Radikal demokrati och effektiv planering. Det måste vara den principiella grunden för socialismen. Och det är genomförbart. Anders Axelsson presenterar de brittiska samhällsvetarna Paul Cockshotts och Allin Cottrells modell för en fungerande planekonomi.
"Med Sovjetunionens sammanbrott har socialismen i praktiken visat sig vara ett misslyckat samhällssystem". Det råder bred uppslutning i den politiska och ekonomiska debatten kring detta påstående. Alla som envisas med att kalla sig socialister är tvingade att på något sätt förhålla sig till det. Det räcker knappas med att bara hänvisa till kapitalismens eländighet. Vi socialister måste också kunna formulera trovärdiga alternativ.
Ett osedvanligt konstruktivt inlägg i debatten är W. Paul Cockshotts och Allin Cottrells Towards a new socialism (Spokesman, Nottingham, England). Deras bok utkom redan 1993 men väckte då ingen uppmärksamhet. Den är en genomarbetad kritik av borgerliga såväl som s.k. marknadssocialistiska argument mot möjligheten till en demokratisk planekonomi. Cockshott och Cottrell belyser den revolutionära socialismens möjligheter i ljuset av de ryska och kinesiska revolutionernas utveckling. De räds inte heller att göra upp med svaga sidor hos den klassiska marxismen.
En del idealistiska marxister har hävdat att Sovjetunionen aldrig var någon socialistisk stat eftersom där inte rådde demokrati. Det är en ovetenskaplig hållning, enligt Cockshott och Cottrell. Man måste kunna tänka sig olika socialismer. Det sovjetiska samhället hade många negativa och problematiska sidor. Just därför är misslyckandet så viktigt för marxistiska socialister.
Enligt Cockshott och Cottrell baserades den sovjetiska ekonomin på ett helt annorlunda sätt att bestämma merproduktionen än under kapitalismen. I den sovjetiska planeringen bestämde man med politiska beslut proportionerna mellan å ena sidan merproduktionsdelen - dvs. den del som kunde användas till investeringar - och å andra sidan den socialt nödvändiga delen av produktionen, den som gick till konsumtion och livsuppehälle. Denna beslutsmodell är i linje med Marx föreställningar om "samhälleliga beslut". Med den viktiga skillanden att Marx tänkte sig detta i en radikal demokrati.
Detta är också den viktigaste lärdomen av det sovjetiska misslyckandet. Den principiella grunden för en ny socialism måste vara radikal demokrati i kombination med effektiv planering. Utan demokrati kommer ledarna snabbt ta till tvångsmetoder för att säkra en merproduktion, och om tvånget senare skulle mildras kommer det mycket snart resultera i stagnation. Precis detta hände i det forna östblocket. Och förutsättningen för ett effektivt planeringssystem är en öppen debatt och möjlighet att experimentera med olika metoder.
Marx, Engels och Lenin var alltid mycket starkare i sin kritik av kapitalismen än i att utveckla teorier om ekonomisk och politisk organisation i det socialistiska framtidssamhället. Men socialismen kommer aldrig att vinna någon bredare tilltro om vi inte någorlunda i detalj kan redovisa principerna för hur detta samhälle ska se ut. Cockshot och Cottrell argumenterar för en bestämd modell: det jämlika samhället uppnås bäst med en kooperativt planerad social ekonomi under en direktdemokratisk konstitution.
Ett av socialismens huvudmål har alltid varit att upphäva de stora ojämlikheterna i det kapitalistiska samhället. Grunden för det ojämlika samhället är exploateringen. Människor erhåller inte lön som motsvarar deras arbetsinsatser.
Idéerna om hur den samhälleliga ojämlikheten i ekonomiska termer ska avskaffas är inte nya. Den socialistiska grundtanken har alltid varit att det rättvisa samhället måste bygga på principen att de som arbetar ska ha fullständig tillgång till frukterna av sina mödor. Endast arbete kan vara en legitim inkomstkälla (för de som är arbetsföra). Den stora fördelen med denna princip är att den erbjuder en enhetlig grund för ett helt system, inte bara för den ekonomiska organisationen, utan också en helt ny rättslig, moralisk och social ordning. Detta förutsätter ett monetärt system byggt på arbetstid i stället för på godtycke och meningslösa valutaenheter som pund, dollar eller ecu. Människor bör avlönas med arbetstimmar i stället för pengar i slutet av veckan. Betalningen för varor och tjänster bör också ske i termer av arbetstid. En ekonomi grundad på tid-priser innebär även att man bygger in den demokratiska idén om mänsklig jämlikhet i själva systemet. Cockshott och Cottrell menar i Marx efterföljd att det penning- och varulösa samhället är fullt möjligt att förverkliga.
