Miljonerna som dör svältdöden, de slavarbetande barnen, direktörerna med hundramiljonersbonus, växthuseffekter och strålskador. Är det förnuftigt? Ja, någonstans tycker vi det. Annars skulle den härskande klassen inte härska. Under tio år i fängelse utvecklade Antonio Gramsci sina idéer om hegemonin, makten över tankarna. Niclas Andrén presenterar dem.
Det är drygt sextio år sedan Antonio Gramsci (1891-1937) dog i ett av Mussolinis fängelser vid fyrtiosex års ålder. Då hade han varit fängslad i elva år. Han hölls under hård bevakning till och med då det var uppenbart att han var döende. Den allmänne åklagaren fällde vid Gramscis rättegång de olycksbådande orden - det sägs på direkt order direkt från Mussolini - att "denna hjärna måste hind-ras från att verka under tjugo år". Men fascisterna misslyckades i sitt uppsåt. Det material Gramsci lämnade efter sig och som förvarades i fängelsets förrådsrum, "fängelseanteckningarna", lyckades hans svägerska Tatiana smuggla ut ur landet och föra till ett arkiv i Moskva. Dessa texter, bestående av 33 anteckningsböcker vilka omfattar cirka 2.350 sidor i tryck, tillhör marxismens levande klassiker. Gramsci betraktas idag av många som den viktigaste europeiske kommunistiske teoretikern efter Lenin.
Gramsci anslöt sig 1913 till socialistpartiet och blev en av vänsterflygelns mest populära ledare, och då kommunistpartiet (PCI) bildades 1921 var han en av grundarna. Han organiserade såväl arbetarupproren i Turin 1917 som fabriksockupationerna på Fiat 1920. Gramsci blev fascisternas mest oförsonliga fiende och han byggde upp det underjordiska motståndet mot Mussolini redan 1924.
Då fascisterna hotade pressen så att den inte skulle göra politik av det brutala mordet på den socialistiska parlamentsledamoten Matteotti, vägrade Gramsci att kompromissa med sitt samvete. Han genomdrev att hans tidning, partiorganet LUnit, med fetstil hade rubriken "Ner med mördarregeringen", i enlighet med hans valspråk: dire la vérit e rivoluzionario, "att säga sanningen är revolutionerande". Sent på kvällen den 8 november 1926 arresterades Gramsci trots sin immunitet som parlamentsmedlem. Fram till sin död skulle han aldrig mer röra sig i samhället som en fri man, utan långsamt tyna bort i en fängelsecell på ett specialfängelse inte långt från Bari på ostkusten. Han fortsatte kampen innanför murarna och skrev ner sina analyser om orsakerna till fascismens seger. Då han hindrats från att dö i kampen menade han att han fick försöka "leva som gödsel". Med uttrycket syftade han på det gradvisa kroppsliga förfallet, men innebörden var också "leva för eftervärlden": med sina Quaderni hoppades han ge näring åt den politiska åker som för tillfället låg i träda.
Gramsci betonade starkare än någon annan marxistisk tänkare överbyggnadens och idéernas betydelse i historiska förändringar. Att fastslå någon exakt överensstämmelse mellan ekonomiska förhållanden och intellektuella utvecklingsfaser var inte möjligt, menade han. För Gramsci var tanke och handling oskiljaktiga, och han skriver vid ett tillfälle att hans intellektuella daning "hade en polemisk karaktär, därför är det omöjligt för mig att tänka opartiskt eller att studera för studerandets skull" (Joll, 1979, s.12).
Gramsci var i flera avseenden påverkad av Benedetto Croces filosofi, med vilken han förde en dialog hela sitt liv. Croces historiesyn omfattade allt mänskligt handlande, vilket innebar att historiska studier blev synonymt med livsstudier. Croce gjorde Gramsci medveten om positivismens begränsningar. Samtidigt var Gramsci medveten om att Croces filosofi var en andens filosofi, där gagnlösheten och "oberoendet" betonades: filosoferandet var "livets sön-dag". En sådan hållning var oförenlig med praxis filosofi vilken måste få sitt berättigande genom politisk handling. Praxisfilosofi får aldrig tro sig stå över de sociala striderna och vägra ta ansvar. Den får aldrig urarta till det som Gramsci kallade ponziopilatismo, Pontius Pilatus förhållningssätt.
Termen hegemoni förekom redan mot slutet av 1800- talet, och var en paroll som den ryska socialdemokratiska rörelsen använde under perioden 1890-1917 (Anderson, 1976-77, s.15f, Stillo, 1998, s.2). Som teoretiskt begrepp utvecklades emellertid hegemonin av Gramsci först under åren runt 1930. Gramsci erkände dock sin skuld till Lenin och ansåg att Lenin hade givit ett filosofiskt bidrag till utvecklingen av marxismen genom att framhålla hur viktigt det är att revolutionen föregås av förändringar i människors medvetande.
