skulle kunna beskrivas som en strategi vid sidan av liberaliseringsivrarnas drömmar om utländska investeringar och etatisternas idéer om storskaliga statsprojekt. Av Indiens 25 delstater hamnar Kerala först på trettonde plats i förmåga att dra till sig utländska investerare. Att hoppas på ett dramatiskt ändrat investeringsklimat är föga troligt. Ännu mer orealistisk är drömmen om att delstatsregeringen ska kunna finansiera stora projekt. Till det finns inga pengar.

För reformens tillskyndare är tanken enkel: utan privata investerare från utlandet och utan statligt kapital för centrala initiativ återstår bara en utväg, att stödja lokala initiativ som bärs upp av frivilliga arbetsinsatser.

Jag reser runt till lokala byenheter, panchayats, och kliver in på kontoren för att studera den nya planeringen underifrån. Förtroendevalda - kommunister eller kongresspartister - berättar vad reformen betyder för byarna.

Jag ser skisser på broar, småfabriker, sjukstugor och nya skolor. Jag vandrar efter nybyggda grusvägar och lyssnar till lokala politiker som pekar på skogsområden där plantager ska utvidgas.

I olika byar har arbetet fortskridit olika långt. Först utformar varje lokal panchayat en beskrivning av byns struktur. Därefter utarbetas en plan på bynivå, som sedan blir en del av en större plan på blocknivå och till sist på distriktsnivå. Själva besluten om planerna sker av lokala politiska företrädare, men i arbetet med att ta fram planerna organiseras öppna möten för alla intresserade. Över tre miljoner människor i delstaten har deltagit i sådana möten.

I byn Kadambour är kongresspartiet starkt. Ordföranden Zinor visar stolt upp den lokala planen. Han är väl medveten om att hans egna partivänner på delstatsnivå motarbetar decentraliseringen, men för hans egen del har inflytandet ökat och det tackar han inte nej till. I byn har det arrangerats ett tjugotal massmöten för att diskutera planerna.

- På förra mötet kom det över 1 000 personer, säger Zinor.

Över hela Kerala har myndigheterna annonserat i tidningarna efter pensionärer som kan understödja lokala panchayats i genomförandet av olika projekt. Hittills har 5.000 pensionärer anmält sig och åtagit sig att arbeta gratis minst en dag i veckan. På distriktsnivå ordnas möten med de frivilliga aktivisterna. Det är på ett sådant möte jag befinner mig. Lokalen ligger på sjunde våningen i ett kontorshus i centrala Kannur.

Ett hundratal personer sitter på bruna numrerade trästolar. Samtliga är män och nästan alla bär glasögon. De flesta är tekniker eller lärare. Många tycks mig förvånansvärt vitala för att vara pensionärer, men i Kerala går man i pension redan vid 55 års ålder.

En efter en presenterar pensionärerna sina yrkeskunskaper. De ska hjälpa till med brobyggen och att rusta upp förädlingsindustrier. Alla projekt är småskaliga och konkreta. Talarna resonerar om avloppssystem, nedgrävning av elkablar, stabila husgrunder och effektiva moskitnät.

På ett bord längst fram i salen ligger högar med delstatsregeringens skrift Vi kan bygga en bättre morgondag. På väggarna sitter uppspikade svartvita bilder på män som varit ordförande i Kannurs kooperativa distriktsbank. Utanför de öppna fönstren svävar en glada.

Lokalen fylls av söta dofter samtidigt som koordinatorn, Seedharam, äntrar scenen. Bland bänkraderna längst bak har två unga män inlett utdelningen av friterade bananer och koppar med varmt te. Seedharam redovisar att det finns 75 panchayats i distriktet. Varje panchayat har i genomsnitt planerat 100 olika projekt. Det blir 7 500 projekt.

- Med folkets kamp för den nionde planen inleds en ny era i Keralas historia, säger Seedharam.

Seedharam har med sig en stor pärm med overheadbilder för att ge en överblick av de nya rutinerna för utbetalning av statliga medel. Duken är provisoriskt uppknuten med små snören. Redan vid den andra overheadbilden faller duken ihop med en knall. En man längst bak väcks ur sin slummer och den svävande gladan utanför fönstret rycker till och flaxar bort mot horisonten. Duken knyts upp igen och föredragningen fortsätter.