I den marxistiska traditionen har arbetsvärdeläran ofta ansetts vara en del av analysen av kapitalismen, men utan större relevans för socialismen. Men värde existerar i varje samhälle med en social arbetsdelning. Frågan är bara hur värdet manifesterar sig i en socialistisk ekonomi. Måste det visa sig indirekt genom ett bytesvärde eller kan det uppenbara sig som en relation mellan arbetstider?
Inget socialistiskt land har lyckats förverkliga Marx idéer om ett penninglöst system där man i stället bokför mängden arbetad tid. Marx kritiserade visserligen utopiska socialister som John Gray, Proudhon och Rodbertus för deras idéer om arbetskrediter. Marx hade helt rätt i sin kritik, enligt Cockshott och Cottrell. Proudhon och de andra hade en naiv föreställning att arbetskrediterna skulle verka i en fortsatt privat ekonomi där utbud och efterfrågan var styrande principer.
Men arbetskrediten skulle däremot vara ett kraftfullt instrument i en samhällskontrollerad ekonomi. Där är arbetet "socialt" i en omedelbar betydelse genom att vara underställt en redan etablerad central plan. Här är beräkningen av arbetets andel i varorna ett avgörande element i planeringsprocessen. Och hur resurser ska fördelas i linje med föränderliga sociala behov och prioriteringar avgörs genom gemensamma beslut.
Det är nu en sak att på filosofisk grund hävda alla människors jämlikhet. Men i praktiken kan vi inte förneka att det finns avgörande skillnader mellan människor i förmåga och kunskaper att utföra olika arbeten. Måste då detta faktum leda till uppfattningen att klassamhället är en nödvändighet?
Cockshott och Cottrell går grundligt igenom argumenten. Varför ska t.ex. högutbildade ha mer betalt? Ska det verkligen ses som ett "offer" att gå vidare till högre studier i stället för att direkt efter skolan gå ut i produktionen. Människor med utbildning får oftast mindre slitsamma och mer kreativa arbeten. I ett socialistisk samhälle skulle naturligtvis studier inte heller finansieras genom privata lån utan lön efter arbetstimme skulle tillämpas här precis som inom alla andra sektorer i samhället.
Under kapitalismen använder man sig effektivt av arbetslösheten för att tvinga folk till arbeten där det råder brist. En grundläggande princip i ett socialistiskt samhälle måste vara den fulla sysselsättningen. Faktum kvarstår dock: vissa jobb är mindre trevliga än andra. Socialistiska samhällen måste ta ställning till om problemet ska lösas genom förbättringar av arbetsförhållandena och kvalitén på arbetet eller genom högre löner som lockar folk till de riskfyllda och skitiga jobben. Det skulle bli en politisk fråga.
V]`acjtxwxÄr inte risken stor att arbetseffektiviteten går förlorad när det socialistiska samhället garanterar alla medborgare arbete? Cockshott och Cottrell tror att en kvalitativt annorlunda arbetsmoral kommer att uppstå i ett jämlikt demokratiskt samhälle där alla arbetar för det gemensamma goda. Men det vore naivt att tro att detta löser alla problem. Med inspiration från arbetspoängsystemet i Kinas tidigare folkkommuner skissar författarna här ett demokratiskt system med nivåer på arbetsproduktiviteten (fortfarande beräknad på arbetstiden), där man frivilligt eller på instiftan av kollektivet kan välja att lägga sig på en högre eller lägre nivå. Med detta skulle naturligtvis följa lägre eller högre tilldelning av arbetskrediter. Med en sådan gradering skulle den högpresterande arbetarens bidrag få sitt erkännande och uppskattning samtidigt som plankommittéen skulle få mer korrekt information om hur den samhälleliga produktionen ska beräknas.
