Delstaten Andhra Pradesh är Världsbankens favorit i Indien. Ekonomin har öppnats för den globala marknaden. Utländska storföretag strömmar till, och i Hyderabad utvecklas en modern dataindustri. Men på landsbygden har tusentals bönder tagit livet av sig de senaste åren. Den indiske journalisten Palagummi Sainath avslöjar i detta reportage orsakerna. Han börjar med att gräva sig ner i den officiella statistiken. Det har tidigare talats om högst 800 fall där småbönder i ekonomiskt trångmål tagit livet av sig i delstaten. Men Sainath hittar 1.826 misstänkta bara i distriktet Anantapur. I registren sägs de förtvivlade bönderna ha lidit av "magont".
Det är inte bra att få ont i magen i Andhra Pradesh. Särskilt inte om man är en skuldsatt småbonde, för då är risken stor att man försöker döva smärtan med en stor dos av bekämpningsmedlet Monocrotophos. En billig utväg, särskilt som regeringen delat ut bekämpningsmedlet gratis. Det gör slut på värken. Och i många fall också livet.
Officiella data från distriktet Anantapur över självmord bland bönder undergräver alla tidigare uppskattningar av problemets omfattning. Hittills har antalet självmord bland bönder uppskattats till högst 800 i hela delstaten de senaste tre åren.
Men statistiken i Anantapur ger en annan bild. I en beräkning anges 913 självmord mellan 1997 och februari 2001 bara i detta distrikt.
Varför kom den siffran aldrig fram när självmorden bland utsatta bönder debatterades? Svaret är enkelt. Hundratals av bönderna registrerades av polisen som döda på grund av att de i förtvivlan över magsmärtor förtärt ett bekämpningsmedel.
Förtvivlan hade således inget med ekonomiska bekymmer att göra. Den berodde på epidemiska magsmärtor, som en del bönder dövade med bekämpningsmedlet Monocrotophos. En tjänsteman uttryckte med svart humor saken så här: "Säg aldrig att regeringen i Andra Pradesh inte bryr sig om sitt folk. Folk hade ont i magen, så regeringen gav dem ett botemedel. Desto nödvändigare som den offentliga hälsovården kollapsat."
En högre tjänsteman i distriktet erkänner att "hälften av dessa självmord har ekonomiska orsaker".
Men statistik från distriktets brottsregister visar att också dessa beräkningar är underskattningar. Mellan 1997 och 2000 begick 868 människor, de flesta av dem bönder, självmord med hjälp av gift, främst bekämpningsmedel. Fler än 900 hängde eller dränkte sig eller tog livet av sig på andra sätt. Det totala antalet självmord i detta distrikt var 1.826. Förra året var värst med 577 fall. Hela 45 procent var kvinnor. (Kvinnorna har ofta huvudansvaret för familjens försörjning i denna utflyttningsbygd.)
Uppenbarligen hade inte alla fall ekonomiska orsaker, även om polisen erkänner att så ofta var fallet när gift använts. I protokollen uppges inte fler än 42 av självmorden vara kopplade till "fattigdom". Men märkligt nog uppgår en massa andra möjliga orsaker som "kärleksaffärer" , examensmissar och problem mellan man och hustru endast till 5 procent av det totala antalet självmord.
Här avslöjas ihåligheten i statistiken. De som uppges ha begått självmord på grund av "sjukdom" (läs: magont) var 1.061 eller mer än 58 procent av fallen. Och de som tagit livet av sig av andra ospecifierade orsaker var 438 eller nästan 24 procent. Tillsammans stod de här två kategorierna för mer än 82 procent av självmorden.
Denna bristfälliga statistik reser flera frågor. Vilket är det verkliga antalet självmord på grund av ekonomisk svårigheter i delstaten? Anantapur är inte det enda distrikt som rapporterar sådana dödsfall. Vad skulle en trovärdig granskning av hela delstaten avslöja?
Och vad beror denna utbredda förtvivlan på?