Gramscis betoning av det intellektuella och det kulturella inflytandet snarare än det ensidigt ekonomiska gav honom tillfälle att utveckla sin princip om hegemonin. Den förklarar hur ett visst ekonomiskt och socialt system kan upprätthålla sin maktställning och bibehålla sitt stöd från de dominerade grupperna. Om Marx betonade ekonomins roll, betonade Gramsci kulturens betydelse. Ekonomin, politiken och kulturen får inte uppfattas som åtskilda sociala regioner, lika lite som makten får framställas som något slags ursprungligt ting utanför eller bakom det sociala livet och dess strider.
Gramsci frågade sig varför ett samhälle som präglas av djupa klassklyftor och meningsmotsättningar inte tycks nå fram till en punkt där det sprängs sönder utan tvärtom förefaller relativt stabilt. Svaret blev kort och gott att det är omöjligt att styra och hålla samman ett modernt samhälle utan att den dominerade klassen samtycker.
Enligt Gramsci upprätthålls således varje etablerad samhällsordning inte endast genom den härskande klassens förmåga till våld utan även och framför allt genom att de undertryckta ansluter sig till den styrande klassens världsåskådning. Den styrande klassens världsåskådning blir "sunt förnuft". Hegemonin är den ideologiska och moraliska makten, den intellektuella miljö inom vilken de politiska och samhälleliga besluten fattas. Hegemonins karaktär avgör vilka frågor som överhuvudtaget kommer upp till diskussion och blir föremål för beslut, vilka alternativ som är "realistiska" och vilka som är "utopiska" och "extremistiska".
Monica Stillo har ställt upp sex punkter som i någon mening fångar in och definierar hegemonibegreppet. Hegemoni kan betyda:
att en klass lyckats få de övriga klasserna och grupperna i samhället att acceptera dess moraliska, kulturella och politiska värderingar,
att en överväldigande majoritet medborgare ger sitt samtycke till att den härskande klassen utövar politiskt ledarskap,
att detta politiska ledarskap inte enbart upprätthålls med maktmedel utan snarare med hjälp av en kombination av repressiva maktmedel och moraliska, kulturella och intellektuella medel (inducement),
att det finns en form av "sunt förnuft" (common sense), ett kulturellt universum vari den dominerande hegemoniska ideologin praktiseras och sprids,
att den härskande klassen lyckats inplantera intellektuella instrument för verklighetstolkning bland de undertryckta klasserna: hegemoniapparaten är ett vapen i klasskampen,
att den härskande klassen grundlagt och upprätthåller ett politiskt ledarskap genom att sprida en uppsättning idéer och tankemönster som stärker den bestående ordningen.
Gramsci poängterade att den enda vägen för en frambrytande social grupp att nå politisk makt är att erhålla stöd från andra sociala grupper och skikt. Därför måste en grupp som eftersträvar hegemoni i viss mån vara beredd till eftergifter gentemot övriga samhällsgruppers intressen. Att uppnå och bibehålla hegemoni är i hög grad en fråga om fostran, där målet är att nå ett samförstånd eller en "ny nationell vilja". Det är av största betydelse att de intellektuella ledarna inte släpper kontakten med massorna om man ska bilda ett "folkligt nationellt block". Hegemonin får inte tas för given, utan en grupp som uppnått hegemoni måste ständigt se till att den upprätthålls, i synnerhet i kristider då hegemoniapparaten tenderar att falla sönder. Bourgeoisiens herravälde grundar sig dels på ekonomisk makt, dels på moraliskt och intellektuellt ledarskap, menade Gramsci, och han beskriver två typer av politiskt ledarskap:
1. Ledarskap medelst maktmedel, som manifesteras genom repressiva tvångs- och våldsåtgärder. Detta är den lägre, "primitivare" formen av ledarskap (dominio). Maktutövning av detta slag innebär ett svagt hegemoniskt ledarskap och att hegemoniapparaten håller på att bryta samman eller ännu inte är fullt utvecklad.
2. Ledarskap medelst samförstånd, vilket innebär att de övriga samhällsklasserna accepterar den härskande klassens politiska och kulturella värderingar. Detta är det högre, mer sofistikerade hegemoniska ledarskapet (egemonia).
