Stadens privatisering: bostäder, skola, sjukvård, kommunikationer blir enskild egendom. Fredrik Samuelsson, aktiv i nätverket Stockholm inte till salu, berättar hur det går till i Stockholm. Men han berättar lika mycket om motståndet: på privatiserade eller privatiseringshotade arbetsplatser formas i dag strategier som pekar långt fram.
1998 vann borgarna valet i Stockholm, och moderatledda majoriteter kom till makten i såväl Stockholms stad som Stockholms läns landsting. Omedelbart efter valet förvandlade de Stockholm till en experimentverkstad för marknadslösningar och privatiseringar. Redan i stadshusets första budget slogs det fast att all verksamhet som gick skulle konkurrensupphandlas och alla stadsdelsnämnder gavs i uppdrag att ta fram handlingsplaner för hur detta skulle gå till. Svenska för invandrare, SFI, har t.ex. nästan helt tagits över av privata företag till följd av upphandlingarna. Även inom äldreomsorgen har upphandlingen hunnit långt och över 40 % drivs i dag av privata företag. De allmännyttiga hyresrätterna ombildas också i snabb takt till bostadsrätter, dessutom säljs hela fastigheter ut till privata bolag. Friskolor har fått fri etableringsrätt. Ett par kommunala skolor har till och med omvandlats till friskolor.
Inom landstinget hade socialdemokraterna redan innan valet varit med och privatiserat större delen av kollektivtrafiken. Med det borgerliga maktövertagandet upphandlades också de sista delarna: tunnelbanan och flygbussarna. Inom sjukvården har S:t Görans sjukhus övertagits av investmentbolaget Bure. Till följd av regeringens stopplag förhindrades en fortsatt utförsäljning av akutsjukhus, men flera av dessa har ombildats till landstingsägda aktiebolag, vilket underlättar för en kommande försäljning. Ett av sjukvårdsområdena i Stockholm har beslutat att upphandla all primärvård, och ett antal vårdcentraler har lagts ut på entreprenad. Dessutom tillåter landstinget en fortsatt hög etablering av privatpraktiserande - men offentligt finansierade - läkare.
Till bilden av experimentverkstad hör också att olika vägar för marknadsstyrning och privatisering hela tiden testas. Beställar-utförar-modellen och bolagiseringarna används som ett första steg för att införa konkurrens och marknadstänkande inom den offentliga verksamheten. Den metod för privatisering som inledningsvis var populärast var upphandlingarna, som många gånger fungerade som en form av nedskärning, då priset - inte kvalitén - fick avgöra vem som skulle sköta en verksamhet. Efter ett antal upphandlingar kunde kostnaderna pressas rejält. Men efter en rad klantigt skötta upphandlingar och en kritisk debatt om den sjunkande kvalitén införs nu på flera håll i stället ett system med servicechecker, ofta kallat "peng". Redan tidigare har det funnits "skolpeng" i grundskolan och gymnasiet. Nu vill den borgerliga majoriteten dessutom införa detta i vuxenutbildningen. På samma sätt kommer en "äldrepeng" att införas i äldreomsorgen. Genom pengsystemet får privata företag vara med och konkurrera om t.ex. elever eller äldre, och får betalt efter hur många som söker sig till respektive företag.
Inom framförallt sjukvården finns också krafter som vill öppna för rena privatfinansierade lösningar och släppa in privata försäkringspengar i den offentligt finansierade vården. På S:t Görans sjukhus vårdas redan idag försäkringspatienter, trots att sjukhuset till största delen betalas med skattemedel. Även helt landstingsägda sjukhus, som Karolinska sjukhuset, trycker på för att få teckna avtal med privata försäkringsbolag.
Den hastighet med vilken privatiseringarna klubbades igenom överraskade till att börja med många av oss inom vänstern, trots att det är vad näringslivet och moderaterna förespråkat i årtionden.
