Bengt Therner tågar in Mikael Nyberg
Nackskott, nackskott! Hans Isaksson
Atomoffer till salu Stefan Lindgren
Motstånd mot kriget Christer Lundgren
Massgravar i media Stefan Lindgren
Sundman och folkets kultur Olle Josephson
Valfritt
EU-valet var en sorglig historia (utom möjligen för folkpartister som tagit Paulsens Döbelnsmedicin). Man kan diskutera huruvida det var rätt att bojkotta valet eller inte, men uppenbarligen har många svenskar ansett att EU-parlamentet är onödigt. Det är en riktig bedömning: ett maktlöst EU-parlament är ju blott ett dyrbart sken, ett något mäktigare EU-parlament (dit vi kanske är på väg) är ett hot mot demokratin, eftersom det undergräver de nationella folkrepresentationernas makt.
Vill man värna demokratin handlar det alltså inte om att tubba folk till valurnorna vid nästa EU-val, utan det finns en mycket sundare metod: Sverige ut ur EU!
Olle Josephson
Bengt Therner tågar in
Kalla fakta står lågt i kurs hos en del av radions utrikeskorrespondenter, har jag märkt. Det spekuleras i stället i opportun känslosamhet.
Prisbelönt i genren är Bengt Therner. På Ekot har man kunnat höra hans ständigt lika ödesmättade röst nerifrån Balkan.
I juni tågade han med tyska soldater in i Kosovo: "Det var som att färdas genom neutronbombat land, öde land, land berövat allt liv." Några brända byar som jämnats med marken hittar han inte i brådrasket, men det hindrar inte Therner att till lyssnarna förmedla de starkaste intryck: "... det enda liv som fanns kvar var tre stackars åsnor som stod och skrek vid en ödelagd bensinmack".
Färden går genom gränstrakter där striderna mellan den jugoslaviska armén och UCK-gerillan varit som hårdast och där Nato bombat intensivt. För Ekots korrespondent är det på förhand klart vad som utspunnit sig.
Människor står i pyjamasar och nattlinnen i ett våldsamt skyfall för att välkomna sina befriare. De håller hårt om varandra, kan Therner se, och de vinkar och ler. På morgonen blir de tyska Nato-stridsvagnarna "på någon minut förvandlade till prunkande blomsterängar" av jublande kosovoalbaner. Varpå Therner hjälper lyssnarna med slutsatsen: "Om människornas gläd-jeuttryck på något rimligt sätt står i proportion till vad de nu befriats från, så har det varit en terror av svårfattbar omfattning."
Det är inte bara den tyska armén och Nato som tågar in. Bengt Therner marscherar med dem med "världen" bakom sig. Han talar om "vår ankomst". Han beskriver hur invånarna kramar och kysser "oss alla".
"Aldrig har en tysk armé fått ett sånt mottagande på främmande jord."
Kanske är Bengt Therner just så okunnig som detta uttalande antyder. Det är väl lättare då att verka i denna journalistiska tradition.
Mikael Nyberg
Nackskott, nackskott!
Lisbeth Lindeborg, den f.d. skönhetsmissen som på gamla dar omskolat sig till samhällsanalytiker blev på allvar berömd för några år sedan då hon mitt i ett skede då kapitalet höll på att köpa upp kulturlivet i en statlig enmansutredning framhöll de stora kommersiella fördelarna med kultursatsningar. Sedan dess har vi fått såväl Kulturhuvudstadsår för överklassen, Karl-Oskardagar i Växjö för medelklassen och ölsponsrade vatten- och Hultsfredfestivaler för underklassen.
Nu har Lisbeth Lindeborg på allvar gett sig in i världspolitiken.
Om vi tidigare haft två stormaktsblock och därtill en tredje ståndpunkt, blir det allt tydligare att vi numera endast har en stormakt utan en massa andra ståndpunkter än den som företräds av densamma. Denna ståndpunkt blir därtill alltmera enfaldig.
