Manuel Castells har hälsats som informationssamhällets Marx. Och visst lär man sig åtskilligt av att läsda hans trebandsverk Informationsåldern. Men han kan inte visa att det nya samhället överskrider kapitalismens begränsningar. Trots sin lärdom blir Castells arbete i mycket nyliberal propaganda på hög nivå.
Manuel Castells (f. 1942) är spansk sociolog. Han verkade 1965-79 i Frankrike vid Alain Touraines Institut för studiet av sociala rörelser, och arbetar sedan 1979 framför allt vid Berkeley, USA. Under åren 1996-98 publicerade Castells tre tjocka volymer, med samlingstiteln Informationsåldern. Ekonomi, samhälle och kultur (The Information Age. Economy, society and culture.). Band I Nätverkssamhällets framväxt publicerades på svenska 1999 på Daidalos förlag, band II Identitetens makt i maj 2000, och slutligen band III Milleniets slut (2:a upplagan) i december 2000.
De tre volymerna har getts stort utrymme i massmedia genom recensioner och diskuterande artiklar. Recensenter och kommentarorer har över lag varit mycket positiva, t.ex. Joachim Israel, Carl Tham, Mikael Löfgren, Lars Ilshammar, och Sven-Erik Liedman som i Ord & Bild (3/99) säger att det är vår tids motsvarighet till Marx Kapitalet.
Och det är lätt att bli imponerad av Castells arbete. En mängd empiriska data, olika sociala fakta, spännande iakttagelser, hypoteser och preliminära teorier som förklaringar till olika fenomen presenteras i verket, vilken dessutom bygger på en makalös litteraturöversikt. En bok som Bror Perjus Casino Jorden (Brevskolan, 1998) framstår som en gymnasieuppsats jämfört med Castells trebandsverk. Castells hanterar skickligt en myriad av fenomen som debuterat de senaste 25 åren på de ekonomiska, politiska och kulturella scenerna. Han förmår i stora stycken väva samman dessa fenomen till mönster, och därmed förklara vissa av tidens strömningar. Det är den ansatsen som troligen har fascinerat kritiker och kommentatorer.
Castells arbete är ett djärvt företag, men samtidigt vanskligt om man vill förpassa befintliga förklaringar, som t.ex. marxismens, till sophögen. Castells gigantiska projekt leder honom till högmod, och som Ordspråksboken förkunnar: Högmod går före fall. Det blir också Castells lott som mästertänkare. Detta misslyckande har inte i någon högre grad påtalats av recensenterna (med undantag av en artikel i Häften för kritiska studier 4/2000), varför det finns anledning att belysa Castells verk i Clarté.
Många av de frågor som Castells lyfter fram är inte nya, och det erkänner han också själv. Det s.k. post-industriella samhället har diskuterats länge, t.ex. i Daniel Bells The coming of post-industrial society (1976). Under senare år har industrisamhällets utveckling diskuterats på ett både intelligent och spännande sätt av bl.a. Robert Reich The work of nations (1991), Paul Kennedy Preparing for the 21th century (1993), Giovanni Arrighi Det långa 1900-talet (1994/96), Jeremy Rifkin The end of work (1995), Hirst & Thompson Globalization in question (1996). Castells går dock i viktiga avseende längre än dessa författare, framför allt i diskussionen om den datorbaserade elektroniska kommunikationens potential och det sociologiska försöket att förklara nya identiteter.
Castells viktigaste påstående är att vi står i början av en ny tidsålder, informationsåldern, "som kännetecknas av kulturens autonomi i förhållande till de materiella grundvalarna för vår existens". Castells preciserar: "Den informationsteknologiska revolutionen och kapitalismens omstrukturering har framkallat en ny samhällsform, nätverkssamhället". Dess utmärkande drag är:
globalisering av strategiskt avgörande ekonomiska aktiviteter
de enskilda nationernas manöverutrymme minskas regionalt och globalt
statsmaktens räckvidd beskärs och minskas i många länder ("etatismens fall")
välfärdssystemen överges och statsmakten tappar ytterligare i legitimitet
flexibilitet och instabilitet hos arbetet
nätverk som organisationsform
individualisering av arbetskraften
en kultur av "verklig virtualitet" byggs upp av ett genomträngande mediesystem.
medierna får sådan slagkraft att "utanför den sfären finns bara politisk marginalitet".
