Det kallas kunskaps- och informationssamhälle. Kapitalets ökade herravälde över arbetet, skulle man lika väl kunna säga. Sture Ring var under många år DN- och Stockholmsgrafikernas ordförande. I den nyutkomna boken Manasses dansskola (Carlssons) summerar han erfarenheter och analyserar de senaste årens utveckling. Det är en utmärkt bok om man vill förstå kampen mellan arbete och kapital på arbetsplatserna i dag. Vi återger två kapitel där Sture Ring rör sig mellan nittiotalets företagarstrateger, sjuttiotalets klubbstyrelsemöten, östtyska partibyråkrater och den omprövade socialistiska visionen - mellan Joachim Berner, Peter Weiss, Karl Marx och fackliga kamrater.
Aldrig, aldrig tidigare har jag sett med-arbetare så chockade som på detta möte, flertalet har inte hämtat sig än och vi kommer att gå en orolig sommar till mötes."
Så skrev Leif Ström, grafiker på DNs annonsavdelning, i ett öppet brev i Humlan adresserat till Joachim Berner, chefredaktör för DN och vd för DN AB. Leif kommenterade inte bara informationsmötet utan även ett nyhetsbrev från ledningen daterat den 16 juni år 2000.
Mötet och nyhetsbrevet handlade om "outsourcing", dvs utlokalisering av personal och produktion från DN AB. Företagsledningen informerade om att outsourcingen kan beröra sammanlagt ca 100 personer, grafiker och tjänstemän på Annonsproduktion, Call Center och Privatannonser. Som lök på laxen presenterade företagsledningen att det här bara var 3 projekt av femton för att effektivisera produktionen och se över kostnaderna i företaget. Det som redan hänt var att DN-data och folk från Pressens Bild den 1 april år 2000 blev outsourcad från DN AB till TIM, Teknik i Media.
Det var inte bara grafikerna som reagerade på det här utspelet utan även htf-tjänstemännen, arbetsledarna och journalisterna. Den fackliga kartellen uttalade:
"DN-ledningens avsikt att outsourca Annonsproduktion, Call Center och Privatannonser riskerar att försämra kvalitén på Dagens Nyheters tjänster gentemot kunder och allmänhet. De medarbetare som idag ägnar sig åt dessa arbetsuppgifter besitter stora kunskaper och ett starkt engagemang för Dagens Nyheter. Detta har tagit lång tid att bygga upp och har bidragit till att ge DNs varumärke dess styrka.
Vi ifrågasätter DN-ledningens övertro på att Dagens Nyheter kan stärkas genom att verksamheten avskiljs från företaget och läggs utanför koncernen. Besparingar på kort sikt riskerar att långsiktigt skada tidningen."
DN-ledningen klagade i nyhetsbrevet över att kostnaderna är för höga, de måste sänkas med 50 till 100 miljoner kronor till nästa år. Mona Thelenius, ordförande för grafikerklubben på DN/Expressen, talade om att företaget vid den här tidpunkten faktiskt låg 20 miljoner över den beräknade vinstbudgeten på 142 miljoner kronor.
"Men mycket vill ha mer. De flesta medarbetare trodde det skulle bli bra med Joachim Berner som chefredaktör för DN AB", sa Mona. "Men nu när han också har blivit vd är det ekonomin som styr honom och i slutändan Bonniers vinst."
Som lösning på i stort sett alla problem har ledningen lanserat ständiga åt-gärdspaket och nedskärningar det senaste decenniet. För varje nytt paket växte oron bland personalen samtidigt som tystnaden bredde ut sig. Jag var ute i Humlan och varnade för företagsanorexia, som får till följd stress och otrygghet med lägre produktivitet och sämre vinster som följd", berättade Mona.
"Men DN-ledningen har hela tiden varit totalt oemottaglig för den här typen av argument. Sparpaketen har oförtrutet gått vidare under ständigt upprepande av chefsmantrat Positivt tänkande."
En undersökning av arbetsklimatet på annonserna inför millennieskiftet visade på alarmerande siffror för stress och utbrändhet bland stora delar av personalen. Ett seriöst arbete startade som ledde till uppgörelse om total omorganisation av så gott som alla delar av annonsproduktion. Ambitionen var att komma åt den ständiga stress och övertid som var en del av vardagen för vissa grupper och att skapa förutsättningar för utveckling genom ett mer varierat arbetsinnehåll.