En historielärare på bänken bredvid mig viskar i mitt öra:

- Ska du skriva om Kerala får du inte stirra dig blind på tillfälliga politiska svängningar. Du måste skildra de långsiktiga och strukturella förändringarna. Efter självständigheten var Kerala ett feodalt land. Men lantarbetarrörelsen växte och blev allt mer militant. Utan upproren hade det fortfarande rått feodalism.

Jag viskar tillbaka att jag läst en del av litteraturen om Keralas omvandling och funnit att beskrivningarna är motsägelsefulla. Somliga betonar betydelsen av militanta lantarbetare och blodiga sammanstötningar, som när hundratals arbetare mördades i Punnapra och Vayalar 1946. Andra förklarar Keralas framgångar med att arbetarrörelsen valt en pragmatisk och parlamentarisk väg.

Kanske behöver de olika förklaringarna inte stå i motsättning till varandra, spekulerar historieläraren. (---)

Kommer då försöket att förnya Kerala genom planeringen underifrån att lyckas? Det är inte säkert. Det finns många hinder och fallgropar.

Ett av Keralas särdrag är den skrangliga borgerligheten. Den underutvecklade industrialiseringen har förhindrat framväxten av starka kapitalintressen. Jordägarklassen är fortfarande betydande, men försvagad efter jordreformen och distanserad från maktens centrum.

Statsförvaltningen i Kerala är på gott och ont överutvecklad i förhållande till delstatens socioekonomiska struktur. Staten på delstatsnivå har fyllt ut det vakuum som den kraftlösa kapitalistklassen gett upphov till. Motståndet mot decentraliseringen har sålunda inte sin bas bland politiskt svaga kapitalister och godsägare. Dragkampen sker istället inom det statliga fältet mellan olika partier, fraktioner och kotterier som allt sedan självständigheten försöker penetrera statsförvaltningen.

En decentralisering skulle underminera fraktionsstriderna inom delstatsadministrationen. Om fler beslut fattas lokalt blir det inte längre lika intressant att slåss om makten på delstatsnivå, inte heller att muta delstatstjänstemän. Men korruptionen är inte enbart ett centralt fenomen, utan en företeelse som förekommer på alla nivåer. I värsta fall skulle decentraliseringen kunna göda ett lokalt bossvälde. Korruptionen ska emellertid motarbetas, därav mobiliseringen av aktivister som ska sätta tummen i ögat på lokala makthavare.

I mina ögon är planeringen underifrån ett steg i rätt riktning, en alternativ strategi som bygger på folklig utveckling på lokal nivå. Men kanske är förväntningarna alltför stora. Det finns också en besvärlig balansgång för delstatsregeringen. Å ena sidan behövs en folklig mobilisering för att lyckas genomföra en lokal utveckling. För att klara den höga ambitionsnivån räcker inte skattepengarna utan de frivilliga insatserna är nödvändiga. Å andra sidan är det riskabelt att skruva upp förväntningarna alltför mycket. Om lokala panchayats utformar långtgående planer som sedan inte är möjliga att realisera finns risk för besvikelse. Hittills har arbetet med att utforma lokala planer följt tidsplanen, men mobiliseringen av frivilliga har inte varit fullt så omfattande som delstatsregeringen hoppats. Det finns ett visst glapp mellan de ambitiösa planerna och de begränsade resurserna bestående av statliga medel och frivillig arbetskraft. (---)

I tiotusentals biståndsprojekt världen över är syftet att förbättra utbildning och hälsovård. I Kerala har dessa mål uppnåtts av egen kraft, utan något omfattande bistånd.

I Kerala är läs- och skrivkunnigheten högre än någon annanstans i Indien. Barnadödligheten är lägre och andelen djupt fattiga mindre. Medellivslängden är 72 år, vilket är långt högre än i övriga Indien och bara fem år lägre än i USA. Detta trots att BNP per capita ligger under genomsnittet för Indiens delstater och är 74 gånger lägre än i USA. Därtill har Kerala ett fungerande demokratiskt system, inga politiska fångar, starka folkrörelser och fria massmedier.

Även om Kerala inte kan användas som en modell som i detalj kan kopieras av andra stater är det möjligt att dra långtgående lärdomar av delstatens sociala framgångar. Erfarenheterna från Kerala skulle kunna användas som grund för en global kampanj för att utrota fattigdomen. Exemplet Kerala är mer slagkraftigt än det socialt framstående Kuba, där demokratin är satt ur spel och oliktänkande förtrycks. Någon sådan anmärkning kan inte anföras mot Kerala.

