Under midsommarhelgen hölls en stor konferens i London om konsekvenser av Natos krig mot Jugoslavien. Talare från antikrigsrörelsen i ett tiotal europeiska länder framträdde. Initiativtagare var den brittiska Committee for Peace in the Balkans, med parlamentsledamöterna Alice Mahon och Tony Benn som värdar. Christer Lundgren var där och lämnar här en rapport.
Talarna på konferensen belyste krigets konsekvenser ur skilda perspektiv.
- Kriget i Kosovo beskrivs som ett krig mellan serber och albaner. Det är det inte, det är en konflikt mellan Nato och Jugoslavien. Vi serber har inget otalt med albanerna som folk, sade den jugoslavienfödde brittiske medborgaren Michael Gavrilovich, ordförande för Brittisk-serbiska fredsalliansen.
- Jag har ombetts att debattera med albaner i massmedia, men jag har alltid vägrat. En sådan debatt får det att se ut som om detta vore en serbisk-albansk konflikt. Sätt in en Natogeneral i debatten, så ställer jag gärna upp, men inte mot en Kosovoalban. Man talar om urgamla historiska motsättningar mellan serber och albaner, men det finns ett historiskt band mellan oss - vi har haft samma invasionsstyrkor, angripare och ockupanter. Så vi förstår varandra även om vi talar skilda språk och har olika tra111ditioner, påpekade han.
- I Jugoslavien finns 26 etniska minoriteter, och det är inga problem med några andra än albanerna i Kosovo. Och den konflikten beror inte på etniska motsättningar, utan på att de vill ha en egen stat. I Belgrad finns flera hundra tusen albaner. Med dem har vi ingen konflikt. Före Natos invasion var detta en konflikt på låg nivå. Nato introducerade UCK, men i genomsnitt dödades mindre än tio människor per år av terrorism och kontraterrorism sammantaget. Natos bombningar dödade 50 människor på en dag bara i Pristina.
De grekiska delegaterna var mycket oroade över följderna för de övriga länderna på Balkan och för Natoländerna själva. Kosovo är en del av en suverän och oberoende stat, som inte har angripit något Natoland, och Nato kringgick demonstrativt Förenta Nationerna. Därmed var kriget ett brott mot artikel 5 och 6 i Natoavtalet och mot Förenta Nationernas stadga, underströk ordföranden för Greklands socialdemokratiska parti, parlamentsledamoten Dimitris Tsovolas, som inledde diskussionen.
Alliansens syften är inte humanitära. Kriget handlar om något helt annat, nämligen dominans över Europa. Att Natoländerna accepterade USA:s nya strategi för Nato, med krig utanför det egna försvarsområdet, berodde, menade han, på att några (läs Storbritannien) vill spela en sub-imperialistisk roll under USA, andra (däribland Grekland och Italien) är för svaga för att agera mot USA och ytterligare andra (läs Tyskland) väntar på att kunna spela sin egen roll. Demokratifrågan är viktig i sammanhanget. Trots att över 90 procent av folket i ett demokratiskt land är emot kriget, lyckades de inte hindra regeringen från att dra in landet i ett krig som helt går emot dess egna intressen.
Det grekiska kommunistpartiets företrädare Stratis Korakas, medlem av både det grekiska parlamentet och EU-parlamentet, påpekade att Grekland genom detta krig hamnat i fiendskap med folk som man inte har något alls otalt med. Landet har därtill kommit att belägras av vasallstater (Albanien och Makedonien) och riskerar på sikt att dess nordgräns hotas, menade han.
- Folken, särskilt på Balkan, måste mobilisera sig och omintetgöra planerna på upplösning av det nya Jugoslavien och skapandet av en försvagad serbisk stat utan havsförbindelse. Vi är mycket oroade. Vems tur är det nu? Sandjaks, Vojvodinas, Montenegros eller FYROM:s (f.d. jugoslaviska republiken Makedonien).