"Den nya organisationen sjösattes under våren", sa Mona. "Men precis när vi är klara kommer helt andra besked uppifrån. DNs ledning lägger fram resultatet av ett eget projektarbete. Helt plötsligt är det outsourcing som ska gälla. Ledning säger sig vilja rensa ut hela våning sex och sju för att göra sig av med lokalkostnaderna."
Projektarbetet på den höga nivån var ej partsammansatt. Uppgiften påstods vara att utreda möjligheterna till samarbete inom koncernen. Vad det rörde sig om var utlokalisering av produktion och människor från koncernen. Bonniers Morgontidningar AB och DNs ledning körde över förhandlingsresultatet inom Annonsproduktion - innan ens bläcket hunnit torka på uppgörelsen.
"Den skruvade förklaringen till de övergripande besluten om outsourcing handlade om att ledningen ville undvika sparpaket till varje pris eftersom de inverkade negativt på personalen", berättade Mona och tillägger syrligt: "Tack för den omtanken!"
I september meddelade företagsledningen att annonsproduktionen inte ingår i tidningarnas kärnverksamhet. Ledningen presenterade ett färdigt förslag till outsourcing. Grafiska personalklubben (GPK) tog in en löntagarkonsult, arbetade fram egna förslag till alternativa lösningar, som visade att det skulle bli billigare att behålla annonsproduktionen. Klubben uppvaktade direktörer och chefer.
"Vi talade inför döva öron", sammanfattar Krister Ahlberg, ordförande för GPK.
I Humlan, som kom ut i november, gjorde Eddie Morén en intressant intervju med vd:n och chefredaktören Joachim Berner. Eddie ifrågasatte företagsledningens samhällsansvar när den inte tar hand om sina anställda:
"Jag kan titta mig själv i spegeln på morgonen. Vilket jag gör och tittar mig själv i ögonen och är medveten om att det vi gör nu är jättejobbigt för vissa människor. Men jag tycker att det är bättre att kunna erbjuda sysselsättning i andra företag, istället för att varsla ut folk när vi står där om ett antal år i en lågkonjunktur", svarade Joachim Berner.
Ledningens strategi är inte "jättejobbig" utan cool. Den här formen för förebyggande nedskärningar och kostnadsminskningar under gynnsamma betingelser kallas i ekonomikretsar för "säkerhetsvarsel". Företaget skär ned - inte för att vinsten eller orderna tryter, utan för ge en varselsignal att man höjer kostnadsberedskapen, vilket förväntas öka profitkvoten. Mottagare av signalen är främst börsen och aktieägarna.
Humlan frågade vidare: Företaget går bra. Vad räknar du med för vinstmål, om vi säger två år?
"Nej, företaget går okey. Målet är att vi ska tjäna fyra hundra miljoner, en upplaga på fyra hundratusen och ha fyrahundra tusen besökare på nätet."
Vinsten ska således mer än fördubblas på två år. För år 2000 redovisade AB Dagens Nyheter ett rörelseresultat på 268 miljoner kronor. Resultatet blev alltså 95 miljoner bättre än året innan.
Kostnadsjakt, åtärdspaket och nedskärningar av personal har naturligtvis satt sina spår - inte bara på börsen utan även hos de anställda. De har levt i permanent instabilitet under 90-talet. Följden av den flexibla arbetskraftstrategin har blivit ständigt anpassad omorganisering, övertid, stress och utbrändhet.
I den flexibla strategin ingår det som på konsultsvenska kallas för "downsizing". Begreppet syftar till att lägga företaget på en normalbemanning som ligger under behovet. Det gäller att hitta en smidig anpassningsbar organisation som gör de anställda maximalt variabla utifrån marknadens växlingar. I slimmade arbetsorganisationer ska de anställda tävla om privilegiet att ha en fast anställning, att tillhöra kärnan i huset.
Målet för ledningens projektarbete var inte samarbete inom koncernen utan satsning på kärnverksamhet i DN AB. Och det verkar som kärnverksamheten helst ska sammanfalla med Joakim Berners chefredaktörsområde. Drabbade blir grafiker och tjänstemän i första hand, men säkerligen kommer den slimmade kärnverksamheten på sikt att krympa det redaktionella området - för att tillfredsställa ekonomernas och ägarnas vinstambitioner.
