Delhi den 3 mars 1993. 350.000 bönder från hela Indien samlas till möte. De demonstrerar mot det förslag till avtal om världshandeln som lagts fram i GATT-förhandlingarna. De protesterar mot de rika ländernas försök att tvinga Indien och andra länder i tredje världen att skärpa sin lagstiftning till skydd för patent och andra så kallade intellektuella äganderätter.
Trots motståndet från landets bönder skriver Indiens regering senare under GATT-avtalet.
- GATT-avtalet är ett hot mot det indiska jordbruket, säger Suman Sahai vid organisationen Gene Campaign. De transnationella företagen försöker monopolisera våra utsäden och lägga beslag på våra biologiska resurser.
Hon är inhyst med några medarbetare i två små rum i en villa i New Delhi.
- Biotekniken ställer två frågor i centrum, förklarar hon. Den biologiska mångfalden och den intellektuella äganderätten.
Bioteknikindustrin kan inte utvecklas utan tillgång till ett rikt genetiskt material, men industriländerna är fattiga på denna resurs efter årtionden av hårt specialiserat jord- och skogsbruk. Den biologiska mångfalden, rikedomen på växt- och djurarter, finns i tredje världen.
Länderna i Nord kräver fri tillgång till Syds biologiska tillgångar. Det genetiska materialet är mänsklighetens gemensamma egendom, heter det. Samtidigt betraktar industriländerna de DNA-sekvenser och de genmanipulerade växter och djur som kartlagts och utvecklats av de egna företagen som privat egendom. Länderna i Syd ska respektera bolagens intellektuella äganderätt till det utsäde bonden använder.
- Det är orimligt, säger Suman Sahai. Våra nyttoväxter har genom hundratals år förädlats av våra bönder. Än idag kan man se kvinnorna i Himachal arbeta med två korgar på åkrarna - en för den del av skörden som ska förbrukas, en för den del som är av bästa kvalitet och därför ska bli utsäde nästa år. Låt säga att de första 75 stegen i förädlingen av en växt skett på detta sätt. Varför ska då de följande 25 ge ett bioteknikföretag patentskydd och rätt att ta ut avgifter? Det handlar bara om att storföretag vill skaffa sig monopol.
- Vem bryr sig i Europa om utsädet kostar 5, 50 eller 5.000 rupier? Om ni vill tillåta patent på utsädet, så ska vi inte hindra er, men tvinga inte oss att ta efter. De subventioner som USA, Japan och Europa ger sina jordbruk har vi inte råd med.
I Indien har den vetenskapliga växtförädlingen hittills organiserats i offentlig regi. När en ny variant av ris eller vete odlats fram vid de statliga institutionerna har den spritts på informella vägar från den ena bonden till den andra.
- Det är ett mycket effektivt sätt att sprida ny teknik, säger Suman Sahai. De vetenskapliga framstegen blir allmän egendom. På 60-talet var Indien importör av mat, men på 20 år har vi blivit självförsörjande. Om vinstdrivande företag kontrollerat spridningen av de nya utsädena skulle bara 10 till 15 procent av bönderna ha fått tillgång till dem.
Suman Sahai är själv doktor i genetik. Hon delar inte den fientlighet mot forskning och ny teknik som finns inom delar av miljörörelsen.
- Jag tror inte på en återgång till ett gammaldags, organiskt jordbruk. Det skulle betyda svält för miljoner människor. I Europa kan ni kosta på er att avvisa modern teknik, men i Asien och Afrika kan vi inte göra det.
Kontrollen över tekniken och dess utveckling är den stora frågan. De snabbväxande, högavkastande grödor som höjt Indien ur svälten är beroende av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel. De förgiftar jord och vatten. Biologiskt baserade gödningsämnen och bekämpningsmedel är alternativ, men det är risk att industriländernas storföretag monopoliserar utvecklingen på området, tror Suman Sahai. Då kommer behoven hos Indiens många miljoner småbönder att skjutas åt sidan. På världsmarknaden lanseras redan grödor som är genmanipulerade för att tåla ett visst kemiskt bekämpningsmedel. Miljön sätts i fara, men vinsten för företaget är dubbel: det har patent både på utsädet och giftet.
- Jakten efter patent och andra intellektuella äganderätter skadar forskningen, säger Suman Sahai. Förr fanns ett fritt flöde av information mellan vetenskapsmännen. Nu är det vanligt med restriktioner och förbehåll. Patentjurister bestämmer och forskarna blir storföretagens livegna. Ju mer kraven på avkastning på investerade medel stegras, desto vanligare blir det att möjligheten att patentera resultaten styr forskningen. Mänsklighetens behov finns inte med i kalkylen.