Hur ska man då i en planhushållning värdera kvalificerat arbete i förhållande till enkelt arbete? Det principiella resonemanget är det klassiskt marxistiska: En arbetstimme från en kvalificerad arbetare måste betraktas som ett sammansatt arbete, som en multipel av ett okvalificerat arbete, och multiplikatorn är inte godtycklig utan helt enkelt beroende av de kostnader som krävts för att skaffa kvalifikationen. Samhället har redan mött den extra kostnaden genom att avlöna arbetarens utbildning, så det finns ingen anledning att betala högre lön. Men multipeln för kvalificerat arbete är viktig för att utarbeta statistik för de verkliga samhälleliga kostnaderna för olika projekt. En uppgift som kräver kvalificerad arbetskraft är mer kostsam för samhället även om de utbildade arbetarna betalas samma löner som deras mer okvalificerade kamrater.
I historiens ljus kan vi se att det egentligen bara var i Kina under kulturrevolutionen som man på allvar tog upp kampen mot lönedifferentieringen. I de flesta andra socialistiska länder stod frågan om att övergå till ett betalningssystem beräknat på arbetstimmar över huvud taget inte på dagordningen.
Enligt Cockshott och Cottrell bör alltså den samhälleliga rationella ekonomiska kalkylen grundas på arbetstiden. Detta kommer inte bara att främja social rättvisa utan även den tekniska utvecklingen. De menar vidare att detta inte bara är en allmänt trevlig idé utan, tack vare den moderna datatekniken, fullt genomförbart. (Och det har hänt en hel del på datorområdet sedan Cockshotts och Cottrells bok kom ut 1993. Se vidare deras artikel i detta Clarténummer.)
Hur ska då en ekonomisk planering under demokratisk kontroll utformas?
Planeringsbesluten kan indelas i tre nivåer: makroekonomisk planering, strategisk planering och detaljerad produktionsplanering.
1) I den makroekonomiska planen formuleras de allmänna linjerna för ekonomin i stort. De demokratiska församlingarnas vilja och beslut finns sammanfattade här. Det gäller frågor som hur stor andel av det samhälleliga arbetet som ska användas i konsumtionsvaruindustrin, hur stor del som ska gå till sjukvård, skola, åldringsvård osv, hur mycket resurser som ska gå till nyinvesteringar för att öka den produktiva kapaciteten i ekonomin.
Cockshott och Cottrell förespråkar som sagt en ekonomi baserad på arbetstid. De arbetande medborgarna ska erhålla arbetskrediter exakt motsvarande deras arbetsinsatser. Finansieringen av utbildning, sjukvård, offentliga investeringar, forskning etc. bör ske genom skatter. Att fördela resursrerna genom ett skattesystem är väsensskilt från exploatering eftersom ett skattesystem kan läggas under demokratisk kontroll. I en arbetstidsekonomi skulle också skattefrågor och offentliga investeringar vara mycket genomYZWVY]agknomjlquuslhskinligare och överskådligare för medborgarna. En omröstning skulle kunna se ut enligt följande: "Hur många timmar är du beredd att arbeta per vecka för att understödja det offentliga sjukvårdssystemet? För nuvarande är det tre timmar per vecka/person. Anser du att (1) detta bör reduceras med 10 minuter, (2) bevaras oförändrat eller (3) ökas med 10 minuter?" Då skulle folk ställas inför frågor som vore hanterliga. Sådana beslut skulle lämpligast fattas i folkomröstningar så att varje årlig budget var godkänd av hela befolkningen.
Socialister i Storbritannien har kämpat mot förslaget om skatt per capita (poll tax), och det är onekligen en ojämlik institution i dagens England. Men Cockshott och Cottrell menar att ironiskt nog vore den typen av skattesystem det bästa i ett socialistiskt samhälle där det råder mycket små inkomstskillnader. Fördelen är att en sådan skatt skulle stärka moralen att alla har samma förpliktelser till att först arbeta ihop till det gemensamma goda innan man arbetar för sig själv. När du väl gjort dina tre timmars arbete för att betala skatten så är varje timme utöver detta arbete för dig själv. För varje arbetad timme har du möjlighet att köpa varor och tjänster som har kostat samhället motsvarande timme att producera.
2) Den strategiska planen behandlar de långsiktiga förändringarna i den industriella strukturen. Utifrån riktlinjerna i den makroekonomiska planen tas här beslut om vilka sektorer som måste utvecklas/avvecklas, vilka teknologier som ska tillämpas, vilka varor som ska importeras, vilka åtgärder som måste till för att skydda de ekologiska systemen, osv.