Keralas välfärdsexperiment ställer de flesta utvecklingsteorier på huvudet. I dag hyllas ekonomisk tillväxt ensidigt som välfärdens motor. Större ekonomisk volym ger mer att fördela och bör därför underlätta uppbyggnaden av en fungerande välfärd. Men Kerala är ett bevis på att sambanden inte är enkla.

I och för sig är det ingenting nytt att sambandet mellan välfärd och BNP-nivå inte är entydigt. Det kan vem som helst konstatera som kan läsa internationell statistik.

Av den senaste landprofilanalysen från FN:s befolkningsfond UNFPA (1996) framgår att det bland världens 50 fattigaste stater endast finns ett mycket svagt samband mellan BNP-nivån per capita och nivån på staternas konstaterade hälsa (medellivslängd, tillgång till rent vatten, spädbarnsdödlighet etc). Ökad BNP är inte någon garanti för ökad välfärd.

En liknande slutsats har dragits av organet för FN:s utvecklingsprogram, UNDP. I årsrapporten från 1997 har UNDP undersökt vilka faktorer som varit viktigast vid fattigdomsbekämpning i fattiga stater. De statistiska analyserna "visar att den ekonomiska tillväxten i bästa fall kan förklara 50 procent av reduktionen av fattigdom".

Utifrån detta går det att dra två grundläggande slutsatser. För det första att ekonomisk tillväxt visserligen är viktigt för utvecklingen i fattiga stater (ett av Keralas stora problem är den låga tillväxten och den låga BNP-nivån), men att tillväxt inte leder till förbättrade livsvillkor om den sker till priset av en eftersatt välfärdspolitik. För det andra att även mycket fattiga länder och regioner kan åstadkomma stora förbättringar genom generella välfärdsreformer, vilket i sin tur kräver fördelningspolitik och - kanske viktigast av allt - att statsapparaten har någorlunda folklig legitimitet och inte är sönderfrätt av korruption och nepotism.

Samma tankegångar har förts fram av den amerikanske ekonomen David Korten. Efter att ha arbetat i 14 år för Ford Foundation och den amerikanska staten i Sydostasien drar han i sin bok När företagen styr världen, 1996, slutsatsen att en stor del av världens armod egentligen är fullkomligt onödigt: "Det finns knappast något land i världen som inte har de resurser och den teknik som behövs för att ge sin befolkning mat, kläder, bostäder, utbildning och sjukvård - om man prioriterar dessa basbehov." Det är inte resurserna som saknas, det är politiken det är fel på. För David Korten är de sociala framgångarna i Kerala ett utmärkt bevis för denna revolutionerande tes: "Rent vatten och fungerande renhållning är kanske de viktigaste förutsättningarna för en god hälsa och ett långt liv. Erfarenheter från platser som den indiska delstaten Kerala visar att sådana nödvändigheter kan tillhandahållas redan vid ganska blygsamma inkomstnivåer."

Omfattningen av Keralas välfärd i förhållande till satsade pengar är imponerande. Totalt uppgår hela delstatens budget för 1996-97, inklusive de pengar som har decentraliserats, till 28, 5 miljarder rupier, det vill säga cirka 5,4 miljarder kronor. Enbart det svenska a-kassesystemet kostar nästan sex gånger mer än det samlade välfärdssystemet för 30 miljoner invånare i Kerala.

Vänsterns ledare i Kerala fruktar att delstaten inte ska lyckas stå emot trycket från den globaliserade ekonomin. Det skulle kunna leda till att välfärdssystemet eroderar och att miljontals människor som kravlat sig upp till anständigt liv åter trycks ner i djupaste armod. En sådan utveckling skulle inte bara få klassmotsättningarna att explodera. Det skulle förmodligen också betyda slutet på den fredliga samexistensen mellan Keralas olika religiösa grupper. Ett varningens tecken är att både hindunationalistiska och fundamentalistiska muslimska grupper vuxit sig starkare i Kerala under 1990-talet, även om de fortfarande är marginella.

De som hittills framför allt förlorat på liberaliseringen av Indiens ekonomi är den fattiga befolkningen på Indiens landsbygd. Mellan 1990 och 1992 ökade andelen djupt fattiga på landsbygden från 34 procent till 43 procent, därefter har siffran sjunkit något men är fortfarande högre än före liberaliseringen. Även i Kerala finns en liknande utveckling. En grupp forskare vid universitetet i Manchester i Storbritannien har påvisat att kvinnorna på Keralas landsbygd blivit fattigare efter liberaliseringen. Forskarnas förklaring är att självförsörjande jordbruk i viss mån har ersatts av jordbruk för export, vilket drastiskt har ökat priserna på vissa basvaror. Markpriserna har också stigit och skapat en spekulationsmarknad för människor med pengar. Dessutom finns en växande indisk medelklass som efterfrågar lyxvaror. Det skapar en handel och en produktion som överhuvudtaget inte kommer den fattiga befolkningen tillgodo.

