Det försvunna massmordet Christer Lundgren
Mot marknaden Daniel Cederqvist
Salt? Nej, unket Olle Josephson
Solidaritet
På annan plats i denna tidskrift varnar Diana Johnstone för så kallade NGO, frivilligorganisationer som inte minst i Jugoslavien har visat sig gå USA:s ärenden. Men solidaritetsarbete på en principiellt riktig politisk grund är en helt annan sak. I Sverige finns en sådan organisation, Jugoslavienkommittén. Vi uppmanar till medlemskap och återger delar av programmet, antaget vid möte den 12 oktober:
"Kommittén för solidaritet med Jugoslaviens folk - Jugoslavienkommittén bildades som en reaktion på Natos bombningar av Jugoslavien, först under namnet "Kommittén Stoppa bombningarna nu!"
/.../ Jugoslaviens nationella integritet måste respekteras. Kosovo är en del av Serbien och Jugoslavien. Utan att ta ställning till den jugoslaviska regimens politik anser vi att den jugoslaviska staten handlade rätt när den försvarade sitt land mot Natos aggressionskrig. Demokrati betyder bland annat varje lands rätt att självt utse sin politiska ledning.
Vi kräver att Natoländerna ger stöd till den Jugoslaviska återuppbyggnaden framför allt genom att de betalar krigsskadestånd. Vi vill verka för att den svenska regeringen utan dröjsmål kraftfullt bistår återuppbyggnaden av Jugoslavien utan att ge efter för USA:s eller andra Natoländers krav på att den jugoslaviska regimen måste föra en viss politik innan bistånd kan ges.
Vi vill också motarbeta den demoniseringskampanj mot serberna och deras politiska ledning som drivs av stora delar av Natoländernas och andra länders (inklusive Sveriges) massmedia.
Bombningarna innebar också ett allvarligt brott mot internationell rätt. Endast FN:s säkerhetsråd har befogenhet att besluta om militära operationer mot en suverän stat. Genom att västmakterna ställde FN åt sidan skapades en farlig praxis för hur internationella konflikter kan komma att hanteras i framtiden. Om inte FN ska ha den yttersta rätten att avgöra när våld får användas för att hantera konflikter, vem ska då ha denna rätt? Risken är överhängande att det internationella samfundet går mot ett större godtycke i synen på våldsanvändningens legitimitet framöver.
Vi ser det som nödvändigt att arbeta vidare för en fred baserad på demokratiska rättigheter för alla folk. Den internationella brottstribunalen för före detta Republiken Jugoslavien (ICTY) bör pröva alla aspekter av kriget i Jugoslavien. Krigsförbrytelser måste bestraffas - oavsett om de begåtts av serber, kosovoalbaner eller av Nato. För detta syfte vill vi också stödja andra oberoende undersökningsgrupper.
Bombningarna av Jugoslavien ses av många som en ökad risk för nya krig i framtiden. Därför är det viktigt att bygga och stärka fredskrafterna och skapa en bred och kraftfull verklig fredsrörelse, som mobiliserar folken till försvar för folkrätten och fortsatt kamp mot de övergrepp och den aggression som drabbat såväl serber, kosovoalbaner, romer och andra folkgrupper i Jugoslavien. /.../
Kommittén ser därför som sina uppgifter:
att verka för en varaktig och stabil fred på Balkan på FN-stadgans grund.
att verka för demokratiska rättigheter för alla folk i regionen.
att kräva stopp för Natos och EU:s fientliga handlingar mot Jugoslavien och för allt svenskt stöd till sådana handlingar.
att verka för vänskap med Jugoslaviens folk och arbeta för att sanktionerna mot Jugoslavien snarast ska lyftas.
att verka för kraftfullt bistånd till återuppbyggnad av hela Jugoslavien, för att Natoländerna ska betala krigsskadestånd till Jugoslavien samt för att den svenska regeringen ska bidra till återuppbyggnaden.
att verka för att Jugoslavien beviljas återinträde i OSSE.
att verka för att Internationella Brottstribunalen för före detta Republiken Jugoslavien (ICTY) i Haag behandlar de inlämnade brottsanmälningarna mot Natoledarna samt att stödja oberoende undersökningar av krigsförbrytelser oavsett vem som begått dem.
att motarbeta desinformation om Jugoslavien och kriget i media."
Olle Josephson
Det försvunna massmordet
Under sitt fyra månaders krig mot Jugoslavien hävdade Nato att Kosovo var ett område härjat av massmord och etnisk rensning. Officiella uppskattningar angav att omkring 10.000 etniska albaner skulle ha dödats i en systematisk serbisk kampanj betecknad "operation hästsko".
Den jugoslaviska regeringen förnekade ihärdigt att något massmord på albaner ägde rum och hävdade att UCK-gerillan ljög ihop påstådda massakrer för att rättfärdiga Natos intervention och avskilja Kosovo från Serbien.
Sedan bombningarna upphörde har en internationell undersökning med västliga rättsläkare genomförts för att dokumentera det serbiska "folkmordet" på albaner. Undersökningen genomförs av team från 15 länder, däribland Sverige, och samordnas av Internationella brottsmålstribunalen för f d Republiken Jugoslavien (ICTY) i Haag.
