En människa skild från samhället är ingen människa, men vad är djurens samhälle? Djurrättsfilosofin utnyttjas för att sätta förnedringen av människan i system med industriell effektivitet. I andra delen av sin artikel om djurrättsfilosoferna prövar Niclas Andrén och Ulf Karlström en marxistisk etik i frågan. Första delen stod att läsa i Clarté 3/99.
I föregående artikel granskade vi tre strömningar bland förespråkarna för djurens rättigheter: den intresseutilitaristiska filosofin (Singer), rättighetsfilosofin (Regan) samt den något heterogena ekosofin och djupekologin. Samtliga står i ett direkt motsatsförhållande till marxismens människo- och samhällssyn.
Marx eller Engels har aldrig behandlat frågan om en specifik marxistiskt moral eller moralteori, annat än i förbigående och då i aforistisk form. Däremot går det att härleda en moralsyn från marxismens kunskapsteori, historiefilosofi och de olika ideal eller utopier som Marx eller Engels formulerade. I det som följer gör vi några försök att teckna konturerna till en marxistisk etik.
Liksom Aristoteles och Hegel betonar Marx att människan är en samhällsvarelse. Det utmärkande för människan som art är enligt Marx att hennes livsaktivitet, till skillnad från djurens, är medveten och har förmågan att kumulera den förvärvade kunskapen. Den verksamhet som människan utövar för att upprätthålla sin fysiska existens, är således inte en instinktmässig verksamhet utan en medveten verksamhet som på ett avgörande sätt skiljer det mänskliga arbetet från djurens. Karakteristiskt för människan är just hennes sätt att producera. För att fortleva måste både människan och djuren skaffa föda, men till skillnad från djuren som tar vad som finns i naturen producerar människan sina livsuppehållande medel. Denna förnödenhetsproduktion gör människan till en historisk varelse. Viktiga utgångspunkter för marxismen är därmed såväl materialismen som utvecklingstanken. Människan som historisk varelse är formad av omgivningen men formar samtidigt både sig själv och omgivningen i social praxis. Genom arbetet och sin verksamhet gör hon sig till vad hon är. Historien är en pågående skapelseprocess där människosläktet förverkligar sig, där människan blir människa i ett skapande samspel med sina medmänniskor och med sin omgivning. Denna utveckling och förändring är det väsentliga i den historiska utvecklingen. Det mänskliga släktet har en historia, och människan uppfattar sig själv som en historisk varelse. En människa helt skild från samhället är ingen människa; hennes natur visar sig först då hon blivit civiliserad.
Människan är ensam om att ha ett symbolspråk och inte enbart ett signalspråk, vilket även vissa djur kan ha. Människan kan planera vad hon ska producera för att senare även producera det utifrån sin teoretiska föreställning.
Marxismens samhällssyn får självfallet etiska konsekvenser. Marxismens syn på etik har ofta blivit missförstådd eller avsiktligt förvrängd. Ofta har man felaktigt tillskrivit marxismen enbart en fördömande ställning inför moraliska problem. Den marxistiska kritiken drabbar både moral och omoral i det förflutna genom att visa hur de har uppstått ur varandra. Försöken att tillskriva marxismen en "omoralisk cynism" måste därmed avvisas: marxismens intention är inte att förkasta all moral utan att skapa en ny etisk inställning befriad från alla ideologiska illusioner. Genom en hänsynslös demaskering av det borgerliga tänkandet står den marxistiska kritiken i ett intimt sammanhang med arbetarklassens och de breda folklagrens praktiska befrielsekamp. Därmed ställs även kampen för att förändra samhället i centrum.
Då den uppåtstigande klassen befriar sig från de illusoriska värdena inser den att det är möjligt att skapa sina egna värden, sin egen historia, sina egna förebilder och sin egen heroism. Det verkliga är inget orörligt eller givet. Det verkliga är vardande och därmed möjlighet. Det möjliga, det som inbegriper det aktuella i tillblivandets utveckling, är blomman i utvecklingen av människan.
Att marxismen manar till handling, till uppror, och förklarar att undergivenhet och resignation är förkastliga beror just på att något annat har blivit möjligt och att overksamhet därför framstår som felaktig och t.o.m. orimlig.