I Kerala är lönespridningen liten jämfört med andra delar av Indien. Men globaliseringen av ekonomin ökar successivt klyftorna mellan dem som arbetar i den exportinriktade sektorn och dem som arbetar i den hemmainriktade sektorn. Ännu värre är det ekonomiska läget för dem som är sysselsatta i den informella sektorn eller är arbetslösa. Detta kan snabbt skapa djupnande klyftor. Michael Tharakan vid Centre for Development Studies hävdar att klassmotsättningarna redan har skärpts.

I kölvattnet av ökade inkomstklyftor påverkas även välfärdssystemet. I Kerala har ett parallellt sjukvårdssystem tagit form under det senaste decenniet med privata sjukhus för medelklassen och statliga sjukhus för arbetarklass och fattiga. Genom att betala en högre avgift i den privata vården kan patienter köpa sig en något bättre vård och mer tid med läkaren. Ett liknande parallellt system finns sedan länge inom utbildningssektorn, där är dock kvalitetsskillnaden mellan statliga och privata skolor inte lika påtaglig som inom vården.

Risken finns att kvalitetsskillnaden mellan de parallella systemen fortsätter att öka. Om den statliga vården och den offentliga utbildningen tappar status kommer också de bästa läkarna och lärarna att söka sig till den privata sektorn. I sådana fall riskerar Keralas välfärd att närma sig den genomsnittliga indiska nivån.

Vänstern i Kerala har utarbetat en ny och alternativ strategi för att möta trycket från den globala ekonomin. På den politiska dagordningen finns "planering underifrån" som inte bara ska höja produktivitet och tillväxt, utan också fördjupa demokratin och försvåra korruptionen. Ytterst är målet att försvara välfärdssystemet.

Det intressanta med reformen är att det inte är en decentralisering i största allmänhet. Det är heller inte en strategi för att föra över utvecklingsinitativet till kommersiella krafter eller till det så kallade civila samhället. Istället ska utvecklingen styras av de lokalt valda politikerna, även om frivilliga krafter också ska användas för att nå de högt uppställda målen. Tanken är att Kerala ska ta ett nytt språng framåt genom större politisk aktivitet - inte mindre. Därmed går Kerala på tvärs mot rådande liberaliseringsidéer.

Huruvida planeringen underifrån kommer att slå väl ut är dock osäkert. Hotet består inte bara av de ekonomiska krafter som släppts lösa genom internationell avreglering och som hotar att mala sönder lokala ekonomier som gör motvärn mot den ekonomiska integrationen. Även inom Keralas arbetarrörelse finns en utbredd misstro mot att genom decentralisering försöka gjuta liv i utvecklingen. Alltför många inom vänstern hyser orealiserbara drömmar om stora, statligt styrda, projekt.

Även om decentraliseringsreformen blir lyckad är det emellertid uppenbart att den knappast är ett svar på alla Keralas utvecklingsproblem. Det är också nödvändigt att en större del av den kapitalackumulation som sker inom de stora jordbruken används för teknologisk förnyelse i delstaten. I annat fall kommer arbetslösheten att bita sig fast och vara hög även bland dem med lång utbildning.

Drömmen om Kerala har sina romantiska övertoner. Där finns stora brister; arbetslösheten är hög och ekonomin starkt beroende av migrantarbetare som skickar hem pengar. Samhället är överhuvudtaget mer komplext och motsägelsefullt än vad som stundtals beskrivs i den enkelspåriga propagandan. Framgångarna inom den sociala sektorn har inte automatiskt följts av framgångar inom andra sektorer. De framgångar som uppnåtts är också hotade. Trots dessa reservationer förtjänar det politiska experimentet i Kerala långt större uppmärksamhet än vad som är fallet i dag.

Vad som till sist kommer att ske i Kerala har betydelse inte bara för delstatens medborgare och invånarna i Indien, utan för fattiga befolkningar i hela världen. Kerala har under flera decennier visat att framsteg är möjliga, även med begränsade resurser.