Men efter fyra månader har bara några hundra kroppar hittats. Det spanska teamet, som förbereddes för att resa till ett av de värsta områdena och räknade med att genomföra omkring 2.000 obduktioner, hittade inga massgravar (dvs gravar med två eller fler personer i) och endast 187 döda. FBI har funnit 30 gravar med omkring 200 kroppar. Vem som dödat de begravda människorna är inte alltid klarlagt.
Någon officiell sammanställning har inte gjorts, men de bevis som hittills framkommit tyder på att antalet dödade civila etniska albaner är väsentligt mindre än vad som påståtts, visar en analys från Stratfor ( genocide ). Antalet döda räknas i hundratal, inte i tusental.
Även om nya fynd kan kullkasta denna slutsats, finns ännu inga bevis för övergrepp och mord av den omfattning som användes för att rättfärdiga kriget. Detta är inte oviktigt. Natos egna motiveringar gör slaktens omfattning avgörande. Det är skillnad mellan förtryck och massmord. Natos första intervention i ett suveränt land förutsatte en tungt vägande motivering. Om det visar sig att påståendena om serbiska övergrepp var falska måste det få politiska konsekvenser.
Christer Lundgren
Lönebildningen
Den ekonomiska vetenskapen har alltid fascinerat mig. Jag följer sedan ett decennium regelbundet börsnoteringar, A-ekonomi och Ekonomiska klubben samt läser de stora tidningarnas ekonomisidor. Då jag alltid tror på vad jag läser och hör, har jag med tiden kommit att hålla följande sanningar för självklara:
Vid högkonjunktur och risk för överhettning måste våra löneanspråk hållas nere till ett minimum för att konkurrenskraften inom vårt näringsliv ej skall förloras.
Vid lågkonjunktur och minskad efterfrågan måste våra löner pressas så långt möjligt för att konkurrenskraften hos vårt näringsliv skall kunna återerövras.
Vid högkonjunktur med ökad investeringsvilja globalt och åtföljande ökande vinstanspråk måste vinsterna även här tillåtas öka för att vi skall kunna behålla kapitalet inom landet och kunna attrahera utländskt kapital.
Vid lågkonjunktur måste vi öka investeringsviljan genom att vinstnivån tillåts öka.
Vid högkonjunktur och ökad efterfrågan på arbetskraft inom den privata sektorn måste den offentliga verksamheten inom vård och omsorg inskränkas för att ingen osund och inflationsdrivande konkurrens om arbetskraft skall kunna uppstå.
Vid lågkonjunktur och ökande arbetslöshet måste den offentliga verksamheten inom vård och omsorg inskränkas på grund av sjunkande skatteintäkter och genom att man inte kan bromsa återhämtningen genom höjt skatteuttag.
Vid högkonjunktur och brist på arbetskraft måste arbetslöshetsunderstöd och sociala bidrag skäras ned för att ingen av ekonomiska skäl skall undandra arbetsmarknaden sin arbetskraft.
Vid lågkonjunktur och hög arbetslöshet måste arbetslöshetsunderstöd och sociala bidrag skäras ned eftersom medel saknas och vi inte kan fördröja en återhämtning genom höjt skatteuttag.
Vid högkonjunktur måste alla hinder, t.ex. inom arbets- och trygghetslagstiftning undanröjas för att möjliggöra att all tillgänglig arbetskraft ställs till arbetsmarknadens förfogande.
Vid lågkonjunktur måste alla hjälpas åt för att få igång hjulen, och alla hinder, t.ex. inom arbetslagstiftning och trygghetssystem undanröjas för att individerna skall kunna komma i arbete för en lön som är förenlig med bibehållen konkurrenskraft hos vårt näringsliv.
Jag är förstås mycket tacksam för allt jag lärt mig, och min respekt för den ekonomiska vetenskapen ökar ständigt. Det återstår bara några få frågor som jag i egenskap av löntagare skulle vilja ha ett vetenskapligt svar på: när skall lönerna, tryggheten i arbetet och sociala förmåner enligt samma vetenskap lämpligen öka och vinsterna i näringslivet lämpligen minska?
Hans Isaksson, ekon. stud.
Hans Isaksson
Mot marknaden
Mot marknadens diktatur heter ett nätverk som har dragit igång i Stockholm. Nätverket anser att det är dags att sätta sig till motvärn mot den alltmer totalitära form av kapitalism som nu breder ut sig, både i Sverige och världen. De politiska instanserna, från kommunfullmäktige till minsterråd, har alltmer reducerats till redskap i kapitalets händer. Det folkliga inflytandet över politiken som tidigare fanns, har nu försvunnit. Därför är det dags att på allvar organisera sig. Nätverket Mot marknadens diktatur har som målsättning att bli en systemkritisk rörelse som kämpar för rättvisa, solidaritet och sociala rättigheter. Vi menar att de olika folkliga kamper som förs hör samman: miljökampen, den fackliga kampen, kampen mot nedskärningarna.
