Europas nationer förenas och smälter samman i EU. Så ser det ut i de högtidliga visionerna. Men vid närmare betraktande framträder välbekanta slitningar.
Det har kallats för en begravning men liknar mer en uppsluppen xenotransplantation. Ivriga kirurger sammanfogar nyss avlägsnade lemmar och organ i nya former. De säger att de bygger något nytt på ruinerna av den dödförklarade nationen. De kallar nybygget för Unionen. Varför har då Unionen så välbekant stora öron, en så stor nästa och så stor mun?
Nationalstaten kan förstås som ett geografiskt avgränsat område med definierade och mer eller mindre skarpt bevakade gränser. Inom dess gränser råder en av en folkvald församling fastställd rätt, inklusive ett avgränsat våldsmonopol. Ekonomiska transaktioner görs upp med en för området överenskommen valuta. Inom gränserna existerar en viss form av gemensam historisk och kulturell erfarenhet. Den kan vara baserad på ett samfällt språk, men behöver inte vara det. Språkligt homogena nationalstater är snarare europeiskt undantag än regel. Därtill rekvisitan: fana, kungahus/presidentämbete, frimärksutgivning, kanske eget flygbolag och nationellt identifierbar mobiltelefonoperatör (så länge det varar).
Visst finns det exempel på hur nationalstatens gränser trycker och skaver. I tidskriften Arena (nr 6 1999) skriver Per Wirtén om nationsgränser som "lite löjliga och absurda". Han refererar gillande socialantropologen Ernest Gellners definition av nationalism som en "politisk princip som hävdar att en kulturell likhet är det främsta bandet mellan människor i samhället". Nationalism är alltså inte något av naturen givet men en ideologi och en politisk konstruktion. "Därför inget evigt", skriver Wirtén i en rätt tidstypisk dödsruna.
Problemet är bara att den urvattnade nationens avlösare på så många områden uppvisar fullständigt nationsidentiska drag. Om nationen är historiskt död, varför så denna besynnerliga repris i större skala? EU har i skrivande stund: en gemensam lagstiftning, centralbank, (pappers)valuta, yttre gräns och gränskontroll, centraladministration, lagstiftande organ, direktvald politikerförsamling, permanenta korporativa remissorgan, revisionsmyndighet, embryo till central ordningsmakt (Europol), fana, hymn och en uppsjö centrala verk och myndigheter.
Det den Europeiska Unionen ännu inte har, är på god väg att infrias inom en överblickbar framtid:
Reda mynt och sedlar, konstitution, och militär kapacitet. Fortfarande är den gemensamma kassan liten sedd i relation till områdets samlade ekonomiska aktivitet.
På vissa samhällsområden har den dödförklarade nationalstaten fortfarande ett sanktionerat maktmonopol. Men även de bastionerna kan komma att falla. Så återstår bara presidentämbetet, och frimärksutgivningen. Frågan blir då vad som egentligen har förändrats? Vad är det unionen tillför som nationalstaten inte längre förmår? Vad är i samhällelig mening nytt, och vad är bara mer av detsamma?
Delvis nytt är att Unionens beslutsmaskineri agerar i än högre grad autonomt gentemot befolkningen/väljarna än motsvarande organ nationalstatsnivå. Politiker kan återväljas eller förkastas, men den faktiskt beslutade politiken påverkas varken av de som företräder de enskilda medlemsländerna i ministerrådet, eller av den politiska färgen på en majoritet i EU-parlamentet.
Detta är i någon mån naturliga konsekvenser av EU:s storlek, språkliga splittring och de rent geografiska och sociala avstånden mellan väljare och valda. Men det är samtidigt mer än en beklagansvärd konsekvens. Det är också en klart definierad avsikt. Det är inte, och har heller aldrig varit, meningen att folkviljan i parlamentarisk mening (eller i någon annan form) skulle tillåtas äventyra integrationsprocessen och det dagliga beslutsfattandet.
Men i den på sikt beväpnade unionen tillåts varken det pseudodemokratiska parlamentet eller den överstatliga kommissionen något avgörande inflytande över de väpnade styrkorna. Ledningsfunktionen för de kommande militära delarna läggs i händerna på ministerrådet, med ämbetsmannen Javier Solana som telefonsvarare och skytteldiplomat.
Det finns fler exempel: Centralbanken är sorgfälligt undandragen all form av politisk kontroll. De anställda i förbundsordningsmakten Europol ges skattefrihet och diplomatisk immunitet vid tjänstefel. Inom det rättsliga och inrikespolitiska samarbetet utarbetas en ständigt stigande mängd beslutsförslag av ämbetsmannagrupper utom parlamentarisk övervakning värd namnet. Så töms också unionsrekvisitan på sitt föregivna innehåll.
Visst inflytande tillkommer Musse Pigg-parlamentet i Strasbourg. Någon makt ges till Romano Prodi och Margot Wallström i Bryssel. Men de överstatliga organen - de som skulle utgöra Unionens kvalitativa nyordning kontra nationalstaten - de sätts i avgörande frågor på undantag. I stället fälls och nedtecknas de avgörande ledningsbeskeden i Berlin, i Paris och i London. Unionen ges inte mer autonomi än vad Tyskland, Frankrike och i förekommande fall Storbritannien menar tjänar deras egna intressen.
EU blir alls inte ett nationalstaternas föregivna alternativ men mer en förlängning av de dominerande nationalstaternas operativa verktyg. Än mindre ligger något nytt i de närmast krampaktiga försöken att nydefiniera en gemensam europeisk identitet; i sanning ett försök att hävda "en kulturell likhet som det främsta bandet mellan människor i samhället"
Det är möjligt för att inte säga sannolikt att nationalstaten inte är en given storhet i mänsklighetens historia. Människors uppfattningar om den egna nationstillhörigheten har föregåtts av andra tillhörighetsramar (stam, ätt, familj, klass). På individuell nivå är redan idag de referenserna, och andra (köpvanor, musiksmak, utbildning, datorvana, etc.) väl så viktiga.
Men nationalstaternas uttåg och nationalismens död?
Inte på den här sidan upplösningen av EU. -