Under 90-talet har dock inte folk spar-kats från arbetsplatsen. Avgångarna har skett frivilligt. Genom avgångsvederlag eller avtalspension. Frivilligheten kan väl i många fall beskrivas filosofiskt som "den insedda nödvändigheten". Arbetskraften har nästan halverats på DN.
Men med outsourcingen kom något kvalitativt nytt in i bilden. Ekonomismen befäste sin ledarställning i tidningsproduktion. Tidigare företagskultur outsourcades. Ekonomer tänker på sitt sätt. Egentligen är de inte intresserade av själva produktionen. De ser den som besvärlig, stökig och svår att begripa. De vill göra affärer, och DN är ju börsnoterat. Ekonomerna har blicken riktad mot börsen, inte mot själva produktionen. Allt blir så mycket behändigare för ekonomen om verksamheten begränsas till affärer. Med outsourcing, kärnverksamhet och underleverantörer kan produktionen kapas bort. Då reduceras själva tidningsframställningen till nästan bara affärer med underleverantörer.
Vad har den ekonomiska ledningen att vinna på outsourcing? DN räknar naturligtvis med att kunna sätta in en konkurrensutsatt och hård kostnadspress på underleverantörerna. Annonsörerna kan i ökad omfattning själva producera sina annonser. DN får lokalutrymmen fria, slipper lokalkostnader och kan i stället plocka in lokalhyra. Företaget behöver inte ta socialt ansvar för sina outsourcade anställda. Det blir billigare att utlokalisera de anställda till underleverantörer. Företaget slipper kostnader för avgångsvederlag och avtalspensioneringar. Och nog är lättare att befria sig från en underleverantör än från sina anställda.
Nackdelarna kan vara att ledningen inte har produktionsapparaten i sin hand längre. Kärnan i huset blir beroende av leverantörer. Man riskerar försämrad service gentemot allmänhet och annonsörer. En förlust är naturligtvis den kunskap som lämnar huset när medarbetare försvinner som arbetat på DN i många år. Men ledningen är tydligen beredd att köpa tjänster av sina tidigare anställda utan att ha dom anställda. Ser vi på outsourcingen bland sjuksköterskor så blev den affären i längden dyr för sjukhusen. Sist och slutligen bär ledningen det moraliska och sociala ansvaret på nacken.
De outsourcade undrar naturligtvis hur det kommer att bli på den nya arbetsplatsen. Arbetsmarknaden ger just inget annat val än att följa med i utlokaliseringen. Humlan ställde frågan till vd:n och chefredaktören: Är det valfrihet att tvinga ut människor till en av er vald arbetsplats?
"Det är ingen som tvingar någon att jobba här eller där. Det är en fri arbetsmarknad. Ett företag är ingen demokrati", sa Joachim Berner.
I annonssätteriet har folkhumorn slagit till med en liten affisch med texten: "Jag kan inte få sparken. Slavar måste säljas". De nya anställningsförhållandena blir marginaliserade och otrygga. Många av de outsourcade får en utsatt ställning. Frågan är vad som händer med de outsourcade när garantin går ut och när Berners befarade lågkonjunkter anländer. Erfarenheterna visar att det är underleverantörer som drabbas först och hårdast i tider av lågkonjunkturer.
Säkerligen betraktar företagsledningen det som en stor vinst att den fackliga motparten har blivit nedslagen. Ronderna på 90-talet tog hårt på grafikerklubbens krafter. Men klubben är inte uträknad. Fackliga tyngdpunkten ligger idag i Akalla, på DNEX-tryckeriet. Även htf-klubben har blivit försvagad.
Stormarnas hus har blivit tömd på pressar, avskalad på personal, outsourcad på företagskultur så nu återstår bara Kärnhuset. På Svenska Dagbladet har outsourcingen gått längre än på Dagens Nyheter. Där lättar återstoden från SvD-huset till den inre stadskärnan.
Det blir glest med tidningsfolk i Marieberg, den mediala tystnaden breder ut sig i tidningskvarteren.
I december blev det klart att 30 annons-grafiker skulle få som ny arbetsgivare Elandersägda Anymedia. Företaget med 80 anställda, arbetar huvudsakligen med katalogproduktion och är annonsproducenter åt bland andra Svenska Dagbladet, som även har outsorcat grafiker till Anymedia. Avtalet mellan DN och Anymedia om annonsproduktion löper på tre år liksom lönegarantin förde de outsourcade. Anställningsgarantin är enligt lag på ett år.