Castells betonar att det är ett flertal faktorer som samverkat i utformningen av det framväxande samhällssystemet. Medias starka grepp leder till att människor lever i en virtuell värld, medan de nationella staterna minskar i betydelse. Denna nya samhällsorganisation skakar institutioner (i vid bemärkelse), omvandlar kulturer, skapar rikedom, och framkallar fattigdom, "väcker girighet, förnyelse och hopp samtidigt som den framkallar umbäranden och förtvivlan", för att citera en av Castells grandiosa formuleringar. Parallellt med detta skeende ser man ett uppsving för kollektiv identitet, som kan vara progessiv som feminism, miljömedvetande, eller reaktionär som kristen eller islamsk fundamentalism. I kraschen mellan dessa stora rörelser mals dagens "liberala demokrati" ned.
Castells döljer inte att denna nya världsordning föder misär och elände, och att skillnaden mellan rika och fattiga ökar. Ändå upphöjer Castells deskriptiva skrivsätt trender till historiska fakta, och en slags ofrånkomlig prognos: Så här kommer framtiden att bli - inrätta er efter den om ni inte vill bli marginaliserade! Castells framstår därför som en slags hovpoet eller radskrivare för maktens män och kvinnor i 2000-talets kapitalism. Flera av Castells teser har karaktären av nyliberal propaganda och förtjänar en stark, kritisk granskning:
1. Vi har i slutet av 1900-talet genomlevt en av dessa glesa historiska övergångar, där vår materiella kultur omvandlas av ett tekniksystem, organiserat kring informationsteknologin (I, s. 41)
2. Kapitalismen har omvandlats och den nya samhällsformen bärs således upp av en ny bas (II, s. 15).
3. Denna nya bas är inte primärt materiell, utan ideologiska och kulturella frågor spelar en större roll jämfört med tidigare.
4. "En omvandling av livets, rummets och tidens materiella grundvalar genom konstitueringen av ett flödesrum och en tidlös tid" är ett uttryck för dominerande aktiviteter och styrande eliter (I, s. 383).
5. Historien har ingen riktning och det finns "ur ett analytiskt perspektiv inga goda eller onda, progressiva eller regressiva sociala rörelser" (II, s. 17) .
6. Enskilda arbetare ("aktivister") kommer att delta i motståndet mot globaliseringen, men arbetarrörelsen och fackföreningarna har spelat ut sin roll (II, s. 369)
7. Makten är inte längre koncentrerad till staten, företag eller medier. "Den är utspridd i globala nätverk av pengar, makt, information och bilder, som cirkulerar och omvandlas" i ett föränderligt och icke-geografiskt system. "Den nya makten ligger i de informationskoder och representerade bilder" kring vilka samhällen och människor organiserar sig. "Platsen för denna makt är människors inre" (II, s. 368).
8. Mediernas har en kritisk förmåga (autonoma, bestämmer sin egen takt, optimera sin effekt; II, s. 351).
9. EU är i huvudsak ett bra och viktigt projekt; en nätverksstat, en manifestation av en framväxande statsform för informationsåldern (III, s. 375).
I det följande begränsas min kritik till några av Castells påstående ovan.
Det finns inget att invända mot Castells beskrivning av hur transnationella företag, ett exploderande globalt finanskapital, expansionen av kapitalismen till Kina och Ryssland, samt framväxten av en ny, enorm varu- och tjänstesektor (datorer och info) har förändrat världen, och därmed vår världsbild. Det som var är inte längre, och vad man kallar denna förändring är ingen huvudfråga. Däremot är det en huvudfråga huruvida denna nya världsordning på något sätt överskrider kapitalismens begränsningar och mekanismer.
