En måttfull funktionalism dominerar i grunden svensk arkitektur och design. Men denna funkis är tömd på sitt sociala innehåll och reducerad till medeklassestetik. Vad är skillnaden mellan Svensk form och IKEA? Vilket samhälle kan förena social rättvisa, hantverkskunnande och skönhet för alla?
Vi åser en formfixerad tid. Bomässan i Malmö, som presenterades som ett inlägg i debatten om framtidens boende av de socialdemokratiska politikerna, nobbades fullständigt av breda befolkningslager. Det var dyrt att titta och förnedrande att ens snegla på vad de utställda bostäderna skulle kosta att bo i. Men kommunalrådet blev sårad och spydde galla över folket som inget begrep.
Design är i tiden. Det är Svensk Form, Jonas Bohlin och Mats Theselius som gäller i "världen" - en liten del av jordens befolkning som ängsligt omger sig med rätt livsstilsmarkörer. Att profilera sig med design är ett tungt exportargument. Det gällande formspråket har sin utgångspunkt i en klassisk funktionalism - åtminstone på ytan. Man kan studera stilen i en rad sammanhang: alltifrån Filippa K:s kläder (förhärskande sparsmakat grått mode bland medvetna flickor i medelklasskikten), ett otal caféinredningar där företrädesvis det unga media- och designfolket häckar, "Designtorget" och givetvis i alla arkitektur- och inredningsmagasin av klass.
Och visst är det snyggt. Rent och odekorerat, nästan inga kulörer, gedigna material. Men är det ändå inte något som fattas? När jag tar mig min cafelatte bland de där människorna erfar jag en egendomlig kyla. Jag känner mig inte riktigt avspänd. Det kommer en insikt krypande på mig att det kanske beror på att formen inte är framsprungen ur en idé om det sociala livet. Form och gestaltning är ju först och främst kommunikation. Och ändå slås jag av kompakt okommunikation i dessa miljöer, blickarna flackar för att fästas på det som verkar vara "rätt". Design för design, lart pour lart.
Jag frågar mig naturligtvis vart de funktionalistiska 20- och 30-talsidéerna tog vägen, som så många gånger förr. Men jag vet ju att det hör nära samman med vår tids brist på sociala visioner. Och det kanske heller inte är konstigare än att allt förr eller senare tenderar att bli pose eller mode och förlorar sin inre drivkraft. Funktionalismen var ju sprungen ur den modernism som fortfarande trodde på människans gränslösa utvecklingsmöjligheter. Den var en revolt mot tradition, förkvävande borgerlighet och förflackande nystilsindustri under 1800-talet - och den skulle bana vägen för en ny samhällsordning. Inom Bauhaustänkandet fanns idéer om det dekorationslösa som ett medel att försätta tanken i direktare samband med det autentiska, livets väsentligheter, möjligen till mystiska skikt inspirationen från den japanska arkitektursynen om rummets samspel med den omgivande naturen osv. Allt detta är givetvis fortfarande intressanta aspekter på hur livsmiljön kan påverka vårt tänkande.
I dag anses det bildat, medvetet och kanske också nordiskt att gilla funktionalismens formideal. Kanske finns där också en andligare sida i den meningen att sådana miljöer inverkar lugnande på stressade karriärmänniskor. Riktigt trendiga människor ska nästan inte ha några möbler alls och helst ingenting på väggarna. Det sammanhangslösa mediabruset och "informationssamhället" tröttar ju ut dessa människor totalt, det är förståeligt.
Frågan om livsmiljöns gestaltande tror jag är central för våra liv. Begreppet design lägger lätt en dimridå över det som det verkligen handlar om. Vad husen och tingen egentligen gör med oss. God form är inget självändamål även om en del av oss har lite speciella njutningsbehov på det estetiska området som inte alla kan dela. Men hur blir man medveten om miljöns påverkan? Vore det inte en demokratisk rättighet att förstå hur miljön kan gestaltas på ett sätt som ger just mig eller min grupp optimala livsvillkor.
