År 2003 ska EU ha en krigsmakt som ska kunna sättas in i "fredsbevarande aktioner" nästan var som helst i världen. Motsättningar mellan Frankrike och Storbritannien om USA:s och Natos roll komplicerar dock bygget av den nya militäralliansen. Gösta Torstensson, redaktör för Kritiska EU-fakta, beskriver den europeiska stormaktsarmé som håller på att utvecklas.
Det kan inte ha undgått någon att EU är i färd med att utvidga sina ambitioner på det säkerhets- och försvarspolitiska området. Sedan Kölntoppmötet i juni 1999 har EU militariserats i rask takt. För militära operationer inom och utanför EU:s territoriella gränser kommer unionens medlemsländer att avsätta ungefär100.000 man, ett hundratal örlogsfartyg och 300-400 flygplan. Vid Nicetoppmötet i december förra året beslutades formellt om styrkornas sammansättning och omfattning.
Ambitionerna är långt ifrån den minröjning som Göran Persson helst talar om. Unionen ska kunna sända soldater till "fredsbevarande" eller "fredsframtvingande" operationer utan att hämmas av territorier eller gränser. Dokument från EU-toppmötet i Lissabon i mars 2000 tyder på att området för militära interventioner från EU skulle kunna vara hela världen, inte bara är "i och omkring Europa", utan "trupper ska också kunna reagera på kriser i hela världen". Andra dokument, som presenterats i danska Berlingske Tidende (12/5 2000), konstaterar att uppgiften för EU:s militära kapacitet är att "försvara europeiska intressen", inklusive ekonomiska och territoriella intressen.
Tyska Die Welt (21/11 -00) har avslöjat ett "topphemligt krigsspel" som tagits fram av EU:s militärstab. Man räknar med militära ingripanden av "den nya stormakten Europa" praktiskt taget var som helst i världen. I ett typfall som EU-militären planerat i detalj handlar det om ett land 4.000 kilometer från Bryssel där Y och Z har börjat slåss. EU-trupper sätts in för att med militärt våld skapa en 25 kilometer bred buffertzon mellan parterna. Samtidigt ska grannländerna A och B avskräckas från ingripande. Det handlar, heter det, om en "högintensitetsoperation". Och enligt nyhetsbyrån TT "ska EU stå redo för att försvara sig mot exempelvis terrorattacker från regioner där unionens militära trupper ingripit för att stävja oroligheter" (20/11 -00). Det finns dock en viktig begränsning: samtliga EU-länder ska vara överens för att kunna skicka ut soldater under EU-flagg i fredsbevarande aktioner - eller krig. Varje land har vetorätt, och varje land beslutar själv om dess styrkor ska delta i en militär operation.
Det militära samarbetet inom EU har en långhistroia. EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik brukar benämnas med förkortningen GUSP. Detta samarbete mellan EU:s medlemsländer inrättades genom EU-fördraget, som trädde i kraft i november 1993. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken brukar kallas för "EU:s andra pelare". GUSP täcker alla utrikespolitiska frågor; den omfattar dels EU-ländernas förhållande till länder utanför EU, dels samordning inom internationella organisationer. Tanken är att EU, bl.a. i FN, ska tala med en röst och därmed få en större tyngd än vad ett enskilt medlemsland kan få. Utanför GUSP faller områden inom den s.k. första pelaren, t.ex. handelspolitik och bistånd. När EU beslutar om handelssanktioner betraktas de dock som en utrikespolitisk fråga och faller därmed inom ramen för GUSP. Medlemsländerna har kvar sin nationella utrikespolitik, men avsikten är att politiken ska samordnas så långt som möjligt.
GUSP-samarbetet är (i huvudsak) mellanstatligt. Det innebär att kommissionens och parlamentets roller är begränsade och att EU-domstolen inte har något inflytande. De viktigaste aktörerna är i stället medlemsländerna själva, representerade i Europeiska rådet och i ministerrådet.