Just i kristider, då hegemoniapparaten tenderar att bryta samman, visar även de politiska partierna tecken på inre sönderfall. Korruption, bedrägerier och "affärer" avlöser varandra. Situationen är mogen för ett maktskifte. Det skapas en ny hegemoniapparat och man söker en ny grund för samförstånd eller, vilket är det vanligaste, för en regering som stöder sig på maktmedel.
Det är inte alltid nödvändigt att krossa den gamla hegemonin med våld. Då en politisk grupp utmanar den bestående ordningen och den dominerande hegemonin, sker detta alltid i form av politisk verksamhet, och Gramsci utarbetade på ett mer teoretiskt sätt den strategi som kunde bana väg för en revolution. Det var en strategi där ställningskriget var lika betydelsefullt som det öppna eller rörliga kriget. Gramscis historiska kunskaper, särskilt i Italiens historia, visade honom att den revolutionära processen var mycket långsammare än den först hade verkat. Han lade fram en teori om att den historiska utvecklingen, i synnerhet revolutionerna, svängde mellan aktiva och passiva faser. Under den "passiva" långsamma fasen gäller en långsiktig förberedelse i ett "ställningskrig". Det är en tid då en social grupp med sin ideologi gradvis grundlägger sin hegemoni, och i denna process intar de intellektuella en framträdande roll. Gramsci betonade att det är av grundläggande betydelse att klart kunna se skillnaden mellan de bägge krigsformerna, som kan kallas "aktiv och passiv revolution." Enligt Stillo kan man ställa upp dem på följande sätt:
1. Öppet, rörligt krig - aktiv revolution (guerra manovrata )
Frontattack
Huvudmålet är en snabb seger
Lämplig strategi för samhällen med centraliserad och dominerande statsmakt som misslyckats med att utveckla en stark hegemoniapparat. Oktoberrevolutionen 1917 är ett lyckat exempel på maktövertagande enligt denna strategi.
2. Ställningskrig - passiv revolution (guerra di posizione )
Långvarig kamp;
primärt genom det civila samhällets institutioner,
sekundärt genom att de socialistiska krafterna vinner inflytande inte enbart genom ekonomisk-politisk kamp utan även genom kulturell och ideologisk kamp.
Lämplig strategi för liberal-demokratiska samhällen av västkapitalistisk karaktär med en förhållandevis svag statsmakt men med stark hegemoniapparat och ett starkt civilt samhälle.
Det civila samhällets karaktär kräver en mer långsiktig och komplex strategi.
Den passiva revolutionen är ett hegemoniskt projekt, där en grupp strävar efter att grundlägga en hegemoni bl.a. genom en långsam förändring av människornas medvetande. Den ryska revolutionen var möjlig endast därför att mänskligheten genom det imperialistiska kriget inträdde i en objektivt sett revolutionär situation. I Ryssland, som var den svagaste länken av de imperialistiska staterna, skärptes de historiska motsättningarna vilket möjliggjorde det öppna kriget. Revolutionen lyckades därför att den tsaristiska statens ryggradslösa samhälle saknade allt stöd hos undersåtarna. Gramsci kom fram till att den ryska revolutionen var omöjlig att upprepa i Västeuropa. Det var omöjligt därför att bourgeoisins intellektuella och moraliska ledning, under sken av liberal respektabilitet, hade lyckats med något som tsarväldet inte förmått, nämligen att få massorna att leva och tänka enligt de uppfattningar som spridits av den härskande borgerliga klassen. Ett sådant "civilt samhälle" är oerhört motståndskraftigt mot omedelbara ekonomiska katastrofer som kriser och depressioner. Gramsci tvingades överge tanken på öppet krig och i stället inrikta sig på ställningskrig. Han övergav den bolsjevikiska strategin för att utarbeta en ny, på en gång dristigare och svårare.
Marx, Engels och Lenin var inte ointresserade av att analysera den ideologiska överbyggnad som legitimerar bourgeoisins klassherravälde. Marx och Engels skrev till exempel i Den tyska ideologin att "Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, dvs. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt" (Marx, 1995 , s. 166).
Även Lenin snuddade vid ämnet ett flertal gånger. Men ingen av de tre utförde någon mer djupgående analys av den ideologiska överbyggnaden eller försökte utröna exakt vilken funktion ideologin, idéerna och kulturen spelade i det borgerliga samhället.