Några områden i Anantapur får så lite som 250 mm regn per år. Det är också stor brist på dricksvatten här. (Coca-cola är lättare att få tag på än vatten i en del byar.) Torkan blir som vanligt en praktisk syndabock. Problemet med den ursäkten är att många bönder begick självmord efter en bra skörd förra säsongen. Nu är det torka. Och den kan förvärra läget framöver. Men torkan föregicks av mycket allvarligare processer som drev på självmorden. Alla med grund i den förda politiken.
En av dessa är skulderna, vars effekter är fullt synliga i Eenadu, Andra Pradeshs största dagstidning. Annonssidorna i den lokala upplagan talar sitt tydliga språk. De mest framträdande annonserna är ofta likalydande. Banker auktionerar ut små mängder guld eller smycken ägda av småbönder som inte kunnat betala sina skulder fullt ut. Bönderna har lånat pengar från bankerna med guld eller smycken som enda säkerhet. Många av dem har betalat tillbaka större delen av sina lån, ofta inte mer än 2.500 till 12.000 rupier, 500 till 2.400 kronor, men slutligen krossats av utlåningsräntan.
Krisen utlöstes av att priset på jordnötter havererade och att bankerna inte gick med på att omförhandla lånen.
Obarmhärtigheten i auktionerna framgår av det dagliga överflödet av sådana annonser i Eenadu. Bara under de två första dagarna i mars skulle 132 bybors små tillgångar auktioneras ut. En del har förlorat sina ägor i dessa auktioner. Fyra hektar mark ägda av två bröder i en by auktionerades ut sedan de kommit efter med lånen. Ingen av dem var närvarande på auktionen. Det kändes alltför förödmjukande att förlora jorden. "Hade vi hittat någon annan utväg så hade vi tagit den, men vi hade inga pengar", säger en av bröderna.
Just känslan av förödmjukelse driver människorna till bristningsgränsen. Till misären och förödmjukelsen kommer också den organiserade brottsligheten. De två brödernas bortauktionerade mark var värd betydligt mer än vad de var skyldiga. Men själva såg de aldrig röken av "överskottet".
Ofta finns bara en köpare vid "auktionerna". Han delar på vinsten med banktjänstemannen.
Eftersom det är så skambelagt att förlora sin hustrus guld eller smycken är ämnet svårt att ta upp. I by efter by förnekar folk först sådana här händelser. Men allteftersom börjar de berätta. I byn Ipperu fick vi höra talas om över 100 fall.
350 familjer bor i Ipperu. Byns sammanlagda skulder är beräknade till över 12 miljoner rupier. "Men det avser bara lån från banker", säger en tjänsteman. "Lånen från privata utlånare med mycket högre ränta är mycket, mycket större".
"Oavsett om det är banken eller privatutlånaren så tar eländet aldrig slut", säger B Lachmamma. Hennes make var en av de första i byn som tog sitt liv. Han odlade jordnötter på två hektar men kunde inte längre betala sina skulder. "Han kom hem en dag och tog det enda regeringen skänkt honom, Monocrotophos." Fallet skakade om delstatens parlament och Lachmamma fick många löften om hjälp.
Det blev inte mer än det minimum lagen föreskriver: 10.000 rupier. "Från det drog banken 5.000 rupier", berättar en upprörd granne. "Från en sörjande änka och hennes barn." De sa att "det var bara en del av det min man var skyldig dem", säger Lachmamma.
Hon ler bistert. "Ditt besök här kommer att ge mig nya problem. Det räcker med att någon från stan kommer till mitt hem för att alla fordringsägare snart ska vara här. Dom kommer att säga att dessa människor såg ut att vara tjänstemän. De måste ha gett dig pengar. Vi läste om det i tidningen. Vi såg meddelandet i TV. Ge oss pengarna du fick."
Bankernas annonser fortsätter att dyka upp i Eenadu. Varje dag publiceras listor med folk som kommer att förlora sina panter. Nästan ingen kan betala. "Vi låser dörren och ger oss av när banktjänstemännen kommer", säger människorna i trakten.