Utifrån denna redogörelse för marxismens synsätt kan vi diskutera och förhålla oss till de olika biocentriska rörelserna. Till att börja med måste vi ge Peter Singer rätt då han bestrider att det finns en diskontinuitet mellan djur och människa vad gäller förmågan att lida (och därmed ha intressen). Däremot måste vi avvisa premissen att intressen grundar rätten. Det föreligger en artmässig diskontinuitet: människans kvalitativa överlägsenhet i den kulturella och historiska utvecklingen öppnar ett svalg mellan djur och människa. Djur saknar historia och kultur, de har endast olika former av beteenden och överför inget nytt släktarv från generation till generation (utöver vad som fixeras av generna). Ser man det så, är det otänkbart att hävda att det är bättre att offra en senildement gamling än en frisk orangutang. Därmed respekterar vi det mänskliga och räknar in alla människor i en historisk och social gemenskap, även de individer som av olika skäl endast uppvisar rester av tecken på mänsklighet. Intresseutilitaristernas synsätt, dvs. att betrakta de utpekade grupperna av människor som lägre stående varelser, måste därför avvisas utifrån ett marxistisk perspektiv. Det är möjligt att den stillsamme och välmenande filosofen Singers intention är att lyfta upp djuren till människans nivå, men konsekvensen av hans syn blir att vissa människor i moraliskt hänseende jämställs med djur. För en marxist är detta oacceptabelt.
Singer är heller inte konsekvent i sin fi-losofiska grundsyn. Utilitarismen är inte tillräcklig för att hävda att det är fel att döda och äta djur. Om vi använder nötboskap och får i naturvårdens tjänst och låter dem hålla landskapet öppet och senare slaktar dem på ett värdigt sätt utsätter vi inte djuren för lidande. Det öppna landskapet är en ren kulturprodukt och vi tillskriver det inga metafysiska värden. sklighet att göra,Vi konstaterar blott att flertalet människor upplever tillfredsställelse inför det öppna landskapet och därför tar vi nötboskap och får i anspråk. Om vi skulle låta djuren självdö och förmultna ute i markerna har det inte med mänsklighet att göra, utan måste rättfärdigas med en religiös och ytterst metafysisk grundval. Det är naturligtvis inte förenligt med ett marxistiskt tänkande. I stället bör vi avliva djuren på ett skonsamt sätt och tillgodogöra oss köttet som föda.
I Tom Regans filosofi är tesen om djurs rättigheter ett fundament. Föreställningen om rättigheter (djurs eller människors) kan sägas vila på två helt skilda antaganden. I det ena fallet hävdar man en universalism eller förekomsten av eviga värden, oberoende av tid och rum. En sådan ståndpunkt förutsätter i princip ett religiöst system - förekomsten av en gud eller gudssystem. I det andra fallet betraktar vi rättigheter som positiva sociala och historiskt bestämda konstruktioner. Regan hamnar därför ofelbart i en ahistorisk fälla. Fri- och rättigheter har aldrig existerat före och/eller oberoende av det mänskliga samhället, utan de uppstår på ett visst stadium i det mänskliga samhället. Fri- och rättigheter är mänskliga fenomen, de uppstår och bestäms socialt. Endast människan lever - i bästa fall - efter etiska regler och har de egenskaper som ligger till grund för moralen. Endast människor bekymrar sig över hur djur och miljö ska behandlas och skriver debattinlägg i ämnet. Djur är inte moraliska subjekt, och om djuren ändå tilldelas moraliskt värde och tillskrivs rättigheter, beror det på att vi människor väljer att behandla dem som jämbördiga. Det är då rättigheter som vilar på en frivillig överenskommelse mellan människor inom en viss gemenskap.
Ett annat av Tom Regan felslut rör frågan om medvetande hos djur. Han skriver:
"Den som vägrar att inse det rimliga i att många andra djur förutom Homo sapiens har ett mentalt liv, han är den som har fördomar, som hemfaller åt människochauvinism - den inbilska tron att vi (människor) är så ytterst speciella att vi är de enda medvetna varelserna på jordens yta."
Regan framställer medvetandet som något fixerat och entydigt, något man kan ha eller inte ha. Det är en myt som Regan försöker lyfta fram. I själva verket har olika former av medvetande skapats under evolutionens gång. Filosofen och kognitionsforskaren Daniet Dennet har i en rad publikationer identifierat flera olika typer av medvetenhet, vilka kan tänkas samverka eller vara hierarkiskt ordnade. Regans felslut består i att han tar för givet att en form av medvetande - hos djur - i förlängningen leder till en rättighet.