Deras skisser och fragmentariska texter inspirerade emellertid senare marxister, som Gramsci och Mao Zedong. Trots att de verkade under högst olika omständigheter, brottades de med liknande problem och deras försök att lösa dem uppvisar en del likheter. Båda menade att den härskande klassen inte enbart styr med tvångsmedel utan även genom att få massorna att leva och tänka efter de uppfattningar som spridits av den härskande klassens intellektuella. Mao skriver angående den ideologiska överbyggnaden:
"Det är sant, att produktivkrafterna, praktiken och den ekonomiska grundvalen i allmänhet spelar den viktigaste och avgörande rollen. Den som inte erkänner detta är inte materialist. Men det måste också erkännas att, under vissa betingelser, sådana sidor som produktionsförhållandena, teorin och överbyggnaden i sin tur framträder i den viktigaste och avgörande rollen.[] När överbyggnaden (politik, kultur osv.) hindrar den ekonomiska grundvalens utveckling, blir politiska och kulturella förändringar viktiga och avgörande."(Mao, 1966, s. 335 f )
Gramsci var av samma uppfattning - basen är naturligtvis avgörande. Men han ansåg att överbyggnaden inte desto mindre var una realtoggettiva e operante. Här har nog Gramsci gått längre än någon annan marxistisk tänkare i betoningen av idéernas och överbyggnadens betydelse i historiska förändringar. Han skriver:
"Det har uppställts som ett grundläggande postulat inom den historiska materialismen, att varje förändring i politik och ideologi på ett direkt sätt återspeglar förändringar i basen. Teoretiskt måste vi svara att detta är primitiv infantilism och i praktiken måste vi bekämpa det med Marx eget bevismaterial. Marx var en författare till konkreta historiska och politiska verk." (Gramsci, citerad i Joll, 1979, s.81f )
I Den moderne fursten (Il moderno Principe) menar Gramsci att två punkter är avgörande då en aktör skall vinna hegemoni: dels formandet av en kollektiv vilja, som aktören organiserar samtidigt som han är dess aktiva och verkande uttryck, dels fram-bringandet av en världsuppfattning och en moralisk ordning som tränger djupt ner i massorna och blir ett "sunt förnuft". Aktören kan betraktas som en organism, den "första cell i vilken är inneslutna de frön till en kollektiv vilja som tenderar att bli universella och totala."
Mao skriver att "det var bland de intellektuella och de unga studerande som marxist-leninistisk ideologi först blev vida spridd och godtagen i Kina". Mao tilldelade de intellektuella en viktig roll i kampen mot den reaktionära kulturen, som tjänade imperialisterna och de inhemska reaktionärerna. Den reaktionära kulturen måste ersättas med en massornas kultur. Gramsci skriver i Formandet av de intellektuella (Gli intellettuali) att de intellektuella är den dominerande gruppens "ombud" för utövandet av den sociala hegemonins och den politiska regeringens underordnade funktioner (Gramsci, 1967, s.150).
Enligt Gramsci var det nödvändigt att arbetarklassens intellektuella aktivt deltog i det praktiska livet som organisatörer och "ständiga övertygare", persuasione permanente. De revolutionära intellektuella, dvs. de traditionella intellektuella som insett vilken klass som har framtiden i sina händer samt de intellektuella vilka valts till ledare av den revolutionära klassen själv, bildar vad Gramsci kallade klassens autocoscienza critica (ungefär "värdeförmedlande kår" ), vilka måste förankra de revolutionära idéerna bland de breda folklagren och slita loss de intellektuella från liberalismens klor, få dem att bli medvetna om i vilken riktning historien rör sig och därmed få dem att förena sig med den revolutionära klassen.
Liksom Gramsci var Mao medveten om problemet med de intellektuellas ställning i samhället. Det var viktigt att vinna över borgerliga intellektuella och bryta det bildningsmonopol som innehafts av en liten privilegierad elit. Detta innebar emellertid också att gamla föreställningar smyger sig in i den revolutionära rörelsen, då dessa intellektuella, som tidigare tjänade det borgerliga samhället, medvetet eller omedvetet, bar på gamla idéer. Både Mao och Gramsci insåg de svårigheter som kan uppstå då det gamla samhällets intellektuella ska inkorporeras i den revolutionära rörelsen, och båda var misstänksamma mot och hade föga fördragsamhet med byråkratin. Gramsci menade att ett revolutionärt parti som byråkratiseras riskerade att bli "mumifierat och anakronistiskt", och Stuart Schram skriver att Mao förde ett långvarigt krig mot byråkratisering vilket knappast gjorde honom "populär bland en del kamrater".