Resultatet av en sådan medvetenhet skulle troligen mer likna "låt hundra blommor blomma" än det svar Mies van der Rohe och de andra en gång formulerade med funktionalismens ideologi. Som bekant gick inte funkisen "hem" hos folk i allmänhet. Möjligen kan man se ett större genomslag på 50-talet. Då kastade ett otal svenska hem ut de tunga 30- och 40-talsmöblemangen och gav plats för en ny luftighet med smäckra bord och fåtöljer och modernistisk pastelldekor på textilier och tapeter. Fortfarande fanns också respekten för hantverkskunnandet i framför allt bostadsproduktionen. Det måste i så fall förklaras med ett verkligt socialt framstegstänkande efter kriget som kom stora grupper till del. Den svenska socialdemokratiska staten tog samtidigt initiativet till en rad sociala norminstitut som är unika i världen; Hemmets forskningsinstitut och byggnormerna kunde sägas avkräva funktionalismen ett socialt ansvar.
Drömmen om ett bättre liv för den fattige brukar i mer globalt perspektiv annars förknippas med den mest överdekorerade Louis XVI-stil. Det är över 250 år sedan denna hovstil marknadsfördes av finansminister Colbert och madame Pompadour som den universella symbolen för överflöd, och den är fortfarande förhärskande. Det är inte så konstigt men ganska fascinerande. Allt, från Saddam Husseins palats och Milosevic våningar till möbelaffären "Beauti home" i Bredäng med sina plastformpressade sovrum i någon jugendstil med gulddekorationer, visar på samma dröm om socialt avancemang. Men det är bara "kitsch", vet den västerländskt medvetne. Det är inte miljöer som är framsprungna ur en livshistoria med kontinuitet. Där finns ett gap, en tomhet, en brist på autenticitet.
Jag har svårt att glömma mina vandringar längs möbelhantverkarnas gator i de egyptiska fellahbondbyarna. I dypölarna där boskapen nyss passerat står de färdigtapetserade fåtöljerna i guldlamé och rokoko för att levereras till nästa lyckliga brudpar. Så ser det exkoloniala klassamhället ut.
I september deltog jag i ett seminarium, "Demokrati, design och gestaltning" i den forna trävarumetropolen Virserum - i de "blommiga gardinernas och volangernas land" som arrangören Henrik Teleman uttryckte det. Ambitionen var att försöka spegla infallsvinklar på hur form kommunicerar med människors behov. Där fanns vd:n för Svensk Form, designskribenter, företrädare för Skogs- och träfacket och IKEA-folk. Arrangemanget tv-bevakades. Det hade tydligen uppfattats som originellt och nytänkande att blanda in begreppet demokrati med den exklusiva designen.
Johan Huldt från Svensk Form gjorde ett försök till en grundteori om vad begreppet design står för. Den kan gott tjäna som utgångspunkt för en mer socialt inriktad diskussion:
Design eller gestaltning är till sin karaktär kommunikation. Ett förspråkligt "språk" med grammatik och syntax - att laborera med dessa beståndsdelar är att bli medveten om formens uttryck och budskap. Men nästan alla människor tolkar i första hand miljöer vagt känslomässigt eller i konventionella föreställningar och äger alltså inte verktygen.
Den omedelbara slutsatsen är alltså att makten över våra liv också i detta avseende handlar om att erövra detta språks struktur för att bli fri att välja. Vi ska befria oss från aristokratkitschet och leva våra egna liv, bygga de bostäder och förse oss med de ting som i grunden ger oss de bästa livsbetingelserna.
Jag lyssnar på Niclas Svensson från Skogs- och träfacket och konstaterar att folkhemmet huvudsakligen byggdes av stål, glas och betong och inte av trä, bortsett från egnahemsrörelsen på 20- och 30-talet då de små elementhusen levererades i fabriksframställda träfasader. Han talar om hur svensk byggnadsindustri mer eller mindre konsekvent nobbat träet som byggnadsmaterial sedan dess. Det handlar om råvarutillgångar, byggnadstraditioner, materialkänsla och yrkesskicklighet som aldrig på allvar tillvaratagits. Varför byggde vi bara i betong när både människors föreställningar om boendet och den naturliga råvaran handlade om trä? Tillfrågades folket hur de ville bo i folkhemmet? Tillfrågades byggnadsarbetarna vad de ville producera?