Man kan ifrågasätta biocentrismens resonemang utifrån både filosofiska och naturvetenskapliga grunder. Det "panglossiska paradigmet", dvs. att naturen är "vist ordnad" och att det "naturliga" bör upphöjas till moraliskt rättesnöre för mänskliga samhällen, saknar allt naturvetenskapligt stöd. Naturen är varken vist eller ovist ordnad, den bara är. Inte heller är naturen moralisk eller omoralisk, den är amoralisk. Djupekologin förnekar detta och utrustar Naturen med ett slags inneboende moralsystem. Naturen kan bli "kränkt" och slår då tillbaka. Stefan Jarl gjorde som bekant en uppmärksammad och mycket suggestiv film på detta tema, Naturens hämnd. En del av anhängarna har ur dessa resonemang dragit, milt uttryckt, skrämmande slutsatser. Om naturen snart kommer straffa människorna, varför inte hjälpa den på traven?
Vi såg i förra artikeln att ett av männis-kornas "brott" mot "helheten" var överbefolkningen. Det ideala antalet människor enligt James Lovelock, med hänsyn till djurens behov (!), är cirka 500 miljoner. Arne Nss vill sänka detta till 100 miljoner. Hur ska man rent konkret komma ner till dessa siffror? Ja, ekosofen William Aiken har lugnt och sakligt utarbetat och publicerat ett "dödsprogram", där han menar att "en omfattande dödlighet bland människorna vore en fördel. Är vi skyldiga att framtvinga den? Är det vår arts plikt att, i förhållande till helheten, eliminera 90 procent av vårt antal?"
Citatet är hämtat från ett verk med högt anseende, en essäsamling om miljöetik som redigerats av Tom Regan. Det är dessvärre inte frågan om en marginell text som avspeglar en sinnesförvirrad och isolerad åsikt. Flera ekosofer har uttryckt liknande tankegångar, och i mer urvattnade versioner når människoföraktet breda folklager, långt utanför de egentliga icke-humanistiska kretsarna. Det är för många inte riktigt rumsrent att tycka att människan är bra - på senare tid används uttrycket "skapelsens krona" uteslutande ironiskt, medan de korrekta epiteten snarare anses vara "parasit" eller "skadedjur". Förnedringen av människan har satts i system med industriell effektivitet vilket resulterat i att hon för många framstår som en särskilt missanpassad art.
En annan tanke som finns i samtliga tre strömningar är en form av vetenskapsfientlighet. Se bara vad människan med sin teknik gör med den oförstörda naturen, med djur och växter, med vattnet, skogen, jorden och luften! Människan ställer till med ett elände, och ytterligare vetenskapliga landvinningar kommer bara ställa till med ytterligare elände. Mot denna svartsyn bör ställas en utvecklingsoptimism, utan att man för den skull blundar för problemen. Dagens forskare blundar heller inte, utan har tvärtom lyckats lösa flera miljöproblem som tidigare var akuta. Med hjälp av forskning, teknik och vetenskap har man alltså uppnått en hel del positiva resultat. Däremot kan stora företags eller organisationers kortsiktighet (av profitintresse eller annan typ av instrumentalism) leda till missriktad forskning. Det har dock inte primärt med det vetenskapliga arbetet att göra, utan mer med de ramar inom vilken forskningen låses in.
Samtliga hot idag mot natur och miljö kan inte skrivas på kapitalismens konto, men som marxister vill vi peka på de skador som kortsiktiga ekonomiska intressen orsakar, liksom djurfabrikernas och den storskaliga livsmedelsindustrins instrumentella inställning till djuren. Där betraktas djuren som ting som man inte behöver ta någon som hänsyn till och som uppenbarlige djurens välbefinnande. Sn behandlas på ett sådant sätt att de tillfogas lidande. Sådan verksamhet hör inte hemma i ett marxistiskt samhälle.
Att ta avstånd från djurrättsfilosofierna innebär inte att man måste avstå från att engagera sig för djurens välbefinnande. Sådan verksamhet som Peter Singer redogör för i sina böcker, t.ex. misskötsel och djurplågeri, måste betraktas som skändligheter som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle. Singers förtjänst består i att ha argumenterat och väckt opinion för de plågade och misskötta djurens sak. Även om det tyvärr finns alltför många exempel där behandling av djur överskridit de moraliskt försvarbara gränserna, kan vi dock inte ta avstånd från all djuruppfödning och alla typer av djurexperiment.