Ända sedan den nyliberala offensiven inleddes har den offentliga sektorn varit en av de viktigaste angreppspunkterna. "Den offentliga sektorns omfattning är helt enkelt vårt största samhällsproblem" förklarades frankt på SAF-kongressen 1980. För att folk inte skulle förlora sin frihet var det nödvändigt med skattesänkningar, marknadslösningar och privatiseringar. Då var efterkrigstidens samförståndspolitik redan ett minne blott. Företagarna i SAF hade först upplevt hur arbetarklassen började ta sig ton, strejkade och krävde bättre arbetsförhållanden och nya välfärdsreformer, därefter hade de sett hur vinsterna började sjunka och kriserna återkom efter den långa tillväxtperiodens slut. Under samma period hade offentliga sektorn expanderat kraftigt, från 15 till 30 % av BNP mellan 1960 och 1980.
När välfärdspolitiken inte längre garanterade arbetsfred och stigande vinster blev den ointressant. I stället framstod offentliga sektorn som en enorm outnyttjad källa till nya profiter. Genom skattesänkningar, privatiseringar och nya försäkringar kunde kapital överföras från offentlig sektor - från skattebetalare - till privat ägo. Inom områden som skola och sjukvård fanns hittills outnyttjade marknader för miljardbelopp.
Kapitalets företrädare menade också att offentliga sektorn konkurrerade om arbetskraften och på så sätt drev upp lönerna, på vinsternas bekostnad. Dessutom fanns säkert ideologiska motiv till att undanröja de offentliga välfärdsinrättningarna om marknaden som enda möjliga väg att organisera samhället skulle kunna propageras fullt ut.
Under 80-talets gång kom de nyliberala tankegångarna att tränga allt djupare in i socialdemokratin, som aldrig utvecklade en egen förståelse av välfärdskapitalismens kris, utan i stället allt mer accepterade den borgerliga förklaringsmodellen. I början av 90-talet hade det gått så långt att den socialdemokratiska regeringen accepterade att det behövdes skattesänkningar, marknadslösningar i form av köp- och sälj-system och menade att kommunal verksamhet kunde läggas ut på entreprenad. 1991 lät den socialdemokratiska regeringen utreda vilka lagliga hinder som stod i vägen för privatiseringarna. När sedan den borgerliga regeringen tog över samma år kom den till dukat bord och kunde snabbt ändra de lagar som behövdes för att öppna för privatiseringar i kommuner och landsting.
Genom skattereformen överfördes medel till företag och rika privatpersoner, vilket bidrog till att skapa det enorma budgetunderskott som lågkonjunkturen förvärrade. Sedan följde ett årtionde av ständiga nedskärningar och omorganiseringar av den offentliga sektorn, vilket satte de offentliganställda under en ständig press, med hot om arbetslöshet och ökad arbetsbelastning för de som hade kvar sina jobb.
Med detta som bakgrund vann den borgerliga majoriteten 1998 valet i Stockholm. Efter att först i ett årtionde spridit propaganda om hur dåligt offentliga sektorn fungerar och utmålat den som tärande, byråkratisk och ineffektiv och sedan under ett årtionde drivit igenom ständiga nedskärningar och rationaliseringar, viftade de nu med vad som påstods vara svaret på alla problem: privatiseringar.
Om bara den offentliga verksamheten privatiserades skulle effektiviteten öka, besluten flyttas ned och vanliga människor - som kunder eller entreprenörer - få mer att säga till om.
Som morot för privatiseringarna har både staden och landstinget erbjudit de anställda att själva ta över, "avknoppa verksamheten". De anställda har fått vykort med erbjudandet och lovats hjälp i form av kurser i hur man startar eget och rådgivning under processens gång. Genom avknoppningen har majoriteten försökt få till stånd en privatisering underifrån för att på så sätt legitimera sitt projekt. För den som inte avknoppar finns alltid piskan: hotet att någon annan tar över, eller att verksamheten drabbas av nya nedskärningar eller nedläggningshot.