I utarbetandet av den strategiska planen finns många svåra problem; två förtjänas att tas upp särskilt.
Om en ekonomi inte ska stagnera måste omstruktureringar genomföras med jämna mellanrum. Det gäller för kapitalistiska såväl som för socialistiska samhällen. I ett socialistiskt samhälle kan detta t.ex. gälla ett stort och svårt beslut om att långsiktigt planera för privatbilismens avskaffande. En ansvarskännande politik kräver då också att man utvecklar nya samhällsnyttiga arbetsplatser för de många anställda inom bilindustrin.
Det ligger vidare ett stort ansvar på den strategiska planeringen för att forskning och utveckling gynnas och tilldelas nödvändiga resurser. Det måste också finnas modeller för hur innovationer ska kunna förverkligas i massproduktion för individuell och kollektiv konsumtion.
Planering av typen bilindustrins framtid och satsningar på forskning och utveckling är komplexa beslut och gäller för kanske 10-15 år eller mer. Cockshott och Cottrell påpekar att det inte är klart i vilken utsträckning planering på denna nivå kan vara demokratisk. Man kan som ett minimum åtminstone tänka sig att tekniska specialister redogör för en rad möjliga val för framtida industriell utveckling. Dessa får sedan bedömas i den offentliga debatten varefter beslut kan fattas genom folkomröstning.
Cockshott och Cottrell tänker sig att det praktiska arbetet utförs i en planeringsbyrå, där de långsiktiga planerna utarbetas av små kommittéer av ekonomer som tar hjälp av olika vetenskapliga utskott. De kortare planerna bör utformas på bredare basis med direkt deltagande av folk i produktionen.
Även om Cockshott och Cottrell hela tiden understryker nödvändigheten av direktdemokratiska politiska institutioner för att säkra en effektiv planekonomi, påpekar de samtidigt att det inte garanterar att det hela tiden kommer att fattas förnuftiga beslut om stora satsningar på forskning och utbildning eller på utvecklandet av resursbevarande tekniker osv. Men det skulle ändå vara medvetna beslut av fria medborgare och inte privata beslut fattade av några få storföretag i profitsyfte.
3) Inom ramarna för den makroekonomiska och strategiska planeringen sker den detaljerade produktionsplaneringen. Här beslutas om precis resurstilldelning: vilka varor och tjänster ska produceras och i vilka kvantiteter, hur mycket arbete ska tillföras olika sektorer, vilka produktionsenheter ska tillföras input från vilka andra produktionsenheter? (Se vidare Cockshotts och Cottrells artikel på annan plats i detta nummer.)
!"! !"En avgörande förutsättning för Cockshotts och Cottrells plansystem är en radikal politisk konstitution. De menar att alla kommunister måste vända blicken bakåt mot antikens Grekland. Där utformades den klassiska demokratin, vilken inte har mycket gemensamt med vår tids parlamentarism. Cockshott och Cottrell hävdar att vi utsätts för ett orwellskt nyspråk när vi får lära oss begrepp som "parlamentarisk demokrati". Demokrati och parlamentarism är varandras motsats. Enligt Cockshott och Cottrell är den enda framkomliga vägen för den socialistiska rörelsen att anknyta till de folkliga styrelseformer som praktiserades för mer än tvåtusen år sedan. När Marx skrev om det framtida kommunistiska samhället följde han Aristotelses definition av demokrati.
För den revolutionära vänstern har det funnits två andra metoder för att ersätta den borgerliga parlamentarismen: sovjeterna (rådsmakten) och kommunistpartiets diktatur. Det senare var ryggraden i det politiska systemet, i ett halvt sekel, i Sovjetunionen och Östeuropa. Få politiska rörelser i väst har någonsin öppet förespråkat denna ordning, i stället har det funnits en sentimental romantik kring idén om rådsmakten.