Jag tillhör dem som älskar att gå på IKEA - åtminstone en halv dag i månaden mitt i veckan när jag behöver vila från diverse påfrestningar i livet. Jag vet att de flesta har motsatta behov. Men nästan allt är möjligt att köpa, en hel del kostar nästan ingenting - och man kan ta paus med god billig lunch. Och det mesta är snyggt. Det är ett mycket begåvat och framgångsrikt koncept att knyta riktigt bra formgivare till sig och därefter producera för folkets stora massor.
Men alla känner till haken med produktionsvillkoren: mycket, men långt ifrån allt, har dålig kvalitet och frågan om barnarbetet är väl ännu inte helt utredd. Dock låter jag den sidan av saken för ögonblicket vara medan jag i stället vill stanna upp inför det faktum att IKEA gör möbler i en modernistisk och funktionalistisk tradition som sakta erövrar en allt formmedvetnare medelklass världen runt. Jag tror det pågår en förskjutning från det burgna idealet till en annan mindre traditionalistisk livshållning. Måhända bara estetisk till sin karaktär, men kanske vågar man spekulera i att den växande medelklassen håller på att skaffa sig en friare relation till överklassen. Mycket går att säga om IKEA - men tyngd av illa formgivna aristokratdrömmar blir man inte.
Det går egentligen inte att diskutera industriell formgivning utan att reflektera över hantverkets roll för all formutveckling. All form börjar i den enskilde hantverkarens händer. Det handlar om det underbara att vara människa och hantera språk i så många sammanhang.
Det har sagts att det land som inte förkovrar sina hantverk sakta blir beroende av utländska krafter som tar över och kulturens själ förloras. I Sverige finns många såna exempel, inte minst på träsidan. Ett helt annat exempel är den egyptiska textilproduktionen. På grund av den exkoloniala utvecklingen, som forcerar de unika erfarenheterna hos folket, har nästan allt hantverk slagits ut och ersatts av en formmässigt och kvalitativt undermålig industriproduktion. Nästan all enklare möbel- och textildesign ur globalt perspektiv produceras av eklektiska och formokunniga industrialister. IKEA är här ett undantag med sitt Bauhausmotto "formgivarna och konstnärerna till industrin". Risken för utslätat uttryck i multinationaliteten lurar naturligtvis pga. produktionsvolymerna. Men fortfarande finns rester av ett unikt nordiskt, rentav småländskt, möbelkunnande.
Man kan förmoda att det genuina hantverket går mot en ljusnande framtid - för den som har råd. Frågan om "känslan" i ett föremål är komplex och säkerligen en faktor för livskvalitet - jag njuter absolut mera om jag tar mitt kaffe i en handdrejad kopp istället för i IKEAs femkronors. Vi blir fler och fler i väst som unnar oss denna lyx, och därmed har industrisamhället kommit till en punkt då det hela vänder. Men det ska sägas att avancerad industridesign fortfarande smäller högre än unikt hantverk i tongivande formkretsar.
Det motsatta förhållandet råder i stora delar av världen. Gediget hantverkskunnande försvinner, med åtföljande hantverksförakt i en nationalekonomisk kontext. En månande kultur som har många hantverksutövare utvecklar sannolikt självkänsla och identitet som kan bli en garant för en medvetnare industriproduktion i nästa steg. Det är detta som förfuskats i stora delar av tredje världen som vräker ur sig kvalitativt undermåliga produkter som sedan snabbt hamnar på våra soptippar - fast väst är inte mycket bättre.
Jag tror att den här utvecklingen hänger ihop med respektlösheten för människors hantverkskunnande och den glädje som ligger i sådant arbete. Förstörs dessa grundvalar för hantverket förflackas massproduktionen. Problemet är det ekonomiska systemet som gör hantverk överflödigt. Alla de kvaliteter som inte är av ekonomisk art anses onödiga i utvecklingsländerna, förutom lite saker till de västerländska turisterna, förstås. Om ett samhälle gör sig medvetet om sambandet, en kontinuitet mellan kultur och industri, kan det innebära en demokratisering av produktionsprocesser och respekt för folk och historia.
Och säkerligen skulle då Ellen Keys ord "när inget fult finns och det vackra är lika billigt som det fula - då har vi skönhet för alla" kunna bli verklighet. Men det där med fult och vackert tar vi en annan gång. -