Beslut om gemensamma åtgärder fattas när medlemsstaterna förutsätts agera gemensamt i någon form (artikel 14.1). Gemensamma åtgärder kan avse exempelvis valövervakning eller kontroll av tekniskt bistånd med militär slutanvändning. De beslut som fattas är bindande för medlemsstaterna (artikel 14.3). Det allmänna rådet kan anmoda kommissionen att föreslå vad som bör göras inom ramen för GUSP för att säkerställa genomförandet av en gemensam åtgärd (artikel 14.4). Beslut om gemensamma ståndpunkter ska avse unionens inställning vad avser ett geografiskt område eller en särskild fråga. Medlemsstaterna ska se till att deras nationella politik överensstämmer med de gemensamma ståndpunkterna (artikel 15).
I princip gäller ett krav på enhällighet för samtliga beslut inom GUSP (artikel 23.1). I syfte att effektivisera beslutsfattandet i andra pelaren har emellertid genom Amsterdamfördraget införts beslutsfattande med kvalificerad majoritet för vissa beslut (artikel 23.2). Det gäller beslut i rådet som fattas inom ramen för en gemensam strategi eller som gäller genomförandet av en gemensam åtgärd eller en gemensam ståndpunkt. Kvalificerad majoritet är i GUSP "förstärkt" och innebär att det för beslut krävs minst 62 röster (av totalt 87) från minst tio medlemsländer. Dock kan en medlemsstat kan alltid motsätta sig att beslutet fattas med kvalificerad majoritet under åberopande av viktiga och uttalade skäl som rör nationell politik.
Enligt EU-fördraget ska den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken omfatta alla frågor som gäller unionens säkerhet, inklusive den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik som skulle kunna leda till ett gemensamt försvar, om Europeiska rådet beslutar det. Europeiska rådet ska i så fall rekommendera medlemsstaterna att anta ett sådant beslut i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser (artikel 17.1).
Formuleringarna om en gemensam försvarspolitik i fördragsartikelns första stycke innebär inga formella åtaganden av medlemsstaterna vare sig att successivt utveckla ett gemensamt försvar inom unionen eller att integrera den s.k. Västeuropeiska unionen (VEU) med EU. Men Europeiska rådet kan enhälligt fatta ett beslut om ett gemensamt försvar och ska då rekommendera medlemsstaterna att godkänna beslutet i enlighet med respektive lands konstitutionella bestämmelser.
EU:s militära samarbete är alltså nära förbundet med den s.k. Västeuropeiska unionen (VEU). VEU går tillbaka till mars 1947. Då bildade Frankrike och Storbritannien en försvarspakt, Dunkerquetraktaten, som var riktad mot Tyskland. Pakten förpliktigade de två länderna till militärt samarbete om Tyskland försökte överträda de bestämmelser som landet hade pålagts efter andra världskriget. 1948 utvidgades samarbetet med Belgien, Holland och Luxemburg. I oktober 1954 blev Västtyskland och Italien medlemmar av Västunionen och ett nytt traktat skrevs under i Paris. Namnet ändrades till Västeuropeiska unionen (Western European Union). Medlemsländerna förpliktade sig att försvara andra medlemsländer som blev utsatta för ett militärt angrepp. I VEU:s verksamhet deltar först och främst de länder som är medlemmar i organisationen: Belgien, Frankrike, Grekland, Italien, Luxemburg, Holland, Portugal, Spanien, Storbritannien och Tyskland. Endast dessa omfattas av de militära garantier som är en del av VEU.
För de länder som av olika anledningar inte är fullvärdiga medlemmar av organisationen finns flera typer av anknytningsformer. En av dessa är observatörsskap. Observatörsgruppen består av fem länder som är medlemmar i EU. För de alliansfria länderna Finland, Irland, Sverige och Österrike är medlemskap "uteslutet" i en organisation med militära garantier, medan Danmark står utanför på grund av att majoriteten i folketinget (danska riksdagen) önskar det. En annan grupp är associerade medlemmar. Det är europeiska länder vilka är medlemmar i NATO men inte i EU, dvs. Island, Norge och Turkiet samt Tjeckien, Ungern och Polen. (Bara EU-länder kan ha fullt medlemskap i VEU.) Slutligen ingår gruppen av associerade partner - Estland, Lettland, Litauen, Bulgarien, Rumänien och Slovakien. Alltså deltar ofta 27 länder vid VEU:s möten, däribland Sverige. Det stycke i EU-fördraget som reglerar förhållandet mellan EU och VEU anger ett införlivande av VEU med unionen som en möjlighet.
