Äntligen börjar motståndet formera sig mot USA:s och västmakternas utdragna folkmordspolitik mot Irak. Nu bildas Irakkommittéer i Sverige och John Pilgers film kunde visas i TV. Bra. Men hur är den principiella grunden för motståndet? frågar Hans Isaksson.
Sedan nio år är Iraks 21 miljoner invå-nare utsatta för en ekonomisk bojkott med få motstycken i historien vad gäller hårdhet och varaktighet - undantaget är i så fall den som drabbat Kuba.
Beslutet om bojkotten fattades formellt i FN:s säkerhetsråd och motiverades på sin tid med att det skulle förmå Iraks regering att efterleva de krav på avrustning som säkerhetsrådet, på den segrande västmaktskoalitionens initiativ, ställde på landet efter Gulfkriget.
Det är nu två år sedan FN:s kontrollorgan tillkännagav att Irak saknar varje reell kapacitet att producera de "massförstörelsevapen" som kraven gällde. Något hot mot världsfreden, som enligt FN:stadgan formellt skulle krävas för att en intervention av det omfattande slag som drabbat Irak skulle vara laglig, har knappast någonsin landet utgjort.
Alla vet ju att västmakternas aktion mot Irak inte gällde landets militära potential, knappast ens dess överfall på ett grannland. Det gällde, och gäller, USA:s och Storbritanniens behov av att kontrollera oljereserverna i Mellanöstern - och inte bara där utan i hela det heta oljebälte från Algeriet i väst till Centralasien i öst där konflikter på olika sätt blossat upp och ömt vårdats under hela det decennium som följt på Sovjetunionens sammanbrott.
Som om inte de ekonomiska sanktionerna vore nog har brittiskt och amerikanskt flygvapen fortsatt med sina terrorbombningar mot Irak - cirka 38 000 uppdrag under det senaste året, inget av dem i något avseende sanktionerat av FN. De har krävt tusentals civila offer och ytterligare skadat landets infrastruktur.
De enorma humanitära konsekvenser bojkotten och det fortsatta kriget mot Irak fått har upprört även uppsatta FN-tjänstemän. Biträdande generalsekreteraren Denis Haliday och FN:s högsta representant på platsen, Hans von Sponeck, har båda lämnat sina poster i protest. Irak var före kriget ett med lokala mått ganska högt utvecklat välfärdssamhälle. Men WHO redovisade tidigt under sanktionerna en ökad dödlighet, inte minst en ökad barnadödlighet på 100 procent. Det torde innebära att minst 500 000 småbarn under förra decenniet dött i onödan till följd av bojkotten.
Utifrån alla kända definitioner är det en folkmordspolitik som västmakterna med USA i spetsen bedriver mot Irak, och ländernas ledare vet väl om det. De lägger dock det fulla ansvaret på Iraks president, Saddam Hussein, en smådiktator som de själva fört till makten, beväpnat och hållit under armarna i nästan två decennier, dvs. så länge han gick deras ärenden. Men det är inte Iraks president som nu låter Iraks folk dö i brist på mat, läkemedel , vatten och avlopp - till och med morfinpreparat till döende cancerpatienter är belagt med embargo.
I sin dokumentärfilm Vem betalar priset?, som nyss gått i TV1, redovisar den brittiske journalisten John Pilger dessa väl kända förhållanden (se t.ex. Clarté 4/99). Han intervjuar irakiska läkare, barnföräldrar, anhöriga till offer för bojkotten, i protest avgångna FN-tjänstemän, talesmän för Vita Huset och brittiska utrikesdepartementet. Endast två nyckelagenter misslyckas han med att få med i filmrutan: Iraks statsledning och brittiske utrikesministern Cook. Brittiska utrikesdepartementet krävde redaktionell kontroll över filmen för att medverka, så känslig är frågan för dem. Cook vägrade att ställa upp i en film "tillsammans med döende småbarn".
Det är bra att filmer som Pilgers nu - efter nio års stormaktsövergrepp mot Irak - kan visas i svensk TV. Eller rättare, det är glädjande att svensk TV nu börjar anse det opportunt att visa den. Det återspeglar en växande opinion mot just detta övergrepp. Tidigare har den brittiska skådespelerskan/regissören och vänsteraktivisten Vanessa Redgrave, och den svenska dokumentärfilmaren Maj Wechselman gjort film på samma tema som haft betydligt svårare att finna sändningsutrymme.
Ändå förnimmer man en viss olust, inte bara över den verklighet som Pilgers film avspeglar utan också över själva filmen. Är verkligen förhållandet att "oskyldiga barn och gamla" dödas det som i sista hand avgör om ett krig - och ett krig är det som USA och Storbritannien med bl.a. vår egen regerings tysta medgivande bedriver mot Irak - är rättfärdigt eller ej? Om så är fallet finns nämligen idag knappast några rättfärdiga krig, sådana som lämnar civilbefolkningen intakt. Ett uppror mot övermakten är då inte mer berättigat än övermaktens övermakt. Och då kunde man lika gärna yttra sig som hennes majestät drottningen, då hon inför ett internationellt forum nyligen som huvudsaklig kommentar till det blodiga krossandet av palestiniernas uppror finner för gott att förebrå de palestinska mödrarna för att de inte kan hålla sina barn från gatorna. Då kan man lika gärna, vilket USA:s och Storbritanniens (och våra egna) ledare också gör, lägga skulden på Iraks president för att 200 barn dör varje dag av sjukdomar och umbäranden - ty genom att, likt Milosevic nyligen, överlämna makten till en mot västmakterna och deras oljebolag fogligare regim skulle säkerligen, åtminstone på kort sikt, landets ekonomi normaliseras och irakiska liv sparas.
Men tydligen skall krig såväl startas som avbrytas via mediakampanjer som spelar på känsloargument. Principfrågor skall undvikas. Den snuskiga ekonomiska bakgrunden sopas undan i en fotnot. Det är för all del ingen nyhet. På detta sakernas tillstånd vinner den som har minst principer och mest pengar och mediaresurser, och det är idag inte de länder som försöker stå emot USA och dess vapendragare. Och demokratin förlorar.
Kriget mot Irak startades med argument och mediakampanjer om irakiska grymheter som till stor del, det visste vi redan för nio år sedan, fritt uppfunnits av västerländska reklambyråer på uppdrag av USA, Storbritannien och Kuwaits kungahus. Om kriget nu också skall avslutas med hjälp av en skicklig dokumentärfilmares insatser är det visserligen inte lika illa, ty Pilger behöver inte uppfinna något. Men kärnfrågan är vem som till- och avsätter regimer och vem som kontrollerar naturrikedomarna i dagens värld: en handfull rika, militärt starka stormakter och deras storbolag och aktiebörser eller folken i regionen?Den frågan lämnas öppen.
Dock, all heder åt Pilger. Ingen som har ögon och öron kan efter hans vittnesbörd höra Clinton/Bush/Al Gore/Tony Blair tala om "humanitära interventioner" - eller Anna Lindh papegojlikt upprepa deras fraser - utan att känna ett illamående som inte är ringa.
