Det kommer att ta tid innan vi riktigt vet vad som hände i Göteborg och kan bedöma betydelsen av det - se debatt på annan plats i detta clarténummer! Men blickar man framåt ställs två uppgifter mycket tydligt.
Den ena gäller försvaret av demonstrationsrätten. Nu cirkulerar förslag om ökade befogenheter för polisen: tårgas, vattenkanoner, maskeringsförbud, rätt att upplösa folksamlingar, att registrera - med Schengen i ryggen - och infiltrera. Polisens provokativa uppträdande i Göteborg var tyvärr ingen tillfällighet. Det senaste året har polisen på flera ställen, t.ex. i Malmö och Stockholm, gått till brutala angrepp mot demonstranter vid minsta förevändning eller orosmoment.
Något totalt demonstrationsförbud väntar inte. Men idag är demonstrationen en möjlig politisk kampform för mycket stora grupper som annars har svårt att komma till tals; saknar man kontroll över medier, kanaler in i stora partier och intresseorganisationer eller pengar till lobbningskampanjer, är demonstrationen en av de få möjligheterna att göra sig hörd. Det är en medborgerlig rättighet som inte vunnits gratis; man kan påminna om hur t.ex. sextiotalets tidiga Vietnamrörelse att fick slåss för sin rätt att få demonstrera.
Risken finns nu att demonstrationen som politisk arbetsform, utom på första maj, reduceras till gatuslagsmål med poliser (här kan en repressiv polismakt och stenkastare spela varandra i händerna). Folket tystas. Därför måste alla från liberaler till anarkister enas mot förslagen om inskränkt demonstrationsrätt.
Den andra uppgiften gäller kravet att Sverige ska säga nej till EMU och EU. Den största demonstrationen i Göteborg samlades kring dessa krav. (Stenkastar- och fönsterkrossaraktivisternas organisationer deltog inte, eftersom de motsätter sig nationalstater och EU-utträde; deras linje är snarast en anarkistisk variant av den socialdemokratiska idén att vrida Europa åt vänster.) Det visar att det folkliga stödet är stort för det EU-motstånd massmedierna gärna vill framställa som döende.
Kampen mot EU är en kamp mot de stora kapitalens försök att frigöra statsmakten ur de nationellt demokratiska institutioner och klasskompromisser som den varit fångad i. Det är inte en angelägenhet bara för det svenska folket. I försvaret av demokratiska fri- och rättigheter, social välfärd och nationellt oberoende kan vi förena oss med en växande internationell rörelse mot stormaktspolitik och global kapitalistisk rovdrift.
