Irrväg till Kosovo - Stormaktsspelet bakom krigen i Jugoslavien Christer Lundgren
Kvinnor mot kvinnor Malena Rydberg
Béni eller ett eget paradis Magnus Nilsson
Alla älskar en rejäl torka Olle Josephson
Var det bra så? Malena Rydberg
Vi som inte var med Magnus Nilsson
Revolutionens nätter Rune Beckius
Irrväg till Kosovo - Stormaktsspelet bakom krigen i Jugoslavien
Peter Gowan
Översättning: Margareta Norlin Manifest originalpocket
Vissa saker är för känsliga för att diskutera när barnen hör på. Så agerar också regeringar i internationella konflikter. Där finns en sanning för de invigda, en annan för masskonsumtion.
Natos krig mot Jugoslavien är ett talande exempel. Den officiella versionen talar om ett humanitärt krig i syfte att förhindra folkmord. Detta höga mål berättigade världens mäktigaste krigsmakt att gå till aktion mot ett alliansfritt europeiskt land i trots mot FN-stadgan, säkerhetsrådet och andra principer för folkrätt och fredlig konfliktlösning.
I själva verket handlade kriget om någonting helt annat, att säkra USA:s herravälde över Västeuropa och utvidga västmakternas kontroll över Balkan.
Detta är den tes som Peter Gowan utvecklar i Irrväg till Kosovo. Gowan sätter in Natos krig mot Jugoslavien i ett vidare sammanhang och belyser maktspelet i Europa under 90-talet med många kloka iakttagelser, nya infallsvinklar och grundliga källangivelser. Den svenska debatten behöver den vitamininjektionen. Peter Gowans styrka ligger inte i analysen av de inre motsättningarna mellan folken i det forna Jugoslavien. Där kommer han ibland med löst grundade påståenden. Men han ser de realpolitiska intressen och konflikter som driver beslutsfattandet inom Nato och EU under 90-talet. Han tar fasta på motsättningarna mellan stormakterna och visar övertygande hur folken i Jugoslavien (och andra länder) utnyttjas som spelbrickor, hur den västerländska maktpolitiken drivit in Jugoslavien i kaos och krig och hur stormakterna använder dessa krig för att flytta fram sina positioner.
Boken går att köpa från hemsidan www.manifest.se eller via telefon 08-556 038 63.
Christer Lundgren
LENIN
Stefan Lindgren
Fischer & Co 1999
Trots att denna nya Leninbiografi är skriven i politisk motvind så ger den inte något defensivt intryck. Tvärt om tycks den på ett elegant sätt generera sin kraft ur motståndarnas raseri.
Boken är komponerad i kortfattade koncisa kapitel med en vacker luftig formgivning, och är inte den tröga, tunga tegelsten som ämnet annars inbjuder till. Författaren behärskar källmaterialet och har förmågan att trassla ut ett invecklat skeende så att det blir en fängslande berättelse.
I svenska media har man under det gångna decenniet ofta kunnat läsa att de nyöppnade sovjetryska arkiven slutgiltigt skall avslöja kommunismen som ett ondskans imperium. Med åren har detta alltmer fått klangen av en tom besvärjelse; Staffan Skotts 160 miljoner offer för stalinterrorn t.ex. visade sig vara baserad på en befolkningsprognos från tiden före första världskriget. Stefan Lindgren tillhör dem som med kunnighet och auktoritet hävdar att det nya källmaterialet inte håller vad det mediala ahlmarkeriet lovat. Empirin verkar snarare tvinga forskarna att moderera t.o.m. de tidigare påstådda 20 miljonerna.
Även när det gäller Lenin får man nog med skräddaren utbrista att "De bidde en tumme!" Lindgren granskar de två viktigaste exorcisterna: Dmitrij Volkogonov - en gammal pamflettskrivare ständigt lika flitig i maktens tjänst - och hans beställningsverk Lenin. Ett politiskt porträtt från 1994, samt den notoriske kommunisthataren och Harvardprofessorn Richard Pipes Den okände Lenin från 1996. Sammanfattningsvis konstateras att dessa herrar inte lyckats bevisa förekomsten av någon tidigare okänd Lenin. Arkiven tillför givetvis många nya detaljer men vare sig den röda terrorn eller Lenins roll däri har varit någon hemlighet. En samling dokument, lösryckta ur sitt historiska sammanhang, ger givetvis enorma möjligheter till fantasifulla tolkningar. Lindgren visar t.ex. hur Pipes med ett selektivt urval gör kvartsjuden Lenin till en brinnande antisemit. Samtidigt ger de bortvalda dokumenten vid handen att några av Lenins verkligt blodiga upprensningar riktades mot just antisemitismen.
