Efter USA:s bombningar av Afghanistan växer nu protesterna mot kriget. Visst har de flesta länder varit för rädda för att göra något annat än att gå med i "koalitionen mot terrorismen", men hur länge kommer det att dröja innan alliansen spricker? Dagarna efter bombningarna demonstrerade människor i Pakistan, Palestina, Indonesien. Om kriget fortsätter kommer detta motstånd att öka och de regeringar som framhärdar i att stödja USA kommer att få det svårt.
Till skillnad mot USA:s tidigare krig under nittiotalet - Irak, Sudan, Afghanistan, Jugoslavien - är det folkliga stödet för USA svagt även i väst, trots att politiker och press nästan enhälligt har förklarat att den enda lösningen är mer bomber. Stora manifestationer har ägt rum i både Europa och USA. I Sverige har tusentals människor demonstrerat och enligt opinionsundersökningar är en majoritet emot bombningar där "oskyldiga skadas".
Det är tydligt att en ny fredsrörelse är på väg att bildas. Motståndet mot kriget har säkert formats mot bakgrund av USA:s aggressiva politik de senaste tio åren. Precis som under det "humanitära kriget" i Jugoslavien åsidosätter USA nu FN. Bombningarna utgör ett brott mot folkrätten, även om man påstår sig handla i enlighet med FN-stadgan. Visserligen var terrorattacken mot World Trade Center en kriminell handling, men att angripa ett land - att starta ett krig där tusentals oskyldiga människor kommer att dö för att få tag på förbrytare som kanske håller till där, har ingenting att göra med självförsvar.
"Självförsvar" blir här bara ett annat ord för USA:s vanliga (självpåtagna) rätt att bomba vem som helst. Man har redan varnat att fler nu står på tur efter Afghanistan. Att slå vakt om folkrätten är därför en av de viktigaste frågorna för fredsarbetet.
På samma sätt som innebörden av "självförsvar" tänjs, försöker nu den svenska regeringen i smyg att utvidga betydelesen av "alliansfrihet". Förvarsminister Björn von Sydow säger att EU-medlemskapet betyder att Sverige kan komma att agera "militärt med andra länder både med och utan Nato-samarbete" och att detta inte är "en dramatisk fråga" (DN 9/10). En svensk fredsrörelse måste alltså också försvara alliansfriheten, annars är risken att svenska trupper deltar i nästa krig.
Kring dessa frågor borde det vara möjligt att skapa bred enighet - med folkrörelser, med de stora delar inom det socialdemokratiska partiet som inte delar regeringen oförbehållsamma stöd till USA.
Men freden är också en fråga för globaliseringsrörelsen. Det är antagligen den som har lagt grunden till de starka motståndet mot kriget - bombningarna är ju det yttersta tecknet på den "orättvisa världsordning" som rörelsen protesterar emot. Om organisationer som till exempel Attac och kyrkans Jubel 200 ser detta och aktivt tar ställning mot kriget, kan både fredsrörelsen bli stor och bred - global - och globaliseringsrörelsen finna en utväg ut ur toppmötesgränden.
