Det tyska undret efter andra världskriget är ett av de stora slagnumren för dem som gillar kapitalism och USA. Men det var inte Marshallhjälpen som lade grunden till undret utan fjorton miljoner tvångsarbetare under världskriget. Ännu en marknadsekonomisk myt punkterad.
I mer än 50 år har Förbundsrepubliken Tyskland vägrat att betala skadestånd till de många miljoner slavarbetare som fördes till Tyskland under kriget från framför allt Ryssland, Ukraina, Vitryssland och Polen.
Nu har äntligen en överenskommelse kommit till stånd som innebär att Tyskland ska betala en stor summa i ersättning till de kvarlevande tvångsarbetarna.
Samtidigt höjs röster om att det nu måste vara nog. Der Spiegel uppmanar tyskarna att säga stopp. Nya generationer ska inte tvingas betala för vad de inte har gjort och skuldkulten måste snarast förpassas till ett museum, skriver tidningen.
Jag vet inte hur man kan ha någon bestämd uppfattning om hur mycket pengar som är nog för att ersätta tiotals miljoner människoliv.
Men i en artikel i tyska Blätter fr Deutsche und Internationale politik hävdar Herbert Schui att hela det tyska ekonomiska efterkrigsundret är en myt. Egentligen var det de 14 miljonerna tvångsarbetare som under kriget lade grunden till Tysklands ekonomiska framgångar efter kriget. Med tvångsarbetarnas billiga arbetsinsatser kunde den tyska industrin genomgå en genomgripande modernisering. Och eftersom industrin till stora delar klarade sig oskadd genom kriget kunde den snabbt erövra nya marknader efter krigsslutet, menar Schui.
När tvångsarbetarsystemet stod på sin höjdpunkt, i augusti 1944, var mer än var fjärde industrianställd i Tyskland en tvångsarbetare, en krigsfånge eller en frivillig utländsk. Alla industriföretag hade tvångsarbetare, men i de mer betydande låg andelen på 30-75 procent av arbetsstyrkan. Detsamma gäller för övrigt svenska företag som t.ex. SKF i Tyskland vid den här tiden.
Med tanke på de låga löner som utbetalades till tvångsarbetarna hade den tyska industrin gyllene tider. Den utländske tvångsarbetaren gav ca 2,4 gånger större produktion per mark i lönekostnad än en tysk arbetare. 1945, när Tyskland enligt den traditionella bilden hade lagts i ruiner, hade Västtyskland en betydligt större och modernare produktionsapparat än 1935.
De allierades bombardemang hade framförallt riktats mot bostadsområden och transportväsen: På dessa målgrupper föll många gånger fler bomber än på industriella anläggningar. Enligt USA:s officiella bombstatistik skadades under 1944, på höjden av de allierades luftoffensiv, inte mer än 7 procent av alla verktygsmaskiner. Stålindustrin förlorade inte mer än ett par masugnar och bara ett valsverk låg helt stilla. På liknande sätt förhöll det sig med gruvorna i Ruhrområdet. Att industrin drabbades av produktionsstopp från sommaren 1944 berodde inte på att anläggningarna var ödelagda; det var transporterna som hade upphört.
Enligt officiella västtyska utredningar var industrins anläggningsvärde i det västtyska området efter kriget betydligt större än det hade varit 1935. Även sedan de allierade hade demonterat vissa industrier som krigsskadestånd stod industrins anläggningsvärde på stort plus. Särskilt intressant är Schuis uppgift att andelen nya maskiner, noll till tio år gamla, steg kraftigt från mitten av 30-talet till krigsslutet, då hela 55 proc av maskinerna klassades som nya.
Tyskland som industrination hade alltså inte drabbats av kriget utan gynnats av det. Sedan tågen börjat rulla i Europa igen var 1948 förutsättningarna givna för en rask ekonomisk återhämtning. Det ekonomiska undret som liberal myt förlorar därmed något av sin förtrollning. Vilka kloka beslut finansminister Ludwig Erhard än kan ha fattat så vägde de lätt mot det försprång som tvångsarbetarna hade gett Tyskland.
Ännu har inte Tyskland, allra minst dess näringsliv, erkänt tvångsarbetarekonomins betydelse. Läkemedelstillverkaren Bayer gör å ena sidan reklam för aspirin som företagets 100-åriga produkt, men förnekar å andra sidan allt ansvar för handlingar begångna av föregångaren IG Farben.
När Tyskland nu i elfte timmen erkänner sitt ansvar för tvångsarbetarna är krigsgenerationen nästan helt utdöd. En procent av de cirka en miljon kvarvarande f.d. tvångsarbetarna beräknas nu dö varje månad. Den nya överenskommelsen om totalt 10 miljarder mark i ersättning till nazismens offer, varav merparten ska gå till tvångsarbetarna, är ett genombrott, men stora motsättningar återstår beträffande hur pengarna ska fördelas.
I Blätter fr Deutsche und Internationale Politik påpekar man att mer än hälften av tvångsarbetarna faller utanför ersättninsgprogrammet för att de antingen inte befunnit sig inom Tyska rikets gränser eller inte kan bevisa att de efter deportering till Tyskland hållits i fängelse där. De miljontals krigsfångar som använts i tvångsarbete är för övrigt helt chanslösa; folkrätten anses inte medge skadestånd åt krigsfångar.
En betydande del av de tyska pengarna riskerar dessutom att försvinna i kostnadskrävande administration och advokatarvoden. Ett mångmiljonbelopp ska användas till att utbilda det uppväxande släktet i mänskliga rättigheter.
Offren i främst Östeuropa har säkert svårt att känna igen sig i vad de tyska tidningarna skriver om oskäliga skadestånd. De flesta tvångsarbetare hann dö utan att Tyskland ens formellt erkände sitt ansvar, och de flesta överlevande och deras barn har aldrig fått någon som helst ersättning. Missnöjet kan dessutom fördjupas av tvivel på att Tyskland verkligen genomgått det demokratiska reningsbad som det säger sig ha gjort. Ju mera Tyskland försöker springa från sin skugga och bli som vanligt - dvs. bomba och gå bröstgänges tillväga mot folkvalda presidenter i öst som man inte gillar - desto större skäl till tvivel.
Ännu kan en vitrysk eller serbisk f.d. tvångsarbetare inte vara säker på att få någon ersättning. Möjligheterna för deras barn att få gå en tyskfinansierad studiecirkel i mänskliga rättigheter riskerar att bli ett hån mot offrens människovärde. -
