Kriget mot Jugoslavien var ingen dumhet från Förenta staternas sida. Oförmågan att inse det är Västeuropas dumhet. Och inte dess enda, hävdar den engelske forskaren Peter Gowan.
Rambouilletavtalet var ett ultimatum för ett krig mot Serbien, och dess villkor visade att ifall den serbiska regeringen accepterade Rambouillet så skulle Jugoslavien sannolikt stå inför ett förkrossande anfall från NATO-styrkor i framtiden. I och med att Rambouillet "misslyckades" tog Clintonadministrationen öppet ledningen för krigsförberedelserna. Och det är här som bombförespråkarnas analys blir självmotsägande. För det sätt på vilket kriget inleddes är till synes fullständigt oförklarligt.
Bombningarna inleddes den 24 mars. Men president Clinton meddelade redan den 19 mars att de skulle inledas och att ingenting längre kunde förhindra dem. Således gav Förenta staternas ledning den serbiska regeringen fem dagar på sig att göra som den ville i Kosovo.
Och när bombningarna startade, iscensattes de på ett sådant sätt att de serbiska myndigheterna kunde fortsätta att ha fria händer i Kosovo - under en hel vecka riktades flygkriget huvudsakligen mot mål utanför själva Kosovo.
Och krigshandlingarna kombinerades med en uppsättning fullständigt motsägelsefulla förklaringar till NATO:s aggression. Å ena sidan rättfärdigades angreppet som ett försök att förebygga Milosevicregimens hotande folkmord på kosovoalbanerna. Men å andra sidan rättfärdigades angreppet samtidigt med påståendet att Milosevicregimen inte hade några folkmordiska avsikter, utan tvärtom behövde bombningarna som medel för att sälja Rambouillet till det serbiska folket.
Dessa motsägelser kan inte bortförklaras som Clintonadministrationens brådska, improvisationer eller förvirring. Vi vet att Förenta staternas Nationella säkerhetsråd och utrikesdepartement hade förberett detta krig i detalj under fjorton månader innan det startade. (Barton Gellman, "Allies See No Credible Alternative," Washington Post, 23 mars 1999, sida A12)
Genom Washington Post vet vi också att experterna i Förenta staternas ad-ministration ägnade dessa fjorton månader åt att, dag efter dag, gå över alla varianter av förloppet av ett sådant krig, alla scenarier för den jugoslaviska regeringens svar på flygangreppet.
Vi vet att de förutsåg möjligheten av flyktingströmmar från Kosovo. Pentagon förutsåg ett utdraget flygkrig; föreställningen att Milosevic behövde bombningarna var ett politiskt trick som general Wesley Clark hade iscensatt. Den var nys. Så varför planerade de krigets inledning på detta speciella sätt?
Det finns bara en trovärdig förklaring: Clintonadministrationen ville ge de serbiska myndigheterna möjligheten att i efterhand legitimera NATO:s angrepp. Förenta staterna hoppades att de fem dagarna innan bombningarna inleddes och den första veckan av kriget skulle ge olika styrkor i Serbien möjlighet att begå övergrepp som sedan kunde användas för att legitimera flygkriget.
För Förenta staternas krigsstrateger var detta en rationell kalkyl. De visste att huvudmotståndarna i Serbien till Milosevics socialistparti - Seseljs radikala parti och olika fascistiska serbiska grupper - stödde den etniska rensningen av Kosovo, även om socialistpartiet inte gjorde det.
De visste också, att när OSSE:s personal lämnade provinsen, skulle de jugoslaviska militära styrkorna inta positioner i Kosovo, säkra strategiska byar och sätta press på dem som stödde UCK och Förenta staterna. De kunde också förutse flyktingströmmarna över gränserna till Makedonien och Albanien. Och Förenta staternas krigsstrateger fick rätt. Extremistiska serbiska grupper for verkligen, förefaller det, fram över Pristina i tre dagar efter att kriget hade inletts. Flyktingar började verkligen strömma över gränserna. Och de nyhetsbilder som följde fick verkligen den allmänna opinionen i Europa att ställa sig bakom kriget.
Däremot organiserade den serbiska regeringen ingen folkmordisk masslakt: Clintonadministrationen iscensatte inledningen på kriget som en inbjudan till de serbiska myndigheterna att inleda ett folkmord, men Milosevics regering avböjde inbjudan.