De intellektuellas gamla vanor som självbelåtenhet och "höglärda fasoner", som Mao uttryckte det, kan skapa motsättningar mellan dem och den revolutionära klassen. Gramsci och Mao kom fram till likartade förslag på hur dessa problem skulle hanteras. Mao menade att de intellektuella genom passande arbete och politisk skolning gradvis skulle kunna övervinna sina svagheter, "revolutionera sin åskådning och identifiera sig med massorna". De intellektuella, författarna och konstnärerna måste undan för undan "flytta fram fötterna" över till proletariatets sida och bege sig "in i den praktiska kampen. [] Endast på detta sätt kan vi få en litteratur och en konst, som verkligen är till för arbetarna, bönderna och soldaterna, en sant proletär litteratur och konst" (Mao,1966, s.240).
Gramsci, som trots sin misstänksamhet mot byråkratin insåg att någon form av administration är nödvändig, skriver att "Större enhet mellan praktiskt och intellektuellt arbete, och närmare band mellan den lagstiftande och verk ställande makten (så att de valda funktionärerna inte bara har hand om kontrollen av statens affärer utan även arbetar med verkställandet av sina beslut) kan vara ett sätt att komma närmare en lösning av problemet med de intellektuella och problemet med funktionärerna" (Gramsci, 1971, s.186, citerad ur Joll, 1979, s.100).
Gramsci förefaller således ha tänkt sig en lösning som påminner om det som kom i bruk i Maos Kina 30 år senare, då det blev obligatoriskt för de intellektuella att i perioder delta i det praktiska arbetet.
I uppsatsen Inledning till studiet av filosofin och den historiska materialismen förbluffar Gramsci det sunda förnuftet med ett påstående som är inspirerat av Benedetto Croce: "Alla människor är filosofer." Hans argument för påståendet ligger på flera plan, och man finner här en lingvistisk insikt. Vi har, skriver Gramsci, "i själva språket, som är ett komplex av idéer och begrepp och inte bara grammatik och ord utan innehåll" redan tagit emot och fortsätter kontinuerligt att ta emot element av "spontan filosofi" i färdig form. Med "spontan filosofi" menar Gramsci det som "tillhör envar". De teorier och uppfattningar vilka avlagrats i språket är inte bara oorganiska, eller som Gramsci uttrycker det, "sammansatta på ett besynnerligt sätt", utan de organiserar oss bakom vår rygg. Dessa meningar tillhör inte människan utan hon tillhör tvärtom dem. Man "tänker" utan att "vara kritiskt medveten om detta, på ett lösligt och tillfälligt sätt". Då meningarna är disparata dröjer man sig kvar i en disparat underkastelse. Man har del i en världsåskådning, som mekaniskt "pålagts" en av omgivningen, dvs. av en av de talrika sociala grupper som envar automatiskt är innesluten i alltifrån sitt inträde i den medvetna världen (Gramsci, 1967, s. 27 ).
Man kastas alltså handlöst in i en tillhörighet som man så att säga tilldelats "utifrån". Därför är det oundvikligt att de spontana existenssätten, i vilka de disparata tillhörigheterna kommer till uttryck, lider av brist på samstämmighet. Men sammanhanget är inte ouppnåeligt eftersom det är fullt möjligt att "medvetet och kritiskt utarbeta sin egen världsåskådning". Gramscis betoning på det subjektiva momentets betydelse innebar ett avvisande av determinismen. Gramsci utgår nämligen ifrån att var och en av oss har möjlighet att "välja ut sin egen handlingssfär, aktivt deltaga i skapandet av världshistorien, vara sin egen vägvisare och inte makligt och passivt utifrån ta emot stämpeln på ens egen personlighet" (Gramsci, 1967, s.27f).