Anette Kullenberg började redan i slutet av mars med att rekommendera nackskott på Serbiens tre gånger folkvalde president. Lisbeth Lindeborg, som har en mera akademisk framtoning, följer 30 juni upp med en gillande recension av en amerikansk militäranalytiker, Ralph Peters, som framhåller hur mycket billigare och mera humant det skulle vara att mörda misshagliga statsöverhuvuden än att först förhandla med dem och sedan bomba deras befolkningar.
Uppenbarligen tänker man sig inte något strikt juridiskt förfarande, där t.ex. Internationella Domstolen i enlighet med en strikt definition avgör vem som är tyrannisk och misshaglig (och för vem) varpå straffet utdöms och verkställs, utan en mera informell procedur där någon enskild stat är såväl domare som exekutor.
Problem kan möjligen uppstå, eftersom olika stater kan ha olika uppfattningar om på vilken stat detta tunga ansvar skall vila - jag tror inte att Bill Clinton, Fidel Castro (redan utsatt för ett trettiotal mordförsök från amerikanerna) och Moammar Kadafi (tillsammans med familjen bombad av samma exekutörer) skulle kunna enas i denna fråga, för att bara ta ett exempel.
Varför mördades inte Milosevic och Saddam Hussein innan de satte igång med sina övergrepp? Så frågar Peters-Lindeborg. Svaret kanske är att båda var USA:s allierade och bundsförvanter, liksom många, för att inte säga flertalet, av det sena nittonhundratalets tyranner och folkmördare.
Men sådana petitesser får ju inte skymma det storslaget enkla i analysen.
Nackskott, nackskott!
Hans Isaksson
Atomoffer till salu
"Bilder till salu" heter en nyöppnad butik i Stockholm där man kan köpa originalfotografier ur kända fotografers produktion.
Hela kulturhuvudstadsåret ut hänger där bilder av "Christer och vänner". Vilken Christer? Ja inom fotovärlden finns det bara en Christer, nämligen Strömholm.
En fasansfull, för att inte säga outhärdlig bild står ut.
Den föreställer ett blint barn som fötts i Hiroshima.
Pris 16 800 kr, inkl moms men utan ram. Jag frågar mig, finns det verkligen folk som vill ha ett blint Hiroshimabarn som chic heminredningsdetalj (en kräsen publik tipsas om butiken i "Elle interiör" 4/97)? Och vad säger fotografen själv, hur har han tänkt? Strömholm förklarade en gång i Johan Ehrenbergs "Picture Show" nr 1 att bilden på den blinda flickan "påminner om vårt ansvar". Vilket är fotografens ansvar för att en sådan bild inte används för heminredningskommers? När samma bild visades på Camera Obscura 1978 var den inte till salu. Det skulle man hålla Christer Strömholm räkning för. Visst var han skum, det visste man ju, men reko. Strömholms nazism, och hans sätt att utnyttja människor och spekulera i elände, sopades under mattan. Vad än Per Ahlmark m fl säger är det ju långtifrån någon nyhet att Christer Strömholm under kriget var en aktiv nazist. Jan Myrdal skrev om både nazisten Strömholm och nazisten P-O Sundman i Folket i Bild för snart tjugo år sedan. När Christer Strömholm i fjol fick Hasselbladh-priset passade Göteborgs-Posten på att titta i hans Säpo-akt (GP 19/10 1997). Han var organiserad nazist ända från 1932 och förblev det av vissa tecken att döma till krigsslutet. Strömholm dömdes 1939 till villkorligt straffarbete för att ha tillsammans med några nazikumpaner ha gjort inbrott i Clartés lokaler och stulit medlemsmatrikeln. Det är lätt att lista ut vad den skulle ha använts till om Sverige ockuperades. Senare trodde Säpo att Strömholm bytt sida, när han deltog som frivillig i finska vinterkriget och i en frivilligkår för Norge. Enligt egen uppgift var han med om att likvidera två dubbelagenter - oklart vems - i Stockholm. Senare hjälpte Strömholm till att gömma nazister som flytt från Norge, och hösten 1945 dömdes han till dagsböter för sådan illegal "flyktinghjälp". Att en person med så pass kvalificerat naziförflutet nu på gamla dar kan tjäna pengar på andra världskrigets atomoffer tyder ju inte på någon överdriven nazijakt i svenska media. Den som ändå gripits av Hiroshimaflickan, född långt efter atombombsanfallet, och vill ha henne på sin vägg, får ta ovan sagda som obekväma VDN-fakta.