Enligt EU-fördraget kan EU också i dag anlita försvarsalliansen VEU för att "utarbeta och genomföra de av unionens beslut och åtgärder som har försvarsmässiga konsekvenser". De områden som kan komma i fråga är humanitära insatser och räddningsinsatser, fredsbevarande uppdrag, dvs. att med militär trupp eller polisstyrkor bevaka ett krisområde, t.ex. efter en vapenvila samt internationell krishantering med militära medel, inklusive operationer, för att framtvinga fred i en konflikt. Dessa insatser brukar kallas Petersbergsuppgifter efter den ort i Tyskland där de beslutades. Skrivningarna ger EU fördragsmässig rätt att i genomföra i stort sett vilka militära åtgärder som helst (Petersberguppgifterna täcker huvuddelen av de krig som har varit efter andra världskriget). Det står ingenstans att EU:s "fredsskapande" insatser endast kan utföras på uppdrag av FN eller OSSE. Samtliga EU-länder som deltar i militära operationer som VEU utför på uppdrag av EU ska kunna delta i planering och beslutsfattande på jämställd fot även om de inte är fullvärdiga medlemmar i VEU.
Vid EU:s toppmöte i Köln i början av juni 1999 tog stats- och regeringscheferna ett första steg mot att skrota VEU och lägga över större delen av uppgifterna på EU. Stats- och regeringscheferna konstaterade på toppmötet att EU är den viktigaste organisationen för ett "fredligare och säkrare Europa" och att EU-länderna måste kunna utföra militära insatser i egen regi. Man framhöll också att alla medlemsländers resurser och kompetens måste tillvaratas, oberoende av om de är militärt alliansfria eller medlemmar i NATO.
I det dokument som EU-ledarna enades om slås bl.a. fast att EU ska vara en självständig militär aktör med europeiska militära resurser. Försvarsindustrin ska så långt som möjligt samordnas, och ett försvarshögkvarter ska inrättas i Bryssel med egen underrättelsetjänst, analysinstitut och militär EU-personal.
Vidare måste EU kunna agera "fullt ut på den internationella scenen" och därför utrustas med "de medel och resurser som krävs" för en gemensam säkerhets- och försvarspolitik. EU måste kunna fatta beslut "avseende hela den skala av uppgifter" som rör konfliktförebyggande och krishantering. Man hänvisar till de s.k. Peterbergsuppdragens formuleringar om bl.a. "insatser med stridskrafter vid krishantering inklusive fredsskapande åtgärder". I sammanhanget ska man komma ihåg att NATO aldrig förklarade Jugoslavien krig, utan beskrev sitt ingripande just som en "fredsframtvingande" åtgärd.
Det står alltså uttryckligen att EU ska kunna agera självständigt och genomföra militära operationer. Detta ska ske "i enlighet med principerna i FN-stadgan". Men att hänvisa till FN:s principer är något helt annat än att operationerna ska ske på FN-mandat.
Länderna uppmanas bygga upp ytterligare styrkor som lämpar sig för s.k. krishantering. EU behöver styrkor som är flexibla och mobila. Bakgrunden är att de europeiska staternas försvar idag är uppbyggda för att utkämpa traditionella typer av markkrig. De saknar kapacitet för snabba rörliga insatser som anses behövas i moderna krig och för s.k. fredsskapande operationer. Både Storbritannien och Frankrike har insett detta och börjat planera om sina försvarsorganisationer. Frankrike har inlett en övergång från värnpliktsarmé till ett professionellt försvar av den typ som redan finns i USA och Storbritannien.
All onödig militär dubblering av NATO ska enligt Kölndokumentet uttryckligen undvikas och alliansen blir militär huvudleverantör till EU. Även utan direkt medverkan av USA ska EU-märkta resurser kunna tas från NATO. EU ska sträva efter uppgörelser som säkrar att den kan använda NATO:s tillgångar liksom dess kapacitet för militär planering. Strategin fordrar enligt dokumentet "samråd, samarbetet och öppenhet mellan NATO och EU".
Ett nytt steg togs vid toppmötet i Helsingfors i december 1999. Då fattade stats- och regeringscheferna beslut om hur den nya organisationen för militär (och civil) krishantering ska fungera och se ut. I stora drag handlar det om att EU:s medlemsländer ska utveckla sina egna krigsmakters kapacitet att delta i internationell krishantering, samtidigt som man ser till att ländernas gemensamma bidrag för krishantering blir så "ändamålsenliga" som möjligt.
