Den svenska nationalismen konstruerades av överklassen som värn mot den framväxande arbetarrörelsen. Kunglig prakt, stormaktstid och interiörer från det gamla bondesamhället fördes samman i förmodern symbolvärld.
Mönstret var tyskt. Det byggde på Herders tankar om folken som slutna enheter, bärare av artegna egenskaper och själar. Svenskheten gavs en etnisk dimension: patriot var den som skyddade folket från det främmande. I soldatstadgan 1930 stod att "Det är i folkets rasegenskaper vår förmåga och kraft ytterst består."
Vänstern och liberalerna kom att argumentera mot denna överklassnationalism längs två linjer: Å ena sidan avslöjades myterna och symbolerna förkastades - så gjorde Strindbergs Montanus i Röda rummet, ungsocialister och senare även Tingsten. Å andra sidan omdefinierades den nationella symbolvärlden: I förstamajtågens fanborgar syntes tidigt den blågula flaggan. Per Albins fosterlandskärlek blev omisskännligt social och folkhemsk. Även kommunisterna slöt an till denna tradition. Lenin hade i polemik mot Rosa Luxemburg försvarat Norges avskiljande från Sverige med universalistiska argument. När andra världskriget bröt ut försvarade liberaler, socialdemokrater och kommunister i patriotisk anda fosterlandet mot de nazistiska landsförrädarna.
Denna folkliga nationalism byggde vidare på en fransk, inte tysk, beskrivning av det nationella. Där finns ingen plats för ras eller etnicitet. I centrum står i stället begrepp som medborgarskap, politiskt program och, för att göra demokratin möjlig, ett gemensamt språk. Så hade det varit 1789, så var det i Sverige 1939.
Idag säljer överklassen ut det nationella oberoendet genom EU-anpassning och genom att acceptera den nya försvarsdoktrin som ger stormakterna rätt att i strid mot FNs stadga ingripa till försvar för vad man kallar "mänskliga rättigheter." Tredje världen aborteras ur det allmänna medvetandet, en europeisk identitet skapas. Inåt söndrar man genom ideologin om det multikulturella: särart och segregering i stället för solidaritet och integration. Agerandet tjänar överhetens klassintressen.
Vänsterns uppgift blir i detta läge att försvara välfärd, demokrati och natio-nellt oberoende. Bara genom att hålla samman dessa tre kampavsnitt kan rasism och multikulturalism bekämpas på ett effektivt sätt. Samtidigt som man respekterar skiftande kulturella identiteter och ger varje svensk medborgare rätt att utveckla sitt modersmål, så gäller de övergripande kraven: integration, arbete och goda kunskaper i svenska språket. Gentemot nationell och europeisk chauvinism måste vi hävda en universalistisk människosyn och solidaritet med tredje världens folk.
Förmår vänstern inte fatta problemet rätt ligger fältet öppet för högerpopulism och etnifiering av samhällets grundläggande klassmotsättningar.
Niklas Nåsander