Mona Thelenius valde att i februari följa med till Anymedia och klev därmed av sitt fackliga uppdrag på DN och lämnade annonsproduktion på 6:e och 7:e våningen, som ska tas över av DNs framtida hyresgäster. Mona berättade att de utlokaliserade från DN får börja på Anymedia i ett särskilt för dem nybildat dotterbolag med namnet Solution News AB. På Anymedia finns ingen facklig organisation så första uppgiften blev att bilda en fackklubb, som Mona blev ordförande för.
Som avslutning på alla anställningsåren ville DN bjuda de outsorcade på middag. De utdrivna DN-medarbetarna nobbade den inbjudan. I stället gick de till Maries Skafferi och tog en gravöl. Mona avrundade sin anställning på DN med orden:
"DN-ledningen visar stor brist på empati. Ledningen är oförstående, ansvarslös och känslokall. Den kompetens som Dagens Nyheter under många år har byggt upp tänker de nu rasera. Den kommer de aldrig att kunna bygga upp igen. Jag och många med mig har varit väldigt stolta över att arbeta på DN tidigare och kände trygghet. Nu är den känslan borta för alltid".
När vår cirkel i Motståndets estetik var i Östtyskland studerade vi inte bara Pergamonfrisen, Historiska museet och koncentrationslägret Sachsenhausen. Vi gjorde även ett fackligt besök hos den östtyska Landsorganisationen. Under samtalet frågade jag den fackliga sekreteraren:
"Vilka motsättningar och eventuella konflikter har ni här i landet och i den fackliga organisationen?"
Svaret blev den gamla vanliga grammofonskivan:
"Det finns inga motsättningar eller konflikter, folket och organisationen står enade och landet går framåt."
"Lär inte den marxistiska dialektiken att förutsättningen för rörelse och framåtskridande är att motsättningar friläggs så att de kan brytas och lösas," invände jag.
Sekreteraren bemötte inte min invändning. Med stenansikte snackade han oberört om annat. Han var avlönad för att försvara makthavarnas harmonikonstruktion. I Östtyskland promenerade facket snällt och snöpt i partiets strypkoppel. Facklig verksamhet var motsägelsebefriad och anpassad, förpassad till politikens marginaler. Partiet härskade ensamt. Partiets teser bröts inte mot några legitima antiteser.
Under min uppväxt fick jag i arv en idealiserad världsbild. I den spelade den kommunistiska utopin en viktig roll. Utopin om det klasslösa, statslösa samhället, i vilket lönearbetet var avskaffat och där harmonin härskade. Vägen dit var ödesbestämt och lagbunden.
Utopier, drömmar har väl alltid folk burit inom sig, både jordiska och utomjordiska. De religiösa visionerna är ofta messianska. Det messianska synsättet kan också prägla utopiska drömmar.
Visioner blir sällan bekräftad erfarenhet. Fixerade utopier kan däremot styra vardagen. När den dagliga utvecklingen placeras på utopins räls ger den sken av att vara strängt utstakad. Utopin anlagd som "den enda vägen" är egentligen en totalitär vision.
Boken "Marxismens världsbild" av Arnold Ljungdal, som gavs ut redan 1947, har blivit något av en bibel för mig. Jag var fascinerad av dialektikens lagar: om identiteten som en enhet av motsatser, om kvantitetens övergång i kvalitét, om utvecklingens tredelningsschema: tes, antites och syntes. Ljungdal skriver i ett kapitel med rubriken "Mekanisk och dialektisk materialism":
"Därmed är vi framme vid den punkt i framställningen som kanske djupast skiljer den dialektiska uppfattningen av verkligheten från den mekaniska: vi är framme vid problemet om den mänskliga viljan och dess roll i utvecklingen. Om den mekaniska materialismen inställning på den punkten kan naturligtvis inte råda någon tvekan. Den är till sitt väsen klart deterministisk. Inte bara i den meningen att viljan för den framstår som bunden av sina egna motiv - det är en ståndpunkt som delas av många - utan deterministisk även i den djupare och mer omfattande betydelsen att viljeakten frånkännes varje som helst förmåga att påverka skeendet."