När borgerligheten t.o.m. lyckas få ordföranden i Vänsterns ungdomsförbund att be om ursäkt för att hon inte ansåg Lenins händer blodigare än t.ex. Mannerheims eller Koltjaks, då är det nödvändigt med en bra och saklig Leninbiografi skriven från vänster. Författaren känner både källorna och dess officiella uttolkare och resultatet är slagkraftigt; varken hagiografi eller ahlmarkeri utan god och läsbar historieskrivning.
Rune Beckius
Kvinnor mot kvinnor
Om systerskapets svårigheter
Redaktörer: Christina Florin, Lena Sommerstad, Ulla Wikander
Norstedts 1999
Inför det annalkande första världskriget fanns det i Sverige en markant försvarsvänlighet i en del kvinnoorganisationer. Stora delar av den borgerliga kvinnorörelsen hade ryckts med av högerns rustningspropaganda och de försvarsvänliga kvinnoorganisationerna hade sannolikt fler medlemmar i början av seklet än de som arbetade för fred. Om detta handlar den inledande uppsatsen, av Kjell Östberg, i boken Kvinnor mot kvinnor, en antologi som belyser de tydligaste motsättningarna i kvinnofrågan.
I ett annat inlägg skildrar Bengt Nilsson den stora telefoniststrejken 1922 där kvinnliga strejkbrytare, de flesta från medelklassen, ställdes mot 2.000 extraanställda strejkande telefonister ur arbetarklassen. Mötena avlöste varandra under heta julidagar och den borgerliga pressen att rasade över "bolsjevikstyrda" aktioner.
Christina Florin tar upp de krav på särbeskattning som växte sig starka på 60-talet samt socialdemokratins och dess kvinnorörelses kluvna inställning i frågan. Den stridbara Nancy Eriksson slogs för en tradition inom svensk socialdemokrati: arbetaren skulle ha råd att försörja en familj med hemmafru.
Gunnel Karlsson belyser splittringen inom det socialdemokratiska kvinnoförbundet i abortfrågan. Svensk lag gav fram till 1974 inte kvinnan rätt att själv besluta om abort.
En annat socialdemokratiskt dilemma som behandlas i antologin är den om hembiträden. Här fokuseras många av kvinnofrågans motsättningar: lågutbildade kvinnor mot högutbildade, landsbygdens mot stadens och idag invandrarkvinnorna mot svenska kvinnor. Lisa Öberg visar hur hembiträdesfrågan länge hade låg prioritet inom LO och socialdemokratin trots att hembiträde var det vanligaste av kvinnliga yrken under 1930-talet. Och då såväl det socialdemokratiska kvinnoförbundet som andra kvinnoförbund länge var emot en lagstadgad 8-timmars arbetsdag för hembiträdena, så skulle det dröja ända till 1971 innan hembiträdena äntligen fick denna rätt. Fast då var kåren i det närmaste utdöd.
I dag förs en debatt om skattesubventionerade pigor, en debatt som ofta initierats från de kretsar som vill skära ner den offentliga sektorn. Även i denna debatt visar socialdemokratin tvehågsenhet. I stället för att slå ner på dem som idag avlönar sina "pigor" svart har man börjat kretsa som katten kring het gröt i frågan om skattesubventionerad hemhjälp.
Ulla Wikander hävdar att den radikala kvinnorörelsen öppnade för särartsfeminism genom sin inriktning mot kvinnokultur. Dock har i Sverige, till skillnad från i Tyskland, betoningen av särart inte lett till en renässans för hemmafrun utan till ett slags status quo på en könssegregerad arbetsmarknad.
Systerskapet kommer att ställas inför ytterligare svårigheter i framtiden. Och i ett samhälle av nyliberalt slag med ökande klassklyftor blir det kanske mer som skiljer kvinnor från olika klasser åt än som förenar dem.
Malena Rydberg
Béni eller ett eget paradis
Azouz Begag
Anamma 1999
Den första romanen av Azouz Begag som översattes till svenska, Också hundarna, handlade om de skarpa konflikterna mellan det arabiska och det europeiska Frankrike. För att undvika schabloner arbetade Begag med allegori och symbol, och skrev en actionladdad berättelse om underklassens hundliv, över vilken baudelaireska albatrosser seglade fram. Béni är mycket annorlunda än den tidigare romanen.