Marxismen ger ingen moralisk vägledning då det gäller köttätande. Den varken förkastar eller förespråkar vegetarianism eller veganism, men då köttproduktion tveklöst är ett resursslöseri, bör den kraftigt minskas. I framtiden blir det kanske nödvändigt att den i stort sett upphör. Beträffande djurförsök är det övervägande antalet av dem inte endast plågsamma utan dessutom onödiga. De sker i kommersiella syften, för att ta fram nya, nästan identiska produkter som de vilka redan finns på marknaden. Ändamålen måste betraktas som otillräckliga för att motivera plågorna; endast de relativt få djurförsöken i vetenskapliga och medicinska syften kan betraktas som berättigade.
Även efter det att kapitalismen är historia, i ett framtida socialistiskt samhälle, kommer det att råda motsättningar och konflikter om djur- och miljöfrågor. En klassisk motsättning är den mellan omedelbara och långsiktiga intressen. Därför behövs en omfattande skyddslagstiftning för djur och natur vilken slår vakt om egenskaper som bärkraft och uthållighet för att möjliggöra olika ekosystemtjänster som människan kan ha nytta av. Vi skyddar således inte naturen och djuren för deras egen skull utan för människans skull. En förnuftig miljöetik innebär då att människan kombinerar sin antropocentriska syn med ett ansvar för allt realt i naturen. Då människan söker sin sanna fördel i biosfären, skyddar hon och tar ansvar för en rad djur, växer, landskap etc. därför att de betraktas som värdefulla för henne. För den antropocentriska miljöetiken är den förnuftiga människan måttet för all etisk handling. I kraft av sitt förnuft har människan rätt (hon tar sig rätten = makt) att handla som hon vill, men hon har även ansvar. Som förnuftig och intelligent varelse avstår hon därför från en stor del av den kraft hon kan manifestera: i stället för att utöva sitt otyglade herravälde över naturen, måste hon bevara den och skona den från onödiga ingrepp. Människans framfart måste bromsas och istället måste en mer långsiktig samverkan komma till stånd - vi är inte oberoende av den övriga naturen, och därför bör vi ta hänsyn till såväl djuren som naturen som helhet. I detta avseende kan man kanske tala om en form av "naturens rättigheter", men de är ytterst tolkade i ljuset av människans bedömning att ett bevarande av naturen innebär mänsklighetens väl.
Den marxistiska hållningen förkastar uppfattningen att icke-människor eller naturen kan upphöjas till moraliska subjekt eller till en motpart i ett naturfördrag. Den förkastar uppfattningen att naturen kan fungera som moraliskt rättesnöre för mänskliga samhällen, liksom uppfattningen att djur, träd och andra naturföremål har grundläggande moraliska rättigheter. Marxismen är en humanism som sätter människan i centrum och inte det biologiska livet som sådant. Människan är inte ett djur bland andra, utan en unik varelse. Vi har i denna artikel försökt visa varför hon är det. Våra förpliktelser och vår hållning mot den övriga naturen måste utarbetas utifrån en humanism som tveklöst erkänner människan som denna planets enda moraliska subjekt. -
Litteratur
Andersson, Lars: Alienation: En genomgående linje i Karl Marx tänkande. Nora 1997
Cornforth, Maurice: Marxismens filosofi- den dialektiska materialismen. Stockholm 1969
Dennett, D: Hjärnstormar. Nya Doxa 1992
Dennet, D: Att förstå medvetandet. Natur och Kultur 1995
Grenholm, Carl-Henric & Lantz, Göran (red.): Etik, religion och samhälle. Nora 1992
Korsch, Karl: Marxism och filosofi. Stockholm 1972
Krapotkin, Peter: Inbördes hjälp. Stockholm 1978
Lefebvre, Henri: Marx sociologi. Stockholm 1968
Lefebvre, Henri: Marxismen. Uddevalla 1969
Marx, Karl: Kapitalet. Första boken. Stockholm 1974
Nordin, Ingemar: Djur är inte människor: En filosofisk granskning av veganismen. Göteborg 1997
Wandén, Stig: Etik och miljö: De svåra vägvalen i ny belysning. Stockholm 1992