Men den personal som lyckas ta över verksamheten får den endast för en period, därefter får de konkurrera med andra genom upphandling, och då kommer ofta ett storföretag in och tar över, då de kan pressa priserna. Om de anställda som avknoppat ska ha en chans tvingas de i så fall att själva pressa kostnaderna, arbeta hårdare och kanske skära ned på sig själva. De är på inget sätt fria från politikernas beslut, men tvingas stå för de ekonomiska riskerna. Intresset har dock varit svalt, förra året valde endast 250 av stadens 55 000 anställda att starta eget.
Varför ska man då vara emot privatiseringarna? Alla som arbetat inom kommunen eller landstinget vet ju att de många gånger är minst lika dåliga arbetsgivare som privata företag. De anställdas arbetssituation eller inflytande över arbetet är knappast heller bättre. Men trots allt finns det flera skäl som gör privatiseringarna till en avgörande fråga:
1)Privatiseringarna innebär att de pengar vi betalar i skatt, för att få god service, i stället används till att ge vinst åt ett antal aktiebolag. I stället för att komma skolbarn, sjuka eller äldre till del, hamnar de alltså direkt i kassakistan hos företag som Skandia, Partena Care och Citypendeln. Det handlar om en gigantisk omfördelning där arbetarklassen är förlorare, kapitalet vinnare.
2)Dessa vinster måste tas någonstans ifrån. Det vanligaste är att de som arbetar inom offentliga sektorn får betala, genom minskad personalstyrka och ökade krav på effektivitet. Ofta innebär detta också att kvalitén för brukarna försämras. Ett privat företag kan också subventioneras på annan offentlig verksamhets bekostnad. Landstingets verksamhet går med kontant underskott, bland annat till följd av kostsamma privatiseringar. Men dessa fredas från nedskärningar. I stället är det annan landstingsverksamhet, såsom barnpsykiatrin, som drabbas av nedskärningar. Ett tredje sätt att göra vinst är att ta in andra pengar vid sidan om den offentliga finansieringen, såsom friskolornas fuskande med elevavgifter eller de privata sjukhusens försäkringspengar. Skulle försäkringar och privata avgifter breda ut sig kommer den allmänna välfärden slutgiltigt att gå i graven.
3)Privata utövare har inget intresse av att fördela välfärdstjänster efter behov. Tvärtom kan de göra vinster just på att ta de enklare fallen och områden med minst sociala behov. Inom sjukvården har den ökade etableringen av privatläkare gjort att vården inom länet blivit allt mer snedfördelad, och de områden som har minst behov, i innerstan och välbärgade norrförorter, dragit till sig en allt större del av resurserna. Också på skolans område innebär friskolorna att segregationen ökar. På bostadsmarknaden bidrar utförsäljningen av allmännyttan till ett allt mer segregerat boende, då det blir allt svårare för dem som inte kan ta miljonlån att komma in. Segregationen och klassklyftorna växer.
4) Slutligen så minskar insynen, då offentlighetsprincipen ersätts med affärshemligheter, och anställdas meddelandefrihet försvinner.
Till en början kunde privatiseringarna genomföras utan större motstånd. Socialdemokraterna i Stockholm hade själva stött privatiseringen av kollektivtrafiken och hade ingen genomgående linje. Partiet var emot att sälja ut akutsjukhus och bostadsrätter, men hade inget principiellt emot att verksamhet las ut på entreprenörer.
Inom vänstern var motståndet splittrat. För att råda bot på detta bildades 1999 nätverket Stockholm inte till salu på initiativ av Alternativ stad och Socialekologisk aktion. Snart anslöt sig flera vänsterorganisationer samt ett par lokala fackklubbar. Genom olika seminarier, föredragsserier, demonstrationer och opinionsmöten har nätverket sedan dess försökt synliggöra att det finns en annan sida i debatten. Till följd av nätverkets arbete har även borgerliga företrädare tvingats svara på frågan huruvida Stockholm är till salu eller ej.
