Nu kantrar vinden Hans Isaksson
Kommitter för Irak Olle Josephson
Katarina Engberg Hans Isaksson
Valet i Amerijkstan Hans Isaksson
Anna Lindh säger ifrån Mikael Nyberg
Nu kantrar vinden
Visst kämpar borgarna och imperialisterna emot bra, det är inte tu tal om den saken.
Visst vinner Ariel Sharon valet i Israel - men om det på lite sikt hjälper Israel är ytterst tveksamt, och USA hjälper det inte.
Visst poserar USA med sin senaste, arrogante och hjärndöda president som ensamstående supermakt och fnyser åt internationell rättsordning och gamla nedrustningsavtal - men sämjan med de gamla europeiska allierade är inte den bästa. Det har bland annat ståhejet kring nyupptäckten av uranammunitionens farlighet uppdagat för den lyhörde.
Visst drar våra makthavande in oss i NATO - med in i döden bibehållen s.k. alliansfrihet - men tycks inte längre betro svenska folket med att bära vapen eftersom man nu bäddar för en yrkesarmé. Hade vi haft en sådan på 40-talet så hade vi sannolikt fått en egen Hitler här i landet.
Visst har man lurat in stora delar av svenska folket på börsen - men kurserna sjunker numera rätt stadigt.
Visst privatiserar man allt - från vård, skola, omsorg, elektricitet och telefon till offentliga pissoarer - men de förstnämnda går på knäna, personalen sjukskriver sig, skolbarnen knivhugger varandra, en köldknäpp på två dagar blir en nationell katastrof och Telia blir ett dåligt skämt.
Det talas fortfarande om borgerlig samling, men snart finns det inte mycket borgerlighet att samla om man inte vill ta med den betydande del därav som valt att satsa på SAP.
Och Lars Engqvist inbjuder hela riksdagen att titta på Sånger från andra våningen. Nyliberal är nu ingen längre.
Man skulle ha kunnat ifrågasätta ovanstående lägesbeskrivning om det inte hänt som tydligen hänt på vår allra malligaste rikstäckande stockholmstidning.
Det uppdagades att chefen för ledarredaktionen likt sin idol i Vita Huset börjat röka cigarr och envisas med att spela saxofon för kvinnliga praktikanter som kom i hans väg. Det hade tydligen ingen haft en aaaning om förut. Han försvann för att undgå skandal.
En i alla avseenden, utom i nyliberal uppblåsthet, mindre redaktör reste sig därpå i sin fulla längd, slog knytnäven i golvet, skrev sin 4711:e ledarsnutt om den ohämmade råkapitalismens fullkomliga och harmoniska förträfflighet och retirerade till Sveriges näst mest malliga stockholmstidning.
När den malligaste morgontidningens nye politiske redaktör till ersättare rekryterade en avdankad kollega från det snart avdöda folkpartiet gjorde redaktionen uppror, varpå de två partivännerna tillsammans sågs lämna Marieberg för att inte återvända.
Och när tidningens mest aggressive Nato-redaktör numera skriver alltför uppenbara lögner på ledarsidan om den svenska Nato/EMU-opinionen tar man redan dagen därpå in dementier.
Nyliberalismen säljer inte längre. Högern måste växla ansikte, klaga på klassorättvisor och simulera samvete. Det är ett framsteg. Det är en seger för svenska folkets tjuriga och sega motstånd.
Vinden i tornet förebådar förhoppningsvis stormen i bergen.
Hans Isaksson
Hans Isaksson
Kommitter för Irak
Det är hoppfullt att en svensk opinion börjar formeras mot USA:s folkmordskrig mot Irak. I Lund, Göteborg och Stockholm finns nu Svenska Irakkommittén mot de ekonomiska sanktionerna. Plattformen rymmer tre krav: upphäv sanktionerna mot Irak, stoppa bombningarna samt stöd den demokratiska processen i Irak. (Den tredje parollen är kanske inte så genomtänkt, men bör inte skymma förtjänsterna hos de två andra.) Kommittén bedriver opinionsarbete enligt klassisk folkrörelsemodell. På webbadressen www.gandhitoday.org kan man finna upplysningar och anmäla sig för daglig information. Man blir enklast medlem genom att betala 100 kronor till pg 283835-7. Gör det!
Olle Josephson
Olle Josephson
Självrannsakan
På äldre dagar dagar har jag blivit så rysligt blödig. Annika säger att det kom efter en tjänsteresa i våras när vi var nere i Jerusalem, och jag för att visa svenska folkets ändrade sympatier bankade huvudet i Klagomuren alltför hårt. Det må vara hur som helst med det, det hade sin verkan i alla fall.
Faktum kvarstår. Jag har ju alltid varit en känslig person, något av en sökare. Men nu började jag plötsligt känna en nästan smärtsam ömhet inför allt levande, allt vegetativt: krukväxter, kvinnor och barn. Jag började läsa J.O Wallins psalmer. Jag kom på mig själv med att i timtal sitta och titta på lekande småflickor i parkerna - TV2 ville göra ett reportage på mig i den miljön men det avstyrdes av riksdagsgruppen.