Här finner man en hållning som Gramsci utvecklar i en längre resonerande not:
"När ens världsåskådning inte är kritisk och sammanhängande utan tillfällig och löslig, hör man samtidigt till en mångfald olika massor, och ens personlighet är på ett besynnerligt sätt sammansatt: där finns element av grottmänniskan och principer hämtade från den allra modernaste och mest framskridna vetenskapen, där finns fördomar, ofta av futtig och lokal natur, från alla de historiska utvecklingsfaser som genomgåtts jämsides med ingivelser från den framtidens filosofi som kommer att vara det över hela världen enade människosläktets egendom. Att kritiskt granska sin egen världsåskådning innebär alltså att göra den enhetlig och sammanhängande, att lyfta den till en punkt dit det mest framskridna tänkandet i världen har nått. Det innebär följaktligen också att kritiskt granska all filosofi som hittills funnits, så till vida som den har lämnat fasta avlagringar i den folkliga filosofin. Utgångspunkten för det kritiska arbetet är medvetandet om vad man verkligen är, dvs ett "känn dig själv" som en produkt av hela den hittillsvarande historiska processen, som hos dig själv har kvar lämnat en oändlig mängd spår utan att tillhandahålla något register. Ett sådant register måste man till att börja med upprätta." (Gramsci, 1967, s.28)
Ett stort hinder för att upprätta ett sådant "register" och att inträda aktivt och medvetet i historien är resignation och likgiltighet. Gramsci karakteriserade sin hållning i de berömda orden: "Att leva innebär att ta ställning. Jag hatar likgiltiga människor - odi gli indifferenti."(Gramsci, 1981, s.10). Ett hinder för att förverkliga de inneboende möjligheterna och att anamma den "upprätta gången", som Ernst Bloch uttryckte det, är att de historiskt skapade förhållandena leder oss till att bli uppgivna och att ge upp denna uppgift, dvs. förhållandena invaggar oss i en falsk förtrolighet. Den omedvetne hamnar spontant i det som Marx kallade "vardagslivets religion", de främmandegjorda former som kännetecknar vår värld, där det är naturligt att "de som verkligen agerar i produktionen inom dessa alienerade och irrationella former av kapital-ränta, jordränta, arbete-arbetslön känner sig riktigt hemmastadda, ty det är just i denna skenvärld de rör sig och som de dagligen har att göra med." (Marx, 1973)
Dagens marxister har som en viktig uppgift att belysa och bredda diskussionen hur marxismen ska vidareutvecklas efter sekelskiftet. Man kan i Gramscis texter finna möjliga riktlinjer för en socialistisk rörelse i ett icke-socialistiskt samhälle. Flera av de begrepp som diskuterats i denna atikel, som hegemonibegreppet och särskiljandet av aktiva och passiva revolutioner, kan bidra till att ge vägledning för hur en revolutionär rörelse stärker sitt inflytande trots att den saknar direkt kontroll över regeringsmakten. I Gramscis texter kan man finna anvisningar för hur en socialistisk rörelse kan komma till makten i en liberal demokrati. Hans funderingar kring politisk organisering och politiskt handlande har fortfarande aktualitet.
Ingen marxistisk skribent sedan Lenin har lidit så av partiska tolkningar från både anhängare och motståndare. Lästa seriöst och i all sin sammansatthet är Gramscis egna texter det bästa botemedlet mot detta. All teoretisering av Gramscis arbete, skriver Quentin Hoare i sin Gramscibiografi, måste eftersträva att ordentligt sätta in detta i sitt historiska sammanhang samt att "förklara alla och inte bara vissa av dess stundtals motsägelsefulla inslag" (Hoare, s.80, 1983 ). Gramscis texter är fragmentariska, och både beundrare och motståndare har i hans texter velat finna en gramscismo. Gert Srensen menar att "denne - isme forudsatte i grunden, hvad der skulle bevises. Mange sgte i "Optegnelserne", hvad man på forhånd nskede at finde, dvs. bekrftelser; ingen eller kun få ville se problemstillinger" (Srensen, 1993, s. 359).
Gramsci har ibland kritiserats för sina idéer om arbetarråd och territoriella sovjeter. Han angreps hårt av partikamraten Bordiga, som uppfattade idéerna som någon form av reformism eller syndikalism. Gramscis syn på arbetarråden är intressant, trots vissa misstag. Tveklöst menade han, åtminstone i mitten av tjugotalet, att man genom skapandet av arbetarråd kunde upprätta en arbetarmakt som genom själva sitt upprättande skulle ersätta den borgerliga staten. I viss utsträckning förstod han inte frågan om själva staten.
Inte desto mindre innehåller Gramscis syn på arbetarråden viktiga element. Den skiljer sig på ett avgörande sätt från syndikalismens myt om "självstyret", då den vilar på en riktig uppfattning såväl av allianserna mellan de folkliga massorna och av alliansen inom själva arbetarklassen som av det riktiga sättet att förverkliga den. Arbetarrådet är en särskild, partilös basorganisation för enhetsfronten. Företagskommittéerna blir omvandlade till arbetarråd, och dessa upprättas i varje fabrik och verkstad på basis av direkta val, utan att gå via de befintliga fackföreningarna.
För Bordiga finns endast två alternativ: att antingen ta fabrikerna eller ta makten. Gramscis perspektiv tillhör därmed enligt Bordiga "de syndikalistiska myterna", och han gjorde en stor affär av Gramscis dåvarande relativa vårdslöshet vad gäller frågan om staten. I hans artikelserie "Per la constituzione dei Consigli operai in Italia" utvecklas resonemanget att man först måste erövra och krossa staten, för att därefter bygga upp arbetarråden i fabrikerna. Bordiga betraktar arbetarråden som organisationer av facklig typ, och då han jämställer Gramscis syn med syndikalismen missar han det problem som arbetarråden försöker ge svar på.