Också de tyska delegaterna var oroade, men deras perspektiv var ett annat. Aldrig mera ett krig som utgår från Tyskland, inga tyska trupper till främmande land har det hetat tidigare. Nu deltar tyska trupper i ett angreppskrig, och de politiska partierna talar om allt annat än orsakerna till och konsekvenserna av detta krig, framhöll Lothar Bisky, ordförande för Demokratiska Socialistpartiet (PDS). Folk med rötter i fredsrörelsen - däribland försvarsministern - är nu för kriget.
- Brezjnevdoktrinen, som motiverade invasionen av Tjeckoslovakien 1968, var ett allvarligt fel, men Clintondoktrinen är verkligen inte bättre! Vi vill ha ett europeiskt Tyskland, inte ett Tyskland som dominerar Europa. Om Tysklands återförening resulterar i en militariserad, återrustad stormakt med ambitioner att dominera, så är det mycket farligt.
De nyblivna Natoländerna Polen, Ungern och Tjeckien var också representerade.
- Vi hann bara uppleva tolv dagar i fred som Natomedlem innan alliansen gick i krig, konstaterade den kommunistiske parlamentsledamoten Miloslav Ransdorf från Tjeckiska republiken. Han redovisade de svindlande siffrorna på notan för Natomedlemskapet. Medan länder i Västeuropa minskar sina försvarsanslag tvingas de ekonomiskt svaga östeuropeiska länderna till en kraftig militär upprustning.
- Nato säger sig föra kriget för att förhindra etnisk rensning, men de agerar som missionären som var tvungen att visa infödingarna vad synd är för att de därefter skulle kunna avhålla sig från den, påpekade han.
Krigen i Jugoslavien kunde ha undvi-kits om man erbjudit en tiondel av krigskostnaderna som bistånd i stället, som led i en fredlig uppgörelse. Men det skulle inte ha tjänat USA:s syften: att utöva ekonomisk utpressning, att visa Ryssland att det har förlorat sin inflytandezon i Europa och att stärka USA:s dominans. Ett annat imperialistiskt intresse är att splittra Östeuropa i små nationalistiska, avhängiga länder med en total vasallekonomi, menade han.
- Det är politiken söndra och härska, som lett till kriget och den har också skapat arbetslöshet, fattigdom och osäkerhet. EU:s ledare bär ett stort ansvar för detta, underströk även John Dragasakis från den grekiska vänsterkoalitionen Synaspismos.
- Jugoslaviens brott är att landet slagit vakt om sin självständighet, påpekade Michael Gavrilovich. Det har inte sökt medlemskap i Nato eller ens EU. Kriget är en signal till andra länder: "Detta är vad som händer er om ni gör motstånd och försvarar ert oberoende."
Bland talarna under konferensen fanns också författaren och radiomannen Tariq Ali.
- Nato har inte vunnit kriget militärt. De var rädda för ett markkrig, och med flygstyrkor lyckades de inte slå ut den jugoslaviska armén. Politiskt är Nato mycket svagare nu än före kriget, med stora interna motsättningar. De kommer att få svårt att genomföra en liknande aktion igen, trodde han.
- En sida av kriget är att motståndet organiserats och vuxit. Ju mer det vuxit, desto mer har Natotalesmännen ljugit för att rättfärdiga sitt agerande. Världen kommer inte att bli densamma efter detta krig och kampen är långtifrån avgjord ännu.
Vi får inte vara eurocentriska när vi bedömer världsläget, framhöll den norske fredsforskaren Johan Galtung. Rubriken "Nato expanderar österut" täcker bara en del av verkligheten. I Asien har USA och Japan byggt upp ett militärt samarbete för expansion västerut och i Latinamerika har USA en militärallians för expansion söderut. Strategin går ut på att dominera världen.
Jag bidrog också själv som företrädare för den svenska Kommittén Stoppa bombningarna nu! med ett inlägg, som bland annat tog upp vikten av att krigsförbrytarna i Nato-alliansen åtalas som krigsförbrytare i enlighet med gällande folkrätt.
I den avslutande debatten framhöll fredsveteranen Tony Benn, som var en av värdarna för konferensen, vikten av internationell organisering mot USA:s krigsplaner.
- Att återupprätta lagligheten är oerhört viktigt i dagens värld. Om inte det görs, är detta början på en mycket allvarlig och farlig period i europeisk historia. Internationell organisering är nödvändig.