Genom frivilligt samarbete under EU-ledda operationer måste medlemsstaterna senast 2003 vara i stånd att inom 60 dagar sätta in och därefter under minst ett år underhålla styrkor på upp till 50.000-60.000 man. De ska klara av hela skalan av Petersbergsuppgifter. Man ska också skapa ett system för fullständigt samråd, samarbete och insyn mellan EU och NATO.
Europeiska rådet i Helsingfors antog också en handlingsplan som syftar till att öka EU:s och medlemsstaternas förmåga att snabbt sätta in civila resurser - räddningstjänst, civilpoliser med mera - för krishanteringsinsatser, separat eller som komplement till militära och andra insatser vid en kris, och under ledning av EU eller andra organisationer såsom FN-organ eller OSSE.
För den civila krishanteringen - som när den blir fullt utbyggd kommer att inbegripa poliser, räddningstjänst, civila administratörer, domare och åklagare - har man inte kommit längre än till att diskutera numerären på polisstyrkan. Före år 2002 ska EU-länderna kunna ställa upp med upp till 5.000 poliser för internationella uppdrag. (Det ska jämföras med de 3.500 poliser som EU-länderna för närvarande har i tredje land inom ramen för internationella insatser.) I målet ingår också att 1.000 poliser ska kunna skickas iväg inom 30 dagar. Styrkan ska kunna sättas in på begäran av FN eller OSSE, eller som ett självständigt EU-initiativ.
I maj förra året höll överbefälhavarna från samtliga EU-länder ett historiskt första möte i Bryssel. Där inleddes den mer handfasta diskussionen om hur man ska förverkliga det "övergripande kapacitetsmålet" att få fram en militär styrka på 60 000.. Med trupprotationer betyder det att EU ska kunna bidra med omkring 150 000 man, enligt Javier Solana. EU-ländernas överbefälhavare diskuterade och godkände tre "typfall" när EU-trupper ska kunna sättas in, inom eller utom Europa.
Det första och mest krävande scenariot är en "fredsframtvingande insats" där EU-militär ska sättas in för att skilja stridande parter år. Sådana insatser ska EU enbart göra i Europa "eller dess omedelbara närhet". I texterna från toppmötet i Helsingfors framkommer att det ytterst kan handla om att sätta in flygstridskrafter, såsom vid NATO:s angrepp i Kosovo.
Det andra scenariot är en mindre krävande "fredsbevarande insats" av ungefär det slag Sverige och andra länder ägnat sig åt sedan 1940-talet. Uppenbarligen finns redan idag resurser för den typen av insatser inom EU.Tredje scenariot handlar om militärt stöd till en humanitär insats kombinerat med evakuering av EU-medborgare i fientlig miljö, ungefär som den brittiska insatsen i Sierra Leone.
Arbetet med att ge EU en militär kapacitet går alltså snabbt men tyst framåt. Den enda plumpen i protokollet är kanske att Danmark utnyttjat ett av de undantag regeringen förhandlade till sig efter danskarnas folkomröstningsnejnej 1992 Maastrichtfördraget. Den danska regeringen krävde då rätten att stå vid sidan av allt försvarspolitiskt samarbete på EU-nivå. I takt med att EU:s militära planer fått allt högre profil, anser sig den danska regeringen nu tvingad att utlösa undantaget.
Vid en så kallad kapacitetskonferens i november 2000 i Bryssel presenterade EU-ländernas försvarsministrar sina anmälningar till EU:s nya militärstyrka. Efter konferensen tillkännagav försvarsministrarna att EU kommer att ha 120 000 soldater, 400 flygplan och 100 fartyg för att intervenera i krisområden i och utanför Europa. Den nya numerären som ska vara uppnådd år 2003 ligger betydligt högre än de 60 000 som EU-toppmötet i Helsingfors enades om i december 1999. Orsaken är att länderna under processens gång anmält fler enheter än planerat (Frankrike har till och med utlovat ett hangarfartyg om tio år).
De största bidragsgivarna är Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Exakt hur ländernas bidrag ser ut är inte känt. Den sammanställning som gjort i en så kallad styrkekatalog är hemlig, liksom en "målkatalog" där olika scenarier för hur styrkorna ska kunna användas beskrivs i detalj.
