Politikerna vågar inte öppet förorda ökad ojämlikhet. Knappt ens nyliberalerna törs gå rakt på sak. Samhällets styresmän förklarar i stället att jämlikheten måste bli mera lagom.
Skulle det kunna stå ökad jämlikhet på en moderat valaffisch?
- Ja, men det gör det inte. Våra valaffischer talar om lägre skatt och bättre villkor för företagen.
Moderaternas viceordförande Lars Tobisson uttalade sig före senaste riksdagsvalet (DN 17 juni 98). Han sammanfattar sekelskiftets vedertagna syn på jämlikhet: det är fint och gott och eftersträvansvärt. Men ökad jämlikhet kräver vad som kallas ekonomisk utveckling, och ekonomisk utveckling går ibland bara att åstadkomma med ojämlikhet.
För att ta sig ur denna jämlikhetens moment 22 måste man inse att sanningen är en annan: jämlikhet är farligt. Den har revolutionär kraft och måste därför oupphörligen desarmeras av dem som vill hålla sig kvar vid makten i ett ojämlikt samhälle.
Den revolutionära kraften är välkänd och erkänd. Inte hade kristendomen kommit långt utan bergspredikan. Inte hade Luthers protestantism blivit ideologi för massrörelser om den inte ifrågasatt kyrkliga hierarkier och hävdat den enskildes väg till frälsning utan prästerliga mellanhänder. 1600-talets engelska revolution hämtar ju inte sin styrka från handelskapitalister utan från jämlikhetsbudskapet hos lewellers och Cromwells järnsidor. Franska revolutionen, ryska revolutionen och den kinesiska kulturrevolutionen behöver inte repeteras i denna tidskrift.
Men ta ett annat, något apart, exempel från 1900-talets andra hälft. Varför är stödet till och sympatin för Israel så stark i Sverige under 50- och 60-talet? Solidariteten med nazismens offer är inte enda förklaringen. Israel framträder också som kibbutzstaten, där medborgarna förenas i hårt arbete och extremt långt drivna jämlikhetsexperiment. Det är kibbutzerna som får ögonen att tåras på Herbert Tingsten och svenska LO-män, som får dem att glömma att Israel är en statsbildning byggd på etnisk diskriminering, en bricka i ett imperialistiskt stormaktsspel, och i stället se det som en modern och framstegsvänlig mönsterstat, långt framom det sönderslagna palestinska samhället.
Värdet av jämlikhet är alltså omöjligt att förneka. Vi kan visserligen fästa olika vikt vid den. En undersökning bland svenska väljare 1998 visade att synen på jämlikhetens betydelse var den fråga som starkast skilde väljare till höger respektive vänster - enligt den traditionella skalan - från varandra. 56 procent av vänsterväljarna tyckte jämlikhet var mycket viktigt jämfört med 39 procent av högerväljarna. Men högerväljarna tyckte för den skull inte att jämlikheten var oviktig. Och det riktigt intressanta är att skillnaden inte är större och att hälften av befolkningen lägger så stor vikt vid jämlikhet trots mediers och ledande politikers trumpetanden under hela 90-talet. (Samma tendens visar sig för övrigt i Umeåsociologen Stefan Svallfors upprepade undersökningar under 90-talet; nittio procent säger sig t.ex. vara för höga skatter.) Den som öppet förespråkar ojämlikhet blir alltså politiskt död inför folkflertalet. I stället ser vi tre strategier för att avväpna jämlikheten.
Den första är det - nästan - öppna förtalet. Den är ovanlig, men kan ändå förekomma hos övertygade nyliberaler. Mauricio Rojas: "Jämlikhet blev likhet, och folkhemmet utvecklades till en mäktig enhetliggörande kraft. Problemet i denna utveckling ligger inte bara i statens/politikens nästan oinskränkta befogenheter. Lika problematiskt är att denna likriktning i jämlikhetens namn har gett oss ett land som institutionellt och mentalt är dåligt förberett för en ny tid som allt mer präglas av mångfald och flexibilitet, en tid som förutsätter starka medborgare med både rätt och möjlighet att experimentera och forma sina egna liv." (Göteborgs-Posten 8 mars 1997). Rojas måste ladda magasinet fullt med nyliberalismens honnörsord för att få skott på jämlikheten. Men lägg märke till att inte ens han vågar ta helt avstånd från begreppet. Han måste omdefiniera först: "jämlikhet blev likhet"; "denna likriktning i jämlikhetens namn".
Då är det vanligare bland nyliberaler att öppet hålla fast vid jämlikhet som något positivt, men begränsa området för den. Carl Rudbeck: "Liksom de flesta andra liberaler hävdar jag en absolut formell jämlikhet inför lagen och inför staten." men "...blir inte störd av om det finns några miljardärer så länge andra har det drägligt" (Dagens Nyheter 9 juni 1997). Alltså, jämlikhet är att alla, utan att störas, ska ha rätt att köpa sig de jurister, TV-kanaler, tidskrifter och intellektuella de har råd med, oavsett om de har det drägligt eller är miljardärer. Inte så konstigt att också denna uppfattning om jämlikhet har fått mycket svagt genomslag. När statsvetaren Maria Boreus i sin avhandling Högervåg (1994) undersöker hur orden rättvisa, frihet, demokrati och jämlikhet omtolkats i samhällsdebatten från 70-tal till 80-tal, konstaterar hon lätt förvånad att jämlikhet visserligen blev ett något ovanligare ord, men i stort sett behöll sin breda betydelse.