Cockshott och Cottrell hävdar att rådsmakten är en bedräglig tradition att anknyta till. Så som denna var uppbyggd innebar den indirekta val från lägre till högre instanser. Ett sådant system tenderar alltid att snabbt koncentrera makten hos en mindre grupp ledare, vilket var precis vad som hände i Ryssland efter 1917. I avsaknad av en alternativ konstitutionell plan var sovjetsystemet dömt till att utvecklas antingen till en enpartistat eller mot borgerlig parlamentarism. Vi känner alla till hur utvecklingen blev. Bolsjevikpartiet blev ett substitut för proletariatet, centralkommittén blev det för partiet och högsta ledningen ersatte slutligen centralkommittén.
Många socialister i väst har kritiserat den sovjetiska utvecklingen, men samtidigt har de framhävt de idéer som Lenin formulerade i Staten och revolutionen. Men Lenin missade helt enkelt poängen, enligt Cockshott och Cottrell. Problemet är själva valförfarandet. Även om rösträtten skulle begränsas till enbart arbetare så förblir väljandet av representanter en aristokratisk princip i klassisk mening. Politik blir något för de utvalda. Som alla aristokratier degenererar dessa snart till en självtjänande oligarki.
Cockshott och Cottrell förespråkar alltså ett direktdemokratiskt ideal av klassiskt snitt: folkliga representanter utses genom lottning till att deltaga i olika kommittéer och utskott som övervakar och sköter samhällsadministrationen.
Men är detta verkligen genomförbart? frågar sig vän av ordning.
Cockshott och Cottrell går igenom en rad invändningar. För det första brukar det framhållas att direktdemokrati inte är möjligt i ett modernt och komplext samhälle. Endast en elit av professionella politiker är kapabla att sköta nationens affärer. Cockshott och Cottrell svarar att dessa kritiker blandar samman två saker. Att det kommer behövas teknisk expertis av olika slag är otvetydigt. Men som redan Protagoras påpekade så är förmågan till politiskt omdöme - politike techne - lika för alla. Var och en vet bäst vilka beslut som är i hennes intresse.
En annan vanlig invändning mot den klassiska demokratin är omöjligheten att i den moderna staten samla alla medborgare på agora - torget. Men då bortser man från de möjligheter den nya tekniken erbjuder. Det finns inga tekniska hinder för folkomröstningar via exempelvis TV. Cockshott och Cottrell understryker att det handlar om huruvida man har tilltro till folkets förmåga att fatta viktiga politiska beslut. En förutsättning för en verklig politisk kultur är också att medborgarna tillåts delta i debatterna och besluten kring allt som berör dem.
På en nivå kan folkets suveränitet utövas genom just elektroniska folkomröstningar efter TV-debatter. Eftersom endast ett mindretal av alla beslut som måste fattas kan bli behandlade genom folkomröstningar måste olika offentliga institutioner övervakas av folkkommittéer och olika utskott. Posten, järnvägen, vattenverket osv. ska alla vara underställda kommittéer som sammansatts genom lottning bland användarna och de anställda. Dessa kommittéer och utskott är inte ansvariga inför någon minister. Ett sådant här system av demokratisk kontroll över den offentliga verksamheten kommer att innebära att alla medborgare någon gång under sin livstid får räkna med att bli inkallad till att tjäna i något råd. Alla kommer inte att hamna i nationella råd, men man får räkna med att få sitta i någon skolkommitté, lokalt sjukhusutskott eller någon fabrikskommitté. Om folk fick delta direkt i hur staten sköts skulle vi slippa se den cynism och apati som utmärker våra parlamentariska system.
För den ekonomiska planeringen förespråkar Cockshott och Cottrell ett system där professionella ekonomer drar upp olika alternativa planförslag för en plankommitté som sedan väljer mellan dessa. Bara de övergripande rambesluten (skatte- och investeringsnivåerna, sjukvården, skolan etc.) kan fattas genom folkomröstningar.
Lottning eller delegering går att tillämpa inom flera områden och sektorer i samhället. När det gäller fabrikskommittéer blir besluten emellertid mer indirekta. Mängden batterier som måste produceras t.ex. är en funktion av hur många bilar, telefoner, radioapparater etc. som har tillverkats. Bara den nationella, eller federala, planeringsmyndigheten kan beräkna sådana beslut. Således kan endast planeringsmyndigheten delegera budgetansvar för en batteritillverkning.
Cockshotts och Cottrells vision av ett socialistiskt samhälle anses säkert av många som djärv och kontroversiell. Men det är bättre med djärva än försiktiga socialister. Det ger en bättre skärpa i debatten.