Det är helt enkelt omöjligt att påstå att Förenta staternas krig utformades så att det skulle hindra brutaliteter mot kosovoalbanerna. Det vore mycket enklare att bevisa, att detta helt igenom planerade och förberedda krig utformades så att det skulle öka sannolikheten för att sådana brutaliteter skulle trappas upp till kvalitativt högre nivåer.
Kriget inleddes på ett sätt som skulle öka kosovoalbanernas lidande för att i sin tur rättfärdiga ett icke tidsbegränsat bombkrig från Förenta staterna mot den serbiska staten. Metoden fungerade. Men denna framgång kan inte erkännas. Istället måste den döljas bakom föreställningen om Clintonadministrationens dumhet.
Och till denna påstådda amerikanska dum))))1het kan Europas experter på NATO lägga många fler. Dumheten att försöka rädda kosovoalbanerna med ett flygkrig istället för ett markkrig. Dumheten att döda så många civila albaner och serber. Dumheten att inte genast erkänna sådana handlingar när man begick dem.
Och sen har vi den mest fascinerande dumheten av alla: bombningen av den kinesiska ambassaden i Belgrad. Denna speciella dumhet måste ha varit ett historiskt ögonblick för makterna i Europa, ett ögonblick av sträng, koncentrerad eftertanke; och det av ett mycket enkelt skäl: även om bombningen var en dumhet, så visste Västeuropas regeringar att den inte var ett misstag.
De vet att Förenta staternas militärattachéer flera gånger har ätit middag på ambassaden innan kriget startade. De vet mycket väl hur iögonenfallande kvarteret är och hur skicklig Förenta staternas underrättelseverksamhet är vid valet av bombmål.
De vet att ambassaden bombades av ett flygplan från Förenta staterna som var ute på ett specialuppdrag. Och de lade märke till Clintons nonchalanta kommentar: ingen presskonferens med en formell offentlig ursäkt - bara en avsidesreplik om ett olyckligt misstag i ett tal om något helt annat. De vet också att Kina är den ojämförligt viktigaste frågan på Förenta staternas nuvarande utrikespolitiska dagordning.
Och i efterhand har Västeuropas stater lärt sig mer om ambassadbombningen: den orsakade ett sammanbrott för den flera veckor långa tysk-ryska diplomati som hade ägnats åt att åstadkomma G8-resolutionen alldeles innan ambassaden bombades.
Den resolutionen hotade att underminera de fem villkor som Förenta staternas ställde för att avsluta kriget och hotade att återupprätta FN:s centrala auktoritet i förhållande till NATO. Ambassadbombningen satte stopp för allt detta.
Dessutom saboterade den fullständigt det besök i Kina som den tyske premiärministern Gerhard Schröder hade planerat. De västeuropeiska ansträngningarna att kamma hem kontrakt i Kina genom att inta en mjukare hållning än Clintonadministrationen hejdades och de västeuropeiska staterna tvingas nu in i ledet bakom Washingtons politik i en ny konfrontation med Kina.
För västeuropéerna är allt detta verkli-gen höjden av dumhet. Men bland ämbetsmän i Västeuropa har femöringarna trillat in. De börjar inse att även om mycket i NATO:s krig mot Jugoslavien har varit dumt. så finns dumheten kanske inte i Washington. Den kanske finns på helt andra ställen, nämligen hos statsledningarna i Västeuropa. För att se varför det är så, behöver vi en helt annorlunda syn på ursprunget till NATO:s angrepp på Jugoslavien.
Denna alternativa syn utgår från att kriget inte alls härrör ur stormakternas reaktioner på händelser på Balkan. Istället utgår denna teori från premissen att Clintonadministrationen eftersträvade ett krig mot Jugoslavien som ett medel för att nå politiska mål i helt andra regioner än Balkan.
Denna uppfattning ställer begreppsbilden hos de, som förespråkar teorin om Amerikas dumhet, på huvudet. Således tror vi, till exempel, inte att Förenta staterna var berett att omkullkasta den internationella rättsordningen för kosovoalbanernas skull. Istället antar vi raka motsatsen: Förenta staterna ville omkullkasta principerna om statssuveränitet och auktoriteten hos FN:s säkerhetsråd och använde Kosovokrisen som ett instrument för att göra det.
I stället för att föreställa oss att Förenta staterna var berett att utestänga Ryssland ur europeisk politik för kosovoalbanernas skull, antar vi att Clintonadministrationen använde NATO:s angrepp på Jugoslavien just som ett instrument för att befästa Rysslands uteslutning.