Det viktigaste motståndet mot privatiseringarna har dock kommit från olika personalgrupper som själva är direkt berörda av privatiseringarnas följder. När dessa agerat har det fått stort genomslag massmedialt och påverkat vanliga Stockholmares bild av privatiseringspolitiken.
Den hittills mest uppmärksammade konflikten förekom i samband med att Citypendeln tog över pendeltågstrafiken vid årsskiftet 1999/2000. Inför övertagandet hade Citypendeln haft ett år på sig att lösa personalfrågan och komma fram till ett avtal med facket. Men redan från början markerade företaget hårt mot de anställda och gick ut med att det skulle ha en övertalighet och behöva säga upp folk. Gentemot facket förhöll sig företaget oresonligt, gick ut med en rad försämringar och kunde inte komma överens om ens de enklaste småsaker. Under hösten 1999 protesterade lokförarna genom bland annat massjukskrivningar, som ledde till att ett stort antal turer fick ställas in.
Den 22 december, med endast två veckor kvar till övertagandet, slöts till sist ett avtal. Försämringarna var stora: pensionsåldern höjdes från 60 till 65, fem semesterdagar försvann, körschemat försämrades och fria parkeringsplatser togs bort. När Citypendeln tog över trafiken den 6 januari var missnöjet så stort att 140 anställda, av 630, vägrade gå över och många av de som gått över talade om att söka nya jobb. Resultatet blev att vartannat tåg ställdes in, och det blev kaos i trafiken. Kvällstidningarna fylldes med upprörda pendlare som krävde ett slut på "pendeleländet".
Massavhoppen och ett fortsatt missnöje från de som jobbade kvar tvingade fram nya förhandlingar. Citypendelns VD, Petter Hydén, känd för sin fientlighet mot facket, fick gå och ersattes av Tord Hult. Bland de som vägrat gå över fanns tekniker, tågvärdar, spärrvakter och lokförare. Störst problem skapade de 25 lokförare som vägrat gå över. Företaget försökte desperat övertala dem att komma tillbaks, letade lokförare i Norge och försökte till och med förmå pensionerade förare att hoppa in. Men ingenting hjälpte.
I mitten av januari träffades SEKO och Citypendeln och diskuterade principerna för ett nytt avtal. Men återigen visade Citypendeln prov på grov osmidighet och motvilja mot facket. Citypendeln gav lokförarna ett ultimatum att godta ett avtal senast den 8:e februari. Men det avtal Citypendeln visade upp hade ingen underskrift av facket och förkastades av SEKO som menade att företaget struntat i vad man kommit överens om. T.ex. hade Tord Hult på egen hand skurit ned sju sidors avtalstext om semestrar till endast sju rader, allt för att ge utrymme för maximal flexibilitet.
Av de 25 lokförarna var endast två villiga att acceptera avtalet. Först efter en lång rad nya förhandlingsturer blev ett nytt avtal klart, med klara förbättringar vad gällde arbetsvillkor och körscheman. Men nu var misstron bland förarna så stor att inga avtal hjälpte. För att lösa problemet med inställda tåg drog citypendeln in all trafik till Nynäshamn och Gnesta, längst ut i systemet, och ersatte tågen med bussar. På så sätt kunde avgångarna täckas på övriga sträckor. Men i Nynäshamn och Gnesta ledde det till kraftiga protester. Möten med hundratals deltagare krävde Hults och de ansvariga politikernas avgång och tusentals skrev på protestlistor. Först genom avtal med andra järnvägsbolag, BK-tåg och SJ, kunde trafiken börja rulla något sånär.
