MASSMEDIA -Ekot under kontroll
Nationalekonomi -En varudeklaration
MASSMEDIA -Ekot under kontroll
Mycket tyder nu på att president Arafat för-lorat kontrollen över sitt folk."
Så löd Dagens Ekos rubrik på kvällen den 15.11.
Det inslag man sålunda annonserade gav bakgrunden: Under det senaste dygnet hade israelisk militär dödat 7 palestinier. Några rapporter att israeliska soldater dödats förelåg (som vanligt) inte.
Ibland kan en rubrik säga ovanligt mycket. Ty vad säger egentligen rubriken?
1. Vad man förväntar sig av Yasir Arafat är främst att han skall vara Israel och dess mäktiga beskyddare behjälplig med att hålla de förtryckta palestinierna "under kontroll".
2. Att låta sig dödas i stort antal av israelisk militär - det är Dagens Ekos definition på att vara "okontrollerad".
Att Dagens Ekos rubriksättning vad gäller Mellanöstern är under fullständig kontroll finns det däremot ingen anledning att ifrågasätta.
Hans Isaksson
Recensent: Hans Isaksson
Nationalekonomi -En varudeklaration
Om man är socialist och läser nationalekonomi får man bland mycket idioti, stockholmska lejonmanar, rosa skjortor, små mobiltelefoner och stora muskler ibland vara med om (för vänsterfolk) ganska komiska händelser. Som när den pigga, rena, unga och i alla avseenden perfekta läraren spelar på nationalekonomiska tabun för att imponera på och intressera eleverna:
- Och framöver i kursen kommer jag att ta med mig lite spännande statistik - direkt från Statistiska Centralbyrån! Där kan man ganska snabbt få ut att tio procent av Sveriges befolkning äger nittio procent av tillgångarna i landet (konstpaus) det är många som blir förvånade när de får höra det här och ja, sen kan man ju ha olika åsikter om det är bra eller dåligt...
Ja, och söder om ekvatorn finns det folkrika länder! Där svälter man ihjäl i tiotusental varje dag! Det trodde ni inte, ganska spännande va!?
- ...men sådana normativa, subjektiva bedömningar är inget vi nationalekonomer sysslar med.
Nils Littorin
Recensent: Nils Littorin
Sista skriket det är
SAP vill fortfarande mycket i sitt program-förslag.
Man vill vara "antikapitalist" men hyllar samtidigt med stor entusiasm marknaden och dess så kallade individuella frihet som inbegriper rätten att öka sitt kapital genom att utsuga sin nästa.
Man vill behålla den privata egendom till produktionsmedlen som alstrar klasser och ojämlikhet lika säkert som hönan värper ägg - men man vill "avskaffa klassgränserna".
Vad gäller just ojämlikhet så är det numera inte egendomsskillnader utan "skilda faktorer" som skapar den. Såhär förhåller det sig, enligt SAP, med ojämlikheten numera: "Den enskilde individen blir inte sedd och bemött som en person och får inte möjligheten att utvecklas i enlighet med egna val. De möjliga valen underordnas individens tillhörighet till en viss grupp, bestämd av sådant som klass, kön eller etnicitet, funktionshinder eller sexuell läggning".
Dvs. det får bli slut med att prata skit, inte bara om bögar och fruntimmer, utan också om storkapitalister. Skall vi i framtiden säga något negativt om Peter Wallenberg så får vi inte längre kritisera honom för att han tillhör kapitalistklassen, ty då har vi inte sett och bemött honom som individ och riskerar att hindra hans utveckling. Vi får inte ens förebrå honom för att vara en inskränkt och överviktig träskalle - ty här rör det sig om "funktionshinder" och då har vi inte längre sett honom som individ utan blott som en bland många i gruppen "överviktiga träskallar".
SAP:s nya program är oförmöget att skilja på förtryckare och offer och försöker göra underklassens klassmedvetande till en fördom bland andra.
Hans Isaksson
Recensent: Hans Isaksson
Fortsatt krig mot Irak
Under en av de sista da-garna i september höll "Kvinnor för fred" ett seminarium på ABF-huset i Stockholm på temat "Blockader som fortsättningskrig - exemplet Irak". Seminariet var välbesökt och informerade om att det under hösten kommer att bildas en Irakkommitté i Stockholm. Kommitténs uppgift ska vara att kämpa för att få bort alla sanktioner mot Irak och att få USA och Storbritannien att upphöra med sina bombningar. Riksdagsledamoten Bengt Silverstrand (s) påminde om att det inte fanns något större intresse från övriga riksdagsledamöter att stödja kravet på att lyfta sanktionerna mot Irak, även om det fanns enskilda ledamöter i alla partier som var emot dem - utom i folkpartiet.