Till de organisationer som är med i nätverket hör bland annat Enhetsinitiativet, Alternativ stad, Syndialistiska Ungdomsförbundet, Teater Tribunalen och Skärholmens LS. Vi har arrangerat två demonstrationer som samlat cirka 2.000 deltagare. Bland talare och underhållare som medverkat märks bland annat Maria-Pia Bothius, Peter Wahlbeck och Bob Hanson. Vi har dessutom arrangerat några föredragskaféer med fackliga företrädare. Framtida aktiviteter innefattar bland annat en workshopvecka någon gång i februari-mars nästa år.
Än så länge är nätverket stockholmsbaserat men vi hoppas givetvis att detta initiativ sprider sig över landet. Det är nu dags att slå tillbaka. Som Joe Hill sade "dont mourn - organize!" Nätverket mot marknadens diktatur har följande adress: Box 102, 147 22 Tumba. Telefon (via Alternativ Stad): 08/6437051. Hemsida: http://surf.to/mmd . E-post: mailto:motmarkaltavista.net.
Daniel Cederqvist
Salt? Nej, unket
Konstprofessorn greve Georg von Rosen (1843-1923) målade porträtt och stora historietablåer. Han vägrade att åka bil, "en vehikel där man inte ser vad det är som drar". Han vägrade att använda telefon, att åka hiss eller installera elektricitet i sin bostad. Se där en riktig kulturkonservativ!
Von Rosen får följaktligen en egen liten artikel i första numret av tidskriften Salt, som lanserar sig som kulturkonservativ; redaktörerna heter Per Olof Bolander och Jonas De Geer. Huvudfienden är "feminism, mångkulturalism och allt vad det heter". Men den gamle greven till trots blir man inte så mycket klokare på kulturkonservatismen. Innehållet är en problematisk blandning.
Flera artiklar är högst förnuftiga eller åtminstone värda ordentlig diskussion: Anders Björnssons plädering för utrikespolitik och internationell säkerhetspolitik grundad på nationella intressen och inte på stormaktsdefinitioner av mänskliga rättigheter, det något fladdrande samtalet mellan Magnus Karaveli, Aysegl Sungur och Pyar Durrani om nationalism och svenskhet hos unga svenskar med invandrarföräldrar, Johan Tralaus betänkligheter inför dubbla medborgarskap eller Knut Carlqvists kritik av den samiska minoritetspolitiken. (Men Carlqvist gör det lätt för sig när han inte vill inse att särrättigheter till minoriteter ibland kan vara ett demokratiskt krav.)
Annat är mer kufiskt. Svante Nordin försöker med hjälp av Vilhelm Ekelunds aforismer finna "svenskhetens kärna"; det blir en katalog av hopplösa abstraktioner och metaforer som naturligtvis inte skulle tåla fem minuter av argumentationsanalys eller empirisk prövning. I en ännu luftigare och mycket ohistorisk "essä" förklarar Tage Lindbom att "grundstenen i all mänsklig samlevnad" är familjen; han avser då den borgerliga familj som i Sverige tog form under 1800-talet. Redaktören De Geer översätter en engelsk filosof Roger Scruton som begråter nationalkänslans förfall hos engelsmännen, "en gång beundrade över hela världen som gentlemän vilkas ord man kunde lita på, och vilkas handlingar genomsyrades av patriotisk stolthet" (slavhandeln? opiumkriget? Rhodesia?). Det är nästan pinsamt att så många artiklar så enkelt lägger upp sig för tingstenskt kulturradikala lustmord.
Och somligt är rent barnsligt, med unken doft av groggafton för unga gubbar på Moderata studentförbundet. Det gäller nästan hela det omfattande, osignerade redaktionella materialet. Med glåpord, inte med argument, angrips darwinism, homosexuell kultur, kvinnans rätt till abort - för all del också ekonomisk liberalism och pornografi - och framför allt "feminism och mångkulturalism". Inga försök att avgränsa vilka krav som är berättigade och vilka som eventuellt leder fel hos dem "som strävar efter att förbättra kvinnans ställning i samhället", för att använda ordbokens definition av feminism. Och mångkulturalism kan innebära det mesta från tryckbidrag till invandrartidningar och rätt till ett par timmars modersmålsundervisning till ren gettopolitik, men att tänka så långt är för mycket för de skitnödiga redaktörerna.
Det är alltså problematiskt av flera skäl. För det första får man ingen ordentlig diskussion av kulturkonservatismen. Det blir inte mer än ledarens "vi försvarar traditionella svenska och västerländska värderingar". Det är ju för vagt; till dessa värderingar skulle man kunna räkna exempelvis jämlikhet, upplysningens religionsfientliga förnuft eller darwinism - det menar uppenbarligen inte redaktörerna.
För det andra tycks medborgartanken vara den bärande idén i de mer substantiella artiklarna: medborgarna i en nation har lika rättigheter och skyldigheter oavsett härkomst, religion, kön, förmögenhet eller språk. Men detta är ju snarast kulturradikalism, franska revolutionens stora idé! Ska den nu usurperas av kulturkonservatismen? Se upp, medborgare Björnsson, Carlqvist, Karaveli och Sungur! Aux armes citoyens! I graven med Salt!
Olle Josephson
