Nazismen i dagens Sverige är en mycket svag politisk rörelse: kanske ett par tusen, främst marginaliserade unga män, uselt organiserade, sinsemellan splittrade. Men bland dem finns mördare. En fackföreningsman, syndikalisten Bjön Söderberg, har mördats på grund av sina fackliga aktiviteter. Något motstycke finns inte i svensk 1900-talshistoria. Nazistisk terror hör alltså till det svenska samhället.
Hur bekämpar vi nazismen? I huvudsak har reaktionerna på mordet på Söderberg varit bra: stora manifestationer över fackförbunds- och partigränser, berättigade krav på ökade polisinsatser - SÄPO kunde ägna sig mer åt nazister och mindre påt veganer. Det är också riktigt att ett organisationsförbud inte är aktuellt; organisationerna existerar knappast, det finns redan lagar tillräckligt för att döma brottslingarna, och ny lagstiftning kan dra med sig inskränkningar i demokratin som slår mot helt andra än nazisterna.
Även om nazisterna är mycket få och utan allt folklig stöd, är det viktigt med en stark och aktiv opinionsrörelse mot den. Liksom på 1960- och 70-talets bör nazistiska åsikter vara så föraktade att det är nästan otänkbart att uttrycka dem offentligt. Därför ska man döma brottslingarna och ta ideologiska diskussioner med de fåtaliga sympatisörerna.
Men ska nazismen utplånas måste man inse vilka mekanismer som ger utrymme för den. Många pekar med all rätt på arbetslösheten; anslutningen till EU:s lågskattepolitik och EMU-samarbetet permanentar en hög strukturell arbetslöshet. Annat är mindre uppmärksammat.
Nazisterna appellerar till en rasism och främlingsfientlighet som blir möjlig på grund av segregerande bostads- och skolpolitik. När ledande opinionsbildare dessutom inte vill tala om att samhället består av klasser utan av etniska grupper, och när invandrar- och flyktingpolitik i huvudsak handlar om utestängande, ja, då blir inte avståndet mellan rådande politik och nazistisk rasism så förskräckande stort längre.
Nazisterna vill ha makt. Vardaglig politisk makt är längre bort från vanligt folk idag; stora delar har lämnats över från folkvalda församlingar till ämbetsmannastyrda EU-organ, antalet politiskt förtroendevalda har minskat. Också på arbetsplatserna blir de anställda mer maktlösa när arbetsrätts- och anställningstrygghetslagar förändras och den fackliga organisationsgraden sjunker. Den nazistiska vägen till makt kan därför framstå som mindre absurd än tidigare.
Och frågan om nationen är central. Under hela 1900-talet har nationen givit ramverket för demokratiska fri- och rättigheter och visst medborgarinflytande. Nu ska vi bli EU-medborgare med diffusa rättigheter, och all nationalism som går utöver idrottsarenorna förklaras som skamlig. Därmed lämnas den nationella frågan över till nazisterna.
Ledarskribenter i stora dagstidningar och politiska ledare för stora partier förtjänar stöd och respekt när de uppmanar till antinazism. Men deras politik har bäddat för eländet.