Men att Gramsci under en period något försummade statens betydelse kan knappast motivera en svepande förkastelsedom över hans tänkande som syndikalistiskt. Betraktar man Gramscis politiska verksamhet i sin helhet med såväl förtjänster som brister, framstår Gramsci tveklöst som en av 1900- talets stora revolutionärer. Det vore ett stort misstag att betrakta Gramsci som en gradualist som enbart kunde tänka sig arbeta inom den existerande politiska och konstitutionella ramen. Förvisso talade Gramscis efterföljare inom PCI, det italienska kommunispartiet, om en "historisk kompromiss" med andra politiska krafter, men Gramsci själv betraktade aldrig sådana kompromisser som något annat än tillfälliga taktiska eftergifter. Han skriver själv i ett fundamentalt avsnitt i Den moderne fursten:
"Den viktigaste reservationen att göra beträffande varje konkret analys av styrkeförhållandena är den, att sådana analyser inte kan och inte bör vara självändamål, utan får betydelse endast om de tjänar till att rättfärdiga en praktisk verksamhet, ett viljemässigt initiativ. De utvisar var det finns punkter av svagare motstånd, där det är mera fruktbart att sätta in sin viljekraft, ger idéer till omedelbara taktiska operationer, anger hur man bäst kan lägga upp en politisk agitationskampanj, vilket språk som bäst förstås av massorna, osv. Det avgörande elementet i varje situation är den permanent organiserade och långt på förhand iordningställda styrka, som man kan låta rycka fram när man anser att en situation är gynnsam [] därför är den väsentliga uppgiften att systematiskt och tålmodigt inrikta sig på att forma och utveckla denna styrka och göra den ständigt mera homogen, kompakt och självmedveten. Det ser man i krigshistorien och i den omsorg varmed man i alla tider på förhand iordningställt härar för att kunna börja ett krig i vilket ögonblick som helst. Stormakterna har varit stormakter just därför att de var beredda att i varje ögonblick effektivt ingripa i gynnsamma internationella konjunkturer, och dessa konjunkturer var gynnsamma därför att det fanns konkret möjlighet att effektivt ingripa i dem" (Gramsci, 1967, s. 246 ).
De livliga politiska diskussionerna vilka har omgivit utgivningarna och tolkningarna av Gramscis verk har självfallet komplicerat de vetenskapliga redigeringsproblemen. Naturligtvis är Gramscis fängelsevistelse och fängelsecensuren den primära förklaringen till hans abstrakta tänkande och hans texters allmänna formuleringar. Han var utestängd från det aktiva politiska livet, men ideologiskt var det alltid fråga om praxisfilosofi. Senare teoretiker har inte alltid uppmärksammat detta, utan ofta uppfattat Gramsci mer som en marxistisk kammarlärd än som en politisk ledare. Denna förvanskade bild har troligen sitt ursprung i en artikel i Prometeo våren 1924. Upphovsmannen var Ruggero Grieco, som framställde Gramsci som en världsfrånvänd lärd analytiker, en lågmäld intellektuell som "lät sig fascineras av fragment". Bakgrunden till denna nidbild var ledarkrisen inom PCI. Bordiga var den dominerande gestalten, men utmanades av Gramsci och en grupp som anslöt sig till honom. Grieco tillhörde "bordigianerna", och syftet med artikeln var naturligtvis att framställa Gramsci som föga lämplig att axla partiledarrollen.
Bilden av Gramsci som ensidig, opraktisk teoretiker har emellertid levt vidare, och dessvärre har vissa av de skolbildningar som utger sig för att tillämpa Gramscis tänkande inte alltid bidragit till att förbättra situationen. Den kritik som t.ex. riktades mot kretsen kring New Left Review på 1960-talet (här i Sverige fick vi ju i Clarté och i Zenit den s.k. "nyvänsterdebatten") kom från marxist-leninistiskt håll och gällde främst bristerna beträffande praktiken och avsaknad av konkret vägledning för den revolutionära rörelsen. Bo Gustafsson menade t.ex. i strikt leninistisk anda att politisk makt framspringer ur ekonomisk, medan nyvänsteranhängaren Gunnar Olofsson hävdade att detta inte säger något om hur den ekonomiska makten förmedlas till andra samhällssektorer. Båda var dock överens om att maktstrukturen "ytterst" bestäms av den ekonomiska strukturen.