Vid EU-toppmötet i Nice tog så EU-ledarna de slutgiltiga besluten för att ge EU både militär kapacitet och organ för civil krishantering. Rådet godkände ordförandeskapets rapport om europeisk säkerhets- och försvarspolitik som bl.a. föreslog att unionens militära kapacitet ska ökas, att permanenta politiska och militära strukturer ska inrättas och att VEU:s krishanteringssystem ska införlivas i unionen.
I en förklaring om den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken som bifogas regeringskonferensens slutakt slås det fast: "I överensstämmelse med de texter om den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (rapport från ordförandeskapet och bilagor) som Europeiska rådet i Nice har godkänt är Europeiska unionens mål att snabbt kunna bli operativ. Ett beslut i detta avseende kommer att fattas av Europeiska rådet så snart som möjligt under år 2001 och senast vid Europeiska rådet i Laeken/Bryssel på grundval av de befintliga bestämmelserna i fördraget. Följaktligen behöver det reviderade fördraget inte först ratificeras." Med Nicefördraget kommer det vara möjligt att inleda ett närmare samarbete även i fråga om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
Sverige var tidigare motståndare till att ändra regelverket för "närmare samarbete". Men under förhandlingarnas gång skiftade regeringen åsikt. Göran Persson accepterade att några medlemsländer kan inleda ett fördjupat samarbete på egen hand inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Villkoret är dock att alla EU-länder ska godkänna att ett sådant samarbete inleds.
Men på ett område var Sverige avvisande till "närmare samarbete". Det gäller försvarspolitiken. Förmodligen var de svenska förhandlarna oroliga för vilka utrikespolitiska äventyr en mindre grupp entusiaster skulle vilja sätta EU-flaggan på. I Nicefördraget undantas frågor som har militära eller försvarsmässiga konsekvenser.
För den svenska regeringen var detta förbehåll särskilt viktigt. Sverige fick igenom det sedan Storbritannien och Irland ställt sig på samma sida. Den brittiska regeringen kastade sig in i leken på allvar sedan Margaret Thatcher utsatt premiärminister Tony Blair för kaskader av kritik och utmålat EU:s krishantering som "monumental dårskap", vilken skulle utgöra ett hot mot NATO och dess transatlantiska länk. Toryledaren William Hague hakade på, varvid den brittiska regeringen tryckte på bromsen för det flexibla samarbetet i militära frågor.
Liksom vid tidigare möten mellan EU-ledarna slås även i Nicedokumentet fast att det inte handlar om att skapa en stående EU-armé. Det är inte heller fråga om att skapa en ordning där medlemsstaterna är skyldiga att gripa in om ett annat EU-land angrips. För detta krävs enhällighet, och det saknas idag.
Just detta faktum åberopar den svenska regeringen som argument för att den militära alliansfriheten består. Frågan är hur hållbart argumentet är. Det är inte aktuellt att EU-länder blir angripa utifrån. Skulle det ändå ske kommer NATO att organisera det gemensamma försvaret. I Kölndokumentet betonas att försvarsalliansen NATO alltjämt utgör grunden för alla uppgifter som rör territoriellt försvar.Det grundläggande med Nicefördraget är i stället att EU skaffar sig offensiv militär kapacitet att använda i områden utanför sitt eget territorium och att detta kan ske utan mandat från FN eller OSSE.
Några tydliga begränsningar för EU-insatserna finns inte. Sverige betonar officiellt folkrätt och FN-tradition. Britterna hoppas genom ökad militär kapacitet kunna stärka NATO-banden till USA. Storbritanniens försvarsminister understryker att EU inte ska skapa ett "mini-NATO" och att NATO behåller sina uppgifter som försvarsallians. Och sanningen är också att EU:s krishantering under överskådlig tid inte klarar sig utan assistans från NATO.
Frankrike vill däremot prioritera europeisk makt genom en självständig EU-armé, och kräver att unionens krishantering måste kompletteras med ett starkt markbaserat robotförsvar. Den officiella förklaringen är att sådant skydd kan behövas eftersom EU-inblandning kan leda till hämndaktioner från "terrorgrupper" i Nordafrika och Mellanöstern. Inofficiellt betraktas dock de franska kraven som ett försök att öppna dörren för ett framtida EU-försvar. För att förhindra det har bland annat Storbritannien drivit på för ett närmare samarbete mellan EU och NATO än vad särskilt Frankrike ha velat ha.
