Efter Göteborg hotas demonstrations- och yttrandefriheten av inskränk-ningar. I det sammanhanget måste vi också tänka på Malmö. I debatten efter den demonstration i Malmö 21 april i år som slutade med att sex bussar fylldes med omhändertagna ungdomar återkommer polisen ständigt till påståendet att operationen lyckades, då "demonstrationen genomfördes". Sannare vore kanske att använda det gamla skämtet "operationen lyckades - patienten dog" för att beskriva det inträffade.
Visst, de tre fjärdedelar av demonstrationens deltagare som inte omhändertogs ställdes efter att de stått still i en timme inför ett ultimatum; om de inte gick vidare, skulle polisen upplösa demonstrationen. Och visst, de valde då att gå vidare. Men en demonstration utgörs av sina deltagare och existerar inte utan dem. Att påstå att "demonstrationen genomfördes" är ett hån mot de 266 människor vars grundlagsskyddade yttrande- och demonstrationsfrihet kränkts. Demonstrationen leddes av från den uppgjorda vägen och slussades in på den sidogata, där omhändertagandena sedan gjordes. Polisen nekar till att detta var planerat på förhand.
"Vi blev själva förvånade", säger polisens stabschef Bertil Mårtensson. Om man bestämmer sig för att tro honom, lyser polisens inkompetens en i ögonen med en skrämmande glans.
Polismästare Per Svartz säger i sin tur att polisen "planerat för mötesfrihet för de ministrar som skulle komma till Malmö". Han finner det helt logiskt att tömmandet av en pulversläckare, den enskilda händelse som sägs ha utlöst ingripandet, ledde till att vad han kallar "enskilda omhändertaganden" ägde rum (d.v.s. att 266 personer omhändertogs tre kilometer från ministrarnas möte). Detta då polisen sett på Internet att vissa människor ville störa eller stoppa ministermötet.
Per Svartz menar att "demonstrations-friheten förutsätter ett visst beteen-de". Visst är det så, men steget därifrån till att på grund av en pulversläckare och något man läst på en chatsida på Internet omhänderta en fjärdedel av en demonstration som sökt och fått polistillstånd är svindlande långt. Ministrar kan skaffa sig mötesfrihet på många olika sätt - för vanliga människor räcker tydligen inte ens en grundlag.
Julia Janiec