Stefan Lindgren
Polis, polis
Polis- och brandkårs-VM krävde 25 miljoner av Stockholms stad i nödhjälp redan innan det börjat. Många har med all rätt kritiserat den usla planeringen; det är lätt gjort. Men man bör också se att skandalen är ett typiskt utslag av den jippopolitik som alltmer ersätter långsiktig kommunalpolitik, i Stockholm och annorstädes..
Kulturhuvudstadsår, festivaler, olympiader projekteras på löpande band för att placera Stockholm på kartan och ge stockholmarna självförtroende. Det misslyckas naturligtvis när kollektivtrafik, skolor och sjukvård samtidigt bryter samman. SL säljs ut till underpris, sjukhusen stänger, skolorna tvingas avskeda lärare för att betala ockerhyror. Det växer inte självförtroendet av.
Det finns mindre allmänna pengar nu än på femtiotalet, men man kan ändå lära av den tidens projekt: bostadssaneringar (även om man kan tycka rivningarna gick för långt), uppbygge av moderna förorter, skolmåltider och fria läroböcker, väldig satsning på tunnelbana,. Något av detta skulle också olympiad-, festival- eller polis-VM-pengarna ha räckt till. Och sådana städer syns längre på kartan än de där brandsoldaterna råkar ha höjdhoppstävling.
Olle Josephson
Albrights man
Jugoslavien har accepterat fredsövervakning i Kosovo under FN:s överkommando ("under UN auspicies"). Men USA och Nato gör allt för att det ska bli en Nato-ockupation. Kofi Annan har ännu inte vidtagit de praktiska åtgärderna för att FN ska kunna ta kommandot. I stället väntar han på judaspengar från kongressen i Washington.
Izvestijas kommentator Melor Sturua påminner om hur det gick till när FN:s generalsekreterare Kofi Annan han blev vald. Förslaget kom från USA:s utrikesminister Madelaine Albright, sedan hon lovat att "slå av bägge benen" på Bhutrous Gali. Anledningen till att Kofi Annan var Albrights man var att han meriterat sig som Galis särskilde representant i Jugoslavien 1995-96, och under det första kriget mot Irak arbetade han aktivt i Kuwait. I stället för att verkligen kräva att USA ska betala sina skulder till FN driver han hårda besparingskampanjer. I en intervju med New York Times säger han öppet att han arbetar för att genomföra "i huvudsak amerikanska mål".
Stefan Lindgren
Motstånd mot kriget
Natos krig mot Jugoslavien är inte slut. Det har bara tagit nya former. Att fortsätta och stärka det solidaritetsarbete som börjat byggas upp är en viktig uppgift. Två organisationer spelar en viktig roll: Folket i Bild/Kulturfront och Kommittén Stoppa bombningarna nu!
Kommittén Stoppa bombningarna nu! bildades 4 maj för att organisera, samordna och förstärka motståndet mot Natos bombningar. Kommittén är religiöst, etniskt och partipolitiskt obunden samt ekonomiskt och politiskt oberoende. Sedan bombningarna upphört, fortsätter kommittén arbetet för en fred som garanterar alla folks fulla demokratiska rättigheter och för ett stopp för Natos och EU:s krigsaktiviteter. Kommittén är ännu huvudsakligen Stockholmsbaserad, men liknade arbete har startat också i Göteborg. Ett medlemsmöte i början av augusti ska diskutera det fortsatta arbetet samt förslag om att byta namn eftersom bombningarna nu upphört. Medlem blir man genom att sätta in 50 kr eller mer på föreningens postgirokonto 74 16 88-6.