Det finns starka skäl att avvisa Castells framskrivning av det nyliberala programmet. Idag pågår en kamp om det nyliberala programmet både i USA och Europa, t ex mot privatisering och s.k. konkurrensutsättning, att vara anställningsbar och "flexibel". Trots att kampen pågår väljer sociologen Castells att bara "identifiera" kapitalisternas programpunkter som framtidstrender. Varför inte motkrafternas (aningen förskönande) framtidsbilder om att bevara välfärdssamhället? En av kapitalisternas favoritargument om flexibla anställningar verkar t.o.m. vara i gungning. Financial Times (11/9 -00) citerar en rapport där man konstaterar en dramatisk förändring i USA i riktning mot fler fasta heltidsarbeten, och färre antal "flexibla anställningar". Kanske speglar det förhållanden under en tillfällig högkonjunktur, men det understryker min tes att kapitalisternas önskningar inte är det samma som verkligheten. Den klasskamp som idag pågår skriver den kommande historien. Och den historieskrivningen är inte avslutad, även om Castells lutar åt det.
Castells är inte vår tids Marx. Marx ställde sig på de förtrycktas sida, och inte på förtryckarnas sida.
Castells hävdar att en ny värld tar form beroende på stora tre processer (III, s. 380 ff):
en informationsteknisk revolution
en ekonomisk kris för kapitalismen och etatismens fall (framför allt kris för välfärdssamhället)
framväxten av nya kulturella sociala rörelser.
Jag kan instämma med Castells om den stora betydelsen av dessa processer, men han förmår inte visa att kapitalismens begränsningar och mekanismer omvandlats. Det är t.o.m. så illa att han inte ens har ansträngt sig för att försöka beskriva den påstådda transformeringen. Castells förutsätter bara att kapitalets logik förändrats eftersom olika omvärldsförhållanden ändrats. En både enklare och rimliga förklaring är att kapitalismens gyllene år 1945-75 betingade en historisk kompromiss mellan arbete och kapital. Under 1970-talet sa kapitalets företrädare upp samarbetet, och krävde högre profitnivåer. Jakten på dessa profiter förklarar många av de företeelser Castells beskriver.
Castells starka tilltro till mediernas kritiska förmåga blir mot bakgrund av den pågående fusionering i Nordamerika och Europa rätt absurd (Time Warner, AOL, EMI, Murdoch-gruppen, Bertelmann). Faktum är att Castells är ganska ensam om att betona mediernas kritiska förmåga. Han blandar samman tabloidpressens jakt på sensationer med grundläggande kritik av mediaoligopolens makt. Här står Castells ljusår från kritiker som t. ex. Chomsky i boken Manufacturing consent. Castells är dessutom inkonsekvent när han hävdar att utanför den mediala scenen finns bara politisk marginalitet. Om kapitalismen fortsätter att välja parlamentarismen som legitimeringssystem finns det väl all anledning att säkra makten över medierna för att på så sätt låta enbart de egna politikerna uppträda i cirkusmanegen.
Castells är i sin framställning ställvis skönlitterär. Han är svag för klatschiga metaforer och uttryck, t. ex. "flödenas makt är starkare än maktens flöden" (I, 472). Hans formuleringar är förvisso ofta eleganta, men lika ofta oprecisa och - brutalt uttryckt - flummiga.
Finns det då mot bakgrund av denna kritik något enda skäl att läsa Castells? Ja, det finns flera skäl. Jag har redan i inledningen till artikeln nämnt några. Världen förändras ständigt. Trots att Castells blir platt, eller t.o.m. pro-kapitalistisk i vissa övergripande frågor, tillför han en hel del nytt. Hans beläsenhet är enorm och han förmår också sammanfatta hyllmetrar av litteratur på några sidor. Överbyggnadens och kulturens frågor är inte oväsentliga, och där gör Castells intressanta nedslag.