Jordbruket i denna del av Indien står inför en gigantisk kris. Prisraset på jordnötter har drabbat tusentals hushåll, och skulderna har knäckt många. Jordbrukskrediterna sammanbrott under 1990-talet drabbade bönderna mycket hårt överallt. De tvingades vända sig till privata penningutlånare som kräver räntor från 60 till 120 procent per år. I södra Rajasthan fann vi att varje bybo hade tre slags lån. Man var skyldig storbonden, penningutlånaren och pantbanken. Här i Andhra Pradesh tillkommer pengar från ljusskygga "privata företag". På papperet verkar dessa lån lagliga. Men i verkligheten är räntan mycket hög, och ibland försvinner utlånarna med säkerheten.
Skuldnivån är högre än någonsin. Och skulderna uppvisar nya variationer.
Många människor har nu tvingat skuldsätta sig av medicinska skäl - s k hälsolån, vilket också förekommer i många andra delar av landet sedan den offentliga hälsovården kollapsade under 1990-talet. En aktivist från Lantarbetarnas fackförening uttrycker det så här: "För bönderna kan skörden slå fel, men privatläkarna - såväl riktiga som kvacksalvare - får god avkastning." Kostnaderna för att få medicinsk vård här skulle förvåna varje stadsbo.
I många byar har folk betalat upp till 15.000 rupier för kejsarsnitt. (Det kostar 5.000 eller mindre i staden Anantapur.) Antalet kvinnor som genomgått sådana operationer är mycket högt. Och det tycks som om många inte behövt dem. Kvinnorna övertalas att göra kejsarsnitt av läkarna efter en snabbundersökning.
Kostnaderna för andra behandlingar är också höga. Ofta får patienten bara genomgå några tvivelaktiga undersökningar.
En kvinna i byn Mallayagaripalli fick reda på att hon kanske hade cancer och måste undersökas. En natt på kliniken kostade 3.000 rupier, och alla mediciner fick hon betala själv.
Varifrån kom pengarna? Naturligtvis tvingades hon låna. Slutligen fick hon bege sig till Bangalore eftersom det krävdes ytterligare undersökningar. "Där begärde de 15.000 rupier. Vi hade inte råd med det och jag kunde inte låna mer. Så jag är tillbaka här och vet inte om jag har cancer."
Söker sig inte folk först till den offentliga sjukvården? "Varför det? Det är ju samma läkare på båda ställena", är svaret i de flesta byarna. En del läkare verkar arbeta i den offentliga vården bara för att värva patienter till sina privatkliniker. Det är naturligtvis olagligt men hela den offentliga hälsovården håller på att vittra sönder.
Även stigande produktionskostnader ligger bakom en del av den ökande skuldbördan. Idag tvingas folk sälja skörden till ett pris som ligger under kostnaden för utsädet. Större skördar har inte hjälpt. Många av bönderna har begått självmord efter en relativt god skörd. De uppmuntrades också att producera mer. Men sedan började man importera palmolja som konkurrerade ut jordnötsoljan.
Bönderna plågas också av brist på elektricitet. Kostnaderna har stigit och ibland har de inte tillgång till el även om de betalat. Ibland händer det att strömmen bara är påslagen en till två timmar på natten och en timme på dagen. Tillförseln är fullständigt godtycklig. Ibland är spänningen dessutom för låg eller kraftigt fluktuerande. Det gör att motorerna går sönder. Trots detta måste bönderna betala.
En orubblig tro på borrade brunnar finns i detta jordbruksdistrikt precis som i delar av Rajastan. Detta mångfaldigar skulderna. Ofta har bönder med bara två hektar jord borrat 12 till 14 brunnar. Förutom ökade skulder leder det till sinande vattentillförsel.
Allt detta kommer ovanpå decennier av försummelser av det traditionella bevattningssystemet. Anantapur har alltid varit ett område med liten nederbörd. Men området har överlevt under hundratals år med hjälp av tusentals äldre vattenreservoarer.