Den mekaniska dialektikens inskränkhet ger Ljungdal ett åskådligt exempel på: Gravitionen är en fysikalisk lag som gäller för både oorganisk och organisk materia. På hal is halkar en mjölsäck, en gris och en människa omkull. Mjölsäcken ligger kvar. Grisen och människan reser sig igen. "I den mån vi ser saken rent fysiologiskt kan alltså människan och grisen - med en något ensidig metafor - ta varandra i hand." Men det finns en skillnad mellan de två. Nästa gång människan ger sig ut på isen skaffar hon sig broddar för att undvika att halka:
"Vi ser alltså att det här inte bara rör sig om en olikhet utan om en faktisk gradering, en kvalitativ ordningsföljd. Mjölsäcken, grisen och människan är alla kroppar med vikt underkastade samma fysikaliska lagar. Grisen och människan är därutöver bägge led i den levande naturen med dess gemensamma biologiska lagbundenhet. Men endast människan av de tre är medlem av en organisation för planmässig beräkning som sätter henne i stånd att utnyttja såväl de fysikaliska som de biologiska lagarna för sina syften. Med henne gör ett helt nytt element sitt inträde i utvecklingen: förmågan av val, av självbestämning, av aktiv insats. Den vetenskap som försöker beskriva människans beteende enbart utifrån de faktorer som bestämmer mjölsäckens eller grisens beteende måste empiriskt sett ohjälpligt komma till korta."
Nittiotalet kom efter realsocialismens sammanbrott att präglas av det upp-lösta motståndet. Då myntade nyliberalismen begreppet "den enda vägen", placerade ekonomin som en mjölsäck över politiken och gav därmed svängrum för eliten att styra folket. Ideologiskt satte ekonomismen sin stämpel och prägel på tänkandet långt in i arbetarrörelsen.
Lönearbetarna kände vanmakt inför teknikens utveckling. De tvingades arbeta i permanenta instabilitet, att anpassa sig flexibelt till det teknologiska ödet. Folk hamnade i en värld utan alternativ. De reducerades till objekt.
Det teknologiska ödet kompletteras med globaliseringens ekonomiska flöde, marknadskapitalismens obönhörliga herravälde. Mot det här systemet lönar sig ingen motmakt, propagerade makten. Nyliberalismens slogan "den enda vägen" kungjorde kapitalismen som det eviga ekonomiska systemet.
Här i landet blev välfärden nedrustad och arbetsrätten sargad. Facket vägde lätt. På arbetsplatserna tippade makten helt över till marknadskapitalismen. Massarbetslöshet, höjd profitkvot på löneandelens bekostnad, avreglering, flexibiliseringen och globalisering ledde till en ojämlik dialog mellan arbete och kapital.
Klassklyftorna utvidgades på ett skrämmande sätt. Vi upplevde under 90-talet en nyliberal baklängesrevolution som skapade ett nygammalt klassamhälle. Det blev ett brott för framstegstanken, ett brott på välfärdssamhällets uppåtgående spiral, som under drygt ett sekel kännetecknats av att kommande generationer fått det bättre än de föregående.
På DN/Expressen präglades verksamheten av åtgärdspaket, downsizing, ständiga nedskärningar av personal. Med övergången till det nya seklet läggs ytterligare en växel in. Grafiker och tjänstemän blir outsourcade till underleverantörsföretag och därmed fackligt uppsplittrade. Ledningen vill med övergången till det nya seklet sätta en slutpunkt för dialogen med facket genom att uppnå någon slags avskalad parts- och kärnverksamhet.
Under förra seklet hade facket tillkäm-pat sig reglerade arbetsförhållanden på många områden. De stridande intressena enades om ett ramverk, vilket nertecknades i kollektivavtal och arbetsrätt. Dialogen mellan arbete och kapital balanserades av den makt som kollektivet kunde mobilisera mot kapitalet.
Grunden till att vi har partier är ju faktiskt att vi erkänner att det finns intressemotsättningar, att det kan uppstå konflikter. Så fungerar den parlamentariska demokratin. Grunden för att vi har parter på arbetsplatserna är faktiskt att det också existerar intressemotsättningar, att det kan uppstå konflikter och strejker. Så fungerar den balanserade partsdemokratin.
De legitima formerna för hur partsdemokratin ska fungera med sina motsättningar och konflikter har snäva begränsningar trots kollektivavtal och arbetsrätt. Till skillnad från den parlamentariska demokratin är partsdemokratin ej representativ. Parterna går ej till majoritetsbeslut för att lösa intressemotsättningar. Balansen vilar ej på demokratisk legitimitet - utan på stundens maktpositioner.
