Läget är i slutet av januari år 2002 föl-jande: USA, som sedan länge emotsett en desperat attack av typ 11 september, har med den som förevändning använt den efterföljande tiden väl.
Först vann man mediakriget - det var givet, närmast en seger på walkover.
Sedan vann man snabbt, med piska och/eller morot, ett omfattade stöd bland olika statsledningar runtom i världen för ett krig mot något som med ett svepande namn kallades "terrorismen". Något som på olika opportuna grunder fick tolkas högst olika på olika håll i världen - från Beijing, New Delhi till Jerusalem - men som i första hand lokaliserades till Afghanistan. Det var som att skära i varmt smör. Ty det fanns många statsledningar runtom i världen som känt ett behov av att få sina inhemska motståndsrörelser uppgraderade till rangen av internationellt erkända terrorister.
Sedan vann man bombkriget, eftersom det inte fanns någon motståndare som kunde bomba tillbaka. Sedan vann för en spottstyver inhyrda lokala förmågor markkriget.
Mönstret känns bekant: sedan Sovjetunionens fall har USA, föregivande humanitära eller antiterroristiska skäl, initierat fyra större bombkampanjer i gamla sovjetiska rand- eller intressesfärer. I efterhand har man inte kunnat se någon annan effekt än stora högar med lik bland de sålunda befriade samt nya, friare händer för USA:s mer eller mindre skurkaktiga allierade att bedriva sitt hantverk (från Kuwaits sultan och KLA till Sharonregimen). Samt sist och främst: permanenta amerikanska militärbaser i området -på arabiska halvön och vid Persiska viken, på Balkan och nu i Centralasien - där t. ex. Uzbekistan med 70.000 politiska fångar blivit en ovärderlig allierad i USA:s kamp för global frihet och demokrati.
Förenta Nationerna, segraralliansen efter andra världskriget, används såsom alltför demokratiskt numera mest som dekoration. Folkrätten behandlas av samfundets ledare som en död hund. Den kontrarevolutionära världsallians som ett decennium efter socialistlägrets slutgiltiga sammanbrott nu upprättats, och som vi nu skall lära oss att beteckna som "Världssamfundet" har tagit över. Detta "världssamfund" har många drag gemensamt med den s.k. heliga allians, som Napoleons besegrare upprättade 1815. Sverige under huset Bernadotte är nu som då med på ett hörn. Och den Europeiska Union, som till och med av i övrigt upplysta människor, stundom setts som en möjlig motvikt mot Förenta Staternas hegemoni hjälper i stället till att befästa densamma. Målet är detsamma: Aldrig mera revolution! Och lika fåfängligt, nu som då.
De första konkreta följderna av Sveri-ges inträde i alliansen blev alltså svenskt militärt stöd åt USA:s rövarkrig på Balkan och i Afghanistan, intensifierat samarbete mellan svensk och allierade makters hemliga poliser, grundlagsstridig förföljelse av och rättsövergrepp mot svenska medborgare och skottlossning mot demonstranter.
Vi väntar spänt, men förhoppningsvis ej passivt, på fortsättningen.
Hans Isaksson