Bokens huvudperson, Béni, heter egentligen Ben Abdallah. Hans namnbyte är, liksom hans kamp för att familjen ska skaffa julgran, en symbol för den sammansmältning av arabiskt och europeiskt som just nu sker i Frankrike. Denna process är mindre spektakulär än de motsättningar som skildrades i Också hundarna, och därför kan Begag denna gång använda sig av en konsekvent genomförd lågmäldhet och ett traditionellt realistiskt berättande.
Tyvärr är framställningen stundtals schablonmässig, inte minst genom Romeo och Julia-berättelsen om kärleken till den blonda France (jodå, namnsymboliken är just så töntig). Dock ger Begag, genom att koncentrera sig på integration i stället för konflikt, en annan bild av det mångkulturella samhället än den vanliga, och det är angeläget.
Magnus Nilsson
Alla älskar en rejäl torka
Palagummi Sainath
Övers. Hans O. Sjöström
Bokförlaget Tranan 1999
Detta är den reportagebok som gör dagens Indien begripligt. Palagummi Sainath, radikal indisk journalist, reste runt i två år bland Indiens fattiga, intervjuade och undersökte. Han berättar förvisso om nöd och fattigdom, men han befinner sig långt från sedvanliga eländesskildringar. Han berättar om människor som reflekterar, organiserar sig och slåss för bättre förhållanden, om en rik och mångsidig kultur. Indier tillåts att träda fram som individer utan att klassperspektivet går förlorat. Samtidigt frilägger Sainath de strukturer och klassförhållanden som skapar fattigdom och förtryck. Han skriver underifrån, upproriskt, med ett lättläst och levande språk. Hans bok har prisbelönats i flera världsdelar och är väl spridd över världen. Det lilla bokförlaget Tranan (adress: Fraktflygargatan 7, 128 30 Skarpnäck) har gjort en viktig insats som sett till att den nu finns också på svenska.
Olle Josephson
Var det bra så?
Lena Andersson
Natur och Kultur 1999
På effektiv prosa ger Lena Andersson oss glimtar ur förorten Stensby, gissningsvis Tensta norr om Stockholm. Hon skildrar med stor ilska den förljugenhet som vill göra gällande att "det ju inte finns några klasser, bara 9a, 9b, 9c". Istället beskriver hon just underklassens Sverige, den svenska såväl som den invandrade. I korta avsnitt där yttervärlden når oss i form av kapitelrubriker som Nixon, Bresjnev osv. följer LA några ungdomars vandring genom åren. Ångestladdade unga flickor som i ett grymt spel skaffar sig positioner inför vuxenlivet.
Kanske är de vuxna svenskar som beskrivs lite väl klichéartade: den evigt tonåriga mamman vars dotter lyckats skaffa sig tre barn med lika många pappor, den alkoholiserade mamman som försummar sin dotter, den arbetslösa som tar livet av sig efter att ha blivit vräkt, den supande finska pappan vars son slutar i fängelse.
Samtidigt levererar LA några elaka porträtt ur mellanskiktet, personer som hyllar det multikulturella och bara ÄLSKAR Stensby, men naturligtvis aldrig bor där. Och aningslösa lärare som nästan får krupp när en svensk elever undrar om "det är rasism att slå en algerier med sten men inte att krossa en svennes ben". Kanske var det så när LA gick i skolan i Stensby/Tensta. Men verkligheten har idag kommit ikapp den typen av naivitet. För övrigt finns det knappast några svenskar kvar i Stensby/Tensta efter 90-talets alltmer turbulenta segregation.
Lena Andersson lär vara "politiskt korrekt" genom att ha avslöjat myten om det mångkulturella samhället, en myt som odlats i det kulturbärande mellanskiktet. Men att Stensby/Tensta aldrig varit något mångkulturellt paradis har många av oss - inte minst de som bor där - vetat länge. Inte heller vissa invandrarkillars kaxiga machostil och kvinnoförakt, som författaren skildrar med avsmak, är något nytt. Frågan är vad denna kaxighet bottnar i. Kanske den egna maktlösheten!
Det är bra att LA avslöjar förljugenheten och ömmar för förlorarna i det nya nyliberala Sverige. Men enligt hennes skildring tycks det mest vara svenskar som slås ut, något man verkligen kan ifrågasätta.