Citypendeln trodde att hot om avsked på grund av övertalighet kunde skrämma personalen att acceptera avtalsförsämringar. Företaget vann också upphandlingen genom att kalkylera med försämringar av arbetstider, minskad personal, pressat körschema osv. Motståndet från de anställda visade sig betydligt mer fruktbärande än de halvårslånga förhandlingarna, och företaget tvingades att avsevärt förbättra avtalet för de anställda. Exemplet med Citypendeln visade att det fanns en väldigt stor sympati från allmänhetens sida gentemot personalgrupper som tar strid, även om det medför olägenheter för "tredje part". Detsamma visade sig för övrigt vid busstrejken 1999.
Förutom konflikten vid citypendeln finns en rad andra exempel på personal- eller brukargrupper som agerat mot privatiseringarnas effekter:
Efter det att det privata företaget Falck tog över ambulanstrafiken i ett sjukvårdsområde sade 20 ambulanssjukvårdare upp sig i protest mot dåliga löner och försämrade arbetsförhållanden.
I Älvsjö har hemtjänstpersonal genomfört flera uppmärksammade aktioner mot hur Partena Care sköter äldreomsorgen. De anställda gick först till företagets ledning, stadsdelsnämnden och socialdepartementet och avsade sig ansvaret för vården. Enligt socialtjänstlagen kan nämligen anställda bli prickade för bristande omvårdnad. Nu menade personalen att de inte längre kunde ansvara för att de äldre fick den vård de var i behov av. Slutligen sade tio av de anställda upp sig och lika många till uppgavs söka efter annat arbete. De som sade upp sig gjorde det med den uttalade målsättningen att fler inom äldreomsorgen skulle följa deras exempel.
Också från de tvångsprivatiserade vårdcentralerna i södra sjukvårdsområdet har många anställda sagt upp sig och läkarbristen är nu akut.
SFI-lärarna demonstrerade tillsammans med eleverna mot upphandlingen av invandrarundervisningen. Elever på de privatiserade skolorna har också gått ut flera gånger under våren och berättat om hur dålig kvalitén blivit.
Personal på barn- och ungdomspsykiatrin i Liljeholmen, i Hallunda och på Södermalm har gått ut i media och förklarat att deras arbetssituation är fullkomligt ohållbar på grund av alla sparbeting, samtidigt som antalet unga som mår dåligt hela tiden ökar. Dessa nedskärningar har indirekt ett samband med privatiseringarna, då dessa driver upp landstingets kostnader samtidigt som den landstingsdrivna verksamhet, där besparingarna kan tas ut, krymper.
I Liljeholmen har en grupp föräldrar lyckats stoppa en rektor från att ombilda en kommunal skola till ett vinstdrivande aktiebolag med rektorn som ensam ägare, trots att detta helhjärtat stöddes av moderaterna i stadsdelsnämnden.
I den offentliga sektorn är det inte alltid lätt att veta hur man som anställd skall slåss för sin rätt. Strejkvapnet är inte alldeles självklart att ta till, och resultatet av en strejk ofta tveeggat. När det gäller verksamheter som betalas med skattemedel innebär ofta strejker en besparing. För de som arbetar inom framförallt vård och omsorg är det dessutom svårt med kraftfulla strejker eftersom dessa drabbar patienterna för hårt. Ett vanligt sätt att protestera har i stället, som vi sett, varit att vägra gå över till ett privat företag eller rent av säga upp sig från en redan privatiserad verksamhet. Om detta görs kollektivt och motiveras i massmedia kan det få ett stort genomslag och skadar företagets anseende. Politiker är dessutom känsliga för alltför negativ publicitet. Massuppsägningar kräver dock en arbetsmarknad där det är relativt lätt att få nya jobb.
Den offentliga sektorn utgör också en punkt där de anställdas intressen som lönearbetare och befolkningens intresse av social välfärd kan sammanstråla. Ett bra exempel var just pendeltågseländet, där både de lokala aktionsgrupperna och tågpersonalen riktade kritik mot Citypendelns ledning och ansvariga politiker.