Jag började ifrågasätta min könsroll och höll Annika vaken hela nätterna för att reda ut hur hon såg på mig som Man.
Jag överväldigades stundom av en känsla som min terapeut så småningom identifierade som Skuld. Den som häftar i skuld är som bekant inte fri - och jag ville bli fri. Jag vill bli fri.
Jag arbetar fortfarande med denna problematik. Antagligen måste det bli värre innan det blir bättre. I så fall måste man se den senaste tidens utveckling i en positiv dager. Häromveckan när jag som vanligt satt och åt kalvsylta med rödbetor på Cattelin började syltan att tala till mig med bräkande stämma.
"Göran!" sade den.
"Ja, vad vill Du?" frågade jag.
"Vad är det egentligen med dig?" frågade syltan.
"Hurså?" svarade jag.
"Är du egentligen inte sjuk i huvet när du tror att du sitter och samtalar med en bit kalvsylta?" sade syltan.
Då insåg jag att det rörde sig om ett fenomen som jag ofta läst om i facklitteraturen, men aldrig själv stiftat bekantskap med - mitt Samvete talade till mig! Det vill säga, det var egentligen inte alls kalvsyltan som talade, det var i själva verket min inre röst. Hur underbart komplicerad är inte Guds Skapelse!
Sedan dess har jag nästan helt slutat äta kalvsylta. Utom på tisdagar. Jag kan kanske ännu inte helt reda ut varför - det känns bara fel på något sätt. Ostron är både magrare och hälsosammare.
Och gåslever är faktiskt godare.
Hans Isaksson
Hans Isaksson
Katarina Engberg
Den 21 januari på kvällen var ett historiskt ögon-blick. Efter nio år vågade en svensk TV-kanal sända Maj Wechselmanns högst oskyldiga men mycket faktaspäckade dokumentärfilm från1992 som bara säger vad alla människor som öppnat en tidning vet år 2001: det s.k. kirurgiska kriget som USA iscensatte mot Irak 1990-91 och den efterföljande bojkotten har varit en katastrof för hela det irakiska folket.
Redan detta ansågs tydligen så kontroversiellt att man måst inkalla en balanserande panel för eftersnack. Den bestod av Rolf Ekeus, f.d. mycket USA-trogen FN-inspektör, sedermera svensk USA-ambassadör, Peter Örn, Svenska Röda Korset, och Katarina Engberg, sakkunnig på Försvarsdepartementet.
Ekeus medgav villigt att allt som sades i filmen faktiskt var sant. Peter Örn vitsordade också filmens beskrivning av förhållandena och krävde slut på sådana sanktioner som drabbar civilbefolkningar.
Engberg, som utvecklats en hel del politiskt sedan hon en gång var södra Sveriges argaste KFMLr-rare, kände sig uppenbarligen manad att utgöra en motsats till all denna slapphet. Hon klagade på att Wechselmanns film var partisk och historielös, eftersom den inte nämnde invasionen av Kuwait, med vilken enligt henne historien kring Tigris och Eufrats nedre lopp tog sin början.
Vidare fann Engberg det vara påkallat att försvara USA genom att framhålla att hela FN och alla arabländer stod bakom de allierade och att kriget mot Irak fördes av "världssamfundet" (den pseudonym USA idag använder sig av då de för sina syften lyckats rekrytera Storbritannien och någon ytterligare stat) för "fred och stabilitet i området". Och att det irakiska folkets lidande nu liksom i framtiden hänger på "Saddam Hussein".
Ekeus log skevt. Han visste ju hur det gick till då USA skrämde in säkerhetsrådet (inte hela FN) i fållan och hur man gjorde för att få arabstaterna (inte Jemen och PLO) att ställa sig åtminstone passiva.
Det är synd om Katarina Engberg. Allt vad hon sagt sig stå för har hon sålt ut för att komma dit där hon är. I fjol fyllde hon femtio. Snart är hon för gammal för att bli vår nästa borgerliga utrikesminister. Vad värre är - en person som så många gånger grundligt och offentligt vänt sin kappa för vinden måste man misstänka för att vara alltför korkad till och med för den sysslan.
Hans Isaksson
Hans Isaksson
Avgång
Micke Olsson på TV, Anders Jonsson på DN, Peter Luthersson på Svenska Dagbladet. Alla har de tvungits gå sin väg de senaste månaderna. Skälen är olika, liksom graden av förlust för svenska massmedier. (Olsson sade faktiskt en del förnuftiga saker om allmäntjänst-TV.) Men det verkar vara ett mönster: det är inget kul att vara chefredaktör längre. Trycket från marknaden och internationell medieindustri har fått två effekter. För det första går det utför med det som en gång var ett slags samlat svenskt offentligt samtal. Det sprängs sönder av kanalkonkurrens, infotainment och klassmässig mediesegregation. För det andra leder lönsamhetskraven till omorganisationer, nedskärningar och allmän desperation. Snart sitter vi väl i knät på Murdoch, allihopa.