Är det så nattsvart i Stensby/Tensta som LA gör gällande? Nej, här finns vänskap, här bedrivs politisk kamp. Och många invandrare, särskilt då flickor, kämpar hårt för att skaffa sig utbildning och andra yrken än föräldrarnas. Så även om LA skildrar en viktig sida av livet i Sternsby/Tensta, finns där andra sidor som hon tyvärr inte tycks eller vill se.
Malena Rydberg
Svaret är nej!
Christer Kihlman
Podium 2000
Christer Kihlmans Svaret är nej! är en litterär händelse. För det första bryter författaren en mer än tio år lång tystnad. För det andra publiceras boken i unikt svensk-finskt samarbete på print-on-demand (en språklig vederstygglighet som borde försvenskas till "bok på begäran"). Men det är inte som happening, utan som text Kihlmans bok är mest intressant.
Med Anteckningar från källarhålet ville Dostojevskij på 1800-talet avslöja eländet i det moderna samhälle som växte fram. Kihlmans bok påminner om Dostojevskijs, men nu är det den så kallade postmoderniteten som kritiseras. Medan Dostojevskij hävdade rätten att räkna fel i den rationella modernitetens epok, kräver Kihlman att få "komma dragande med sanning i denna postmoderna tid, där hela sanningsbegreppet skrotats".
Styrkan i Kihlmans samhällskritik är att han är konkret. Den postmodernism han fördömer beskrivs som överbyggnaden på en tydligt definierad politisk och ekonomisk bas - den ordning som trädde fram när "samhället äntligen antog den skepnad Karl Marx 150 år tidigare skisserat upp, när nästan all makt äntligen och alldeles frivilligt dessutom överläts åt internationella marknadskrafter, finansoperatörer, börsspekulanter, när människan upphörde att vara i första hand människa och äntligen började kallas i första hand konsument, kund, produktionsfaktor".
Det Kihlman vill försvara är visionen om det solidariska samhället. Dostojevskij varnade för utopierna - Kihlman visar hur den nya tiden innebär demokratins sammanbrott: "Det är inte bara slutet på socialismens och välfärdsstaternas historia, det är slutet på hela det så patetiskt idylliserade folkväldets historia. Nu tar de stora anonyma pojkarna över".
Även om Kihlman utmärker sig genom hätskheten i sin samhällskritik är den bild av samhället han visar långt ifrån ovanlig i samtidslitteraturen. När Sovjetunionen och folkhemmet ungefär samtidigt bröt samman blev den sociala verkligheten plötsligt litterärt synlig, och ett stort antal författare - i Sverige kan Göran Greider, Henning Mankell, Fredrik Ekelund och Lena Andersson nämnas - experimenterar nu för att finna de verktyg med vilka denna verklighet ska kunna skildras. Kihlmans förslag är att överge det litterära, i alla fall de vedertagna litterära formerna. Svaret är nej! är en monolog i brevform som i stort sett helt saknar försök till konstnärlig gestaltning. Motiveringen är att samtiden kräver sanningar snarare än skådespel.
Ändå är Kihlmans berättelse starkt påverkad av ett litterärt arv. Under de senaste århundradena har huvudströmningarna i den västerländska litteraturen sökt sig bort från det sociala och politiska. Litteraturen och konsten har postulerats som ett alternativ till samhället, vilket lett till att den samhällskritiska litteraturen oftare varit inriktad på att ta avstånd från samhället som sådant, än på att reformera det. Inte minst har den estetiska modernismen utarbetat en rad tankefigurer som ställer konsten, det organiska och det individuella mot allt som är tekniskt och socialt. Dessa föreställningar smyger sig stundtals in i Kihlmans protest på ett mindre lyckat sätt, till exempel när han mot "[d]en moderiktiga, konkurrensinriktade individualism" som idag breder ut sig ställer "[d]en jordbrukande varelsen", "det revirmedvetna djuret" och "flocken".
Dessa tveksamheter förmår dock inte skymma det faktum att Kihlman med Svaret är nej! lämnar ett intressant bidrag till den litterära tradition i vardande som vänder blickarna mot den sociala samtiden. Begär boken!
Magnus Nilsson
Vi som inte var med
Red. Per Wirtén
Atlas 1999
I antologin Vi som inte var med uttolkas "det radikala sextiotalet" av några unga och halvunga kulturdebattörer.