Oklarheterna kring Gramscis tänkande understryker behovet av att konkretisera hans teorier genom tillämpningar. För att undvika misstag liknande de som begicks under 1960-och 70- talen, är det nödvändigt att ta fasta på den konkreta analysen av konkreta förhållanden. Intresset för Gramscis tänkande har ökat betydligt under senare år. Som Srensen skriver, kan man vid en hastig blick på omfånget av biografier och kommenterande verk snabbt konstatera att " det drejer sig om en af de tunge figurer i dette århundredes europiske kultur: de sidste to årtier indeholder således mere end dobbelt så mange numre som de tidligere tilsammen" (Srensen, 1993, s.9). Flera konferenser och symposier där Gramscis teorier har ventilerats har ägt rum under 1990-talet i bl. a Tokyo, Turin, Havanna, Juiz de Fora (Brasilien), Neapel och Berlin. I oktober 1997 höll International Gramsci Society (IGS) sin första konferens i Neapel.
Flera talare betonade nödvändigheten av att lyfta fram aktörsperspektivet, och Gramsci-kännaren André Tosel menade att marxismen behöver inkorporera vissa beståndsdelar från den tyska och italienska idealismen: "Vår tids marxism [] måste ta upp delar av den italienska och tyska idealismen, särskilt idealismens "aktörsperspektiv". I detta avseende har Gramscis tolkning av marxismen och hans kritik mot ödestron och determinismen i Brev från fängelset stor aktualitet (IGS Newsletter, 1998:8).
Detta ligger helt i linje med Gramscis tänkande, som liksom Lukcs uppmärksammade och framhävde den sida hos Marx som hade förbindelse med den hegelianska idealismen. Redan den unge Hegel uppställde kravet att "det sanna ska uppfattas och uttryckas, inte endast som substans, utan lika mycket som subjekt". De diskussioner som fördes på konferensen utmynnade i slutsatsen att det är nödvändigt att återvända till och grundligare studera Marx - och Gramsci. Ett fördjupat studium av Gramscis Quaderni kan ge en grund för en nytt socialistiskt koncept som bättre motsvarar dagens situation och som möjliggör för dagens marxister att möta de utmaningar de står inför.
Att Gramscis avvisade sättet att framställa samhälleliga relationer i termer av linjära, mekaniska orsakssamband är en av orsakerna till hans aktualitet. Som Werner Schmidt skriver i sin avhandling Kommunismens rötter i första världskrigets historiska rum (1996), förutsätter Gramscis skarpa distinktion mellan de två strategierna (ställnings- och anfallskrig) ett övervinnande såväl av den teleologiska historie- och samhällssynen som av den socialdemokratiska ekonomisk-reduktionistiska strategin.
En detaljundersökning av politiska, kulturella och ideologiska faktorer, deras grund och inflytande är självklart av vital betydelse i en analys av vår samtida situation med avsikt att vägleda det praktiska handlandet - idéerna och kulturen spelar alltså en högst aktiv roll i förhållande till ekonomin. För Gramsci var det primitivo infantilismo att försöka uppställa ett handlingsprogram i en given situation enbart utifrån en analys av det ekonomiska läget - hur exakt den än må vara; det är nödvändigt att ta med i beräkningen alla kulturella och politiska faktorer i all sin sammansatthet. -
Litteratur och referenser
Anderson, P. "The Antinomies of Antonio Gramsci" i New Left Review 1976-77:100
Andrén, M. Upprätt gång (1989)
Gramsci, A. En kollektiv intellektuell (1967)
Gramsci, A. Selections from the Prison Notebooks (1971)
Gramsci, A. Brev från fängelset (1981)
Gustafsson, B. "Små klara himlabloss", Clarté 1966:4 (Clarté 1988: 3-4 "Axplock")
Hoare, Q. Antonio Gramsci - en politisk biografi (1983)
International Gramsci Society Newsletter 1998:8.
Joll, J. Gramsci (1979)
Lukcs, G. Historia och klassmedvetande (1970)
Marx, K. & Engels, F. Brev i urval (1972)
Marx, K. Människans frigörelse (1995)
Marx, K. Kapitalet. Tredje boken (1978)
Mao Tse-tung Skrifter i urval (1969)
Mao Tse-tung Valda verk. Andra bandet (1970)
Mao Tse-tung Politiska skrifter (1974)
Olofsson, G. "Den nya vänstern och holmbergianerna", Clarté 1966:4 (Clarté 1988:3-4 "Axplock")
Schmidt, W. Kommunismens rötter i första världskrigets historiska rum. En studie kring arbetarrörelsens historiska misslyckande (1996)
Stillo, M. Antonio Gramsci (1998)
Srensen, G. Gramsci og den moderne verden (1993)
Todd, N. "Ideological Superstructure in Gramsci and Mao Tse-tung" i Journal of the History of Ideas 1974:1