Olle Josephson
Olle Josephson
Valet i Amerijkstan
Efter två decenniers ohållbar spekulations-ekonomi med ständigt ökande sociala och ekonomiska orättvisor som följd höll landet Amerijkistan nyligen presidentval.
"Landet kämpar för att ta sig ur år av politisk polarisering och kaos" sade en en talesman för World Trade Organization i höstas, "och dess folk, som lidit länge nog, förtjänar vårt stöd".
Hans maning skulle dock förklinga ohörd.
De två huvudkandidaterna hade hämtats från ett ytterst smalt elitskikt i samhället. De hade lagt ner enorma summor pengar på propaganda - och båda gjorde anspråk på segern. Experter på amerijkistanska förhållanden erinrar om landets historia av våldsam revolution, inbördeskrig och, på senare decennier, av politiska våldsutbrott, mord, riksrättsförfaranden, sexuella skandaler och korruption. Man hade därför rekommenderat FN- övervakning av dess politiska val tills landets stabiliserats. Republiken Jugoslaviens president, som åberopade omfattande egna erfarenheter på området, hade som tack för FN:s insatser erbjudit sin hjälp, vilken dock avböjdes. En del av Amerijkistan tillkännagav resultaten innan röstningen avslutats i en annan del. Sydprovinsen "Floridalandia", där kampen om ledarskapet stod som hårdast, drivs av brodern till en av kandidaterna, vars fader tidigare styrt hela landet efter att ha gripit makten via sin kontroll av nationens underrättelse- och säkerhetstjänst. Deras familj är förskansad i en annan del av landet där separatistiska stämningar sedan länge varit förhärskande och som en gång införlivades med Amerijkistan efter ett gränskrig .
Amerijkistanexperterna förespråkade att FN skulle intervenera och bedriva utbildningsprogram, avväpna befolkningen, lindra under-/felnäringen och miljöproblemen som följer av att man håller fast vid en basföda bestående av ost och hamburgare, demokratisera polismakten och framför allt sätta stopp för en fortsatt expansion av krigsmakten. Man har länge framhållit att landet tidigare har använt sig av farliga förintelsevapen och ofta hotat att göra det på nytt. Med hjälp av internationella insatser, med hjälp av modernisering och utbildning med tonvikt på mänsklig utveckling kan landet dock ha en mera stabil framtid och så småningom ges tillträde till det civiliserade internationella samfundet. Som en yttersta konsekvens finge man inte rygga tillbaka för militära insatser från världssamfundets sida.
Den svenska utrikesministern Anna Blind skrev på DN:s debattsida att "Sverige tidigare i ord och handling visat sin beslutsamhet att stå upp för försvaret för demokrati och mänskliga rättigheter överallt i världen. Men", tillade excellensen "som de militära realiteterna är, i avvaktan på en slagkraftig europaarmé, är vi här återigen beroende av att Förenta Staterna tar sitt ansvar för det internationella samfundet genom att göra en aktiv insats i Amerijkanistan. Under sådana omständigheter kommer vi i positiv anda att överväga framställningar om till exempel logistisk hjälp".
Anna Blind var i ett kritiskt skede nära att bli bönhörd: Enligt Dagens Ekos reporter uppgav initierade källor i eller kring Vita Huset i slutet av november att president Clinton knappast länge till skulle kunna förhålla sig passiv inför läget i Amerijkistan, som han lär ha kommenterat som "outhärdligt" och som "ett hot mot vitala amerikanska intressen". Samma bedömare påpekade också att Clinton knappast skulle vilja avsluta sitt så framgångsrika presidentskap genom att "stå med armarna i kors när ett folk förblöder".
En tillfällig stabilisering av läget uppnåddes dock kring årsskiftet sedan en knapp majoritet i landets Högsta Domstol tilldömt minoritetssidan i valet segern varför en intervention tills vidare kunnat undvikas.
Fritt efter www.pendul.demon.nl/Turmoil.html
Svensk översättning och bearbetning Hans Isaksson
Hans Isaksson
Anna Lindh säger ifrån
Anna Lindh har gett oss ett nytt prov på reger-ingen Göran Perssons nya, från neutralitetens hämsko befriade utrikespolitik.
När den nytillträdde presidenten George W. Bush i samråd med premiärminister Tony Blair trappat upp krigsaktionerna mot Irak och sänt bombplan mot Bagdad, förklarade vår utrikesminister att hon i Washington fått försäkringar om att anfallet var en rutinåtgärd. Detta besked, som rimligen inte kan tolkas på annat sätt än att de två förövarna ämnar fortsätta med verksamheten, var för Anna Lindh ett löfte om att "ingen upptrappning ska ske". I en kraftfull markering, noga övervägd i regeringskansliet, tillade hon: "Från svensk sida beklagas likväl att denna attack anses nödvändig."
Mikael Nyberg
Mikael Nyberg