Idag är 60 procent av den arbetsföra befolkningen i Irak arbetslös. Före sanktionerna var 25 procent av kvinnorna i Irak yrkesarbetande och hälften av landets studenter var kvinnor. Detta att jämföra med det av USA omhuldade Saudiarabien där det än idag inte är tillåtet för kvinnor att ens köra bil.
En annan av talarna, Marianne Laanatza, påminde publiken om hur västvärlden på olika sätt stött Saddam Hussein och Irak som tillsammans med Saudiarabien kallades USA:s två tvillingpelare fram till invasionen av Kuwait.
En av seminariedeltagarna ställde frågan om vad ett folkmord egentligen var. Enligt USA:s definition var ju 3 000 dödade i kriget mellan serber och kosovoalbaner ett folkmord, medan 500 000 döda barn, som följd av USA:s bombningar och embargon, sågs som ett rimligt offer för Ja, vaddå?
Så länge sanktionerna mot Irak, som skördar ett barns liv var sjätte minut, stöds av den svenska regeringen, må skulden falla tung på den. Och som en folkrättsjurist vid seminariet påpekade, skulle en tidigare socialdemokratisk regering med Östen Undén som utrikesminister aldrig stillatigande ha accepterat ett så skändligt påtryckningsmedel. Undén var nämligen ytterst kritisk till att använda sanktioner som ett politiskt vapen.
Malena Rydberg
Recensent: Malena Rydberg
Medelklassens revolt
Enligt Marx präglas vårt samhälle av en motsätt-ning mellan arbete och kapital. Mellan arbetarklassen och kapitalisterna finns en medelklass som egentligen inte spelar någon självständig roll för samhällsutvecklingen, utan omväxlande allierar sig uppåt eller nedåt.
Idag är det få inom arbetarrörelsen som förespråkar en politik som bygger på marxistisk klassanalys. Arbetarklassen är ointressant i det postindustriella kunskapssamhället, menar man, och därför söker man en väljarbas i medelklassen. Tendenser i denna riktning finns i Sverige, och i England och Tyskland har en "moderniserad" socialdemokrati tagit steget full ut och blivit medelklasspartier. I en debattartikel i DN försöker TCO-basen Sture Nordh få den svenska arbetarrörelsen att skynda ifatt sina europeiska bröder. Socialdemokratin och LO måste sluta företräda enbart de egna medlemmarnas intressen och i stället inse att välfärd måste byggas i allians med "breda tjänstemannagrupper", dvs. medelklassen, kräver han.
Var alltså Marx ute och seglade? Kan medelklassen ta kommando över politiken?
Jag tror inte det.
Nordh menar att det tidigare funnits en insikt hos socialdemokratin att man måste få med "mellangrupperna" om man ville bygga ett stabilt samhälle. Så var det naturligtvis. Mellangrupperna var nog de som fick ut mest av välfärden. Det är deras barn som spelar hockey i kommunala ishallar, som spelar fiol i kommunala musikskolor och som tar del av den statligt finansierade högre utbildningen. Och när massarbetslösheten nu permanentas och den offentliga sektorn monteras ned drabbas mellanskikten inte tillnärmelsevis så hårt som arbetarklassen.
Ändå klagar Nordh, och hotar med en medelklassens revolt om han inte får en politik som bygger på en ny klassanalys (att dagens socialdemokratiska politik skulle präglas av marxistisk dogmatism är en djärv tanke som Nordh nog är tämligen ensam om), en analys som tar som utgångspunkt att mellanskikten är viktigare än arbetarklassen. Men den omvandling som Sverige genomgår just nu beror inte på att tjänstemannamedelklassen inte längre vill betala för välfärden, utan på att kapitalisterna dragit sig ur den klasskompromiss som välfärdsbygget vilade på. De gick med på denna kompromiss eftersom välfärdsstaten gav dem en någorlunda frisk och utbildad massarbetskraft, och när detta behov inte längre föreligger har de dragit sig ur.
Om arbetarrörelsen vill rädda välfärden är det alltså kapitalets ovilja som är det stora problemet, inte en revolutionär tjänstemannamedelklass anförd av Sture Nordh. De experiment med en ny klassanalys som gjorts i England och Tyskland visar med all önskvärd tydlighet att en "välfärdsstat" byggd på medelklassen blir misstänkt lik det samhälle högern och näringslivet förespråkar.
Magnus Nilsson
Recensent: Magnus Nilsson
Fredspriset
Den norska nobelkom-mittén tillkännagav 13 oktober att Nobels fredspris för 2000 tilldelas den sydkoreanske presidenten Kim Dae Jung "för hans arbete för demokrati och mänskliga rättigheter i södra Korea och i Östasien i allmänhet och för fred och försoning speciellt med norra Korea". I sin motivering uttryckte kommittén även "erkännande av de bidrag som norra Koreas och andra länders ledare har givit för att främja försoning och möjlig återförening".