Nej, klart vanligast är den tredje strategin, den som Tobisson gav prov på ovan: ibland måste jämlikheten, ty i riksdagens allmänna debatt i höst: "Det ärvärr, stå tillbaka för utvecklingen (eller någon gång "tillväxten"). Den finns också i en socialdemokratisk variant. Den bygger på en trasslig tanke men kan uttryckas tydligt, t. ex. av Göran Persson i riksdagens allmänna debatt i höst: "Det är jämlikheten som är drivkraft för utveckling, utvecklingen är en förutsättning för jämlikhet. Det är detta som är det socialdemokratiska konceptet, den socialdemokratiska idén" (13 oktober 1999).
Göran Persson preciserar inte det luddiga ordet utveckling, men det framgår av talet att han snarast avser stigande BNP. Vi ska alltså matas med någon slags jämlikhetens kostcirkel där både för mycket och för lite jämlikhet gör oss oförmögna att sätta fart på BNP:n. Jämlikheten ska vara lagom.
Men vad är lagom? Har det gynnat "utvecklingen" att jämlikheten gått tillbaka i Sverige under 90-talet. Man kan ta till olika statistiska mått, alla diskutabla, men förändringen är nog ovedersäglig. Någon har t.ex. räknat ut hur en tusenlapp skulle fördelas om man delade in Sveriges befolkning i femtedelar, från den rikaste till den fattigaste. 1992 - efter börskraschen! - skulle fördelningen blivit 369 kr, 229 kr, 190 kr, 131 kr och 81 kr. Motsvarande siffror 1998 är 386 kr, 240 kr, 190 kr, 120 kr och 64 kr. Det är mycket tankelek över dessa siffror, men möjligen antyder de ändå den nya ojämlikhetens struktur. De rika blir rikare, de fattiga fattigare. Gruppen i mitten, dvs. väletablerad arbetarklass och lägre medelklass, behåller i stort sin position, allt räddare för att ramla ned i fattigdom, allt mer sneglande efter strategier att häva sig upp i den övre tredjedelen. Så mobiliseras alltså folkligt stöd för friskolor, aktiefonder, privatiserat försäkringsväsen, utförsäljning av allmännytta och vardaglig främlingsfientlighet - trots att de flesta ändå gillar jämlikhet djupt och varmt. Därför mår vi också illa i ojämlikheten. Ökad ojämlikhet skapar stressjukdomar, ökad dödlighet bland de fattiga och över huvud taget försämrad folkhälsa. Man behöver inte gå till extremfallet Ryssland för att se det. Omjämlikhetens skadliga inverkan på mental och fysisk hälsa är väl belagd, såväl i Sverige (folkhälsokommittén) som internationellt (se t.ex. Richard Wilkinson: Unhealthy societies. The afflictions of inequality. 1996). Utveckling?
Självfallet ligger det något litet av sanning i alla tre försöken att desarmera jämlikheten, annars skulle de inte tas i bruk. Våra liv skulle onekligen bli ovärdigare om jämlikhet vore likriktning så att vi t.ex. alla kunde köpa endast svarta, grå eller röda kläder, eller så att vi bara kunde välja mellan åtta amerikanska sitcoms med fjortishumor när vi skulle se på TV. Men det är ju tvärtom: jämlikhet är en nödvändig, om än ej tillräcklig, förutsättning för mångfald. Det räcker att gå på ett vanligt föreningsmöte för att konstatera faktum: när jämlika möjligheter finns för mötesdeltagarna att komma till tals, formellt och reellt, brukar åsikterna brytas som djärvast mot varandra.
Och visst är det enklare med jämlikhetsreformer om ingen blir fattigare av dem utan bara de relativa skillnaderna minskar; så långt kan man hålla med Göran Persson. Men det är inte en nödvändig förutsättning. Under andra världskriget var det inte många som fick det bättre i Sverige, med absoluta mått, men ransoneringspolitik, ökat skatteuttag och en väldig ökning av statliga regleringar ökade jämlikheten påtagligt, både materiellt och mentalt. Det väckte föga motstånd, om inte annat därför att det trots allt rådde enighet om övergripande politiska mål. Men det var farligt för överheten. 1944-47 står nog Sverige, liksom övriga Europa, närmare en socialistisk samhällsomdaning än någonsin (fast det behöver ju inte säga så mycket) under 1900-talet, 1917-19 inräknat. Det krävdes planhushållningsmotstånd, Marshallhjälp och Nato för att få stopp på processen.
I mindre skala upprepas förloppet på 1970-talet, som nog är det jämlikaste av svenska årtionden, både i siffror och tidsanda. (Det var på den tiden folk kunde skämmas om de inte vuxit upp i arbetarklassen.) Men av olika skäl förmådde aldrig de folkliga krafterna samla sig till riktig offensiv, utan SAF med allierade kunde slå tillbaka i väl genomförda kampanjer.
Förutsättningen för jämlikhet är alltså inte BNP utan politiska styrkeförhållanden, klasskamp helt enkelt. Förmår en politisk rörelse ta fasta på det väldiga folkliga stöd som finns för jämlikhet kan den nå mycket långt. Inte bara till ett samhälle med god folkhälsa, stor frihet och mångfald i idéer och livsstilar, utan faktiskt ända till socialismen.
Ett socialistiskt samhälle präglas inte av absolut jämlikhet. Både praktiska erfarenheter och teoretiska invändningar av Marx och andra visar det. Men socialistiska samhällsomdaningar har aldrig kunnat genomföras utan stora språng framåt mot jämlikhet.
"Ökad jämlikhet" framstår i 1900-talets historia som en klassisk men lite töntig och halvt övergiven socialdemokratisk paroll. Det är fel. Jämlikheten är möjlig! Jämlikheten är revolutionär! -
