Vi har en plan! Planekonomi är både förnuftigt och möjligt. I några viktiga artiklar i detta Clarténummer visar vi planekonomins möjligheter. Egentligen inga konstiga idéer.
Under trettiotalet, och även en bra bit in i efterkrigstiden, var planekonomin det naturliga socialistiska alternativet till kapitalismens kriser och kaos. Det ansåg både kommunister och breda grupper av socialdemokrater. Även de som tidigt var kritiska till Sovjetunionen såg i femårsplanernas ekonomi något förnuftigt.
Sovjetunionen och dess planekonomiska system stagnerade och bröt samman. Kinas och andra självständiga stater misslyckades att skapa stabila alternativ till den utvecklingen. Även bland vänsterns radikalare grenar tycks det ha förlamat alla mera handfasta tankar på socialism som ett radikalt brott med marknadsekomin. Lite arbetarägande på lokalplanet, lite kollektiva fonder och ramplanering av marknaden på det nationella - eller internationella - planet, "thats it".
Vi är av en annan åsikt. De vanligaste borgerliga argumenten för att begrava den socialistiska planhushållningstanken synes oss svaga. Och de försvagas ytterligare av den politiska och tekniska utvecklingen.
Ett återkommande argument är att planekonomi, genom att koncentrera den ekonomiska makten till ett centrum, är oförenlig med demokrati och pluralism. Med nödvändighet skulle det leda till despoti av stalinistiskt slag. Förutom att andra, politiska förklaringar till despotin sopas under mattan, så innebär detta för det första en indirekt skönmålning av det demokratiska tillståndet i många länder med kapitalistiska ekonomier: Chile under Pinochet, Singapore, m. fl. För att nu inte diskutera den politiska apatin och det extremt låga valdeltagandet bland de fattiga i USA. För det andra är det svårt att ta denna typ av argument på allvar när det framförs av personer som inget har att invända mot att den globala ekonomin alltmer domineras av transnationella koncerner - privata planekonomier - med omsättningar större än många nationalstaters samlade ekonomiska resurser.
Ett annat argument, ofta framfört av ekonomer, är att planekonomi inte fungerar rent ekonomiskt i en utvecklad ekonomi. Den skulle vara för komplex för att styras från ett centrum. Paul Cockshott och Allin Cottrell tänker annorlunda; vi introducerar dem i två artiklar i detta tema. Visst ställde den stora informationsmängden de sovjetiska planerarna inför svårlösliga problem, medger de. Men den snabba utvecklingen på det informationstekniska området under de sista decennierna hunnit ikapp och förbi de tekniska problemen med en centralplanerad ekonomi. Med stöd i bl.a. Marx Kritik av Gothaprogrammet - ur vilken vi publicerar ett utdrag - förespråkar Cockshott och Cottrell ett ekonomiskt distributions- och kalkyleringssystem baserat på samhällelig arbetstid. Samma tekniska utveckling som underlättar denna effektiva centralisering skapar samtidigt nya möjligheter för en radikal demokrati med direkt folkmakt över de viktiga produktions- och planeringsbesluten. Och man undviker parlamentarismens ofrånkomliga tendens att utskikta proffspolitiker som är isolerade från folket.
Vi menar inte att Cockshott och Cottrell sagt sista ordet om hur en socialistisk planekonomi ska se ut. Den långtgående centralismen i den föreslagna planeringsproceduren - om än aldrig så demokratiskt förankrad - tål exempelvis att diskuteras.
Vi publicerar också en recension av Lennart Samuelsons bok om den sovjetiska planekonomin, vilken driver tesen att denna från starten var inriktad på krigsförberedelser, och därav fokuseringen på forcerad utbyggnad av den tunga industrin. Detta i sig intressanta påstående har också bäring på frågan om planekonomins möjligheter och begränsningar: Hur mycket av systemets erkända brister i att tillfredställa folkets behov av konsumtionsvaror beror på denna medvetna politiska prioritering, och hur mycket på själva planeringssystemets tillkortakommanden?
Med detta tema vill vi genom att lyfta fram väl genomarbetade förslag bidra till en ny planhushållningsdebatt. På vänsterkanten till att börja med, men det långsiktiga målet är ett annat. I den allmänna politiska debatten vill vi åter föra upp på dagordningen frågan om något annat än kapitalismen och marknadsekonomin. Vi har en plan!