En av dessa stora reservoarer ligger uttorkad i Kuderu. "Myndigheterna tillät all slags privata vattensystem i närheten av den", berättar bonden Mallikarjun. "Du ser resultatet. Om den här reservoaren bara fungerat till hälften hade fem byar haft det vatten de behövde. De skulle ha varit välmående. Naturligtvis behöver den här reservoaren också repareras, men så sker inte."
Men regeringen i Andhra Pradesh skryter om unika utvecklingsinsatser. Hur gick det med det omtalade Janmabhoomiprogrammet?
"Janmabhoomi satsade pengar på kepsar och t-tröjor till sina anställda, inte på reperationer av gamla reservoarer", förklarar Narayan Reddy, en annan småbonde. Längre ner i sluttningen ligger Antharaganga. Den byn, vars namn betyder "den underjordiska Ganges", har idag akut brist på vatten.
Bönderna tvingas låna pengar till borrade brunnar i stället.
Trots alla dessa svårigheter var fjolårets skörd god. Avkastningen av jordnötter var stor. Så vad hände? Importen av palmolja slog hårt mot jordnötsbönderna. Priserna föll.
Många bönder talar redan om årets säsong som ett misslyckande. "Se ironin i detta," säger bonden Sivaram Reddy. "En god skörd och våra inkomster går till att betala skulder. Vid nästa skörd drabbas en hel del bönder av skadeangrepp. Trots det får de flesta god avkastning. Men de krossas av prisraset. Inför årets skörd står alla inför en katastrof. Folk har inte haft pengar att investera i dyra insatsvaror. De har ingen kredit. Bristen på el-kraft har förstört grödan på fälten. Torkan är här och reservoarerna är tömda."
Distriktsdirektören i Anantapur säger att han kommer att prioritera reparationer av det traditionella vattensystemet. Han har bara varit här i några månader. Men eftersom han arbetat i Orissa är han inte främmande för fattigdom. Han ämnar tala med bankerna för att få dem att visa besinning när det gäller återbetalning av lån. Men han ärver gigantiska problem varav många har sina rötter i politiska beslut som ligger utanför distriktets kontroll
Om någon månad kommer allt att handla om "hjälpinsatser". Det är bekvämt att skylla alla problem på torkan. Desto mer som den annalkande bristen på dricksvatten kommer att bli mycket allvarlig. Även en mindre torka kommer att slå mycket hårt mot ett sårbart folk.
Sammanbrottet för jordbrukskrediterna. Ständigt stigande produktionskostnader. En huvudlös misshushållning med vatten. Försummelsen av traditionella bevattningssystem. Import som slagit ut framgångsrika bönder. Stora höjningar av avgifterna för el som bönderna inte fått. Den offentliga hälsovårdens sammanbrott. Okänslighet inför småböndernas öde. Bankernas och kreditgivarnas obarmhärtighet. "Dessa politiska orsaker skapade ett klimat där folk tog livet av sig", förklarar P Amdhu, generalsekreterare i Andhra Pradesh Lantarbetarförbund.
"Regeringen har i deras ögon inte bara övergivit dem. Den har även varit fientligt inställd till deras behov. Många, tillintetgjorda av skulder, stod inte ut längre utan tog sina liv. Nu kommer bristen på dricksvatten också. Men det finns inga tecken på att regeringen kommer att ompröva alla dessa skadliga åtgärder som drabbat bönderna de senaste åren."
Under tiden fortgår auktionerna på små mängder guld och smycken och utförsäljningen av pantsatt jord. Bankerna jagar oförtrutet på. Förra veckan avbröt vänsteraktivister en jordauktion. Banktjänstemännen omringades, tvingades till eftergifter och jagades sedan på flykten. Men auktionerna fortsätter.
Torkan och självmorden i Anantapur är politiskt framkallade. -
Översättning: Malena Rydberg. Reportaget publicerades i The Hindu i maj. Det är här något förkortat. På svenska finns Sainaths Alla älskar en rejäl torka (Tranan 1999).