Att Nobelkommittén lyfter upp Koreafrågan som central för freden är positivt. Utan att ifrågasätta Kim Dae Jungs stora betydelse - som koreansk patriot och demokrat är han utan tvekan värd denna hedersbetygelse - måste man emellertid notera att nobelkommitténs val genom sin ensidighet framstår som en provocerande störning i den känsliga politiska processen på den koreanska halvön och ett slag i ansiktet på nordsidans ledare. Den Koreafientliga pressen i Sverige med DN i spetsen har också välkomnat just den aspekten av kommitténs val.
Kommitténs tradition har varit att låta bägge sidor i komplicerade konflikter dela på fredspriset. Det är inte i alla sammanhang en helt lyckad princip eftersom den inte skiljer på angripare och angripen part. Men just när det gäller Koreafrågan skulle den principen ha varit i hög grad motiverad. Ett sådant agerande skulle ha bidragit till en positiv utveckling i stället för att permanenta gamla fördomar. Man måste beklaga att kommittén saknade det mod och den självständighet som ett sådant beslut skulle ha krävt.
Christer Lundgren
Recensent: Christer Lundgren
Said om Sartre
I septembernumret av Le Monde Diplomatique berättar Edward W. Said, nyligen på besök i Sverige, om ett möte med Jean Paul Sartre år 1979, filosofen som, skriver Said, "min generation alltid såg som en av seklets intellektuella hjältar". Mötet, som Said blev inbjuden till, hölls av säkerhetsskäl inte i en allmän lokal i Paris utan i Michel Foucaults stora och spartanskt inredda lägenhet. I lägenheten befann sig Sartres förtrogne - de hade tillsammans gett ut tidningen La Cause du Peuple (Folkets sak) - Pierre Victor. Denne blev efter sin tid som "maoist" en djupt religiös jude.
Said hyste sedan gammalt stor beundran för Sartres modiga ställningstaganden för ett fritt Algeriet i en tid då detta inte var självklart för franska intellektuella som exempelvis Albert Camus. Emellertid blev Said på detta möte desto mer besviken, när han förstod att det gick ut på att stödja Israel och uttrycka sitt gillande för Sadats överenskommelse med Menahem Begin i Camp David, då Egypten slöt ett fredsavtal med Israel. Vid den här tiden, berättar Said, var han själv mycket aktiv i kampen för palestiniernas sak och han träffade med jämna mellanrum Arafat. Said menar att ett tydligt stöd från Sartre för palestiniernas antikoloniala kamp under 1970-talet skulle haft stor betydelse. "Men", avslutar Said sin artikel i Le Monde Diplomatique, "Sartre såg aldrig likheten mellan palestiniernas kamp för ett självständigt Palestina och algeriernas kamp mot Frankrike för ett självständigt Algeriet". I artikeln refererar Said också med ironi ett TV-program från i år med den "postmoderne" filosofen Bernhard-Henri Lévy - för vilken Said uppenbarligen inte hyser någon större beundran och vars antikommunism han förkastar - där filosofen belåtet konstaterar att "Sartre aldrig svek Israels sak ". Nej, Sartre var aldrig konsekvent i sin antiimperialism.
Malena Rydberg
Recensent: Malena Rydberg
Ständigt denne Lenin
Inför en fullsatt sal talade Stefan Lindgren om Lenin och sin biografi över densamme i Norrköping 11 oktober. Clarté, Ung Vänster, KPML(r) och Folkuniversitetet arrangerade.
Sjuttiotalet personer i blandade åldrar deltog i mötet som arrangörerna valt att kalla "Ständigt denna Lenin".
Lindgren talade bl a om reaktionerna på sin bok och om Lenins kopplingar till Sverige, inte minst ryska revolutionens betydelse för den allmänna rösträttens införande.
"Vad är det som får unga människor att offra en kväll för att lyssna på något så till synes mossigt som ett föredrag om Lenin?" frågade en av moderata Norrköpings Tidningars ledarskribenter i ett referat dagen efter.
"De flesta recensenter har sågat Stefan Lindgren jäms med fotknölarna som trovärdig Leninbiograf. Ytterligare en galning som presenterar diverse lösryckta hel- och halvlögner helt enkelt. Det är dock att göra det allt för enkelt för sig. Ty även om hans revisionistiska budskap är svårsmält så kan han bevisligen sin Lenin."
"En konsekvent leninism går inte att kombinera med demokratiska ideal, men att därför avvisa intresset som blott skadligt och dumt är farligt och meningslöst. Istället behövs historisk upplysning och seriös diskussion."
Vilket inte hindrar skribenten från att utropa: "Få kan längre tvivla på att Lenin var en grym natur".
Ändå, ovanligt nyanserat jämfört med det vanliga tonläget på NTs ledarsidor. Och arrangörerna är mycket nöjda med mötet.
Mikael Pettersson
Recensent: Mikael Pettersson