Att kämpa mot en omfördelning som gynnar kapitalet, mot vinstkrav som drabbar de anställda och mot ökade klassklyftor kan verka självklart. Men vad ska man kämpa för, om man nu instämmer i att den offentliga sektorn som den ser ut idag inte är något positivt alternativ?
På ett servicehus på Kungsholmen ville chefen "avknoppa" och driva verksamheten som privat företag. De anställda var kritiska till planerna och initierade en bred diskussion som också drog in boende och anhöriga i diskussionen. De kom fram till att de ville driva verksamheten i egen regi, men i offentlig ägo. Tillsammans formulerade de ett motförslag. Arbetsorganisationen skulle demokratiseras, med styrelser och kommittéer med representanter för personal, boende och anhöriga. Timvikarierna skulle tas bort till förmån för en konstant hög bemanning. När väl diskussionen satts igång visade det sig att personalen hade massvis med idéer om stort och smått, hur de skulle aktivera de äldre, få dem att trivas och höja kvalitén. Dock insåg de att detta inte kunde göras gratis, det behövdes ökade anslag. Givetvis fick de inte anbudet, men de visade på ett alternativ det var värt att ta strid för.
Det är viktigt att aldrig fastna i enbart en försvarsposition, överta ståndpunkter socialdemokratin övergivit och på så sätt slåss för att bevara en offentlig sektor ingen vill ha. I stället måste kampen hela tiden vara riktad framåt. Kampen mot privatiseringar blir på så sätt en del av en daglig klasskamp för bättre arbetsvillkor och ökad kontroll över arbetet. Det alternativ de anställda på servicehuset formulerade är en bit på vägen: ökade resurser, makt åt personal och brukare och en frihet att själva få utveckla verksamheten.
Nätverket Stockholm inte till salu har märkt hur svårt det är att försöka samla motståndet. Olika grupper agerar utifrån akuta behov när det är aktuellt för dem och är ofta förhindrade att gå utöver den egna kampen. Lokala aktionsgrupper mot nedskärningar och privatiseringar, de olika personalgrupper som räknats upp i den här artikeln, olika organisationer som Folkets Hus och Hyresgästföreningen slåss alla mot olika konsekvenser av den borgerliga politiken, men går inte att samordna i en bred allians.
I Stockholm inte till salu har vi försökt uppmärksamma och sprida information om de olika aktionsgrupper och konflikter vi känner till. Vi har också bjudit in olika representanter från olika grupper på våra seminarier: föräldrar som kämpat mot privatiseringen i Liljeholmen, tågpersonal från Citypendeln, vårdbiträden från Älvsjö osv. för att sprida erfarenheterna och knyta kontakter. Även om de olika kamperna inte går att samordna, har Stockholm inte till salu försökt vara en samlande kraft på så sätt att vi sammanställt principiell kritik, och på demonstrationer, i namninsamlingar och på annat sätt tagit upp privatiseringarna i allmänhet.
I motsats till trenden för hela landet minskar moderaterna i Stockholm nu i opinionsmätningarna, och den borgerliga majoriteten krymper allt mer. Då socialdemokraterna i Stockholm knappast visat framfötterna är det troligt att det minskade stödet beror på ett ökat missnöje med privatiseringspolitiken. En färsk opinionsundersökning visar också att det är fler som är emot än för utförsäljningen av hyresrätter i Stockholm: 49 procent är emot och 45 procent för, trots den massiva borgerliga propagandan. Endast bland de moderata väljarna var en klar majoritet för utförsäljningarna, i de andra borgerliga partierna vägde det jämnt.
Det gäller nu att smida medan järnet är värmt och intensifiera kritiken. Den nyliberala offensiven har satt som sitt mål att stycka upp och sälja ut den offentliga välfärden. Kan vi i stället ta strid för att öka välfärden och använda kampen mot privatiseringarna för att återigen kräva makt åt dem som arbetar och använder verksamheten kan det bidra till att ändra styrkeförhållandet i positiv riktning. -