Visserligen har vi en medbestämmandelag. Men begreppet "medbestämmande" och även begreppet "företagsdemokrati" får nog lov att betecknas som harmonisvenska. Medbestämmandelagen ålägger arbetsgivarna enbart skyldighet att lyssna till motpartens mening. När ägaren har fullgjort den skyldigheten kan han i kraft av sitt kapitalinnehav suveränt besluta enligt lagen.
70- och 80-talet fick i DNs krönika titeln "Stormarnas hus". Den tiden kännetecknades av motsättningar och strider kring företagsdemokratin och den tekniska strukturomställningen. Grafikerna fick mycket kritik för att de tog kamp för sina intressen, för att de inte snällt anpassade sig till ledningens strukturomläggning av arbetslivet. Faktiskt existerade då en fungerande, balanserande partsdemokrati. Den avgörs av den för stunden rådande balansen mellan makt och motmakt.
I Humlan, som utkom i november år 2000, sa Joachim Berner: "Ett företag är ingen demokrati." Han ser som något självklart och legitimt att företag saknar demokrati, att partsdemokratin är avskalad och därmed avbalanserad.
Vad var det som upprätthöll en viss balans mellan arbete och kapital på DN AB under 70 och 80-talen? Först och främst var det nog förmågan att kunna mobilisera grafikerna. Vad vi hade att sätta emot kapitalet var främst 1200 grafiker. Men förutsättningen var att de var fackligt organiserade så att de kunde enas i sina intressefrågor och bli en vilja riktad mot motparten. Viktigt var också förmågan att kunna samverka med tjänstemännens, journalisternas och arbetsledarnas fackliga organisationer.
Det intressanta var hur den enade viljan ständigt växte fram ur motsättningar inom organisationen, ur den interna demokratin. På det lokala planet, inom Grafiska Personalklubben, begränsades inte demokratin av något pilotsyndrom.
GPK bestod av sex fackklubbar: tryckarna, sättarna, distributörerna, litograferna, mekanikerna plus facklubben i Jönköping med ytterligare drygt 100 anställda. Varje fackklubb hade sin egen styrelse och sin egen kassa och sina egna möten.
I GPKs styrelse satt alla fackklubbsordförandena. Poster som det var val till var ordförande, kassör, sekreterare, studieledare, överskyddsombud. Olika intressen och viljor strålade samman i styrelsen. Styrelsemötena tog tid. Demokrati tar tid.
När vi stod inför komplicerade förhandlingar, tyckte jag att det svåraste var diskussionerna och motsättningarna i styrelsen. På sluttampen, i behandlingen av någon kontroversiell fråga, försökte jag som ordförande att komma fram till en avvägd och solidarisk lösning som kunde få medlemsmötets stöd. Men det gick inte alla gånger att få enhet i styrelsen. Då måste frågan gå till avgörande på medlemsmötet.
Skönt var att vi inte hade långt till garvet i styrelsen. Ibland kunde stämningen mitt i allvaret bli nästan uppsluppen. Som ordförande kunde jag då bli förbannad på allt tok och gagg - för att till slut själv börja på att garva. Då var det dags att ta en fika eller uppskjuta mötet till senare tillfälle.
Medlemsmötet var grunden för vår fackliga demokrati. Det var på medlemsmötet besluten fattades i stora och viktiga frågor. Förhandlarna fick träffa preliminära uppgörelser. Slutliga överenskommelsen beslutade medlemmarna om. Mötet kunde ta eller förkasta uppgörelsen.
När styrelsen inte kunde ena sig i någon het fråga hände det att klubbarna ordnade förmöten, och kom sedan tågande gemensamt till GPKs möte. Det var inga problem med att få folk till mötena. Bekymret var att få lokalen att räcka till. I snitt kan jag nog säga att vi hade 200 till 300 på medlemsmötena. När det var något särskilt brännande kunde siffran fördubblas.
Folk är inte dumma. Vet medlemmarna att mötena inte bara behandlar rapporter, utan de får vara med och besluta i frågor som rör löner, skiftarbetstider, ny teknik, arbetsmiljö med mera - så ställer de upp.
Men det handlade inte bara om rätten att vara med och besluta för medlemmarna. Det var också formen och tonen för mötena på den tiden. Folk hade lätt att komma till tals. GPKs medlemsmöten var långt ifrån traditionella fackmöten, som ofta håller stram mötesdisciplin och över vilka det vilar någon slags kyrklig andakt med enkelriktad kommunikation.