Folket i Bild/Kulturfront tog som första riksorganisation i landet ställning för uppropet mot Natos bombningar (se Clarté nr 2-99). Tidskriften bevakar frågan kontinuerligt. I samarbete med andra organisationer har FiB/K organiserat opinionsmöten mot kriget både i Stockholm, Göteborg, Malmö, Karlstad och på andra platser. Den utställning om bombningarna som Serbiska kulturcentret under sommaren visar på ABF-huset i Stockholm kommer genom FiB/K att visas på flera håll i landet.
Medlem i Folket i Bild blir man genom att sätta in 200 kr på föreningens postgiro 704588-3. På föreningssidan i tidningen finns en lista över närmare 40 kontaktpersoner runtom i landet. Dem kan man ringa om man vill komma i kontakt med föreningen och har förslag på aktiviteter och arrangemang. På sidan finns också information om olika arrangemang.
Christer Lundgren
Massgravar i media
Nu sker en etnisk rensning i Kosovo under Nato-skydd, där den ena sidan är starkt beväpnad (av Nato) och fått sex månader på sig att mörda fritt, därefter endast med finkalibriga vapen. Folkhatet, den draksådd som bombkriget spritt, kommer att skörda många tusen liv. Albanerna ses som landsförrädare i den mån de tillkallat och applåderat bombkriget och ockupationen. Serberna uppfattas som folkmördare, i den mån UCK:s och Natos propaganda gått hem.
I Sverige vidarebefordras fortfarande okritiskt och ensidigt Nato-sidans, angriparens, bild. Till exempel visade Rapport 27 juni "massgravar" som öppnats utan rättsmedicinsk expertis närvarande. Kropparna presenteras som offer för Milosevics etniska rensningar under 1999.
Graven innehöll förvisso flera "färska" lik, men också ett rent skelett som sades vara kroppen av en mördad 14-åring. Skillnaden kommenterades inte, men normalt tar en sådan förmultning flera år. Vilken rättsmedicinare som helst hade gjort den kommentaren.
Man kan ju också undra var de tusentals direkta offren för Natos bombkrig har tagit vägen. Har de alla kremerats?
Stefan Lindgren
Sundman och folkets kultur
Nordisk tidskrift är en över hundraårig publikation som uppriktigt sagt hör till de tråkigare. En artikel i 4/98 av en åttiosjuårig f.d. litteraturhistorieprofessor låter inte heller alltför upphetsande. Men Örjan Lindbergers "Per Olof Sundman och Frostviken" är i högsta grad läsvärd.
Lindberger utgår från Per Svenssons bok Frostviken om Sundmans nazistiska ungdom, dvs. den som inträffade innan han bosatte sig i Frostviken Jämtland.. Sundmans ungdomsnazism var aldrig någon riktig hemlighet (i slutet av sextiotalet hörde jag t.ex. en avlägsen bekant till Sundman berätta om det i förbigående) men Sundman förteg den konsekvent, och den var inte allmänt känd. Per Svensson menar att Sundmans tigande är nyckeln till hans framgångsrika författarskap, "ett liv att skriva bort och dikta fram". Svensson för inte resonemanget vidare, men det innebär faktiskt att han ansluter sig till en myt om den store författaren som skiljd från folket, med udda upplevelser i bagaget.
Lindberger påpekar att Sundmans produktiva tid är slutet av 50-talet och 60-talet. Då bodde han i Jämtland, var aktiv i centern, som då ännu var ett typiskt folkrörelseparti, och hade en mängd kommunala förtroendeuppdrag. I Frostviken i Jämtland kom han nära de dagliga erfarenheterna i småbrukar- och skogsarbetarfamiljer; utifrån den jämtländska dialekten, kommunal-och folkrörelsespråket och, naturligtvis, sin stockholmska läroverksbakgrund kunde han finna ett språk att gestalta erfarenheterna med. När han på sjuttiotalet flyttade till Stockholm, riksdagen och Svenska Akademien tog författarskapet slut och det gick snabbt utför.
Man behöver inte tycka att Sundman är en stor författare för att kunna instämma i Lindbergers analys. Snarare tvärtom: också en bara halvbra och ideologiskt oklar författare kan nå relativt långt om han förmår förena sig med folket. Är det bara urgamla professorer bland litteraturvetarna numera som förstått det här med folkets kultur?
Olle Josephson