Det är en politiskt laddad fråga, eftersom motsättningar mellan Frankrike och USA med jämna mellanrum kommer upp till ytan. Frankrike har alltid strävat efter en mer oberoende europeisk militär kapacitet medan USA, uppbackat av sin närmaste allierade Storbritannien ser med oblida ögon på allt som tyder på att européerna vill koppla loss från de militära banden till USA.
Men inom EU finns ambitioner om en mer självständig västeuropeisk säkerhets- och försvarspolitik. En framväxande europeisk union med en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik måste, för att kunna hävda sig maktpolitiskt, också skaffa sig redskap för denna politik. En central fråga är, åtminstone i Sverige, på vems mandat de kommande EU-trupperna ska kunna sättas in. Miljöpartiet har krävt att Göran Persson skulle arbeta för ett formellt beslut om att det måste föreligga ett FN-mandat innan EU:s militära styrkor kan sättas in. Men han är numera helt emot att skriva in krav på FN-mandat i EU:s stadgar: "Jag förstår deras intention och sympatiserar med deras inriktning, men de tänker fel. Den väg de föreslår skapar en situation där Kina och Ryssland kan inlägga veto mot europeisk krishantering. Det tror jag är fel", har han sagt till TT.
I samband med EU-mötet i Köln 1999lät det annorlunda. Då förnekade Göran Persson att EU ska kunna agera militärt utan ett FN-mandat och lät förstå att Sverige aldrig skulle gå med på en militär insats utan ett beslut från världssamfundet i ryggen.
Försvarsberedningen föreslår nu att svensk "fredsbevarande" trupp ska kunna skickas ut av regeringen ensam på uppdrag av EU. I dag måste riksdagen lämna sitt godkännande och bara mandat från FN eller den europeiska säkerhetsorganisationen OSSE är godkända, inte EU-mandat. (För "fredsframtvingande" uppgifter föreslås de gamla reglerna fortsätta att gälla.)
Den nya militära organisationen innebär alltså inte att EU blir en försvarsunion. Besluten som fattats inkluderar inte några åtaganden om ett gemensamt territorialförsvar med ömsesidiga försvarsgarantier. Det hindrade dock inte att stats- och regeringscheferna att tala om "den gradvisa utformningen en gemensam försvarspolitik".
Hur långt man kommer att gå får framtiden utvisa. Försvarsgarantier inom EU är i dagsläget en högst akademisk fråga, eftersom det inom överskådlig tid är svårt att se ett läge där en EU-stat angrips utifrån. Om det så småningom uppstår en europeisk försvarsunion med gemensamt territorialförsvar inom EU så omfattar den antagligen bara en grupp kärnländer, precis som med den gemensamma valuta, euron.
Traditionellt är krigsmakten en federal uppgift. Inom EU, inte minst i EU-parlamentet, finns gott om EU-federalister som öppet kräver en europeisk stormaktsarmé, fullständigt utrustad, också med kärnvapen. Frankrike har ju redan erbjudit sig att ställa "force de frappe" till en EU-armés förfogande. EU kommer, som det konstateras i en rapport från utrikesdepartementet, att "utsättas för starka politiska förväntningar att reagera för det fall en akut kris utbryter".
Dessutom ska relationerna till NATO redas ut, en fråga som huvudsakligen handlar om hur EU ska kunna få tillgång till alliansens resurser. I denna fråga, där Storbritannien och Frankrike utgör varandras motpoler, lägger sig Sverige nära den brittiska uppfattningen att EU i första hand ska använda sig av NATO:s befintliga resurser för ledning, planering och underrättelser i stället för att bygga upp egen ledningskapacitet.
Det gäller också att hitta samarbetsformer med europeiska länder som är medlemmar av NATO men inte EU. EU har t.ex. öppnat för att bland annat Turkiet, som ju grovt kränker demokratiska fri- och rättigheter, ska kunna delta i EU-ledda militära operationer. Landet välkomnas varmt av EU:s stats- och regeringschefer, eftersom det kommer att "förbättra den europeiska kapaciteten". Så stövlar man på mot den europeiska stormaktsarmén.