Som ordförande var jag hela tiden ifrågasatt och blev inte särskilt respektfullt behandlad när motsättningarna bröts. Mötena var levande - inte strängt kontrollerade av podiet. De kunde bli kaotiska men stagade alltid upp sig
Det var gott om talare på mötena som kunde lägga ut texten i sakfrågorna, göra inlägg med knorr och sända elaka eller skämtsamma passningar. Mötena var underhållande och det var inte långt mellan skratten. Visst var det kaos ibland, men motsättningarna frilades och bröts. Det var mötena som enade folk, som skapade möjligheten för mobilisering och facklig makt.
Behovet av debatt om demokratin i ar-betslivet kom i blixtbelysning vid kommunikationsföretaget Ericssons genomklappning i början på år 2001. Från en vinst på 21 miljarder störtdök resultatet under fiaskoåret med lika många miljarder i förlust. För det belönades ordförande och VD:n med fördubblade miljonlöner (14 miljoner) och de fick nytt förtroende vid stämman i Globen att sitta kvar på sina poster.
Frågan avgjordes genom något som kallas "ägardemokrati". Trots att det var 4000 församlade i Globen beslutad några män på första bänk, representerande Investor och Industrivärlden. De innehade en liten minoritet av aktierna. Men eftersom deras aktier var A-aktier och stämmans majoritet innehade B-aktier kunde A-laget på första bänk besluta diktatoriskt om framtiden. Den här svenska ägarmodellen med A- och B-aktier med olika rösttal, som för övrigt också kännetecknar ägandet i Dagens Nyheter och Bonniers, gör allt tal om demokrati till ett skämt.
Några som det däremot var lätt att göra sig av med innan stämman var 2.600 anställda. De sparkades av parhästarna Ramkvist/Hellström för och få upp aktievärdet på börsen och därmed dämpa kritiken från aktieägarna på stämman. Börsen noterade ledningens handlingskraft, som markerades ytterligare efter stämman med 12.000 avskedanden.
År 2000 höll LO sin Demokratikongress. Det var en uppföljare till Rättvisekongressen fyra år tidigare. Det underliga var att debatt uteblev om den industriella demokratin, företagsdemokratin, demokratin i arbetslivet. Vad LO-kongressen kunde ha belyst är börsens inverkan på arbetslivet och demokratin. Det är inte hälsosamt om börsens kortsiktighet, nervösa tempo och brist på eftertanke blir normgivande för hela samhället.
Vid sekelskiftet, efter 90-talets tystnad på arbetsplatserna, presenterades demokratiutredningen i en rad volymer. Vid besök på biblioteket i Björkhagen bad jag att få en utskrift av utredningen. Trots omfånget, trots avstampet i det företagsdemokratiskt eländiga 90-talet, saknade utredningen material om demokratin i arbetslivet. Ingen av utredningens fyrtio band innehöll någon titel med orden Företagsdemokrati, Industriell demokrati eller Demokrati i arbetslivet.
Som slutord vill jag säga att det är ingen tillfällighet att regeringsformens ord "All offentlig makt utgår från folket" är satt ur spel av marknadskrafterna. Avregleringen på arbetsmarknaden, avdemokratiseringen i företagen, lönearbetarnas osynliggörande och fackets tystnad i maktfrågorna undergräver människors ställning som medborgare i hela samhället. Ett demokratiskt samhälle förutsätter demokrati i arbetslivet.
Ett bra underperspektiv och närliggande handlingsalternativ som kan rucka hela maktkonstruktionen är att ta upp kampen för demokrati i arbetslivet. Det förutsätter i ett första steg att den fackliga rörelsen intresserar sig för och debatterar maktstrategiska frågor.
Mina erfarenheter av motsättningar och konflikter på arbetsplatser, i facket och i samhället har fått mig att överge drömmen om det harmoniska utopien. Dock inte den socialistiska visionen. Utan framstegstanken, utan visioner om ett bättre samhälle trampar man runt i vardagens materialism. Men det socialistiska samhället blir aldrig färdigt, aldrig fulländat. Intressemotsättningar och konflikter kommer ständigt att uppstå. Nya maktstrukturer kommer att formera sig oberoende av samhällstyp - och motståndet lever i tid och rum. Därför är kampen för demokrati evig.