Istället för att anta att Förenta staterna var berett att överge sin politik för utbyte med Kina för kosovoalbanernas skull, antar vi att Clintonadministrationen använde kriget mot Jugoslavien för att inleda en ny fas i sin politik gentemot Kina.
Och sist men inte minst, istället för att anta att Förenta staterna fullständigt underordnade Västeuropas stater under sitt militära och politiska ledarskap i syfte att skapa en ny framtid på västra Balkan, antar vi att Förenta staterna skickligt utnyttjade ett antal företeelser - i synnerhet den klåparaktiga fåfängan hos de franska ledarna Chirac och Jospin - för att dra in Västeuropas stater i ett Balkankrig som skulle befästa Förenta staternas herravälde över dem, över Europeiska unionen och över utvecklingen av Unionens gemensamma valuta, Euron.
Här träder Europas dumhet in i vår teori.
Västeuropas ledande stater (Tyskland och Frankrike) har ett enda strate-giskt intresse på Balkan: att upprätthålla stabila stater som är tillräckligt starka för att hålla sina utarmade befolkningar säkert på plats.
Västeuropeiska militära interventioner på Balkan har i huvudsak haft till uppgift att förhindra massutvandring åt väster när stater kollapsar. Den engelsk-franska militära inblandningen i Jugoslavien genom UNPROFOR har i huvudsak handlat om det: "humanitär hjälp" i krigsområdet för att säkerställa att civilbefolkningen inte lämnar det. Italiens militära intervention i Albanien 1997 handlade om det samma: att hejda de människor, som vällde västerut från Albanien, genom att återuppbygga en albansk stat och samtidigt inskränka asylrätten.
De engelsk-franska ansträngningarna i Makedonien och Albanien under det senaste kriget handlar på samma sätt om att spärra in kosovoalbanerna på västra Balkan.
Ändå har nu Förenta staternas flygvapen, med europeiskt stöd, förvandlat västra Balkan till ett (minst) tjugoårigt kaos, som den yngre, energiska generationen inom alla etniska grupper med rätta kommer att vilja fly ifrån västerut. Detta är Europas första dumhet.
Västeuropas (i synnerhet Tysklands) andra strategiska intresse i Östeuropa är att upprätthålla stabila, vänligt sinnade regeringar i Ryssland och Ukraina.
Även det är, i Rysslands fall, uteslutet till följd av detta krig medan Ukraina kommer att tvingas välja mellan Ryssland och Förenta staterna (EU är inte ett seriöst alternativ). Och både Ryssland och Ukraina kan råka i fritt fall med katastrofala följder för Central- och Västeuropa. Detta är Europas andra dumhet.
Det tredje strategiska intresset hos Västeuropas ledande stater har varit att försöka hålla sig väl med Förenta staternas makt och samtidigt bevara en fungerande kontroll över Förenta staternas försök att diktera ländernas politik gentemot Europa och andra delar av världen.
Även det ser det nu ut att vara slut med. Västeuropas grundläggande kontrollinstrument i förhållande till Förenta staternas makt var Frankrikes vetorätt i FN:s säkerhetsråd. Detta veto höll tillbaka Förenta staterna med dess två röster (Storbritanniens medräknad). När nu Frankrikes president Chirac har valt att misskreditera säkerhetsrådet, har han undergrävt sin egen förmåga både att föra Europas talan i säkerhetsrådet och att vara en lämplig samarbetspartner för andra länder som söker hjälp från Europa för att hålla tillbaka Förenta staterna. Det är en tredje dumhet.
En fjärde västeuropeisk prioritet har varit möjligheten att kunna hävda att EU är en oberoende, västeuropeisk politisk företeelse med ett dominerande inflytande över åtminstone Västeuropas affärer. Men det senaste kriget visar att detta är en fåfäng bluff: EU har inte haft något som helst inflytande över hur detta krig inleddes, genomfördes eller avslutades.
Europeiska unionen är helt enkelt ett instrument för politiken hos en transatlantisk institution, Atlantrådet, som hanterar den ekonomiska delen av den politik som NATO verkställer. Och inom Atlantrådet regerar Förenta staterna. Det sätt på vilket kriget slutade har format Europas framtid för åtminstone ett årtionde. Ändå fattades det beslutet i Vita huset.
Och här har vi således den fjärde dumheten: Västeuropas stater (för att inte tala om EU:s institutioner) är politiska voyeurer som står utanför Ovala rummet med sina näsor mot fönstren och försöker läsa på läpparna hos de som där inne avgör Europas öde.