Anneli Jordahl tycker att det var bättre förr, men gillar inte socialism, för det är en lära som är "kylslagen mot individualismen". David Karlsson saknar sextiotalsvänsterns tro på att världen är begriplig, men har inga idéer om varför allting idag framstår som obegripligt. Ulrika Kärnborg tycker att det verkade vara jätteroligt på sextiotalet och känner igen mycket av decenniets estetik i samtidskonsten. Hon citerar pliktskyldigast Walter Benjamin och skriver "hej då" två gånger. Ola Larsmo skriver intressant och initierat om P-O Enquists romaner, men hänger mot slutet upp sig på den inte helt intressanta frågan om huruvida det ska vara en punkt i slutet av Legionärerna eller inte. Annika Olsson tycker att man ska lära av Jan Myrdals misstag, det vill säga inte skriva rapportböcker. För enligt Olsson stärker man bara sina fördomar om den främmande kulturen när man försöker.
Vi som inte var med har redigerats av Per Wirtén. Han menar sig ha sammanställt "orättvisa betraktelser" i Göran Palms efterföljd. Varken hans egen eller någon av de andra skribenternas texter har emellertid mycket med den utpekade föregångaren att göra. Han ville visa att våra världsbilder tjänar bestämda intressen och att man upplevs som orättvis när man företräder andra intressen än de maktägandes. Wirtén vill ifrågasätta "Den enda vägens förnuft", och tror att han därigenom "delar det angreppssätt som Göran Palm hade på världen". Men det gör han inte. Att tro att sanningen är en kompromiss mellan flera möjliga tolkningar av verkligheten är inte det samma som att hävda att den härskande sanningen är de härskandes sanning. Wirtén annekterar Palm för sina egna syften.
Per Svensson försöker i sin text om mexitegelvillan förstå sextiotalsradikalismen i relation till den övergripande samhällsutvecklingen. Tyvärr gör han samma kardinalfel som de flesta andra som grunnar över "moderniteten"; han blandar ihop en abstrakt modernitet med dess konkreta form (i föreliggande fall svensk folkhemskapitalism). Detta leder till att han ägnar mycken möda åt att reda ut varför den "svenska radikalismen var [] reaktionär, och därför exemplariskt modern". Om man befolkar samhället med klasser istället för framåt- och bakåtsträvare blir det lättare att förstå att radikalerna kunde ifrågasätta delar av "det moderna projektet".
Sextiotalets radikaler släppte radikaliteten när de skulle göra karriär. Nu tycks den åter vara gångbar som kulturellt kapital. Men nu är det postmoderna tider och då är bara ytan intressant. Per Svensson tycker att det var en "oerhört stark upplevelse" när han såg Carlos och Smith höja sina knutna nävar 1968: "Det var första gången jag upplevde politiken som teater, som emblem, logotyp". Wirtén, Svensson & Co. lägger beslag på sextiotalets föregivna radikalitet, men jag har svårt att tänka mig att de kommer att engagera sig i någon antiimperialistisk kamp eller ta jobb i industrin och arbeta fackligt.
Det är svårt att göra bokslut över sextiotalets kultur, och att läsa Vi som inte var med gör inte uppgiften lättare. Dock lyckas skribenterna övertyga om att sextiotalsradikalismens återkomst i deras tappning är tämligen farsartad.
Magnus Nilsson
Revolutionens nätter
Restif de la Bretonne
Hägglunds förlag 1999
Restif har liksom Casanova fångats i bilden av sig själv. Den senare skrev en rolig och intelligent historia om sitt liv som bondfångare och charlatan, men de flesta svenska utgåvor av boken innehåller bara de brottstycken som handlar om hans knullerier. På samma sätt utgavs 1951 en kraftigt nedbantad version av Restifs självbiografi där han mest framstår som en underhållande och excentrisk erotoman.
I det aktuella verket får man en helt annan bild. Det är gatuperspektivet och den journalistiska närvaron mitt inne i en blodig och dramatisk omvälvning. Restif har förmågan att se det stora genom de små detaljerna och han förstår till fullo skeendets historiska betydelse. I detta, och bara i detta, påminner han om Goethes Fälttåg i Frankrike som förmedlar en liknande upplevelse - från den politiska frontlinjens motsatta sida.
Det är således ingen nidbild man får sig till livs, men den passar inte heller till att förgylla maktens fasader ty också rötäggen har sin historiska roll. Texterna är i huvudsak skrivna allteftersom händelserna sker, och man kan följa hur Restifs egen mentalitet förändras; han lyckas efterhand sätta perspektiv på sin egen instinktiva avsky inför de obesuttnas våldsamma framfart, och Marat förvandlas från aristokratisk provokatör till en klartänkt sanningssägare.
Urvalet är gjort av Jan Myrdal, och Margareta Zetterström har översatt och kommenterat.
Rune Beckius
