Svensk skolpolitik etablerar sig nu som kulturimperialismens redskap. Olle Josephson varnar för ett förslag från regeringen som hotar svenska språkets ställning i skolan.
Enligt Svenska Dagbladet den 30 juni avser regeringen att ändra skollagens krav på att lärare ska "behärska det svenska språket" till gummiformuleringen "tillräckliga kunskaper i svenska språket med hänsyn till tjänsten". Anledningen är att det ska bli lättare för lärare från andra EU-länder att arbeta i svenska skolor och att den tiondel av svenskarna som har annat modersmål än svenska inte ska avskräckas från läraryrket pga. bristande språkkunskaper.
Det må vara vackert tänkt, men resultatet kan bara bli ett: anglifiering, segregering och sämre ämneskunskaper.
Språk har dessvärre olika status. Engelskan har mycket hög status, några andra internationella eurospråk som tyska, franska och spanska har hygglig status, Sveriges stora minoritets- och invandrarspråk - finska, arabiska, persiska, turkiska m.fl. - har låg. Grammatiskt och lexikalt perfekt svenska med icke anglosaxisk brytning i uttalet har också låg status. Det är ett språksociologiskt faktum vars skadeverkningar kan minimeras med klok lagstiftning, men det går inte att tänka bort det. Regeringens förslag, i kombination med den decentraliserade skolpolitiken, öppnar för att denna latent rasistiska värdeskala nu kommer att träda i full kraft som sorteringsmekanism.
Tag två lärare som söker upp rektor på det eftertraktade medelklassgymnasiet i villaförorten. "I wanna teach your kids chemistry", säger den ena. "Jag vill undervisa era ungdomar i kemi" säger den andra - på perfekt svenska men med öppet a i jag, lätt y-haltigt u, tydligt artikulerade r-ljud, tje-ljud med t-förslag och kort i i kemi. (Allt är uttalsdrag som kan återfinnas i svenska dialekter eller äldre rikstalspråk, men det kan ju inte rektor veta - rektorers "tillräckliga svenskkunskaper" kan vara mycket begränsade.).
Rektor kan nog tänka sig att anställa den första läraren. Kemi på engelska kan locka en del internationellt inriktade elever till skolan - att de sedan blir så mycket sämre kemister när de inte får resonera om komplicerade ting på sitt modersmål kommer de inte att inse förrän långt efteråt. Svenskkunskaperna är alltså tillräckliga "med hänsyn till tjänsten". Men kemi med nyare svenskt uttal fruktar rektor - med rätta - kan leda till sviktande elevunderlag och protester från insiktslösa elever och föräldrar. En lärare med sådan dialekt får bara jobb i skolor där eleverna talar likadant.
Och vad behöver de elever i ungdomssko-lan som har annat modersmål än svenska? Två saker. Dels mycket undervisning i och på svenska, helst av lärare som inser vad det innebär att lära sig ett ämne på ett annat språk. Dels undervisning på det egna modersmålet för att lära sig att tänka avancerat på sitt förstaspråk och för att inte förlora sin identitet. Minst fyra timmars modersmålsundervisning till alla svenska barn oavsett modersmål, utbyggd forskning och lärarutbildning om svenska som andraspråk är alltså reformer om borde sättas högt på den skolpolitiska dagordningen. Blivande lärare med annat modersmål än svenska ska naturligtvis erbjudas omfattande svenskundervisning på lärarhögskolorna; det bör nog också vara uttalsundervisning, åtminstone tills dialektfördomarna växt bort hos flertalet svenskar. Då kan de få betyg på sina svenskkunskaper och dra rektor inför diskrimineringsombudsmannen.
Det finns alltså ingen anledning att ändra nuvarande bestämmelser om att den svenska skolan i grunden är svenskspråkig. Det undantag som naturligtvis finns - utländska gästlärare, enspråkiga minoritetsspråksklasser etc. - kan lätt regleras med särskilda bestämmelser och dispenser.
Regeringens förslag försvagar ytterligare ställningen för det enda språk, svenskan, som oavsett modersmål kan vara gemensamt för alla svenskar och hålla samman nationen. Den härskande klassen överger nationen, kan man säga om man vill vara högtidlig. Förslaget är också ytterligare ett steg bort från en skola som är likvärdig för alla, oavsett samhällsklass och modersmål.
Så blir det i ett litet, djupt främlingsfientligt EU-land.
